Justitiekanslern Dnr 6505-13-40

En handläggare hos Försäkringskassan faxade den 13 augusti 2012 av misstag handlingar i D.Es ärende om arbetsskadeersättning till tidningen Norrländska Socialdemokraten, i stället för till en vårdcentral i Kiruna. D.E  anmälde händelsen till Riksdagens ombudsmän (JO). I ett yttrande dit den 12 mars 2013 anförde Försäkringskassan följande. Utredning Den 19 juni 2012 kom en ansökan om arbetsskadeersättning från D.E. in till Försäkringskassan och den 21 juni startades ett ärende upp av Försäkringskassans arbetsskadeenhet i Stockholm med anledning av detta. Utredaren behövde komplettera ärendet med ytterligare medicinska handlingar och skickade därför via fax den 13 augusti en begäran om journaler för tiden 2006-2012, ställd till Vårdcentralen Malmen. Som en bilaga till denna begäran fogades sidan två av D.E:s ansökan om arbetsskadeersättning, av vilken framgick att D.E. ansökte om ersättning för tandvård. Av misstag slog utredaren fel riktnummer när begäran skulle faxas, 0920 i stället för rätteligen 0980, och begäran hamnade som en följd av detta felaktigt hos tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD). Utredaren uppmärksammades på detta misstag av en journalist på NSD. Den 17 augusti försökte utredaren få kontakt med D.E. per telefon för att förklara vad som hänt samt be om ursäkt för det inträffade. D.E. gick dock inte att nå per telefon, varför utredaren skickade ett brev till D.E, med en förklaring till vad som hade hänt tillsammans med en ursäkt.

D.E vände sig därefter till Justitiekanslern, JK, med krav på 10 000 kronor i skadestånd för det psykiska och fysiska lidande som Försäkringskassans felaktiga hantering orsakat honom. Han menade bland annat att händelsen skapat uppmärksamhet i tidningar och tv, och eftersom mediakontakter ingick som ett naturligt inslag i D.Es arbete var skadan särskilt stor.  JK konstaterar att utlämnandet av de sekretessbelagda uppgifterna visserligen ger rätt till ersättning för person-, sak- eller förmögenhetsskada enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen, men att det inte framgått att D.E lidit någon skada av denna karaktär.  D.E begäran avser istället ideellt skadestånd. För att sådant ska utgå krävs det enligt 3 kap 2 § 2 att D.E, genom utlämnandet av uppgifterna, har utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott. JK resonerar kring brott mot tystnadsplikt, men konstaterar att gärningen begåtts av oaktsamhet och finner att den vid en sammantagen bedömning är att betrakta som ringa. Sådana gärningar är inte straffbelagda och kan därför inte ligga till grund för ideellt skadestånd. Varför D.Es anspråk ska avslås.

Svea hovrätt målnummer T 7861-12

En kvinna krävde ca 12 miljoner kronor i skadestånd från Swedbank för att ett testamente, som hon menade fanns i en avliden kvinnas bankfack, inte hanterades korrekt efter dödsfallet och att hon därmed gått miste om hela arvet. Hon når dock ingen framgång varken i tingsrätt eller hovrätt.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Som Högsta domstolen har konstaterat i sitt beslut aktualiseras i målet frågan i vad mån en bank får anses ha en skyldighet att beakta en möjlig testamentstagares behov av insyn och kontroll när innehållet i ett bankfack lämnas ut med anledning av en innehavares död. Frågan måste emellertid prövas utifrån de grunder och den bevisning som Elizabet T har åberopat till stöd för sin talan i målet. Elizabet T har åberopat att Banken efter Ingeborg As  död har förfarit oaktsamt vid hanteringen av dennas bankfack, vilket har medfört att ett där förvarat testamente med innebörden att Elizabet T skulle ärva samtliga tillgångar i dödsboet efter Ingeborg A  försvann och att Elizabet T därför har gått miste om sitt arv. Hovrätten behandlar först frågan huruvida Banken över huvud taget kan anses ha agerat oaktsamt i samband med hanteringen av bankfacket. När det gäller Bankens agerande vid inventeringen av bankfacket har Elizabet T gjort gällande att Banken förfarit oaktsamt genom att förvägra de personer som då uppträdde som företrädare för Ingeborg A  dödsbo att öppna de förseglade kuvert som påträffades. Av utredningen framgår att samtliga förseglade kuvert förtecknades av den närvarande banktjänstemannen, Henrik , och att kuverten lades tillbaka i bankfacket utan att öppnas. Elizabet T har på denna punkt åberopat inspelningar av telefonsamtal med banktjänstemän vid några av Bankens kontor. Inspelningarna visar att det på andra bankkontor förekommer att förseglade kuvert öppnas i samband med inventering. Lennart  har emellertid framhållit att Banken i detta fall har handlat i enlighet med Bankens rutiner för hantering av bankfack. Lennart  har också uppgett att det inte har utfärdats några interna instruktioner om att förseglade kuvert som påträffas vid en inventering av en avliden persons bankfack ska öppnas för att möjliggöra en förteckning av innehållet. Henrik  har för övrigt inte kunnat bekräfta att någon av de personer som var närvarande vid inventeringen begärde att kuverten skulle öppnas. Enligt hovrättens uppfattning måste en bank anses förhindrad att på något sätt rubba egendom som påträffas i en avliden persons bankfack innan det är utrett vem som är dödsbodelägare. Med hänsyn till det som nu sagts kan Banken inte anses ha handlat oaktsamt i samband med inventeringen av bankfacket. Elizabet T har också hävdat att Banken förfarit oaktsamt i samband med att Banken lämnade ut innehållet i bankfacket till Ingeborg A dödsbodelägare. I allmänhet är det endast bankfacksinnehavaren, vid dennes död dödsbodelägarna, som äger tillträde till ett bankfack och förfogar över dess innehåll. Att banken lämnar ut innehållet i en avliden persons bankfack till de legala dödsbodelägarna är alltså som huvudregel ett korrekt agerande. Det kan emellertid inte uteslutas att en bank under speciella förhållanden skulle kunna anses ha en skyldighet att beakta en möjlig testamentstagares behov av insyn och kontroll när innehållet i ett bankfack lämnas ut med anledning av innehavarens död. Detta måste dock förutsätta åtminstone att banken har kännedom om eller särskild anledning att misstänka att det finns handlingar i bankfacket som kan ha betydelse för en testamentstagares rätt. Elizabet T har påstått att både hon och Jan  inför tömningen av bankfacket hade upplyst Banken om att det fanns ett testamente till hennes förmån. Det är emellertid inte utrett att Jan  uttryckligen har informerat Banken om detta. I telefaxet från Elisabeth T till banken omnämns inte heller uttryckligen något testamente. Det är alltså inte visat att Banken i det här fallet hade kännedom om eller särskild anledning att misstänka att det fanns handlingar i bankfacket som kunde ha betydelse för Elizabet T som testamentstagare. Enbart det förhållandet att det fanns ett kuvert med Elizabet Ts namn kan inte anses ha medfört någon skyldighet för Banken att beakta Elizabet Ts möjliga intressen. I bankfacket fanns för övrigt ytterligare tre förseglade kuvert med namn på. När det slutligen gäller fullmakten från Ingeborg A  till Eivor har den inte grundat någon skyldighet för banken att kalla Eivor  till en inventering av bankfacket. Enligt fullmaktens ordalydelse innebar den endast att Eivor  ägde tillträde till bankfacket vid Ingeborg A  bortgång. Det är, som banken har framhållit, inte heller en självklar rätt för en fullmaktshavare att få tillgång till ett bankfack efter fullmaktsgivarens död. Banken hade enligt de allmänna villkoren för bankfack kunnat vägra Eivor  tillträde till bankfacket. Dessutom hade det varit möjligt för dödsboet att återkalla fullmakten. Banken kan alltså inte anses ha varit oaktsam genom att underlåta att kontakta Eivor . Hovrättens slutsats är att Banken inte i något av de avseenden som Elizabet T har åberopat kan anses ha förfarit oaktsamt vid hanteringen av Ingeborg A  bankfack. Redan på grund av detta ska Elizabet Ts talan ogillas. Hovrätten anser att det ändå finns skäl att gå in på frågan om Elizabet T har visat att det fanns ett testamente i bankfacket med innebörden att hon skulle ärva samtliga tillgångar i dödsboet efter Ingeborg A . Det finns inte anledning att betvivla att Ingeborg A  hade en nära relation med Elizabet T och hennes föräldrar. Elizabet T har uppgett att Ingeborg A  i slutet av 1970-talet berättade för henne och föräldrarna att hon upprättat ett testamente som innebar att Elizabet T skulle ärva henne och att testamentet låg i bankfacket. Den uppgiften far visst stöd av att Ronny  har uppgett att Ingeborg A  i slutet av 1970-talet lämnade uppgifter till honom som far uppfattas så att hon hade testamenterat egendom till Elizabet T. Lilian , som var nära väninna till Elizabet T under 1970- och 1980- talen, har bara hört talas om ett testamente i andra hand genom Elizabet T och hennes föräldrar. Lilian s uppgifter är därför av mindre betydelse för bedömningen i målet. Inte heller den skriftliga bevisning som har åberopats till stöd för påståendet om testamentet har sådan tyngd att den påverkar bevisläget nämnvärt. Elizabet T har på en direkt fråga under förhöret i hovrätten svarat att hon har sett testamentet och att ordalydelsen i testametet var att hon skulle ärva all egendom. Det har emellertid inte kommit fram genom förhöret huruvida testamentet var bevittnat och i så fall av vem. Ingen av de som hörts som vittnen i hovrätten har sett testamentet. Mot bakgrund av det som nu har redovisats anser hovrätten att Elizabet T inte med tillräcklig styrka har visat att det har funnits ett testamente till hennes förmån. Även om det en gång i tiden skulle ha funnits ett sådant testamente är det vidare inte visat att det fortfarande gällde när Ingeborg A  avled. På den punkten finns nämligen endast en uppgift från Elizabet T om att Ingeborg A  tio dagar innan hon avled åter fört testamentet på tal och den uppgiften utgör inte tillräcklig bevisning för testamentets existens. Det nu anförda innebär att Elizabet Ts fullgörelseyrkande, även om Banken skulle ha ansetts förfarit oaktsamt, inte kunnat bifallas. Hovrättens slutsats blir alltså att tingsrättens dom ska fastställas. Eftersom Elizabet T är förlorande part ska hon betala bankens rättegångskostnader i hovrätten. Det som banken har yrkat får anses skäligt. Hon ska betala ränta på beloppet enligt lag.