Kammarrätten i Jönköping Mål nr 340-12
En kvinna som arbetade som idrottslärare yrkade avdrag för utbildningskostnader i inkomstslaget tjänst. Kvinnan hade utbildat sig till stress- och friskvårdsterapeut. Hon vägrades dock avdrag eftersom utbildningen inte ansågs nödvändig för att hon skulle kunna fortsätta arbeta som idrottslärare. Hon vägrades också avdrag för resor till och från arbetet med yrkat belopp.
Högsta förvaltningsdomstolen målnummer 3174-11
Arbetsförmedlingens arbetsförmågebedömning gjordes drygt ett halvår efter Försäkringskassans beslut om sjukpenning. Därför bortser Högsta förvaltningsdomstolen från Arbetsförmedlingens arbetsförmågebedömning. Av Försäkringskassans bedömning framgick att kvinnan vid tiden för försäkringskassans beslut hade hel arbetsförmåga i ett arbete där arbetsuppgifterna huvudsakligen utförs stillasittande. Eftersom den reguljära arbetsmarknaden innehåller sådana arbeten som kvinnan kunde klara av, är kvinnan inte berättigad till sjukpenning.
SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET
Rättslig reglering
Enligt 3 kap. 7 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring., AFL, utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det enligt tredje stycket beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. I femte stycket anges att från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden i övrigt. AFL har upphävts men är enligt l kap. 3 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken tillämplig i målet. Regler om sjukpenning motsvarande dem i 3 kap. 7 § femte stycket AFL finns numera i 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken. Enligt 3 kap. 7 § femte stycket AFL i dess lydelse före den l juli 2008 skulle arbetsförmågan inte bedömas i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden utan i stället i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. I förarbetena till den lydelsen angavs att en bedömning av arbetsförmågan gentemot varje typ av arbete som är förekommande på arbetsmarknaden skulle leda allt för långt och att den krets av arbeten som den försäkrades arbetsförmåga ska bedömas i förhållande till måste ges en praktisk och rationell avgränsning. Bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda bör tillämparen bedöma om den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Kan den försäkrade inte få ett sådant arbete är han eller hon att anse som arbetslös. Avgränsningen innebär alltså att den försäkrades bibehållna arbetsförmåga inte enbart bör bedömas i förhållande till de arbeten som finns direkt tillgängliga (prop. 1996/97:28 s. 17 f.). Enligt socialförsäkringsutskottet var det i första hand personer som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som i fortsättningen inte skulle få ersättning från sjukförsäkringen (1996/97:SfU6s. 10). I förarbetena till i målet tillämplig lydelse av 3 kap. 7 § femte stycket AFL anges att ett uttalat syfte med den reformering av sjukförsäkringen som tidigare genomförts var att försäkringen skulle renodlas och att ersättning från försäkringen endast skulle utges när arbetsförmågan var nedsatt av medicinska orsaker. Denna renodling har dock inte åstadkommits utan sjukförsäkringen är för mjuk och situationen på arbetsmarknaden har tillmätts för stor betydelse. Bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska vidgas till att avse om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete någonstans på arbetsmarknaden. Bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete och det ska räcka att den försäkrade kan utföra något sådant arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom ska inte kunna påverka rätten till ersättning. Ersättning från sjukförsäkringen bör endast vara ett alternativ om arbetsförmågan är så nedsatt att något arbete av betydelse inte kan utföras. Det kan dock inte anses att en försäkrad kan försörja sig genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden om den försäkrade endast kan utföra arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad är mycket udda och sällan förekommande (prop.2007/08:136s. 66 ff.). Regeringen har den 15 mars 2012 beslutat propositionen Ett återinförande av begreppet normalt förekommande arbete (prop. 2011/12:113) med förslag till ändringar i bl.a. 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken som innebär att uttrycket “den reguljära arbetsmarknaden” ersätts av uttrycket “normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Ändringarna föreslås träda i kraft den l juli 2012.
Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
För att sjukpenning ska utges krävs att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Föreligger en sådan förmåga utges inte sjukpenning. Bedömningen i ett enskilt fall ska göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande för bedömningen blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda ska en bedömning göras huruvida den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete. Denna bedömning ska göras oavsett om den försäkrade kan få ett sådant arbete eller inte. Enligt den i målet tillämpliga lydelsen av 3 kap. 7 § femte stycket AFL ska bedömningen göras i förhållande till ett förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. I de ovan refererade förarbetena anges att detta innebär att bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete, dock inte arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad är mycket udda och sällan förekommande. Av Arbetsförmedlingens arbetsförmågebedömning från december 2009 framgår att Skrollan A inte klarar att stå till arbetsmarknadens förfogande ens i ett mycket anpassat arbete. Hon är i behov av medicinsk rehabilitering och strategier för att hantera smärta innan hon åter är aktuell för att klara arbetsmarknadens krav. Högsta förvaltningsdomstolen vill poängtera att även om det är Försäkringskassans uppgift att bedöma om arbetsförmågan är nedsatt av medicinska skäl så kan en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen vara till god ledning vid bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga. I förevarande mål har dock bedömningen från Arbetsförmedlingen gjorts en relativt lång tid efter Försäkringskassans beslut om sjukpenning i mars 2009. Av den medicinska utredning som förelåg vid tidpunkten för Försäkringskassans bedömning framgår att Skrollan A hade hel arbetsförmåga i ett arbete där arbetsuppgifterna utförs huvudsakligen stillasittande. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening far den reguljära arbetsmarknaden anses rymma sådana arbeten. Skrollan As arbetsförmåga kan därför inte anses vara nedsatt med minst en fjärdedel och hon har därmed inte rätt till sjukpenning fr.o.m. den 19 mars 2009.
Kammarrätten i Jönköping målnummer 2724-11
Arbetet som bilåkande lantbrevbärare kan i och för sig vara påfrestande för mannen som har amputerat benet högt upp och säger sig ha fantomsmärtor som bland annat påverkar hans koncentrationsförmåga, konstaterar kammarrätten. Mannens arbetsförmåga har dock inte prövats mot andra typer av lämpliga arbeten där kraven är annorlunda och hänsyn kan tas till hans begränsningar. Utredningen visar således inte att mannens arbetsförmåga var stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till arbeten på hela arbetsmarknaden för den sökta perioden. Hans begäran om sjukersättning avslås därför.
SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Frågan i målet gäller om Anders P uppfyller kriterierna för att beviljas halv sjukersättning från och med januari 2010. Anders P anger att det inte är amputationen i sig som utgör grunden för nedsättningen av arbetsförmågan utan beskriver att han har besvär med fantomsmärtor. Smärtorna påverkar hans sömn och detta leder i sin tur till kognitiv påverkan, vilket påverkar hans arbetsförmåga. Dessa besvär är till sin natur subjektiva. I det medicinska underlaget finns således inte någon objektiv bedömning av hur dessa besvär påverkar hans funktionsförmåga, alltså i vilken grad eller under vilka förutsättningar. Det finns inte heller någon motiverad bedömning av hur besvären och övriga följder av amputationen påverkar hans förmåga att utföra något annat arbete än det han nu har. Någon motiverad bedömning finns inte heller av om fantomsmärtorna kommer att bestå under överskådlig framtid. För att arbetsförmågan ska anses vara stadigvarande nedsatt ska ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering bedömas inte kunna medföra att arbetsförmågan förbättras. Arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden, inklusive skyddat arbete eller arbete med lönebidrag. Det finns inte några formella krav på att alla rehabiliteringsmöjligheter har prövats om det kan konstateras att de inte skulle resultera i någon förändring (se HFD 2011 ref. 63). Vid prövningen av arbetsförmågan i förhållande till hela arbetsmarknaden kan det dock ha betydelse i bevishänseende om en prövning har skett eller förutsättningarna för en sådan har utretts. Av utredningen framkommer att Anders P inte har prövats i ett annat arbete. Även om hans nuvarande arbete har anpassats efter de nya förutsättningarna, innebär arbetet som lantbrevbärare bilkörning med de krav på kognitiv och fysisk förmåga som följer med detta. Utredningen visar emellertid inte att Anders P är förhindrad att utföra andra typer av lampliga arbeten där kraven är annorlunda och där hänsyn kan tas till hans begränsningar. Enligt kammarrättens mening ger utredningen inte stöd för bedömningen att Anders Ps arbetsförmåga vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut var stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till arbeten på hela arbetsmarknaden, inklusive anpassade och skyddade arbeten. Förutsättningarna för att bevilja honom sjukersättning är därmed inte uppfyllda. Försäkringskassans överklagande ska därför bifallas.
Justitiekanslern målnummer 1242-11-40
Att Försäkringskassan underlåtit att årligen anpassa den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) efter löneutvecklingen för en man har ansett utgöra grund för skadestånd. Mannen beviljas i ett första steg drygt 13 000 kronor i ersättning för skada. Justitiekanslern överlämnar åt Försäkringskassan att beräkna fortsatta skadeståndsanspråk.