månadsarkiv: april 2013

Inget godtrosförvärv vid köp av släpvagn

Posted on by

Svea hovrätt mål nr T 9000-12

En man som köpte en släpvagn via Blocket åläggs nu lämna tillbaka den till dess rättmätige ägare. Eftersom hovrätten anser att mannen borde ha misstänkt att säljaren inte var rätt ägare till släpvagnen.

Hovrättens domskäl
Det är ostridigt att Cramo var den rätta ägaren till släpvagnsliften när den obehörigen såldes till D.B.av Västmanlands Entreprenad AB, som hade hyrt släpvagnsliften av Cramo. D.B.har gjort gällande att han förvärvat äganderätten till släpvagnsliften genom ett godtrosförvärv, vilket har bestritts av Cramo. Den tvistiga frågan i målet gäller om D.B.var i god tro vid sitt förvärv på det sätt som förutsätts enligt 2 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre. Enligt 2 § andra stycket nämnda lag ska en förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. I förarbetena till den lagändring som trädde i kraft den l januari 1999, då rekvisitet att förvärvaren inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen ändrades till att förvärvaren inte borde ha misstänkt detta, beskrivs hur en prövning av om någon varit i god tro i princip ska göras (se prop. 1997/98:168 s. 11; någon ändring i detta hänseende gjordes varken då eller vid en senare lagändring 2003). Vid bedömningen av om förvärvaren har varit tillräckligt aktsam ska först utredas vilka omständigheter som förelåg vid förvärvet. Här ligger bevisbördan på förvärvaren, som ska göra dessa omständigheter sannolika. Med utgångspunkt i de omständigheter som förvärvaren gjort sannolika ska därefter göras en rättslig bedömning av om förvärvaren borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen. Vid en sådan samlad bedömning ska egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt vägas in. I det sammanhanget uttalades också följande (a. prop. s. 12). När det gäller förhållandena under vilka egendomen bjöds ut har tiden och platsen för överlåtelsen särskild betydelse. Vid försäljning som sker “på gatan” krävs det normalt att förvärvaren är extra noggrann i sin kontroll av om överlåtaren har rätt att förfoga över egendomen. Av denna anledning kan den som har köpt en sak på gatan, till skillnad från den som har gjort sitt inköp i en etablerad butik, mera sällan med framgång hävda att han varit i god tro. Beträffande skärpningen av aktsamhetskravet till att förvärvaren inte ens borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen angavs bl.a. följande (a. prop. s. 13). Varje omständighet som gör förvärvaren misstänksam om säljarens rätt att förfoga över egendomen ställer med den föreslagna lydelsen ett krav på förvärvaren att vidta kontrollåtgärder, t.ex. genom att ställa följdfrågor eller att ta kontakt med en tidigare ägare. Sådana åtgärder måste leda till att de omständigheter som gett anledning till misstanke fått en rimlig och acceptabel förklaring. Det blir inte heller möjligt att som förvärvare freda sig enbart med att det vid förvärvet inte funnits någon praktisk möjlighet att vidta ytterligare kontroller. Ger situationen anledning till misstanke kan något godtrosförvärv i ett sådant läge inte göras. När det gäller vilka omständigheter som förelåg vid D.B:s förvärv av släpvagnsliften har Cramo bestritt samtliga omständigheter som åberopats av D.B. Hovrätten konstaterar inledningsvis att utredningen i hovrätten inte är sådan att det går att dra några särskilda slutsatser i fråga om de av Cramo påtalade hålen i släpvagnsliften. Det kan därför inte sägas att D.B.på grund av släpvagnsliftens utseende vid överlåtelsetillfället borde ha kontrollerat fordonet hos Transportstyrelsen. Enligt hovrättens mening har D.B.genom sina uppgifter vid förhöret och den skriftliga bevisningen gjort sannolikt att han kontrollerade att D.E. hade behörighet att företräda säljarbolaget Västmanlands Entreprenad AB, att han ringde polisen för att kontrollera att släpvagnsliften inte var anmäld stulen och att han betalade kontant. D.B.har dock inte åberopat någon bevisning som stödjer hans uppgifter om att han kom i kontakt med säljaren genom en annons på Blocket, att han betalade en köpeskilling om 75 000 kr för släpvagnsliften eller att han sökte efter fordonet på företaget Larm tjänsts hemsida. Om de uppgifter D.B.har anfört i målet är riktiga kan konstateras att försäljningen av släpvagnsliften skedde genom annonsering på Blocket av en för D.B. tidigare obekant person, att förvärvet såvitt framgått får ses som ett köp “på gatan” och att betalningen gjordes med en stor summa kontanter. Vid sådana förhållanden måste D.B.enligt hovrättens mening ha gjort en relativt noggrann kontroll av Västmanlands Entreprenad AB:s rätt att förfoga över egendomen för att kunna anses ha varit i god tro vid förvärvet. D.B.har visserligen uppgett att han kontaktat polisen och sökt efter fordonet hos Larmtjänst. Sådana åtgärder kan utvisa om egendomen är anmäld som stulen, men säger däremot inget om säljaren av annan anledning saknar rätt att förfoga över egendomen, t.ex. på grund av att den är köpt på avbetalning med återtagandeförbehåll eller – som i detta fall – endast är förhyrd av säljaren. D.B.har inte ens påstått i målet att han ställde några frågor till D.E. om Västmanlands Entreprenad AB:s förvärv av släpvagnsliften eller att han bad att få se någon dokumentation om Västmanlands Entreprenad AB:s betalning eller äganderätt till släpvagnsliften, trots att det rör sig om värdefull egendom. Hovrätten kommer därmed fram till att även om D.B:s uppgifter kring förvärvet godtas, var omständigheterna sådana att de borde ha gjort honom misstänksam gällande Västmanlands Entreprenad AB:s rätt att förfoga över släpvagnsliften. Genom att inte göra nödvändiga kontroller för att undanröja sådana misstankar har han brustit i aktsamhet och kan inte anses ha varit i god tro på det sätt som krävs för ett godtrosförvärv.

Oenighet om parkering på grusplan

Posted on by

Mål nummer ÖÄ 3360-12

Bakgrund
A.R. parkerade sitt fordon vid en grusad yta vid Junebäcksvallens omklädningsrum. Platsen har han använt vid tidigare besök vid idrottsplatsen sedan mitten av 1960-talet.

Efter att ha fått en parkeringsanmärkning har han överklagat och anfört att han inte har kunnat hitta någon skylt om parkeringsförbud på platsen. Om lokala parkeringsbestämmelser ska gälla på platsen så ska det vara ordentligt skyltad eller så ska platsen avskärmas med någon form av hinder. Han besökte den aktuella platsen den 14 oktober 2012 och kunde då konstatera att platsen hade försetts med hinder i form av stora stenar vilka omöjliggör parkering.

Tingsrätten upphävde parkeringsanmärkningen men sedan polismyndigheten överklagat tingsrättens dom ändrar nu hovrätten domen från tingsrätten och ålägger betalningsansvar för parkeringsanmärkningen. En av hovrättsråden är dock av skiljaktig mening.

Hovrättens skäl
Det är ostridigt i målet att A.R.har haft sin bil uppställd på platsen och vid den tidpunkt som anges i parkeringsanmärkningen. Skyltar avseende förbjuden eller tillåten parkering har inte funnits utplacerade, inte heller – såvitt framkommit i målet – någon form av avskärmning. Som skäl för parkeringsanmärkningen har angetts att bilen parkerats i terräng. Frågan är om parkering varit förbjuden på platsen. Av 3 kap. 48 § trafikförordningen (1998:1276) följer att fordon inom tättbebyggt område inte får stannas eller parkeras på allmän plats som är terräng. Enligt 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner definieras terräng som ett område som inte är väg. Med väg avses enligt samma bestämmelse 1) en sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon, 2) en led som är anordnad för cykeltrafik, och 3) en gång- eller ridbana invid en väg enligt 1 eller 2. Polismyndigheten har gjort gällande att den plats där A.R.parkerat inte kan likställas med väg och att den inte heller anordnats för motorfordonstrafik och att den därmed ska anses utgöra terräng samt att andra som parkerat på platsen har fått parkeringsanmärkning. Myndigheten har tillagt att den omständigheten att det inte finns någon skyltning som visar att platsen inte är avsedd för parkering, inte motsatsvis kan föranleda bedömningen att platsen kan användas för parkering. Myndigheten har vidare framhållit att allmän plats inom tättbebyggt område som är terräng inte utmärks med skylt om parkeringsförbud.

Utredningen visar att den aktuella platsen utgörs av en grusad yta i anslutning till Björngatan i Jönköping, i närheten av Junebäcksvallens omklädningsrum. Den kan enligt hovrättens mening inte likställas med väg och har heller inte anordnats för motorfordonstrafik. Den ska följaktligen anses utgöra terräng. A.R.har parkerat på platsen vilken är belägen inom tättbebyggt område. Parkeringen har med den bedömning hovrätten gjort inte varit tillåten (jfr Svea hovrätts beslut 2007-12-12, mål nr ÖÄ 5085-07). A.R.ska därför åläggas betalningsansvar för parkeringsanmärkningen.

Skiljaktig mening från en av hovrättsråden
Enligt min mening kan en grusplan i anslutning till en gata, där det inte finns någon avskärmning mellan gatan och grusplanen, inte anses som annat än en plats som allmänt används för trafik med motorfordon, dvs. en väg i trafikförordningens mening. Uppenbarligen har platsen också använts för trafik med motorfordon till och från omklädningsrummet (jfr rättsfallet NJA 2009 s. 266). En sådan grusplan kan inte – utifrån vanligt språkbruk – uppfattas som terräng. Det fanns inga förbudsskyltar på platsen. A.R.har därför enligt min uppfattning inte gjort sig skyldig till överträdelse av parkeringsbestämmelserna. Jag anser således att tingsrättens beslut ska fastställas.

 

Kunde inte visa att arbete ingick i entreprenadavtalet

Posted on by

En kvinna som anlitat ett byggföretag för att utföra renoveringsarbeten i sin lägenhet fick av byggföretaget en ungefärlig prisuppgift på 500 000 kronor. Fakturan landade sedan på 561 169 kronor, och då ingick inte vissa arbeten som enligt kvinnan omfattats av avtalet, bl.a. målning och en bänkskiva i sten. Med kostnaderna för dessa arbeten medräknade ansåg kvinnan att byggföretaget överskridit det ungefärliga priset, eftersom det högsta möjliga priset var 500 000 kronor plus ett tillägg på 15 procent). Byggföretaget nekade till att avtalet omfattat fler arbeten än de av företaget utförda.

Hovrättens bedömning
I målet är ostridigt att det mellan E.S. och Rågstad Bygg träffats ett entreprenadavtal avseende renovering av en lägenhet, att avtalet hade ett slutligt bestämt ungefärligt pris om 500 000 kr, vilket pris inte fatt överskridas med mer än 15 procent eller 75 000 kr, att Rågstad Bygg fakturerat E.S. sammanlagt 561 169 kr och att E.S. haft ytterligare kostnader i samband med renoveringen om 267 698 kr. Rågstad Bygg har inte ifrågasatt att E.S. betalat de aktuella fakturorna. Entreprenadavtalet mellan parterna avsåg löpande räkning, men med ett uppskattat pris som inte fick överskridas. Avtalet liknar därvid, i vart fall ur entreprenörens synvinkel, ett avtal om fast pris, dock med nackdelen för entreprenören att denne inte har någon fördel av att utföra arbetet till ett lägre pris än det avtalade fasta priset. Avgörande för bedömningen är vilka arbeten och vilket material som omfattats av avtalet. Avtalet som sådant ger inte någon bestämd uppgift om vad som ingick. Det anges i avtalet att det omfattar renovering och ombyggnad i överensstämmelse med beskrivning och ritning. Någon beskrivning har emellertid inte fogats till avtalet. Ritningarna ger inte heller någon närmare ledning av vad som ingick i avtalet. Tolkningen av avtalets innehåll får därför ske utifrån omständigheterna vid dess tillkomst och med ledning av de slutsatser som kan dras utifrån parternas agerande efter avtalets ingående. E.S. har begärt att Rågstad Bygg ska ersätta henne för arbete och material som fakturerats henne av andra än Rågstad Bygg och som hon har betalat. Hon har därvid gjort gällande att detta arbete och detta material omfattats av Rågstad Byggs åtagande enligt entreprenadavtalet. Enligt hovrättens bedömning torde det i denna situation, oavsett vad som i övrigt kan gälla i olika entreprenadsituationer, ankomma på E.S. att visa att avtalet har det innehåll hon gjort gällande. När det gäller avtalets omfattning behandlar hovrätten först frågan om målning. Avtalet innefattar som angetts rivning och montering. Det finns varken i avtalet eller i tillhörande ritningar någon uppgift om målning. Den fakturerade kostnaden för måleriarbetena uppgår till knappt 140 000 kr. Det är således fråga om ett i förhållande till hela kostnaden för renoveringen betydande belopp. Därvid ska beaktas att det såvitt framkommit varit fråga om ordinärt målningsarbete utan särskilt fördyrande inslag, möjligen med undantag för en mer än vanligt omfattande rivning av tapeter. Det har inte påståtts i målet att det mellan parterna förts någon diskussion om omfattningen av de i förekommande fall tilltänkta måleriarbetena, såsom vilka rum som skulle målas eller, om det hade varit aktuellt, tapetseras, val av färg, målning av dörrar/lister osv. Det framstår inte som sannolikt att Rågstad Bygg till ett fast högsta pris, utöver övrigt arbete, skulle åta sig ansvar för ett så omfattande och kostsamt måleriarbete utan någon som helst specifikation. Det är också svårt att föreställa sig att E.S. uppfattat att så varit fallet. När det gäller bänkskivan av sten till köket gör hovrätten en liknande bedömning som beträffande målningsarbetet. Enbart kostnaden för stenskivan, huvudsakligen avseende material, uppgick enligt faktura till drygt 40 000 kr. Det framstår inte som rimligt att avtalet inneburit att E.S. haft rätt att fritt – och i praktiken på Rågstad Byggs bekostnad – välja material på detta sätt. Samma resonemang gäller också för övrigt material som E.S. själv anskaffat, även om kostnaderna för detta inte är lika anmärkningsvärda i förhållande till entreprenadkostnaden som är fallet med bänkskivan. När det gäller parternas agerande efter avtalets ingående kan konstateras att E.S, i stället för att som hade varit naturligt omedelbart hänvisa till Rågstad Bygg, betalat de aktuella fakturorna. Begäran att Rågstad Bygg skulle svara för kostnaderna har framställts först påföljande sommar. Trots E.S.s uppgift att hon handlat som hon gjort eftersom hon känt sig pressad, talar dessa omständigheter mot hennes påståenden om avtalets innehåll. Sammanfattningsvis konstaterar hovrätten att E.S.s påståenden om vad som omfattas av parternas avtal, i vissa delar, framför allt beträffande måleriarbetena och bänkskivan till köket, framstår som så osannolika att de inte kan godtas utan stöd av annan utredning. Någon sådan utredning föreligger inte. Det saknas vid detta förhållande skäl att bedöma övriga av E.S. åberopade kostnader på annat sätt. Till detta kommer att E.S. faktiskt betalat de fakturor som hon tillställts och först långt efteråt på något mer konkret sätt gjort gällande att Rågstad Bygg skulle svara för kostnaderna.

 

Telia har inte visat avtal om förhöjd avgift

Posted on by

En kund som vägrat betala en faktura från Telia lyckades inte visa att han inte var bunden av avtalet och förpliktades därför av tingsrätten att betala fakturan. Kunden  överklagade och får nu rätt i hovrätten. Hovrätten vänder på bevisbördan och anser att Telia inte lyckats visa att parterna träffat avtal. Därför slipper kunden betala.

Telia har anfört följande: Kunden i fortsättningen kallad L.T är kund hos Telia avseende ett mobiltelefoniabonnemang. Avtalet ingicks jämte Telias allmänna villkor för konsumenter och L.T svarar därmed för debiterade avgifter och kostnader enligt villkoren. Fakturan är alltjämt obetald. Fakturan på 817 kr förföll till betalning den 11 juli 2011. Inkassokrav utsändes den 3 augusti 2011. Då betalning uteblev ingavs ansökan om betalningsföreläggande den 1 september 2011. Inga försändelser har kommit i retur.

L.T har bl. a. anfört följande: Han hade tidigare abonnemanget Telia Mobil Bingo med 18 månaders bindningstid t.o.m. den 24 augusti 2010. Bindningstiden motiverades av att mobilen som han köpte var kraftigt rabatterad. Telia har den 6 maj 2010 på ett tvivelaktigt och illa maskerat sätt genom en anlitad underentreprenör, Air Call Sverige AB, ensidigt låtit häva avtalet utan föregående uppsägning. Han anser sig därför inte längre bunden av avtalet. Ett annat abonnemang erbjöds i stället, Telia Mobil Prata På med 24 månaders bindningstid. Som kompensation för att få behålla en långvarig och trogen kund erbjöds en mobil samt en trådlös fast enhet i present. Erbjudandet godtogs. Det utfästes en skriftlig bekräftelse på överenskommelsen med priser och allmänna villkor inom ett par dagar. Detta löfte infriades aldrig. Han hävdar att Air Call Sverige AB därigenom undanhållit honom väsentlig information för att kunna upprätthålla avtalets ömsesidighet. Den 9 september 2010 i samband med en kraftigt förhöjd Teliafaktura visar sig att en ospecificerad ”förhöjd avgift” á 200 kr per månad avser en present som han inte beställt. Han insåg att han blivit utsatt för en rysligt slug avtalskonstruktion och manipulativt marknadsföringstrick. Han reklamerade fakturan samma dag och angav att han ville häva avtalet i sin helhet om inte Telia omgående tog bort kostnad för present. Han kan inte betala varor som han inte har beställt utan blivit pålurad. Hur som helst har abonnemanget varit otjänligt då det varit avstängt sedan januari 2011. Han motsätter sig inte att betala avgiften för själva abonnemanget. Däremot vägrar han att betala för de s.k. presenter för vilka betalning krävs. Så länge presenterna faktureras på samma faktura som abonnemanget kan han inte heller betala det sistnämnda.

Hovrättens domskäl Telia har som skriftlig bevisning åberopat ett telefoniavtal, Telia Mobil Bingo, samt en faktura av den 10 juni 2011. Även L.T har åberopat skriftlig bevisning. L.T har gått med på att han har ingått ett telefoniavtal med Telia, Telia Mobil Prata på, men invänt att han inte träffat avtal om förhöjd månadsavgift om 200 kr. Det är Telia som ska bevisa att parterna har träffat avtal om sådan förhöjd avgift. Det har Telia inte gjort. I stället har Telia åberopat ett annat avtal som tidigare gällde mellan parterna. L.T ska därför inte betala den del av fakturan som utgörs av den förhöjda månadsavgiften, utan endast de telefonikostnader som han själv har medgett, dvs. 217 kr.

 

SOS-sjuksköterska som nekat ambulans frias

Posted on by

Svea hovrätt friar nu också den sjuksköterska på SOS-alarm som underlät att skicka ambulans till en man. Hovrätten ansåg att sjuksköterskan varit oaktsam men det är inte styrkt att mannen skulle ha överlevt även om ambulans hade skickats.

Bakgrund A.Å har varit verksam som sjuksköterska vid SOS Alarm AB:s vårdgivande verksamhet vid Johannes Brandstation i Stockholm. En central arbetsuppgift för A.Å  har varit att, i enlighet med systematiken i Index för Akutmedicinsk larmmottagning (Medicinskt Index), dels per telefon bedöma vårdsökandens hälsotillstånd av olika slag och dels till följd av utfallet vid varje bedömning prioritera vårdsökandens behov av ambulans samt elektroniskt ge s.k. prio 1–2 larm för de prioriterade ambulanstransporterna till SOS Alarms ambulansdirigenter för verkställighet.

E.L drabbades under natten/morgonen till den 30 januari 2011 av brusten mjälte, ett livshotande tillstånd som kräver adekvat och akut sjukvård. Till följd av den brustna mjälten har E.L haft svårighet att andas, nedsatt cirkulation med åtföljande svimningskänsla, smärta i kroppen och kraftig ångest. Vid två telefonsamtal med A:Å vid SOS Alarm den 30 januari 2011 mellan kl. 05.57– 06.10 har E.L förklarat att han hade svårt att andas, hade smärta i kroppen och hade svimningskänsla. E.L har med anledning av sitt allvarliga sjukdomstillstånd upprepat begärt och vädjat om hjälp och om att omedelbart bli hämtad med ambulans.

Åklagaren har gjort gällande att de uppgifter E.L lämnat per telefon har medfört att A.Å haft att – i enlighet med sina arbetsuppgifter – i linje med Medicinskt Index utgå från att E.L befann sig i alt. kunde befinna sig i en medicinsk nödsituation där andning, cirkulation varit allvarligt hotade och till följd härav riskerade förlora medvetandet. I detta läge har A.Å haft att – i linje med den anvisade beslutsgången i Medicinskt Index – omgående ge ett s.k. prio 1 larm till ambulansdirigenterna på SOS Alarm om ambulans till E.L. Vid tillfället fanns 5 ambulanser tillgängliga för sådant uppdrag med en framkörningstid på cirka 6 – 12 minuter.

Hovrättens domskäl
Brotten vållande till annans död och framkallande av fara för annan kan begås såväl genom handling som genom underlåtenhet. Enligt allmänna principer kan straffrättsligt ansvar för underlåtelse vid fysiska orsakssamanhang emellertid endast komma ifråga om det finns särskild anledning för den underlåtande att ingripa. Detta formuleras på så sätt att gärningsmannen måste befinna sig i garantställning, vilket åklagaren i hovrätten uttryckligen har påstått. I sådana fall krävs också att underlåtenheten ska te sig lika straffvärd som handling. Garantställning kan föreligga på grund av t.ex. förskrift i lag, myndighetsföreskrift, innehav av viss tjänst eller särskilt åtagande. (Se NJA 2005 s. 372). Hovrätten finner att A.Å, i egenskap av legitimerad sjuksköterska vid SOS Alarm AB, har haft en sådan garantställning att han, om övriga förutsättningar föreligger, kan dömas för underlåtenhetsbrott bestående i att han inte gett larm om ambulans till E.L med högsta prioritet. Underlåtenheten får i så fall anses som lika straffvärd som orsakande eller utsättande genom handling. För ansvar för vållande till annans död krävs att A.Å av oaktsamhet har orsakat E.Ls död. Gärningen måste ha varit oaktsam i förhållande till just effekten, dvs. den dödliga utgången. Vid brottets normalgrad krävs det inte att oaktsamheten på något sätt har varit kvalificerad. Hovrätten finner det styrkt att A.Å har varit oaktsam. I likhet med tingsrätten anser hovrätten således att A.Ås underlåtenhet är så klandervärd att den i och för sig innebär straffbar oaktsamhet. Såsom tingsrätten har redovisat har hovrätten att göra en hypotetisk bedömning av huruvida A.Ås underlåtenhet har orsakat E.Ls död. Beviskravet är vid denna prövning att det måste framstå som i hög grad sannolikt att döden skulle ha uteblivit för att relevant orsakssamband ska anses föreligga. I denna del gör hovrätten följande överväganden. Av förhören har det å ena sidan framkommit bl.a. att viss vård kan ges redan i ambulans, att tidsödande datorröntgen undviks i verkligt brådskande fall, att förloppet vid blödning kan förlängas genom att blod tillsätts och att en patient snabbt kan opereras om sjukdomsorsaken konstateras. Å andra sidan har det även av dessa förhör framkommit att s.k. spontan mjältruptur är ett mycket ovanligt sjukdomstillstånd och att det funnits en risk att E.Ls tillstånd hade förväxlats med blodförgiftning, som behandlas på annat sätt än inre blödning. Hovrätten konstaterar att den sammantagna utredningen alltjämt inte ger något närmare svar på frågan vid vilken tidpunkt E.L avled eller några ytterligare uppgifter om hans möjligheter att överleva. Hovrätten delar därför tingsrättens bedömning att det inte kan anses vara i hög grad sannolikt att E.Ls död hade uteblivit om A.Å larmat om ambulans med högsta prioritet vid samtalet som påbörjades kl. 05.57. Det är således inte bevisat att A.Ås underlåtenhet orsakat E.Ls död. Vid sådant förhållande kan A.Å inte dömas för att ha vållat E.Ls död.

Hovrätten övergår härefter till frågan om A.Å i stället kan fällas till ansvar för framkallande av fara för annan. För ansvar för framkallande av fara för annan döms den som av grov oaktsamhet utsätter någon annan för bl.a. livsfara. Frågan är om A.Å genom att underlåta att ge larm om ambulans med högsta prioritet har utsatt E.L för livsfara. Det krävs i detta sammanhang inte att A.Å har orsakat E.Ls död, men gärningen ska ha varit oaktsam i förhållande till livsfaran. Således ska oaktsamheten vara relevant för livsfaran. Om livsfaran skulle ha uteblivit om A.Å hade handlat med tillräcklig aktsamhet har hans oaktsamhet varit relevant för livsfaran. Omvänt saknar hans oaktsamhet relevans om livsfaran i det närmaste oförändrad skulle ha inträffat även om han betett sig aktsamt (jfr. Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 205 ff. och 314 ff.). Livsfaran ska vidare ha varit konkret. Det är utrett att E.L redan vid hans telefonsamtal kl. 05.57 med A.Å var allvarligt sjuk och i behov av akut sjukvård. Vidare är det utrett att ambulanser funnits tillgängliga och att de kunnat vara på plats vid adressen i vart fall senast inom 12 minuter. Som hovrätten redan funnit har det ålegat A.Å att ge E.L ett prioritet 1-larm vid samtalet kl. 05.57. Genom att underlåta detta har A.Å förfarit oaktsamt. Med beaktande av det utdragna agerandet från A.Ås sida och då det är fråga om riskfylld verksamhet som ställer stora krav på aktsamhet anser hovrätten att oaktsamheten är att bedöma som grov. Frågan är dock om A.Ås uteblivna handlande haft betydelse för att avvärja livsfaran. Det sista telefonsamtalet med E.L avslutades ca kl. 06.11. Av det samtalet framgår att E.L är i mycket dåligt skick och att när samtalet avbryts hörs endast stönanden och liknande ljud. Av den medicinska utredningen framgår bl.a. att E.Ls mjälte sannolikt redan hade spruckit under samtalen med SOS Alarm AB, att han under dessa samtal sannolikt flera gånger förlorat medvetandet samt att han sannolikt befann sig i chock vid denna tidpunkt. Vidare är klarlagt att beroende på blödningshastighet kan döden inträda förhållandevis snabbt vid brusten mjälte. Jourläkaren har inte heller fått telefonkontakt med E.L när han ringt denne strax efter kl. 06.15. Dessa omständigheter medför att det inte kan uteslutas att E.L avlidit redan i samband med att telefonsamtalet avbröts kl. 06.11. Med hänsyn till det mycket korta tidsintervallet som hovrätten har att utgå ifrån talar icke obetydliga skäl för att E.L rent faktiskt inte hade kunnat få erforderlig hjälp i tid även om ambulans hade larmats vid samtalet kl. 05.57. Inte ens om A.Å hade larmat ambulans med högsta prioritet vid samtalet går det alltså att med tillräcklig säkerhet säga att livsfaran kunnat avvärjas. Därmed är det inte styrkt att A.Å har utsatt E.L för livsfara genom sin underlåtenhet att larma. Även åtalet för framkallande av fara för annan ska därför ogillas.

 

Staten ej skadeståndsskyldig för domstols felaktiga handläggning

Posted on by

Att domstolar och boutredningsman kommit fram till olika slutsatser om vilka som är dödsbodelägare har inte medfört att staten är skadeståndsskyldig för att domstolarnas bedömning var felaktig. Bakgrunden till tvisten var att Anders L avled den 5 oktober 2006. Den 26 oktober 2006 hölls bouppteckningsförrättning i dödsboet efter honom. Vid förrättningen uppgavs boet av Anders L:s bror Dag, som i bouppteckningen antecknades som ensam dödsbodelägare. Bouppteckningen registrerades den 12 juni 2007.

Den 23 november 2006 ansökte Gunilla B vid tingsrätten om att dödsboet efter Anders L skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman. Tingsrätten beslutade att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman och utsåg en sådan för uppdraget.
Som skäl för beslutet anfördes att Gunilla B och Anders L vid tiden för den senares bortgång var att betrakta som sambor, varför Gunilla B var dödsbodelägare i dödsboet efter Anders L. Dag överklagade beslutet till Svea hovrätt som avslog överklagandet. Boutredningsmannen kom därefter i sin utredning fram till att Gunilla B inte varit sambo med Anders L och att hon därmed inte var dödsbodelägare i dödsboet.

Dag har gjort gällande att staten är skadeståndsskyldig på grund av att tingsrätten och hovrätten gjort sig skyldiga till fel och försummelse vid myndighetsutövning, genom att ta upp och bevilja Gunilla B ansökan trots att hon inte var delägare i dödsboet efter Anders L. Skadeståndsskyldighet för staten föreligger därför enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. På grund av domstolarnas felaktiga handläggning har Dag drabbats av ekonomisk och ideell skada.

Justitiekanslern har anfört att tingsrättens och hovrättens handläggning av ärendet inte har innefattat fel eller försummelse i den mening som avses i
3 kap. 2 § skadeståndslagen. Något integritetskränkande brott har inte begåtts eller ens gjorts gällande, varför det saknas rättsliga förutsättningar att enligt skadeståndslagen utge ersättning för ideell skada. Dag har inte heller visat att han till följd av eventuella fel eller försummelser har orsakats den förmögenhetsskada som han begär ersättning för. Under alla förhållanden har Dag bidragit till den skada som kan visas ha uppkommit i sådan grad att skadeståndet ska jämkas till noll kronor. Dag har därtill inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att begränsa sin eventuella skada.

Högsta domstolen gjorde följande bedömning av handlingarna i målet framgår att Gunilla B inte kände till att en bouppteckning hade förrättats i dödsboet efter Anders L när hon ansökte om att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman. Bouppteckningen var vid denna tidpunkt inte registrerad.
Information om att bouppteckningen redan hade förrättats synes inte heller ha kommit till underrätternas kännedom genom Dag:s försorg. Det
ankommer inte på rätten att på eget initiativ söka i register eller på annat sätt kontrollera om en bouppteckning existerar. Eftersom tingsrätten och hovrätten således inte kände till att en bouppteckning redan hade förrättats i dödsboet efter Anders L vid ärendets handläggning kan några skadeståndsgrundande fel eller försummelser inte anses ha förekommit i detta hänseende.
För att staten ska bli skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är det inte tillräckligt att en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (se prop. 1972:5 s. 518 samt t.ex. NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862).
Det förhållandet att underinstanserna och boutredningsmannen har kommit fram till olika slutsatser i frågan om Anders L och Gunborg B har varit sambor innebär inte att underinstanserna har gjort sig skyldiga till skadeståndsgrundande fel eller försummelser.