månadsarkiv: juni 2012

Skadestånd för felaktiga särskoleplaceringar

Posted on by

Hovrätten över Skåne och Blekingen målnummer T 1537-11

Tvillingbröderna är inte utvecklingsstörda trots det placerades de i särskola. Vellinge kommun har handlat felaktigt och försumligt. Vidare kan det inte uteslutas att det funnits ekonomiska motiv bakom besluten. Hovrätten fastställer nu Vellinge kommuns skadeståndsskyldighet gentemot bröderna.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Genom besluten den 10 januari 2000 bestämdes att Rasmus och Robin skulle tas emot i särskola. Som tingsrätten har konstaterat var en förutsättning för att Rasmus och Robin skulle kunna bli aktuella för placering i särskola att de var utvecklingsstörda eller hade något av vissa andra funktionshinder som inte är aktuella i deras fall. Vellinge kommun har i hovrätten inte gjort gällande att Rasmus och Robin verkligen var utvecklingsstörda när besluten fattades. Som tingsrätten har konstaterat har Vellinge kommun inte heller presenterat någon utredning som skulle ge stöd för att så var fallet. I stället talar utredningen som Rasmus och Robin lagt fram med styrka för att de inte var utvecklingsstörda. Mot denna bakgrund och av de skäl som tingsrätten i övrigt redovisat i denna del anser hovrätten att Rasmus och Robin lagt fram tillräckligt underlag till stöd för att de inte var utvecklingsstörda när besluten om särskoleplacering fattades och följaktligen också för att besluten därför var felaktiga. Den fråga som då uppkommer är om Vellinge kommun vid de felaktiga besluten gjort sig skyldig till fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen och att kommunen därigenom är ersättningsskyldig för den skada som orsakats genom den felaktiga myndighetsutövningen. Vellinge kommun har i hovrätten anfört att skadeståndsskyldighet för en myndighets felaktiga bedömning av en rättsfråga förutsätter att bedömningen varit uppenbart felaktig. Detta är i och för sig riktigt. I det aktuella fallet grundas emellertid talan inte endast på att kommunen gjort en felaktig bedömning utan också på att de felaktiga besluten berott på en bristfällig utredning och på att kommunen inte uttömde möjligheterna att låta Rasmus och Robin gå kvar i grundskolan. Vad förts gäller frågan om Vellinge kommun gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning genom att inte uttömma möjligheterna att låta Rasmus och Robin gå kvar i grundskola så har hovrätten redan konstaterat att det inte fanns förutsättningar för att placera dem i särskola. Det hade därför ingen betydelse om möjligheterna för dem att gå kvar i grundskolan uttömdes eller inte. Kommunen är därför inte skadeståndsskyldig på grund av att den inte skulle ha uttömt möjligheterna för Rasmus och Robin att fortsätta i grundskolan. När det sedan gäller frågan om den utredning som låg till grund för besluten om särskoleplacering var bristfällig så har Eva vid förhöret med henne berättat att hon och hennes kollegor inte använde begreppet utvecklingsstörning när de diskuterade om Rasmus och Robin skulle placeras i särskola. I stället gjorde de en helhetsbedömning för att finna den skolform som passade Rasmus och Robin bäst. Eva, och därigenom Vellinge kommun, har alltså inte gjort en bedömning av om Rasmus och Robin tillhörde den grupp elever som särskolan är till för. Som tingsrätten har konstaterat gav resultaten av de WISC III-test som kommunens psykolog hade utfört och som kommunen hade tillgång till när besluten fattades stöd för att Rasmus och Robin inte var utvecklingsstörda. Hovrätten instämmer också i de slutsatser som tingsrätten har dragit beträffande bland annat det arbetssätt som kommunen borde ha haft och det tillvägagångssätt som kommunen använde för att ta fram ett underlag för besluten om särskoleplacering. Mot denna bakgrund ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att kommunen gjort sig skyldig till fel och försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen. Mot bakgrund av slutsatserna ovan är Vellinge kommun skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada som Rasmus och Robin kan ha orsakats av besluten att ta emot dem i särskola. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.

Sambons insättningar var gåva och inte hyresintäkt

Posted on by

Kammarrätten i Göteborg målnummer 6916-6917-11

Skatteverket skönstaxerad en person för insättningar på sitt konto eftersom Skatteverket ansåg att insättningarna utgjorde hyresintäkter. Skatteverket ändrar i målet sin uppfattning om insättningarna och medger att de utgör gåvor från mannens sambo varför skönstaxeringen tas bort. Kammarrätten sätter därför även ned skönstaxeringen av inkomst av näringsverksamhet och moms.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Skatteverket tillstyrker numer att insättningarna från Clattdia S och Martha R på sammanlagt 47 500 kr inte ska beskattas som hyresinkomster hos Kurt S och att han vid kontantberäkningen ska tillgodoräknas hushållspengar från inneboende med skäliga 20 000 kr. Kammarrätten anser att det inte finns skäl att göra någon annan bedömning i den delen. I övrigt gör kammarrätten samma bedömning som förvaltningsrätten. Det nu sagda innebär att Kurt S inte ska beskattas för några hyresinkomster i inkomstslaget kapital och att det skönsmässigt beräknade överskottet av uthyrning av privatbostad ska tas bort. Dessutom ska den skönsmässiga höjningen av Kurt Ss inkomst av näringsverksamhet sättas ned med 20 000 kr och beslutad mervärdesskatt med 4 000 kr. Det är Skatteverkets uppgift att justera underlagen för skattetillägg i motsvarande mån.

FÖRVALTNINGSRÄTTENS DOMSKÄL
Skönstaxering och skönsbeskattning Om skatt eller underlag för skatt inte kan beräknas tillförlitligt på grund av att den skattskyldige, trots att han har varit skyldig att lämna självdeklaration, inte avgett någon sådan, eller avgett bristfällig sådan, ska skatten eller underlaget för att ta ut skatt uppskattas till det belopp som framstår som skäligt med hänsyn av vad som framkommit i ärendet (4 kap. 3 § taxeringslagen). Av 21 kap. följer att beslut om skatt kan omprövas av Skatteverket. Vid en omprövning ska skatten beräknas på grundval av tillgängliga uppgifter. Om en tillförlitlig beräkning inte kan göras på ett sådant sätt, ska skatten bestämmas efter vad som framstår som skäligt med hänsyn till vad som har kommit fram (skönsbeskattning) (11 kap. 19 § skattebetalningslagen). Förvaltningsrätten finner mot bakgrund av den kontantberäkning som gjorts av Skatteverket och det kontantunderskott som framkommit att Kurt Ss skatt inte kunnat beräknas tillförlitligt på grundval av hans inlämnade deklaration eller andra tillgängliga uppgifter. Det har därför funnits förutsättningar att genom skönstaxering uppskatta underlaget för att ta ut skatt. Fråga uppkommer då om Skatteverkets beräkning av Kurt Ss inkomster framstår som skälig med hänsyn till vad som framkommit.

Inkomst av kapital
Kurt S har på sitt konto fått insättningar från personer folkbokförda på fastigheten Kornarp 3:15. Han har enligt förvaltningsrättens mening kunnat inte ge någon rimlig förklaring till varför de aktuella personerna har satt in pengar på hans konto. Därmed finner förvaltningsrätten att det framstår som skäligt att påföra honom nämnda insättningar såsom hyresersättning. Vad han anfört om att han själv varit bosatt på fastigheten föranleder ingen annan bedömning. Inkomst av näringsverksamhet Kurt S har enligt förvaltningsrättens mening inte genom ingivna läkarintyg visat att hans hälsotillstånd varit sådant att han varit arbetsoförmögen 2008. Han har vidare själv uppgett att han under det aktuella året utfört arbete för två försäkringsbolag samt fakturerat för detta. Förvaltningsrätten finner därför att det finns stöd för att Kurt S under inkomståret 2008 yrkesmässigt och självständigt bedrivit förvärvsverksamhet. Avseende de summor som satts in på Kurt Ss konto med ett sammanlagt värde av 171 00 kr anser förvaltningsrätten att det finns skäl att ifrågasätta att insättningarna avser gåvor, bl, a. mot bakgrund av vad som framkommit angående de uppgivna gåvogivarnas ekonomiska förutsättningar. Något stöd för att insättningen som registrerats från restaurang Klemeir egentligen utgör ersättning till en väninna från en rysk advokatbyrå finns inte heller. De pengar som satts in på Kurt Ss konto får i stället förmodas tillhöra honom. Det får vidare anses utrett att Kurt S under 2008 erhållit ersättning från försäkringsbolag för arbeten han utfört och som han bort redovisa som inkomst av näringsverksamhet. Förvaltningsrätten finner mot bakgrund av det anförda att det framstår som skäligt att hän föra nu aktuella insättningar på Kurt Ss konto till hans näringsverksamhet. Skattetillägg Om avvikelse skett från självdeklarationen genom skörtstaxering ska skattetillägget beräknas på den skatt som till följd av skönstaxeringen påförs den skatteskyldige utöver den skatt som annars skulle ha påförts honom (5 kap. 5 § taxeringslagen). Skattetillägg ska tas ut vid skönsbeskattning enligt 11 kap. 19 § andra och tredje styckena (15 kap. 2 § skattebetalningslagen). Avvikelser har skett från Kurt Ss självdeklaration genom skönstaxering och mervärdesskatt har påförts efter skönsbeskattning. Grund för skattetillägg finns därmed. Skäl för befrielse från skattetilläggen har inte framkommit.

 

Förvaltningsrättens prövning gick utöver vad som omfattades av arbetslöshetskassans beslut

Posted on by

Kammarrätten i Stockholm målnummer 1255-12

Arbetslöshetskassans beslut baseras på uppgifter om kvinnan haft sin barnomsorg ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete medan förvaltningsrätten därutöver även tagit ställning till frågan om hon varit aktivt arbetssökande. Kammarrätten finner att det delvis är fråga om skilda händelseförlopp som lagts till grund för de båda besluten och att förvaltningsrätten gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut. Kvinnan behöver därför inte betala tillbaka a-kassa för 6 månader.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Frågorna i målet i kammarrätten är dels om Dalia T är återbetalningsskyldig för utbetald arbetslöshetsersättning för perioden den 3 december 2010 – 2 juni 2011, dels om förvaltningsrätten haft fog för sitt beslut att i stället för att utesluta Dalia T från arbetslöshetskassan frånkänna henne rätt till ersättning för ett visst antal dagar som det ankom på arbetslöshetskassan att pröva. Det antecknas att Dalia T i förvaltningsrätten medgivit att hon gjorde fel som deklarerade sig som arbetslös den 1-2 december 2010.

Återkrav
Arbetslöshetskassan beslutade den 26 september 2011 att av Dalia T återkräva utbetald arbetslöshetsersättning om 26 840 kr avseende perioden den 2 december 2010-2juni2011. Grunden för beslutet var att hon lämnat oriktiga uppgifter genom att till arbetslöshetskassan uppge att hon haft sin barntillsyn ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete under den aktuella perioden. Förvaltningsrätten har, efter att ha funnit att Dalia T haft sin barntillsyn ordnad och därmed också varit oförhindrad att åta sig arbete, på eget initiativ prövat om hon uppfyllt kravet i 9 § 5 ALF på att vara aktivt arbetssökande. Förvaltningsrätten har därvid funnit att hon inte sökt tillräckligt många arbeten och att hon således ändå inte haft rätt till arbetslöshetsersättning. Kammarrätten konstaterar att det av utredningen i målet framgår att arbetslöshetskassan utrett huruvida Dalia T sökt tillräckligt många arbeten under den aktuella perioden. Arbetslöshetskassan har dock varken i grundbeslut eller i omprövningsbeslut tagit ställning till om förhållandena har varit sådana att Dalia T till följd av att hon inte varit aktivt arbetssökande far anses ha uppburit arbetslöshetsersättning obehörigen. Frågan blir då om förvaltningsrättens avgörande gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut genom att föra in denna omständighet. En förutsättning för att förvaltningsrätten ska ha haft möjlighet att göra detta är att det fortfarande har varit fråga om samma sak som prövades av arbetslöshetskassan i beslut den 26 september 2011. Av avgörande betydelse för denna fråga är om förvaltningsrättens avgörande i denna del grundar sig på samma händelseförlopp som låg till grund för arbetslöshetskassans beslut. Förvaltningsrättens avgörande och arbetslöshetskassans beslut gäller visserligen återkrav av samma arbetslöshetsersättning och avser samma tidsperiod men skiljer sig åt i viktiga hänseenden. Arbetslöshetskassans beslut baseras på uppgifter om Dalia T haft sin barnomsorg ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete medan förvaltningsrätten därutöver även tagit ställning till frågan om hon varit aktivt arbetssökande. Kammarrätten finner att det delvis är fråga om skilda händelseförlopp som lagts till grund för de båda besluten och att förvaltningsrätten gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut genom att på eget initiativ pröva om Dalia T uppfyllt kravet på att den som söker ersättning ska vara aktivt arbetssökande (jfr RÅ 2010 ref 1). Det var således fel av förvaltningsrätten att avslå Dalia Ts överklagande på denna grund. När det sedan gäller frågan om Dalia T under den aktuella perioden varit oförhindrad att åta sig arbete, finner kammarrätten i likhet med förvaltningsrätten att arbetslöshetskassan inte förmått visa att hon varit förhindrad att söka arbete på grund av att hon inte har hatt sin barnomsorg ordnad. Dalia T kan således inte anses skyldig att återbetala utbetald arbetslöshetsersättning på den grunden att hon varit förhindrad att åta sig arbete.

Vad Dalia T anfört i denna del och vad som i övrigt förekommit i målet föranleder inte kammarrätten att göra någon annan bedömning än den förvaltningsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås i denna del.

Skatteflyktslagen är tillämplig när underprisöverlåtelse utnyttjas för definitiv skattelättnad

Posted on by

Högsta förvaltningsdomstolen målnummer 4799-10

Reglerna om underprisöverlåtelser är till för att omstruktureringar ska kunna genomföras utan omedelbara skattekonsekvenser. En definitiv skattelättnad är inte avsedd. När ett bolag utnyttjar reglerna för att skapa sig en definitiv skattelättnad anser därför Högsta förvaltningsdomstolen att skatteflyktslagen är tillämplig.

SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET
Högsta förvaltningsdomstolen finner att det inte framkommit någon unionsrättslig fråga som har betydelse för avgörandet av målet. Yrkandet om att förhandsavgörande från EU-domstolen ska inhämtas ska därför avslås. De bestämmelser om underprisöverlåtelser till handelsbolag i 23 kap. IL som aktualiseras i ärendet är de som gällde t.o.m. den 17 april 2008. Enligt 2 § skatteflyktslagen ska vid taxeringen hänsyn inte tas till rättshandling, om (1) rättshandlingen, ensam eller tillsammans med annan rättshandling, ingår i ett förfarande som medför väsentlig skatteförmån för den skattskyldige, (2) den skattskyldige direkt eller indirekt medverkat i rättshandlingen eller rättshandlingarna, (3) skatteförmånen med hänsyn till omständigheterna kan antas ha utgjort det övervägande skälet för förfarandet och (4) en taxering på grundval av förfarandet skulle strida mot lagstiftningens syfte som det framgår av skattebestämmelsernas allmänna utformning och de bestämmelser som är direkt tillämpliga eller har kringgåtts genom förfarandet. En underprisöverlåtelse är enligt 23 kap. 3 § IL en överlåtelse av en tillgång utan ersättning eller mot ersättning som understiger marknadsvärdet utan att detta är affärsmässigt motiverat, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Reglerna har till syfte att omstruktureringar ska kunna genomföras utan att några omedelbara skattekonsekvenser uppkommer. Någon definitiv skattelättnad är dock inte avsedd. Bestämmelserna om underprisöverlåtelser är nämligen utformade så att de ska förhindra att sådana överlåtelser genomförs i syfte att uppnå omotiverade skatteförmåner (prop. 1998/99:15 s. 127). Det har dock inte ansetts uteslutet att omständigheterna i vissa fall kan vara sådana att skatteflyktslagen är tillämplig (a. prop. s. 147). Det förfarande som Högsta förvaltningsdomstolen nu har att ta ställning till är enbart de rättshandlingar som beskrivits i ansökan om förhandsbesked och som avses med den ställda frågan om skatteflyktslagens eventuella tillämplighet, dvs. Salénhusets underprisöverlåtelse av fastigheten till handelsbolaget samt härefter försäljningen av handelsbolaget till marknadspris. Det saknas förutsättningar att härutöver överväga eventuella skattekonsekvenser vid en senare fördelning av ersättningen för handelsbolaget och några antaganden i den delen bör inte göras. Som framgår av den inledningsvis angivna bakgrunden äger Salénhuset endast 0,1 procent av handelsbolaget medan återstoden ägs av det cypriotiska aktiebolaget Candice, vilket i sin tur ägs till 100 procent av Salénhuset. Underprisöverlåtelsen av fastigheten innebär därför en betydande värdeöverföring till Candice, som inte är skattskyldigt för kapitalvinst vare sig i Sverige eller Cypern. Denna värdeöverföring är inte betingad av bolagens verksamhet utan har tillkommit enbart för att förbereda den externa försäljningen av fastigheten genom handelsbolaget, vilket kommer att kunna ske utan att den latenta skatteskuld som åvilar fastigheten behöver infrias. Transaktionen medför därigenom en betydande skattelättnad för Salénhuset. Det står enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening klart att det beskrivna förfarandet uppfyller de tre första kriterierna i 2 § skatteflyktslagen, nämligen att rättshandlingen medför en väsentlig skatteförmån för Salénhuset, att Salénhuset medverkat härtill och att skatteförmånen kan antas ha utgjort det övervägande skälet för förfarandet. När det gäller det fjärde kriteriet, att en taxering på grund av förfarandet skulle strida mot lagstiftningens syfte, gör Högsta förvaltningsdomstolen följande överväganden. En överlåtelse av en tillgång i näringsverksamhet till ett pris som understiger tillgångens marknadsvärde ska som huvudregel föranleda uttagsbeskattning. Reglerna om underprisöverlåtelser utgör ett undantag från denna huvudregel och har till syfte att underlätta omstruktureringar i näringslivet, vilka bör kunna ske utan några omedelbara skattekonsekvenser. Någon definitiv skattelättnad är dock inte avsedd. Möjligheterna till underprisöverlåtelser av tillgångar till och från handelsbolag enligt 23 kap. IL har numera helt slopats. I förarbetena till lagstiftningen anför regeringen att det är uppenbart att regelverket om underprisöverlåtelser såvitt avser handelsbolag inte uppfyller det grundläggande kravet på att en underprisöverlåtelse inte direkt eller indirekt ska medföra några otillbörliga skatteförmåner. Systemet kan i stället användas systematiskt och återkommande för att åstadkomma oavsedda skatteeffekter (prop. 2008/09:37 s. 27). Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening måste det dock redan före lagändringarna ha stått klart att reglerna inte varit avsedda att kunna utnyttjas för konstlade förfaranden som uppenbart saknar samband med organisationen av en näringsverksamhet och endast kommer till stånd för att undvika den beskattning som annars skulle ske vid avyttring av en tillgång i näringsverksamheten. Det förfarande som är aktuellt i målet är av denna karaktär. En taxering på grund av förfarandet får därför anses strida mot syftet med bestämmelserna om underprisöverlåtelser. Beskattningen av Salénhuset ska därför som Skatterättsnämnden funnit ske som om bolaget överlåter fastigheten till handelsbolaget till marknadsvärdet.