Marknadsdomstolen målnummer C 3/11 och C 10/12
Bayer Aktiebolag har nått framgång i ett mål mot Bringwell Sverige AB angående marknadsföring av kosttillskott. Marknadsdomstolen anser efter utredning att Bringwells marknadsföring som innehöll en rad olika påståenden om nödvändigheten av att använda kosttillskotten vara både ovederhäftiga och vilseledande. Bringwell förbjuds därför att använda sig av ett 60-tal olika formuleringar mot flera viten om en miljon kronor.
Mark- och miljööverdomstolen målnummer P 9683-12
Stockholms stad beslutade om detaljplan för området Mariehäll som möjliggjorde bygge av ett nio våningars punkthus. Både mark- och miljööverdomstolen samt mark- och miljödomstolen är däremot överens om att punkthuset skulle skugga befintlig bostadsbebyggelse i sådan hög grad att detaljplanen inte kan godkännas.
MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL
Mark- och miljööverdomstolen har den 15 maj 2013 hållit syn på platsen.
Eftersom ärendet har inletts före den 2 maj 2011 ska den äldre plan- och bygglagen
(ÄPBL) tillämpas i målet.
Av 13 kap. 8 § första stycket ÄPBL följer att en domstol som överprövar ett beslut om
antagande av en detaljplan enligt huvudregeln endast kan fastställa eller upphäva
beslutet i dess helhet. Ändring av planbeslutet kan, förutom när fråga är om ändring av
ringa betydelse, endast göras av domstolen efter kommunens medgivande.
Att planlägga användningen av mark och vatten är en kommunal angelägenhet, och
kommunen har betydande frihet när det gäller detaljplaneringen av hur ett visst område
bör bebyggas (jfr l kap. 2 § ÄPBL). Vid planläggning ska enligt l kap. 5 § ÄPBL både
enskilda och allmänna intressen beaktas. Vid en överprövning av kommunens beslut
att anta en detaljplan bör beslutet upphävas endast om kommunen i sin bedömning
gjort en felaktig avvägning mellan motstående enskilda intressen eller motstående
enskilda och allmänna intressen, eller, i de fall då kommunen förfarit felaktigt vid
handläggningen av planärendet.
Vid utformningen av en detaljplan ska enligt 5 kap. 2 § ÄPBL, skälig hänsyn tas till
befintliga bebyggelse-, äganderätts-, och fastighetsförhållanden som kan inverka på
planens genomförande. Vad Mark- och miljööverdomstolen har att pröva i målet är om
stadsbyggnadsnämnden vid sitt antagande av planen har gjort en rimlig avvägning
mellan allmänna och enskilda intressen och om skälig hänsyn tagits till Björn Js
enskilda intresse såsom boende på Alpvägen.
Det aktuella planområdet ligger inom ett område som i nu gällande översiktsplan
benämns som ytterstad med tät stadsbebyggelse. Vidare anges att det är en del av den
centrala stadens utvidgning och ligger i ett stråk där stadens olika delar ska kopplas
samman bl.a. genom ny bebyggelse. Området ligger dock inte i någon av de s.k.
^^ tyngdpunkterna där det enligt översiktsplanens utvecklingsstrategi kan förväntas en
mer omfattande förtätning. I den vid antagande av aktuell plan gällande
översiktsplanen, ÖP 99, har området angetts som ett stadsutvecklingsområde i “det
halvcentrala bandet”, där det är troligt att exploateringen blir lägre i jämförelse med
innerstadsnära stadsutvecklingsområden.
Avståndet från punkthuset till befintligt bostadshus på Alpvägen 22 är litet. Därtill
kommer att det nya huset, som tillåts vara nio våningar högt, har placerats med sin
längsta fasad, cirka 30 meter lång, mot befintligt hus på Alpvägen 22. Mark- och
miljööverdomstolen konstaterar, i likhet med mark- och miljödomstolen, att den nya
byggnaden kommer att medföra en betydande skuggning på befintlig bebyggelse under
en stor del av året och även ett betydande bortfall av utblickar. Med anledning av
områdets läge i staden kan Björn J inte heller anses ha haft anledning att
förvänta sig att ny bebyggelse skulle innebära dessa olägenheter.
Mark- och miljööverdomstolen finner, vid en avvägning mellan allmänna och enskilda
intressen, att kommunen vid utformningen av detaljplanen i detta fall inte har tagit
skälig hänsyn till befintliga bebyggelseförhållanden. Mark- och miljööverdomstolen
instämmer därmed i vad mark- och miljödomstolen har kommit fram till, nämligen att
planbeslutet såvitt avser byggrätten närmast Alpvägen 22 strider mot l kap. 5 § och 5
kap. 2 § ÄPBL.
Med hänsyn till detta och med stöd av det medgivande från kommunen som numera
finns bör planen upphävas såvitt avser den del av planen som omfattas av kommunens
medgivande. Det föreligger inte hinder att fastställa detaljplanen i övrigt.
Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte
överklagas.
Arbetsdomstolen målnummer A 67/12
Att en nyligen anställd yngre manlig behandlingssekreterare hade högre lön än en äldre kvinnlig kollega med lång anställning innebär inte att kvinnan blivit diskriminerad på grund av kön eller ålder. Mannen hade en kompetens som motiverade hans lön och de löneskillnader som lönerevisioner resulterade i grundades på sakliga och objektiva skäl.
Domskäl
M.N.J., som är född år 1946, har varit anställd hos bolaget från år 1990 till dess att hon gick i pension i februari 2013. I augusti 2010 anställde bolaget B.L., som är född år 1977. Det var en deltidsanställning som från början avtalades att gälla för viss tid och den lön han fick när han anställdes motsvarade 26 000 kr per månad omräknat för en heltidsanställning. Med beaktande av en retroaktiv löneförhöjning var M.N.J:s månadslön då 23 550 kr. Efter lönerevision år 2012 uppgick B.L:s lön till 26 800 kr i månaden från och med den 1 april samma år. M.N.J:s månadslön uppgick efter lönerevisioner till 24 000 kr från och med april 2011 och till 24 800 kr från och med april 2012. Vision har gjort gällande att M.N.J. och B.L. utfört lika eller likvärdigt arbete och att bolaget, genom att tillämpa sämre lönevillkor för M.N.J. än för B.L., har missgynnat M.N.J. på grund av hennes kön och ålder. Enligt Vision har löneskillnaden inte varit berättigad av sakliga skäl. Arbetsgivarparterna har bestritt att M.N.J. blivit missgynnad i lönehänseende på grund av kön eller ålder. Tvisten gäller alltså om bolaget har diskriminerat M.N.J. på grund av kön och ålder eller endera av dessa grunder och därmed är skyldigt att betala ekonomiskt skadestånd och diskrimineringsersättning till henne. Diskrimineringen har, som anförts ovan, enligt Vision bestått i att M.N.J. har haft lägre lön än B.L. För att detta ska kunna utgöra ett missgynnande måste krävas att M.N.J. befunnit sig i en jämförbar situation med B.L. Det är som framgått ostridigt att M.N.J. har haft en lägre lön än B.L. Däremot är det tvistigt om de har utfört lika eller likvärdigt arbete, dvs. om de befunnit sig i en jämförbar situation. Arbetsdomstolen kommer inledningsvis att pröva den frågan. Om den frågan besvaras jakande kommer Arbetsdomstolen därefter att pröva om den omständigheten att M.N.J. har haft en lägre lön än B.L. ska anses ha haft ett samband med hennes kön och ålder eller någon av dessa grunder. Vid den prövningen ska domstolen avgöra om arbetsgivarparterna har visat att bolaget haft sådana skäl för löneskillnaden att någon diskriminering inte ska anses ha förekommit.
Utredningen
Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på Visions begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med M.N.J., vittnesförhör med ombudsmannen K.L., behandlingssekreterarna L.E. och S.S., fackklubbsordföranden hos bolaget A.I., regionombudsmannen B.H. samt B.L. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör hållits med personalchefen B.La., enhetschefen A-M.E., psykologen och biträdande enhetschefen P.E., biträdande enhetschefen V.J. och förhandlaren vid Kommunala Företagens Samorganisation I.E. Arbetsgivarparterna har åberopat även skriftlig bevisning. Några rättsliga utgångspunkter I 1 kap. 4 § diskrimineringslagen anges att med diskriminering avses bland annat direkt diskriminering. Med direkt diskriminering avses enligt bestämmelsen att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med bl.a. kön eller ålder. De centrala momenten vid bedömningen av om direkt diskriminering föreligger är att det föreligger ett missgynnande och att detta har ett orsakssamband med diskrimineringsgrunden. När det, som i detta fall, görs gällande att missgynnandet består i att någon behandlats sämre än någon annan måste personerna befinna sig i en jämförbar situation. När det gäller lönediskriminering får den frågan avgöras utifrån bedömningen av om arbetet är lika eller likvärdigt. För den bedömningen är följande uttalanden i förarbetena till dåvarande jämställdhetslagen (prop. 1999/2000:143 s. 68 f.) alltjämt av intresse. När man skall bedöma om två arbeten är lika måste man jämföra de arbets-uppgifter som ingår i de båda arbetena. Om det inte är fråga om samma arbete måste med nödvändighet jämförelsen visa åtminstone några skillnader mellan arbetena. Prövningen måste då gå ut på en bedömning av om skillnaderna är sådana att de kan förväntas ha någon betydelse för lönesättningen. Bedöm-ningen får grundas på hur stora skillnaderna är mellan arbetsuppgifterna och om de är av sådant slag att de bör beaktas när lönen skall bestämmas. I fråga om likvärdigt arbete gäller följande. Med hjälp av huvudkriterier såsom kunskap och färdigheter, ansvar, ansträngning och arbetsförhållanden skall en allsidig belysning kunna göras av de olika arbeten som sedan skall jämföras. I diskrimineringslagens tredje kapitel, som handlar om aktiva åtgärder, definieras begreppet likvärdigt arbete i 2 § andra stycket. Av vad som anges där framgår att utgångspunkten för att komma fram till om ett arbete är likvärdigt med ett annat är en sammantagen bedömning av ett arbetes krav 15 utifrån kriterierna kunskaper och färdigheter, ansvar, ansträngning och arbetsförhållanden. Bevisbördan för att arbetet är lika eller likvärdigt vilar på käranden. Enligt 6 kap. 3 § diskrimineringslagen ska den som anser sig ha blivit diskriminerad också visa omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit diskriminerad. Om sådana omständigheter visas, ska svaranden visa att diskriminering inte har förekommit. Det kan ske genom att exempelvis visa omständigheter som ger stöd för att missgynnandet helt och hållet haft andra orsaker än till exempel kärandens könstillhörighet eller ålder.
Har M.N.J. och B.L. befunnit sig i en jämförbar situation?
Både B.L. och M.N.J. har varit anställda som behandlingssekreterare hos bolaget. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att de ändå inte befunnit sig i en jämförbar situation då deras arbete inte varit lika eller likvärdigt. Arbetsgivarparterna har anfört att B.L:s lön var resultatet av en nyanställningssituation och att B.L. vid sidan av arbetet som behandlingssekreterare hade ett särskilt uppdrag i processen med att införa utredningsmodellen BBIC (Barns Behov I Centrum) i den arbetsmetod, den s.k. fyrfältaren, som bolaget använde sedan tidigare. Vision har mot detta anfört att arbetena varit lika eller likvärdiga under hela B.L:s anställningstid och i vart fall sedan arbetet i den särskilda arbetsgrupp som behandlade införandet av BBIC hade avslutats. Arbetsdomstolen konstaterar till en början att den omständigheten att det varit fråga om en nyanställningssituation inte påverkar bedömningen av om arbetena varit lika eller likvärdiga. När det sedan gäller B.L:s deltagande i den särskilda arbetsgruppen har det framgått av utredningen att hans kunskaper kommit särskilt väl till användning i det arbetet. B.L. har själv berättat att han kunde lämna synpunkter framför allt när det gällde vilka delar av BBIC som var relevanta för så små barn som Birkahemmet utreder. Han har emellertid också uppgett att det var P.E. som organiserade gruppens arbete, som tog fram de utredningar som skulle diskuteras och som gjorde sammanställningarna efteråt. Enligt B.L. hade han själv som huvuduppgift att genomföra sedvanliga utredningar även under den tid då arbetet i gruppen pågick och han fortsatte med det under hela den tid som gruppen var aktiv. B.L. har slutligen uppgett att han inte hade några andra arbetsuppgifter utöver de vanliga. M.N.J. har i förhöret med henne uppgett att det var relativt vanligt att man fick delta i olika arbetsgrupper och att det inte innebar att arbetsuppgifterna i övrigt förändrades. Enligt L.E., som också ingick i den ovan nämnda arbetsgruppen, hade gruppmedlemmarna inte skilda uppdrag, men B.L. hade specialkunskaper om BBIC. A-M.E. har berättat att arbetet med att införa BBIC i verksamheten stannade upp något när B.L. var föräldraledig och att anledningen till det var att det var B.L. som hade uppdraget. S.S., som inte 16 var med i arbetsgruppen, har berättat att B.L. och hon gjorde samma sysslor och att B.L. såvitt hon visste inte hade varit bortkopplad från de ordinarie arbetsuppgifterna. När det gäller den tid som gått åt till gruppens arbete har A-M.E. uppgett att hon inte tror att gruppen hade så många möten. B.L. har uppgett att gruppen träffades upp till fyra gånger under våren och hösten 2011. Av det anförda framkommer att B.L. hade kunskaper i BBIC som ingen annan vid Birkahemmet hade och att dessa kunskaper kom till användning i den särskilda arbetsgruppen. Utredningen ger emellertid inte stöd för att dessa kunskaper och arbetet i arbetsgruppen innebar att B.L:s arbete kan anses ha varit ett annat än M.N.J:s. Slutsatsen blir att B.L:s och M.N.J:s arbete har varit lika eller likvärdigt såväl under den tid då arbetsgruppen var aktiv som därefter. De har därför befunnit sig i en jämförbar situation. Presumtionen för att diskriminering föreligger Det är alltså visat att M.N.J. har haft lägre lön än B.L. trots att deras arbete varit lika eller likvärdigt. Med hänsyn till åldersskillnaden mellan dem och till att de har olika kön finns det anledning att anta att M.N.J. genom att ha en lägre lön än B.L. har diskriminerats av bolaget på ett sätt som har samband med hennes könstillhörighet och ålder. Arbetsdomstolen övergår därför till frågan om arbetsgivarparterna visat att diskriminering inte förekommit.
Har arbetsgivarparterna visat att diskriminering inte förekommit? Arbetsgivarparterna har gjort gällande att lönen bestämts utifrån sakliga och godtagbara skäl som inte haft samband med vare sig kön eller ålder. Vid anställningstidpunkten fick B.L. enligt arbetsgivarparterna den lön han begärde på grund av att han hade kunskap om och erfarenhet av BBIC och aktuella erfarenheter från arbete inom socialtjänsten samt att Birkahemmet behövde den kunskapen och erfarenheten för sin verksamhet. Enligt arbetsgivarparterna var B.L:s ingångslön alltså ett resultat av marknadskrafter. Förbundet har för sin del hävdat att marknadsprinciperna aldrig kan få tillämpas på ett sådant sätt att de får diskriminerande verkan. Arbetsdomstolen har i tidigare praxis och med beaktande av EU-rätten slagit fast att en lönesättning som styrts av marknadsskäl inte strider mot likalöne-principen om den är saklig och rationellt motiverad. Det finns alltså inte något hinder mot att ge olika lön till t.ex. en man och en kvinna som utför likvärdigt arbete om lönen svarar mot något verkligt behov och om den är adekvat och nödvändig för att uppnå det eftersträvade resultatet (se t.ex. AD 2001 nr 51). Av utredningen framgår att Birkahemmet för att bemöta kundernas krav var tvunget att anpassa sina utredningar till det system för utredningar som hade förespråkats av Socialstyrelsen, dvs. till BBIC. Det får också anses utrett att ingen av de anställda vid Birkahemmet hade några ingående kunskaper i BBIC eller erfarenhet av att arbeta med den metoden. 17 Beträffande B.L:s utbildning och erfarenhet kan det konstateras att han dels hade genomgått den utbildning i BBIC som krävs för att utbilda andra i metoden, dels helt nyligen hade arbetat med BBIC hos socialtjänsten. Det får vidare anses klarlagt att Birkahemmet, som inte hade någon erfarenhet av att arbeta med BBIC och vars kunder till övervägande delen var kommunernas socialtjänster, skulle ha stor nytta av B.L:s kompetens. B.L:s löneanspråk om 26 000 kr per månad var högre än de lönenivåer för motsvarande arbete som tillämpades vid Birkahemmet. Av de uppgifter som B.La. och A-M.E. har lämnat framgår att rimligheten av löneanspråket diskuterades och att försök gjordes att få B.L. att acceptera en lägre lön. Att bolaget slutligen godtog löneanspråket berodde enligt B.La. och A-M.E. på att B.L. hade de kunskaper och den erfarenhet som Birkahemmet var i behov av. Mot bakgrund av det anförda kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att bolaget har haft sakliga skäl, som alltså inte varit förknippade med vare sig kön eller ålder, för att vid nyanställningen av B.L. ge honom en högre lön än vad M.N.J. hade. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att B.L:s lön fastställdes i 2011 års lönenivå, vilket förbundet har bestritt. Arbetsgivarparternas påstående stöds av det faktum att B.L. inte fick någon löneförhöjning förrän vid lönerevisionen år 2012. Påståendet får dock inte något stöd i vare sig A-M.E:s eller B.L:s uppgifter. Oavsett hur det förhåller sig med den saken kan det konstateras att B.L. även efter lönerevisionerna år 2011 och 2012 haft en högre lön än M.N.J. Frågan är då om det är visat att inte heller den skillnad i lön som bestått efter lönerevisionerna varit diskriminerande. Arbetsgivarparterna har anfört att bolaget vid lönerevisionerna har tillämpat de principer för lönesättning som framgår av kollektivavtalet. Lönesättningen har enligt dem skett utifrån de lönekriterier som finns fastställda hos bolaget och i enlighet med bolagets lönepolicy. Både lönepolicyn och lönekriterierna är enligt arbetsgivarparterna förankrade hos de fackliga organisationerna samt kända för de anställda. Vision har inte haft några invändningar mot arbetsgivarparternas beskrivning av principerna för lönesättning. Vision har emellertid invänt att Visionklubben hos bolaget vid upprepade tillfällen haft synpunkter på att bolaget inte genomfört en lönekartläggning på ett tillfredsställande sätt eller gjort någon utredning eller analys av likvärdiga och jämförbara arbeten. Enligt Vision har klubben i och för sig ansett att lönekriterierna är godtagbara, men att de avser enbart löneökning och inte säger något om lönenivån. A-M.E. har uppgett att hon som lönesättande chef vid lönerevisionen år 2012 gick igenom de formulär med lönekriterier som P.E. och V.J. hade fyllt i för var och en av de anställda. Hon har vidare uppgett att hon inte såg någon anledning att ändra i deras värderingar av de berörda arbetstagarnas prestationer och har framhållit att kraven successivt ökat i fråga om att ta 18 fram och dokumentera de utredningar som görs i verksamheten. Beträffande M.N.J. har A-M.E. uppgett att bedömningarna tidigare år alltid hamnat någonstans i mitten av skalan, att flera emellertid gått förbi M.N.J. i utveckling, att en annan behandlingssekreterare fick högre lön än henne redan år 2009 samt att vissa incidenter under det senaste året medförde att A-M.E. instämde i bedömningen att M.N.J:s prestationer inte hade varit bra. Hon har slutligen uppgett att de noteringar som P.E. gjort i formulären om lojalitet m.m., och som inte finns med bland de fastställda lönekriterierna, inte heller har använts som kriterium vid lönesättningen. Av vad som framkommit genom utredningen finner Arbetsdomstolen utrett att lönerevisionerna skett med utgångspunkt i kollektivavtalet och enligt bolagets lönepolicy med beaktande av sakliga, objektiva samt köns- och åldersneutrala lönekriterier. Det finns enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att utifrån de frågor som tvisten rör ifrågasätta bolagets lönesätt-ningsprocess eller det resultat denna lett till för M.N.J:s del. Det får alltså anses visat att de löneskillnader som bestått efter lönerevisionerna grundas på sakliga och objektiva skäl som saknat samband med M.N.J:s könstillhörighet eller ålder.
Sammanfattande bedömning
Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att arbetsgivarparterna visat att skillnaden i lön mellan M.N.J. och B.L. inte har något samband med vare sig ålder eller könstillhörighet. Visions talan ska därför avslås. 19
Rättegångskostnader
Vision har förlorat och är därmed skyldigt att ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Det yrkade beloppet är inte tvistigt.
Domslut
1. Arbetsdomstolen avslår Visions talan. 2. Arbetsdomstolen förpliktar Vision att ersätta Kommunala Företagens Samorganisations och Gryning Vård AB:s rättegångskostnader med 300 715 kr, varav 273 050 kr för ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.
Kammarrätten i Stockholm målnummer 1642-12
En person som haft arbetslöshetsersättning har inte behövt redovisa jourtid på kassakorten eftersom den tiden och villkoren för den inte har varit sådana att den hindrat honom från att stå till arbetsmarknadens förfogande. Beslutet om återbetalning av ersättning och uteslutning från a-kassan var därmed fel.
YRKANDEN M.M.
Benny Å yrkar i första hand att kammarrätten slår fast att han inte ska anses återbetalningsskyldig och att han inte heller ska uteslutas ur arbetslöshetskassan. I andra hand yrkar han att återkravet sätts ned i och med att beredskap under två dygn inte ska motsvara 48 arbetade timmar utan ett lägre timtal. I tredje hand yrkar han att det återkrävda beloppet ska efterges. Till stöd för sin talan anför Benny Å bl.a. följande. Under hans period med timanställning har även ingått s.k. snöjour. Trots den benämningen har det inte varit fråga om egentlig jour, utan om beredskapstid. Beredskapstiden har inte hindrat honom från att stå till arbetsmarknadens förfogande. Den huvudsakliga frågan i målet är om han har varit arbetslös och därmed berättigad till arbetslöshetsersättning. Begreppet arbetslöshet är inte definierat i lag men villkoren för rätt till ersättning anges i 9 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring (ALF). Villkoren brukar sammanfattas med att sökanden ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Han har haft en behovsanställning och stått till arbetsmarknadens förfogande under den tid han inte kallats in för att arbeta. Han har endast arbetat under vissa perioder och har kunnat tacka nej till erbjudet arbete. Detta styrks bl.a. av uppgifter i arbetsgivarintyg och av intyget från arbetsgivaren i vilket anges att avtalet när som helst kunde sägas upp om han skulle få erbjudande om annat arbete. Till styrkande av vad snöjour har inneburit i praktiken åberopar han två intyg utfärdade av personalchefen hos HSB. Han hänvisar även till kollektivavtalet, som han har omfattats av. Sammantaget har han varit arbetslös och stått till arbetsmarknadens förfogande. Han har därför inte lämnat någon oriktig uppgift och bör inte vara återbetalningsskyldig. I det fall kammarrätten skulle anse att beredskapstid alltid utgör arbetad tid är det i vart fall orimligt att betrakta en jourhelg som 48 arbetade timmar och dra in ersättning för en hel vecka oavsett antalet arbetade dagar i övrigt. Om kammarrätten anser att han är återbetalningsskyldig föreligger särskilda skäl för befrielse från återbetalningsskyldigheten. Det måste anses föreligga särskilda skäl för att helt efterge det återkrävda beloppet. För det fall kammarrätten finner att även beredskapstid är att anse som arbetad tid gör han gällande att han inte har lämnat uppgifterna medvetet eller grovt oaktsamt och att grund för uteslutning därför inte föreligger.
GS Arbetslöshetskassa vidhåller vad den har anfört i förvaltningsrätten och tillägger bl.a. följande. De helger som Benny Å har haft beredskap har han erhållit ersättning från arbetsgivaren oavsett om arbete utförts eller inte. Detta utgör inte någon skillnad mot den som har jour. I båda fallen får den sökande ersättning motsvarande inkomst av tjänst och i båda fallen står den sökande till arbetsgivarens förfogande. Tid med beredskap skulle i det fall det var aktuellt medräknas i ett arbetsvillkor och därmed bör omvänt gälla vid deklaration av kassakort. Det framgår inte någonstans i aktuella handlingar att Benny Å kan tacka nej till erbjudet arbete. Kassan kan inte tolka uppgifterna från arbetsgivaren på annat sätt än att Benny Å i de flesta fall under beredskap måste anta arbete om arbetsgivaren begär det. Oavsett om han kan tacka nej till arbete eller inte så kvarstår det faktum att han erhåller ersättning motsvarande inkomst av tjänst för två dygn per vecka. Då detta motsvarar 48 timmar finns ingen arbetslös tid kvar att ersätta denna vecka. Även om inkomsten är låg anser kassan att detta är förvärvsarbete.
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) har i yttrande i målet uppgett bl.a. följande. Enligt förarbetsuttalande ska all tid med inkomst av förvärvsarbete i princip räknas som arbetad tid vid beräkning av arbetsvillkoret. Detta gäller oavsett om den försäkrade faktiskt har utfört arbete eller inte under den tid som ersättning har utgått. Tid för vilken väntetidsersättning utgår räknas som arbetad tid inom arbetslöshetsförsäkringen. Detta även om ersättningen som arbetsgivaren betalar för sådan tid i regel är lägre än den ersättning för tid då faktiskt arbete utförs. Benny Å har stått till arbetsgivarens förfogande och fått ersättning för detta, även om beloppet var lägre än det som skulle ha utgått om arbete utförts. Det är IAF:s uppfattning att tid med beredskap ska räknas som arbetad tid mot bakgrund av uttalandena i förarbetena samt… rättspraxis. — Det har i målet inte framkommit några uppgifter om Benny Ås personliga eller ekonomiska förhållanden som skulle kunna utgöra sådana särskilda skäl att helt eller delvis efterge återbetalningskravet enligt 68 d § ALF. — Benny Å har vid upprepade tillfällen underlåtit att deklarera beredskapstid på sina kassakort. Det finns inga uppgifter i handlingarna att han vid något tillfälle tagit kontakt med arbetslöshetskassan och ställt frågan hur han skulle deklarera beredskapstiden. Mot denna bakgrund är det I AF: s uppfattning att Benny Å åtminstone av grov oaktsamhet orsakat att felaktig arbetslöshetsersättning utbetalats till honom. Några särskilda skäl att istället frånkänna honom rätt till ersättning har inte framkommit i målet.
SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Frågan i målet är om Benny Å är skyldig att betala tillbaka den arbetslöshetsersättning som han har fått och om han ska uteslutas ur arbetslöshetskassan. Benny Å har haft en tidsbegränsad timanställning hos HSB Nordvästra Götaland som inneburit snöskottning på tilldelat område inklusive s.k. snöjour. Snöjouren har avsett lördagar, söndagar och helgdagar och Benny Å har fått ersättning med 250 kr per dygn för att hålla sig tillgänglig för arbetsgivaren per telefon. Han har fått den ersättningen oavsett om han behövt rycka ut eller inte. Om han har behövt rycka ut har han fått ytterligare ersättning för det utförda arbetet. GS Arbetslöshetskassa och IAF anser att eftersom Benny Å har fått betalt av arbetsgivaren för tiden med snöjour borde han ha redovisat den tiden som arbetad tid på kassakorten. Arbetslöshetskassan och IAF baserar den uppfattningen på förarbetena till äldre motsvarighet till 12 § ALF, av vilka framgår att i princip all tid med inkomst av förvärvsarbete ska räknas som arbetad tid för uppfyllande av arbetsvillkoret (prop. 1973:56 s. 231). Vad som ska bedömas är dock inte om arbetsvillkoret i 12 § ALF är uppfyllt utan i första hand om rätt till ersättning vid arbetslöshet har förelegat enligt 9 § ALF. I den sistnämnda paragrafen anges bl.a. att rätt till ersättning har sökande som är arbetsföra och oförhindrade att åta sig arbete för en arbetsgivares räkning minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan samt är beredda att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken de inte anmält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan. I förarbetena (a. prop. s. 69 och 178) anges bl.a. följande rörande rätten till ersättning. Som villkor för ersättningsrätt ska gälla att den arbetslöse är oförhindrad att förvärvsarbeta. Detta innebär att det inte får föreligga någon omständighet som hindrar den arbetslöse att överhuvudtaget utföra tillgängligt och lämpligt förvärvsarbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd under arbetslöshet. Villkoret innefattar samtidigt alla omständigheter som kan utgöra hinder för att utföra tillgängligt förvärvsarbete. Det kan därmed sägas innebära att arbetssökande ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Frågan blir därmed om Benny Å under tiden med s.k. snöjour kan anses ha stått till arbetsmarknadens förfogande på så sätt att han har rätt till ersättning enligt 9 § ALF. Enligt GS Arbetslöshetskassa framgår det inte av utredningen att Benny Å har kunnat tacka nej till erbjudet arbete under tid med snöjour. I epost den 23 april 2012 har personalchefen vid HSB Nordvästra Götaland uppgett att man generellt inte förväntas säga ja till erbjudet arbete alla gånger under en hel vinter. I en skrivelse den 12 mars 2013 har personalchefen uppgett att arbetstagare inte är skyldiga att tacka ja till erbjudet arbete vid behovsanställningar och att detta har gällt även under helger med beredskap, s.k. snöjour. Han har i skrivelsen vidare uppgett att även om detta inte varit dokumenterat historiskt så är han övertygad om att den nämnda andemeningen gällde även vid tillfällen under 2009/2010. Enligt kammarrätten finns det inte anledning att ifrågasätta personalchefens uppgifter. Även beredskapsersättningens ringa storlek om 250 kr per dygn talar för att skyldighet att tacka ja till erbjudet arbete inte har förelegat. Mot denna bakgrund bedömer kammarrätten att Benny Å inte har varit skyldig att rycka ut och snöröja. Sammanfattningsvis anser kammarrätten att det inte är visat att snöjouren och den ersättning som Benny Å har fått för den har hindrat honom från att stå till arbetsmarknadens förfogande. Benny Å har därför varken varit skyldig att redovisa tiden med snöjour på kassakorten eller fått ersättning som han inte har haft rätt till. Eftersom Benny Å alltså inte har lämnat oriktig uppgift föreligger varken återbetalningsskyldighet enligt 68 § ALF eller grund för att utesluta honom ur arbetslöshetskassan enligt 37 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor. På grund av det anförda ska överklagandet bifallas på så sätt att underinstansernas avgöranden ska upphävas i nu aktuella delar.
Svea hovrätt målnummer B 3004-13
En person som figurerar med namn i Matti Larssons och Lasse Wierups uppföljare till boken “Svensk Maffia”, “Svensk Maffia fortsättningen”, når ingen framgång med förtalsmål mot författarna.
BAKGRUND
Den l november 2010 gav Reporto Publishing AB ut den icke periodiska skriften “Svensk Maffia fortsättningen” (Boken). Boken är en uppföljare till skriften “Svensk Maffia” som utgavs 2007. Det uppgivna syftet med Boken är att kartlägga och analysera de kriminella gängens roll och växande betydelse for den organiserade brottslighetens utbredning i Sverige. I ett kapitel i Boken, betitlat “Möllers guldkalv”, lämnas uppgifter om Torgny . Boken är tryckt i ca 120 000 exemplar. Lasse Wierup och Matti Larsson är i egenskap av författare till Boken tryckfrihetsrättsligt ansvariga enligt 8 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen. Vissa passager i det nämnda kapitlet fogas till domen som bilaga 1. Av Torgny påtalade uppgifter förekommer i Boken dels på sidorna 358 och 359, dels på sidorna 362, 363, 366 och 367. Uppgifterna är markerade i texten med klamrar. Uppgiften på sidorna 358 och 359 ska enligt bedömas i ett sammanhang och läsas mot bakgrund av hela det textparti som finns inom markerad parentes på sidorna 358 och 359. Uppgifterna på sidorna 362, 363, 366 och 367 ska enligt bedömas i ett sammanhang och läsas mot bakgrund av hela det textparti som finns inom markerad parentes på sidorna 362 – 367.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Målet har vid tingsrätten handlagts under medverkan av en jury. Denna har funnit att brott inte föreligger. Enligt 12 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen ska den tilltalade i sådant fall frikännas. Denna bestämmelse gäller även för högre rätt. Torgnys överklagande kan därför inte lagligen bifallas. Vid detta förhållande föreligger det förutsättningar att med tillämpning av 51 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken genast meddela dom i målet.
Kammarrätten i Jönköping målnummer 639-1
Kammarrätten har avslagit Skatteverkets överklagande i mål om tryckerimoms. Kammarrätten hänvisar till tidigare mål där den aktuella frågan har prövats.
SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Den aktuella frågan har prövats av kammarrätten i bl.a. domar den 11 och 12 april 2013 i mål nr 2264-12, 2701-12, 3691-3694-12, 3825-12 och 247-13. Kammarrätten har i dessa fall funnit att Skatteverkets beslut att minska tryckerikundens ingående mervärdesskatt inte är en direkt konsekvens av verkets beslut att betala tillbaka utgående mervärdesskatt till tryckeriet och att det därför saknas förutsättningar för att efterbeskatta tryckerikunden genom följdändring enligt 21 kap. 12 § punkt 2 SBL. Kammarrätten gör samma bedömning i bolagets fall. Skatteverkets överklagande ska således avslås.
Växjö tingsrätt målnummer P 257-13
Kontoret behöver inte placeras exakt där fastighetsägarna vill ha den. Eftersom den kan byggas på annan plats utgör grannarnas förlorade havsutsikt betydande olägenhet. Därför beviljas inget bygglov.
DOMSKÄL
Av 9 kap. 30 § plan- och bygglagen (2010:900), PBL, framgår att bygglov ska ges för en åtgärd inom ett område med detaljplan, om 1. den fastighet och det byggnadsverk som åtgärden avser a) överensstämmer med detaljplanen, eller b) avviker från detaljplanen men avvikelsen har godtagits vid en tidigare bygglovsprövning enligt denna lag eller äldre bestämmelser eller vid en fastighetsbildning enligt 3 kap. 2 § första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen (1970:988), 2. åtgärden inte strider mot detaljplanen, 3. åtgärden inte måste avvakta att genomförandetiden för detaljplanen börjar löpa, och 4. åtgärden uppfyller de krav som följer av 2 kap. 6 § första stycket 1 och 5, 6 § tredje stycket, 8 och 9 §§ och 8 kap. 1–3, 6, 7, 9–13, 17 och 18 §§. Enligt 2 kap. 9 § PBL får inte planläggning av mark- och vattenområden samt lokalisering, placering och utformning av byggnadsverk, skyltar och ljusanordningar ske så att den avsedda användningen eller byggnadsverket, skylten eller ljusanordningen kan medföra en sådan påverkan på grundvattnet eller omgivningen i övrigt som innebär fara för människors hälsa och säkerhet eller betydande olägenhet på annat sätt.
Mark- och miljödomstolen gör följande bedömning
Frågan i målet är om placeringen och utformningen av den aktuella byggnaden ska anses utgöra en betydande olägenhet för omgivningen i den mening som avses i 2 kap. 9 § PBL och om nämnden därför haft skäl för sitt beslut att avslå bygglovsansökan. Rättspraxis visar på en spännvidd i bedömningarna mellan å ena sidan en mycket hänsynstagande attityd till grannars utsikt så länge inte byggrätten inskränks (RÅ 1991 ref. 46) och å andra sidan en mer restriktiv hållning till huruvida en begränsning av sjöutsikt ska anses utgöra betydande olägenhet (MÖD P 5735-12 Som konstaterats i bl.a. MÖD P 5507-12 måste vad som ska ses som en betydande olägenhet i den mening som avses i 2 kap. 9 § PBL bedömas bl.a. med utgångspunkt i ett områdes karaktär och förhållandena på orten. Mark- och miljödomstolen har vid synen konstaterat att ett uppförande av den aktuella byggnaden med den sökta placeringen på tomten skulle innebära att en stor del av havsutsikten från bakomvarande fastighet Persnäs-Sandvik 1:69 skulle försvinna. Den skymda fastigheten är dock belägen cirka 260 meter från stranden, med fem rader av fastigheter och två vägar mellan fastigheten och havet. Vid sådana förhållanden har en bibehållen havsutsikt normalt inte kunnat hävdas. Mot detta talar att marken är förhållandevis kuperad och att de båda fastigheterna är belägna i och ovanför en brant, som gör utsikten till den huvudsakliga kvaliteten på lokaliseringen. Genom att bebyggelsen på fastigheten Persnäs-Sandvik 1:68 har samlats i tomtens övre del invid gränsen till fastigheten Persnäs-Sandvik 1:69, är det svårt att till fullo utnyttja den i detaljplanen givna byggrätten i denna del av tomten, utan att det leder till orimliga konsekvenser för grannfastigheten Persnäs-Sandvik 1:69. Det är även tveksamt om ett sådant utnyttjande av tomten kan anses förenligt med kravet i 2 kap. 2 § PBL om lämplig markanvändning. Domstolen kunde vid synen konstatera att det finns plats kvar för en möjlig placering av en ca 80 kvadratmeter stor byggnad nedanför huvudbyggnaden, utan att inkräkta på den i detaljplanen punktprickade marken. Mot bakgrund av områdets karaktär, samt att en alternativ placering av byggnaden är möjlig utan att någon inskränkning av byggrätten behöver ske, innebär förlusten av havsutsikt från den ovanförliggande fastigheten Persnäs-Sandvik 1:69 en sådan betydande olägenhet att det utgör hinder för att bevilja det sökta bygglovet. Markoch miljödomstolen delar därför underinstansernas bedömning. Vad Lennart Borghagen anfört föranleder inte domstolen att göra någon annan bedömning. Hans överklagande ska därför avslås.
Kammarrätten i Stockholm målnummer 2966-13
Kammarrätten avslår två överklaganden vad gäller betalningssäkring hos ett aktiebolag och hos dess delägare.
SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Betalningssäkring
Skatteverket har genom omprövningsbeslut den 16 maj 2013 fastställt de fordringar som beslutet om betalningssäkring avser. Det ska därmed endast göras en formell prövning av fastställelsebeslutet och inte någon prövning av till vilka belopp fordringarna sannolikt kommer att fastställas. Fordringarna uppgår till betydande belopp och överstiger beloppet som omfattas av betalningssäkringen. Trots att fordringarna är fastställda måste dock en prövning göras av bevisvärdet av den utredning som ligger till grund för Skatteverkets krav (jfr. RÅ 2006 ref. 50). Till grund för beskattningsbeslutet ligger en av Skatteverket genomförd revision. Kammarrätten anser att Skatteverkets utredning i målet är sådan att den med tillräcklig styrka visar att Skatteverket har haft grund för beslutet att påföra bolaget fordringarna avseende mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter, ej avdragen skatt och skattetillägg för beskattningsåren 2009-2012. Vad som har kommit fram i målet tyder också på att bolaget medvetet har försökt undgå beskattning. Det finns därför en påtaglig risk för att bolaget försöker undandra sig att betala de aktuella fordringarna. Även med beaktande av vad bolaget har anfört i kammarrätten far skälen för betalningssäkringen anses uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden medför. Det saknas därför skäl att häva betalningssäkringen helt eller delvis. Överklagandet ska därför avslås.
Ersättning för kostnader
Eftersom bolaget inte har vunnit bifall till sin talan och då någon annan grund för ersättning inte föreligger ska yrkandet om ersättning för kostnader i kammarrätten avslås.
Kammarrätten i Göteborg målnummer 1909-13
Då en man inte kunnat styrka sina förbättringsutgifter på en fastighet utgick Skatteverket ifrån den redovisning som hans sambo gjorde vid försäljning av den fastighet som de ägt gemensamt.
Anders O har enligt uppgift förvärvat hälften av den aktuella fastigheten i april 1986. Hans del av köpeskillingen uppgår till 37 470 kr. Han har sålt sin hälft under 2010 för l 050 000 kr till sin sambo Maivy . Enligt nu erhållna uppgifter har nybyggnad skett under 1986. Tidigare lämnad förklaring om att angiven köpeskilling om 650 000 kr även inkluderar inköp från Skånska innebär, som det nu förstås, att köpeskillingen om 37 470 kr avsett utgiften för Anders Os del av tomten. Maivy har i sin tur sålt hela fastigheten under 2011 och redovisat försäljningen vid 2012 års taxering. Då taxeringsbeslut numera fattats avseende Maivy har den av henne inlämnade KS-blanketten inhämtats. Av blanketten framgår bl.a. att hon vid sin beräkning av vinsten gjort avdrag för inköpspris, lagfartskostnader m.m. med l 398 565 kr. Av beloppet utgör 37 470 kr hennes del av den ursprungliga inköpskostnaden för förvärvet av tomten. Hennes inköpskostnad avseende förvärvet från Anders O var l 050 000 kr. Resterande belopp (l 398 565 – 37 470 – l 050 000 =) 311 095 kr är, som det får förstås, hennes del av avdragsgill anskaffningskostnad får byggnaden/avdragsgilla förbättringskostnader. Då paret ägt fastigheten tillsammans fram till den tidpunkt då Anders O sålt sin halva gör Skatteverket bedömningen att Anders O sannolikt haft motsvarande anskaffningskostnad för byggnaden/avdragsgilla forsbättringskostnader, dvs. med 311 095 kr. Stöd för att Anders O skulle ha haft ytterligare avdragsgilla förbättringskostnader saknas. Att det löpande tagits ut pantbrev som belånats visar inte i sig att utgifter för avdragsgilla förbättringskostnader uppkommit. Taxeringsvärdet för marken har varit snabbt stegrande vad avser den aktuella fastigheten. Det framstår som mycket sannolikt att de upplånade medlen gått åt till annat än avdragsgilla förbättringskostnader.
SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Kapitalvinst
Med hänsyn till vad som framkommit av Skatteverkets utredning anser kammarrätten att det är sannolikt att Anders O haft anskaffningskostnad för byggnad/avdragsgilla förbättringskostnader om 311 095 kr. Anders O har inte visat att han skulle ha haft ytterligare sådana avdragsgilla kostnader. Kapitalvinsten för försäljningen av Anders Os del av fastigheten ska därför sättas ned med 311 095 kr och således fastställas till 701 435kr.
Skattetillägg
Anders O har inte redovisat fastighetsförsäljningen i sin självdeklaration. Det finns därför grund för att påföra skattetillägg. Frågan blir då på vilket underlag skattetillägg ska påföras. Anders O har i komplettering till sin självdeklaration redovisat en skattepliktig kapitalvinst om 102 000 kr. Han har då bl.a. gjort avdrag för inköpspris och lagfartskostnader med 689 000 kr samt för förbättringsutgifter med 229 000 kr. Anders O har inkommit med visst underlag till styrkande av inköpspriset, vilket dock visat sig inte stämma. I Övrigt saknas underlag gällande de aktuella posterna. Med hänsyn härtill och till den beräkning som Skatteverket gjort utifrån en senare försäljning av den aktuella fastigheten framstår det som mycket sannolikt att de avdragsgilla kostnaderna inte uppgått till högre belopp än av Skatteverket nu medgivna. Skattetillägg ska därför beräknas på underlaget 701 435 kr. Vad som framkommit i målet utgör inte grund för befrielse från skattetillägget.