Inläsningstjänst har förpliktats att radera bokföring som tillhör andra företag

Kronofogden Målnummer 21-54343-13, 21-68368-13, 21-54341-13

Inläsningstjänst samt dess moderbolag ILT Group som förvärvade Inläsningstjänst år 2012, har i tre mål förpliktats att radera bokföring och affärssystem som tillhör andra företag. Kronofogden finner att Invändningarna från Inläsningstjänst och ILT Group inte är av relevant slag och är i övrigt sådana att de kan lämnas utan avseende.

KRONOFOGDEMYNDIGHETENS AVGÖRANDE
1. Kronofogdemyndigheten förpliktigar svarandena att ta bort bokföringsfiler, affärssystem inklusive backuper och kopior från svarandenas dataserver, se bilaga 1.
2. Kronofogdemyndigheten avslår svarandenas yrkanden om att sökanden ska åläggas att utge ersättning för kostnader i målet med 375 kr till vardera av svarandena.

YRKANDEN M.M.
Sökanden har ansökt om särskild handräckning och yrkat att Kronofogdemyndigheten ska förpliktiga Inläsningstjänst Utbildning & Media i Stockholm AB och ILT Group AB (svarandena) att ta bort sökandens bokföringsfiler, affärssystem inklusive backuper och kopior från svarandenas dataserver, se bilaga 1. Svarandena har bestritt sökandens ansökan i sin helhet och yrkat ersättning för sina kostnader i målet med vardera 375 kr.

GRUNDER M.M.
Sökanden har som grund för sin ansökan anfört i huvudsak följande Sökanden och svarandena har tidigare ingått i ett koncernförhållande som upphörde i samband med försäljning av svarandebolagen. Sökanden tillsåg att bokföringsfilerna raderades i samband med försäljningen. Svarandena har därefter återskapat alternativt olovligen berett sig tillgång till sökandens bokföringsfiler och affärssystem, och har, trots uppmaning därom inte raderat dessa. Till sin ansökan har sökanden fogat kopior av:
1. Brev från sökandens ombud per den 3 december 2012 med uppmaning för svarandena att radera de i målet aktuella materialet och filerna.
2. Kopia av e-postmeddelande mellan svarandena per den 17 november 2012 avseende att svarandena innehar materialet.
3. Brev från svaranden, ILT Group AB:s ombud per den 21 december 2012 avseende att materialet hela tiden funnits i svarandenas besittning samt att de nekar till att radering av filerna ska ske då de inte obehörigen nyttjat materialet. Svarandena har i sina bestridanden anfört sammanfattningsvis följande Genom avtal den 24 januari 2012 förvärvade ILT Group AB från sökanden samtliga aktier i Inläsningstjänst Utbildning & Media i Stockholm AB. Förvärvet skedde efter viss omstrukturering som medförde att Inläsningstjänst Utbildning & Media i Stockholm AB tillfördes ett helägt dotterbolag, Speakingbooks Europe AB. Detta föregicks av att Speakingbooks dessförinnan av säljaren tillförts viss verksamhet.

Svarandena uppger att de inte berett sig tillträde till några datafiler eller affärssystem som tillhör sökanden. Skulle de berett sig tillträde har detta inte skett olovligen. Svarandena har inga skyldigheter att radera de i målet angivna filerna eller affärssystemen.

Sökanden har i svarsskrivelse över svarandenas bestridanden anfört sammanfattningsvis följande Sökanden vidhåller att svarandena återskapat alternativt olovligen berett sig tillgång till de i målet aktuella bokföringsfilerna och affärssystem som svarandena tillsammans besitter och förfogar över. Av handlingarna i målet framgår att tillträde till materialet faktiskt skett och att filerna innehas av svarandena. Svarandena har inte angivit skäl till varför de skulle ha rätt att röja sökandens företagshemligheter och sökanden bestrider rätt för svarandena att bereda sig tillgång till dessa. Sökanden har åberopat skriftligt intyg från Peter L, tidigare redovisningskonsult för samtliga av de i målet aktuella parterna avseende utförande av löpande bokföringstjänster och affärssystem på av parterna gemensam server som administrerats av svarandena.

SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET
Enligt 4 § första stycket första punkten lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BFL), får en ansökan om särskild handräckning avse åläggande för svaranden att vidta rättelse när sökandens besittning egenmäktigt rubbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträffande fast eller lös egendom eller utövningen av sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen hindras. Enligt 39 § BFL åligger det sökanden att styrka de omständigheter han åberopar till grund för sitt yrkande. Enligt förarbetena innebär detta i princip full bevisning (prop. 1989/90:85 s. 128). Sökandens framställning ska dock läggas till grund för prövningen i den mån den lämnats utan invändning av svaranden och det inte är uppenbart att den är oriktig. Av förarbetena till ovan nämnda lag (prop. 1989/90:85 s. 69) framgår följande: Det förhållandet att sökanden ska visa att förutsättningarna för särskild handräckning föreligger ställer ganska stora krav på styrkan av hans bevisning när svaranden har bestritt ansökan och åberopat relevant grund för bestridandet. Inkommer svaranden med bestridande är i regel det förhållandet att invändningen framställts tillräckligt för att ansökan inte ska bifallas. En förutsättning för detta är dock att invändningen är av relevant slag och inte heller i övrigt är sådan att den kan lämnas utan avseende. Den summariska processformen särskild handräckning är sålunda främst avsedd för de klara fallen. Vid prövning av en ansökan om särskild handräckning ska vidare beaktas att fråga är Om ett summariskt förfarande. Avsikten med förfarandet är i princip inte att parternas bakomliggande materiella rätt ska prövas inom ramen för detta.

Kronofogdemyndigheten gör följande bedömning
Kronofogdemyndigheten, som tagit del av all utredning i målet, finner följande.
Målet är ostridigt att sökanden och svarandena tidigare har ingått i en koncern. Det är även ostridigt att sökanden tidigare vidtagit åtgärder för att radera sökandens datafiler. Sökanden har i ansökan bifogat kopia ur e-postmeddelande med kommunikation mellan svarandena daterat den 17 november 2012. Av e-postmeddelandet framgår att svarandena innehar datafiler som “innehöll sökandens bokföring och lagertransaktioner”. Sökanden har i ansökan även bifogat brev, daterat den 21 december 2012, från svarandenas ombud där det bl.a. framgår att materialet hela tiden funnits i svarandenas besittning. Svarandena har i sitt bestridande anfört att de inte berett sig tillgång till de i målet aktuella bokföringsfilerna och affärssystemen. Skulle de berett sig tillgång så har det i vart fall inte skett olovligen. Svarandena har ingen skyldighet att radera några filer eller affärssystem. Som nämnts ovan räcker i regel att, svaranden inkommer med ett bestridande för att ansökan om särskild handräckning ska avslås, under förutsättning att invändningen är av relevant slag och i övrigt är sådan att den kan lämnas utan avseende. Svarandena har inte bemött sökandens påstående om att det i målet aktuella materialet, tillhör sökanden och innehas av svarandena. Invändningarna är inte av relevant slag och är i övrigt sådana att de kan lämnas utan avseende. Sökandens framställning av omständigheterna ska därför i enlighet med 39 § BFL läggas till grund för bedömningen då det inte är uppenbart att den är oriktig. Det är därmed visat att svarandena innehar de i målet aktuella materialet utan rätt därtill. Svarandenas innehavande av sökandens i målet aktuella material samt svarandenas underlåtelse till radering medför att annan olovlig åtgärd har vidtagits beträffande lös egendom enligt Kronofogdemyndighetens bedömning. Vad som i övrigt har anförts föranleder inte någon annan bedömning av saken.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner Kronofogdemyndigheten att sökanden har styrkt sin rätt till särskild handräckning. Ansökan ska därför bifallas.

Kostnader
Svaranden Av 47 § BFL framgår att Kronofogdemyndigheten, om utslag inte meddelas, kan ålägga sökanden att ersätta svaranden för kostnader i målet.  Av 50 § BFL framgår att någon ersättning utöver vad som framgår av 46¬48 §§, samma lag, inte får fastställas i målet hos Kronofogdemyndigheten. Det finns således inte någon laglig grund för att ålägga sökanden att, när utslag meddelats, ersätta svaranden för dennes kostnader i målet. Svarandenas yrkande om att sökanden måtte förpliktigas att till svarandena utge vardera 375 kr, ska därför avslås.

Resningsansökan i mål om dubbelbestraffning avslås av HD

Högsta domstolen målnummer Ö 2952-13

Högsta domstolen har avslagit en resningsansökan i mål där den dömda både fällts för ekobrott och förpliktats att betala skattetillägg. I fallet ligger lagföringen före brytdatumet den 10 februari 2009.

SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET
Philip D dömdes den 8 december 1995 av hovrätten för grovt  bokföringsbrott, grov urkundsförfalskning och grovt skattebedrägeri.  Påföljden bestämdes till fängelse i fem år.  Hovrättens dom vann laga kraft.  Philip D har ansökt om resning och yrkat att hovrättens dom ska  undanröjas. Som grund för sin ansökan har han anfört bl.a. att han dömdes för skattebrott i bolaget Cassandra Trading AB trots att bolaget hade påförts skattetillägg. Enligt artikel 4. l i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll gäller att en och samma person inte far lagforas eller straffas två gånger för samma brott (ne  bis in idem). Högsta domstolen har i ett beslut den 11 juni 2013 i mål B 4946-12 (juniavgörandet) slagit fast att det svenska systemet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) och två förfaranden vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet inte är förenligt med den rätten.  Juniavgörandet innebär i korthet följande. Rätten att inte bli lagförd eller  straffad två gånger för samma brott (gärning) omfattar systemet med  skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Rätten gäller med  avseende på såväl mervärdesskatt som andra skatter och avgifter. Rätten ska iakttas när skattetillägg och påföljd för skattebrott aktualiseras för en och samma fysiska person, också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget. Det föreligger hinder mot åtal för skattebrott så snart Skatteverket har fattat ett beslut om att ta ut skattetillägg, oavsett om beslutet har vunnit laga kraft eller inte. Däremot ska rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott normalt inte hindra åtal och dom för bokföringsbrott av det skälet att skattetillägg har tagits ut.  Högsta domstolen har vidare i ett beslut den 16 juli 2013 i mål Ö 1526-13  (juliavgörandet) slagit fast att när en brottmålsdom som har meddelats efter den  10 februari 2009 inte är förenlig med den rätt att inte bli lagförd eller straffad  två gånger för samma brott (gärning) som har konstaterats i juniavgörandet, så  ska den dömde ha rätt till resning när ett återupptagande behövs för att avbryta  ett pågående frihetsberövande. Rätt till resning ska i regel också föreligga när  ett återupptagande inte behövs för att avbryta ett pågående frihetsberövande.  Brytdatum den 10 februari 2009 förklaras av att Europadomstolen i ett  avgörande den dagen (Zolotuchin mot Ryssland, Grand Chamber, no.  14939/03) gav rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) ett ändrat innehåll.  I föreliggande fall meddelades hovrättens dom den 8 december 1995. Det var före det ändrade rättsläget och detta kan därför inte läggas till grund för bifall till Philip D resningsansökan.

HD avslår resning i mål om dubbelbestraffning

Högsta domstolen målnummer Ö 3494-13

Högsta domstolen har avslagit en resningsansökan i mål där den dömda både fällts för ekobrott och förpliktats att betala skattetillägg. I fallet ligger lagföringen före brytdatumet den 10 februari 2009.

SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET
Jan R dömdes den 9 februari 2009 av hovrätten för grovt skattebrott. Skattebrottet avsåg oriktiga uppgifter avseende mervärdesskatt i bolaget Bohus Export & Shipping Kommanditbolag under redovisningsperioden maj 2006. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år och tio månader. Jan R överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen som den 11 mars 2009 beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Av handlingarna i akten framgår att Skatteverket den 17 oktober 2007 beslutat att påföra Bohus Export & Shipping Kommanditbolag skattetillägg avseende redovisningsperioden maj 2006. Jan R har varit komplementär i bolaget. Jan R har ansökt om resning och yrkat att hovrättens dom ska undanröjas. Som grund för sin ansökan har han anfört att hans rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning har kränkts. Enligt artikel 4. l i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll gäller att en och samma person inte får lagforas eller straffas två gånger för samma brott (ne bis in idem). Högsta domstolen har i ett beslut den 11 juni 2013 i mål B 4946- 12 (juniavgörandet) slagit fast att det svenska systemet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) och två förfaranden vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet inte är förenligt med den rätten. Juniavgörandet innebär i korthet följande. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) omfattar systemet med skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Rätten gäller med avseende på såväl mervärdesskatt som andra skatter och avgifter. Rätten ska iakttas när skattetillägg och påföljd för skattebrott aktualiseras för en och samma fysiska person, också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget. Det föreligger hinder mot åtal för skattebrott så snart Skatteverket har fattat ett beslut om att ta ut skattetillägg, oavsett om beslutet har vunnit laga kraft eller inte. Däremot ska rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott normalt inte hindra åtal och dom för bokföringsbrott av det skälet att skattetillägg har tagits ut. Högsta domstolen har vidare i ett beslut den 16 juli 2013 i mål Ö 1526-13 (juliavgörandet) slagit fast att när en brottmålsdom som har meddelats efter den 10 februari 2009 inte är förenlig med den rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) som har konstaterats i juniavgörandet, så ska den dömde ha rätt till resning när ett återupptagande behövs för att avbryta ett pågående frihetsberövande. Rätt till resning ska i regel också föreligga när ett återupptagande inte behövs för att avbryta ett pågående frihetsberövande. Brytdatum den 10 februari 2009 förklaras av att Europadomstolen i ett avgörande den dagen (Zolotuchin mot Ryssland, Grand Chamber, no. 14939/03) gav rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) ett ändrat innehåll. I föreliggande fall meddelades hovrättens dom den 9 februari 2009. Det var före det ändrade rättsläget, om än bara en dag. Hovrättens dom stod därför inte i strid mot konventionsrätten sådan den då var. Det får här lämnas öppet om det förändrade rättsläget hade bort föranleda att Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd. Eftersom skattetillägget inte har påförts Jan R personligen, kan hans resningsansökan inte beviljas heller vid en prövning i enlighet med rättsläget efter Zolotuchin-domen.

Facebookhot anses vara olaga hot

Svea hovrätt målnummer B 5724-13

En 17-åring som hotat en annan pojke på facebook genom olika uttalanden och som friades i tingsrätten döms nu för olaga hot. Hovrätten anser att texterna sammantaget är tillräckligt allvarliga för att utgöra brott.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Genom utredningen står det klart att Robin A  har skrivit de texter som enligt åtalet utgör olaga hot. Av texterna framgår bl.a. följande: “Han kommer att ångra sig när jag ser honom…” “Eller slår man in alla tänder på han, kör upp han kulor i munen och lämnar honom i bakluckan på en bil och kör ner den i sjön” “… han ska fa så sjukt mycket stryk” “… Han kommer att få det han förtjänar punkt fucking slut”. Straffbestämmelsen om olaga hot riktar sig mot den som “lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom”. Det är tillräckligt att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor att hotet ska verkställas. Stort avseende fästs vid hur situationen-här tett sig från den hotadea synpunkt. Om gärningsmannen verkligen hade för avsikt att fullfölja hotet inverkar inte på bedömningen av gärningens straffbarhet (prop. 1992/93:141 s. 30). Även om man beaktar den hotades synpunkt vid bedömning av olaga hot, ska den hotades fruktan för att hotet kommer att verkställas vara allvarlig (prop. 1962 s 112 B). För att olaga hot ska föreligga förutsätts vidare att hotet har kommit till den hotades kännedom. Det krävs inte att hotet har uttalats direkt till den hotade, utan ansvar kan komma ifråga även då hotet har kommit till den hotades kännedom genom förmedling av en tredje person (se Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken – En kommentar Kap 1-12, 4:5 s, 1) . . .. _.. ._ „ Till skillnad från tingsrätten finner hovrätten att Robin A  måste ha insett att Carl-Bernhard H skulle komma att få del av texterna, eller i vart fall att han insett risken och förhållit sig likgiltig inför detta. Hovrätten finner inte anledning att ifrågasätta Carl-Bernhard Hs uppgift om att han tagit hoten på allvar och inledningsvis deltagit i konversationerna på grund av stress för att många andra fick se inläggen, men sedan slutat på grund av rädsla bl.a. för att den för honom tidigare okände Robin A  skulle komma till hans skola och verkställa hoten. Carl-Bernhard H har även uppgett att han under en period efter hoten inte vågat gå till och från skolan ensam. Hovrätten finner att texterna sammantagna utgör hot om brottslig gärning som varit ägnade att framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person hos Carl-Bernhard H. Tingsrättens dom ska därför ändras på så sätt att Robin A döms för olaga hot och påföljden bestämmas till dagsböter. Med hänsyn till Carl-Bernhard Hs inledningsvis egna deltagande i de aktuella konversationerna finner hovrätten att den kränkning som han utsatts för inte är så allvarlig att den berättigar honom till skadestånd. Eftersom fängelse ingår i straffskalan ska Robin A  utge lagstadgad avgift till brottsofferfonden.

 

Företagsledare beskattas för bilförmån

Kammarrätten i Stockholm målnummer 908-13

Kvinnan anses vara bolagets företagsledare och eftersom hon inte gjort sannolikt att hon bara i ringa omfattning använt företagets två bilar beskattas hon vid taxeringsåren 2009 och 2010 för bilförmån.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Vad Helena B anfört i kammarrätten och vad som i övrigt förekommit i målen föranleder inte kammarrätten att göra en annan bedömning än den förvaltningsrätten gjort. Överklagandet ska därför avslås.

SKÄLEN FÖR FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Utgångspunkter för förvaltningsrättens prövning Bilförmån, enligt 11 kap. l § och 61 kap. 5 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, föreligger då en skattskyldig i mer än ringa omfattning för privat bruk använder en bil som hör till en näringsverksamhet och som denne disponerar över. Med ringa omfattning avses att bilen endast har utnyttjats vid ett fåtal tillfällen per år (prop. 1993/94:90 s. 93 f). Av RÅ 2001 ref. 22 I och II följer att vid bilförmån har Skatteverket bevisbördan för att dispositionsrätt till en bil föreligger. Har Skatteverket gjort sannolikt att det föreligger dispositionsrätt presumeras att bilen använts för privat körning i mer än ringa omfattning, om inte den skattskyldige kan göra sannolikt att bilen använts i ringa omfattning eller inte alls. Ett bevismedel som ligger nära till hands är en noggrant förd körjournal, men även andra omständigheter kan tas i beaktande t.ex. om det förelegat hinder mot användning av bilen, vilken typ av bil det är fråga om, bilens utrustning och sättet för dess användning. Vidare kan förekomsten av privatägda motorfordon inom familjen påverka bedömningen. Som företagsledare i ett fåmansföretag avses den eller de fysiska personer som genom eget eller närståendes innehav av andelar och sin ställning i företaget har ett väsentligt inflytande i företaget. En företagsledare i ett fåmansföretag får genom sitt innehav och sin ställning i företaget anses ha dispositionsrätt över företagets bil.

Förvaltningsrättens bedömning
Den första frågan förvaltningsrätten har att ta ställning till är om Helena B, i egenskap av företagsledare, under de aktuella perioderna har haft dispositionsrätt till två bilar, med registreringsnummer TZX 500 respektive XKB 419, vilka hör till Dekoniva AB. Helena B har sammanfattningsvis anfört att hon inte är att anse som företagsledare då hon inte utövat sådan bestämanderätt eller sådant inflytande i bolaget som tillkommer en företagsledare eller haft något med bolagets drift att göra. Endast ett påstående härom är dock inte tillräckligt. Enligt de uppgifter som bolaget anmält till Bolagsverket ska bolaget bl.a. bedriva redovisning samt personaluthyrning inom sjukvård och samhällstjänst. Helena B arbetar enligt egen utsago som sjuksköterska. Härutöver framgår av handlingarna i målet att hon har ägt samtliga andelar och varit ensam styrelseledamot i bolaget. Hon har även haft firmateckningsrätt och har undertecknat årsredovisningar, skattedeklarationer och inkomstdeklarationer. Vid en samlad bedömning finner förvaltningsrätten att det inte framkommit annat än att Helena B har ställning som företagsledare i bolaget samt att hon härigenom haft dispositionsrätt till de i målet aktuella bilarna. Härefter har förvaltningsrätten att ta ställning till om Helena B gjort sannolikt att hon inte har använt bilarna privat eller endast i ringa omfattning. Förvaltningsrätten konstaterar att det i Helena Bs hushåll visserligen finns privata bilar. Detta utgör dock i sig inget bevis för att bolagets bilar, som dessutom är av exklusivare modell, inte nyttjats i skattepliktig omfattning. Beträffande TZX 500 har hon anfört att hennes numer avlidne make använt bilen privat. Detta kan dock, enligt förvaltningsrättens mening, inte i sig utgöra en sådan omständighet som medför att hon inte kan anses ha disponerat över bilen (jfr Kammarrätten i Stockholms dom i mål 7836-37- 2000). Beträffande XKB 419 har hon ingivit en körjournal till stöd för de av henne anförda omständigheterna. Av utredningen framgår dock att bilen använts vid fler tillfällen än vad som framgår av körjournalen. Enligt förvaltningsrättens mening medför bristerna i körjournalen att den inte kan läggas till grund för bedömningen. Vid en sammantagen bedömning finner förvaltningsrätten att Helena B inte gjort sannolikt att bolagets bilar inte brukats privat eller enbart i ringa omfattning. Det har inte framkommit någon anledning att ifrågasätta de av Skatteverket framräknade bilförmånsvärdena. Det har inte heller framkommit sådana synnerliga skäl som avses i 61 kap. 18 och 19 §§ IL att justera värdena. Överklagandet ska därmed avslås.

 

Oläslig p-bot måste betalas

Hovrätten för västra Sverige målnummer FT 5151-12

Texten på p-böterna var i och för sig åtminstone delvis oläsliga men det framgår klart och tydligt vad det gäller. Påminnelsen som skickats ut innehåller dessutom ytterligare information. En bot med oläslig text måste därför också betalas.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Hovrätten anser att en huvudförhandling i målet är uppenbart obehövlig (50 kap. 13 § rättegångsbalken). Det finns inte skäl att hålla omförhör med Jarri R. Beträffande sakfrågan instämmer hovrätten i tingsrättens bedömningar. Tingsrättens dom ska därför fastställas.

Tingsrättens bedömning
I målet är ostridigt Johannes A är registrerad ägare till den aktuella bilen . Av utredningen i målet, och då främst de fotografier samt kontrollavgiftsfakturorna Parkeringsbolaget åberopat, vilka ska tillmätas ett starkt bevisvärde (se NJA 2001 s. 889), är det vidare visat att fordonet stått uppställt på den aktuella platsen de aktuella tiderna utan att giltig parkeringsbiljett placerats väl synlig framtill i fordonet. Det är ostridigt att Johannes A tillställts påminnelser om obetalade kontrollavgifter. Den fråga tingsrätten har att bedöma är om kontrollavgiftsfakturorna varit korrekt utställda. Av 8 § lag (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering följer att om en markägare vill ta ut en kontrollavgift ska han utställa en betalningsuppmaning som överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästs på fordonet. I målet är ostridigt att de två kontrollavgiftsfakturorna fästs på fordonet. Johannes A har dock gjort gällande att texten som ifyllts av parkeringsvakten på de båda kontrollavgifts- fakturorna varit oläslig. Parkeringsbolaget har motsatt sig detta och, får som det förstås, invänt att kontrollavgiftsfakturorna kan ha manipulerats i efterhand eller utsatts för väderlek så att texten blekts. Vid syn av de båda utfärdade kontrollavgiftsfakturorna i original konstaterar tingsrätten att texten på fakturan med nummer 300120 som utfärdats den 26 maj 2011 är läsbar, om än något utsuddad, medan fakturan med nummer 299943 som utfärdats den 30 maj 2011 till stora delar saknar text. Mot bakgrund av Jarri Rs uppgifter att han alltid går till väga på samma sätt vid utfärdandet av kontrollavgiftsfakturor och att han aldrig skulle fästa en oläslig faktura på ett fordon samt utdraget från SMHI finner tingsrätten inte det uteslutet att kontrollavgiftsfakturan kan ha utsatts för sådana väderförhållanden att texten kan ha blekts sedan det fästs på fordonet. Även om kontrollavgiftsfakturan hade saknat delar av texten vid utfärdandet konstaterar dock tingsrätten att det av den förtryckta texten på kontrollavgiftsfakturan framgår att den avser kontrollavgift som utfärdats av Mölndals Parkerings AB samt att kontrollavgiften är 400 kr. Av påminnselsen som skickats till Johannes A framgår datum och tid för kontroll samt vilket fordon som avses. Enligt kommentaren till 8 § lag (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering är påminnelsen att anses som en reservfaktura till fordonets ägare. Syftet med påminnelsen är således att säkerställa att betalningskravet når fordonets ägare. Mot bakgrund härav och med hänsyn till innehållet i påminnelsen och den förtryckta texten på kontrollavgiftsfakturan anser tingsrätten att syftet med lagen har tillgodosetts genom att påminnelsen har skickats. En kontrollavgiftsfaktura ska självklart vara tydligt ifylld men det faktum att den inte är det kan inte frånta ägaren av ett fordon betalningsansvar vid olovlig parkering. Fråga är härvid om det i enighet med 10 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering ska anses ha varit uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift avseende den 26 maj 2011. Paragrafen har getts en restriktiv utformning och enligt uttalande av departementschefen i förarbetena till lagen torde det krävas mer än att försumligenheten var ursäktlig för att kontrollavgift inte skulle tas ut och att det istället borde krävas att försummelsen berott på en oförutsebar omständighet av mer än bagatellartad natur, exempelvis egen eller en nära anhörigs sjukdom, se prop. 1983/84:104. I Svea hovrätts dom i mål RH 2012:10 var det visserligen inte fråga om någon akut sjukdom utan en person som fått ett telefonsamtal från en nära anhörig som var allvarligt sjuk och behövde akut hjälp med att gå på toaletten. Svea hovrätt uttalade då att lagmotiven inte ger stöd för att undantagsregeln ska tolkas så restriktivt att det krävs att det föreligger fara för liv eller hälsa, dvs. vad som i andra sammanhang betecknas som en nödsituation och bedömde att sjukdomen medförde ett påtagligt hjälpbehov som vid det aktuella tillfället inte kunde förutses vilket innebar att det varit uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift. Avgörandet får således anses medföra en viss utvidgning av vilka situationer som kan anses utgöra en oförutsebar omständighet av mer än bagatellartad natur. Det måste dock fortfarande vara fråga om en oförutsebar omständighet av mer än bagatellartad natur. Även om tingsrätten finner Johannes As beslut att stanna kvar på sjukhuset förståeligt, anser tingsrätten, med beaktande av omständigheterna i målet och då främst tidsaspekten mellan barnets födelse och utfärdandet av kontrollavgiften, inte att Johannes A har visat att förelegat en sådan situation som medför att det vore uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift. Käromålet ska därför bifallas i sin helhet. Parkeringsbolaget har, utöver ersättning ansökningsavgift vid tingsrätten, yrkat ersättning för inställelse till den muntliga förberedelsen. Yrkad ersättning får anses skälig. Vid ovan angiven utgång i målet ska Johannes A ersätta Parkeringsbolaget för bolagets rättegångskostnader.