Utgifter för dator anses vara privata levnadskostnader

Kammarrätten i Jönköping målnummer 2440-13

En man medges inte avdrag för utgifter för dator, datortillbehör, internetabonnemang, kursmaterial och ränta på studielån eftersom dessa utgifter anses vara privata levnadskostnader.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Arbetsrum i bostaden
Akram  har först i kammarrätten yrkat avdrag för kostnad för arbetsrum i sin bostad. Det ankommer inte på kammarrätten utan på Skatteverket att som första instans pröva detta yrkande.

Dator, datortillbehör, internetabonnemang och kurslitteratur
Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning i fråga om avdrag för kostnad för dator, datortillbehör, internetabonnemang och kurslitteratur. Vad Akram  anfört i kammarrätten ger inte anledning till annan bedömning. Överklagandet ska därför avslås i dessa delar. SKÄLEN FÖR

FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Räntekostnader på studielån
Räntorna på studielånen är enligt insänt underlag hänförliga till det allmänna studiestöds systemet, Avdragsrätt för dessa kostnader saknas enligt 9 kap. 7 § första strecksatsen inkomstskattelagen (1999:1229).

Dator, datortillbehör samt internetabonnemang
Tidigare har man ansett att det runnits en viss avdragsrätt för kostnader avseende dator och bredbandsansmtning. De rättsfall som finns är dock relativt gamla, inkomståren 1986 respektive inkomståret 2003 (RÅ 1991 ref. 55 och Kammarrätten i Stockholm, mål nr. 2346-05). Utvecklingen som skett på persondatoremas område innebär att dator numera är en normal utrustning i de flesta hem. Avdrag kan därför inte medges för kostnader avseende dator och datortillbehör. På motsvarande sätt innebär bredbandsutbyggnaden och den förfinade teknik som numera finns för internetuppkoppling att denna kostnad ska hänföras till personliga levnadskostnader, som inte är avdragsgilla.

Kurslitteratur
Akram  har yrkat avdrag för ett antal böcker som använts vid studier på högskola. Trots arbetsgivarens intyg instämmer förvaltningsrätten i Skatteverkets bedömning i den här delen. Kostnaden för litteraturen kan inte anses vara nödvändig för att behålla inkomsterna från det barnhem där Akram  arbetar.

Slutsats
Sammanfattningsvis ska Akram Daras överklagande avslås i sin helhet.

Behandlingsbrist ger inte strokedrabbad rätt till patientskadeersättning

Göta hovrätt målnummer T 3505-12

När mannen kom till Ljungby lasarett hade han drabbats av en stroke. Även om mannen möjligtvis hade klarat sig bättre om han snabbt remitterats till ett sjukhus med möjlighet till trombolysbehandling är inte det tillräckligt för att han ska ha rätt till ersättning enligt patientskadelagen.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Parterna har åberopat samma bevisning som vid tingsrätten. I hovrätten har förhören vid tingsrätten spelats upp.

Allmänt om patientskadeersättning och Franck s talan
Enligt patientskadelagen (1996:799) kan patientskadeersättning under vissa förutsättningar lämnas för personskada på patient om skadan har uppkommit i samband med hälso- och sjukvård i Sverige. Att den vård som patienten erhållit varit bristfällig kan aldrig i sig ge rätt till patientskadeersättning. Patientskadelagen har inte något disciplinärt syfte. Hur bristfällig vården än varit måste det föreligga ett orsakssamband mellan vården och en personskada på patienten för att patientskadeersättning ska kunna utgå. Rätten till patientskadeersättning bestäms på objektiva grunder enligt bestämmelserna i lagen. Huruvida skadan orsakats genom fel eller försummelse från vårdpersonalens sida saknar helt och hållet betydelse. Därigenom ges patienten möjlighet att lättare få ersättning för vissa typer av skador än om enbart allmänna skadeståndsregler – som förutsätter någon form av vållande – vore tillämpliga (jfr prop. 1995/96:187 s. 1). Vårdgivare ska ha en patientförsäkring som täcker ersättning för skador som omfattas av patientskadelagen. Eventuell patientskadeersättning utges av försäkringsgivaren. Oavsett om patientskadeersättning enligt patientskadelagen kan utgå får en skadelidande patient istället kräva ersättning enligt tillämpliga skadeståndsregler. Möjligheten att begära patientskadeersättning inskränker alltså inte möjligheten att kräva skadestånd. Vid en skadeståndstalan måste emellertid, som redan berörts, patienten visa att den ifrågavarande skadan uppkommit genom någon form av vållande – d.v.s. fel, försummelse eller annat oaktsamt beteende – från vårdpersonalens sida. I de flesta fall är det vårdpersonalens arbetsgivare – d.v.s. vårdgivaren – som har att utge ett eventuellt skadestånd, jfr 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). I förevarande fall har Franck , i anledning av den vård som han erhöll när han drabbades av en s.k. stroke, valt att väcka talan mot Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag – vårdgivarens försäkringsgivare – med yrkande om patientskadeersättning. Huruvida oaktsamhet eller annan form av klandervärt beteende präglat vårdinsatserna saknar därmed, i enlighet med det ovan anförda, all betydelse i målet. Avgörande är istället om de objektiva förutsättningarna för patientskadeersättning är uppfyllda. Allmänt om behandlingsskador, diagnosskador och bevisbördan i målet Av 6 § första stycket 1 patientskadelagen följer att patientskadeersättning lämnas för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd – en s.k. behandlingsskada. Detta förutsätter emellertid att skadan kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt. Direkta följder av en sjukdom och skador som redan förelåg vid vårdtillfället eller som i övrigt uppkommit eller utvecklats oberoende av vården utgör inte behandlingsskador. Rätt till ersättning förutsätter att en direkt vårdåtgärd orsakat skadan (a. prop. s. 85). Vid bedömningens andra led – frågan om skadan kunnat undvikas – sker prövningen, utifrån ett s.k. facitresonemang, på grundval av all tillgänglig kunskap vid skaderegleringstillfället. Enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen kan patientskadeersättning lämnas för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av felaktig diagnostisering – en s.k. diagnosskada. En diagnosskada föreligger när faktiskt iakttagbara sjukdomstecken i samband med diagnostik förbisetts eller tolkats på ett sätt som avviker från den behandlingsnorm som gäller inom området och behandlingsresultatet på grund av detta uteblivit, försenats eller försämrats. Till skillnad från vad som är fallet vid s.k. behandlingsskador är det här fråga om att ersätta vissa av grundsjukdomens effekter och inte någon av sjukvården tillförd skada. För att ersättning ska kunna lämnas för en diagnosförsening krävs att en skada har uppkommit eller förvärrats (merskada) på grund av att diagnosen varit försenad (se Hellbacher m.fl., Patienskadeersättning vid skador inom sjukvården, s. 31 f). Vid bedömningen av huruvida en diagnosskada föreligger tillämpas inte något facitresonemang. Det är istället den kunskap som fanns tillgänglig vid diagnostidpunkten som är relevant. Vid prövning av rätt till ersättning för behandlingsskador och diagnosskador ska, enligt 6 § andra stycket patientskadelagen, den handlingsnorm tillämpas som gäller för en erfaren specialist eller annan erfaren yrkesutövare inom området. Det är patienten som har bevisbördan för att de objektiva förutsättningarna för patientskadeersättning föreligger (jfr a. prop. s. 32 och 85). I förhållande till orsakssambandet mellan – å ena sidan – vårdåtgärd eller diagnostisering och – å andra sidan – skada, åtnjuter patienten en bevislättnad såtillvida att det räcker att patienten förmår göra övervägande sannolikt att ett sådant orsakssamband föreligger. Avseende övriga objektiva förutsättningar för patientskadeersättning gäller emellertid inte någon bevislättnad. Patienten har därmed att fullt ut styrka dessa förhållanden.

Hovrättens bedömning
En grundläggande förutsättning för att Franck  ska kunna tillerkännas patientskadeersättning är, såsom han utformat sin talan, att han förmår göra övervägande sannolikt att hans skador orsakats av antingen 1) vårdgivarens underlåtenhet att inom tre timmar från hjärninfarkten bereda honom tillgång till trombolysbehandling, 2) vårdgivarens underlåtenhet att utan dröjsmål sätta in trombylbehandling eller 3) vårdgivarens underlåtenhet att ställa fullständig strokediagnos i sådan tid att någon av dessa behandlingar kunnat ges. Huruvida orsakssamband föreligger mellan en underlåtenhet och en effekt är en annan fråga än om effekten kunnat undvikas genom att den underlåtna åtgärden hade vidtagits (vilket utgör en relevant frågeställning först vid det andra ledet i prövningen av huruvida en ersättningsgill behandlingsskada förelegat). Orsakssamband mellan en underlåtenhet och en effekt föreligger endast om effekten skulle ha uteblivit om den underlåtna åtgärden hade vidtagits. Det är således ett sådant förhållande, mellan de påstådda underlåtenheterna och de uppkomna skadorna, som Franck  har att göra övervägande sannolikt. Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag har gjort gällande att behandling med trombolys inom tre timmar från insjuknande i hjärninfarkt fungerar i ett fall av fyra– fem, d.v.s. att sannolikheten för att behandling med trombolys förhindrar funktionsnedsättning uppgår till 20–25%. Dessa uppgifter ger vid handen att Franck s funktionsnedsättning visserligen kunnat undvikas genom trombolysbehandling inom tre timmar, men att sannolikheten för att så verkligen skulle ha blivit fallet är förhållandevis låg. Försäkringsbolaget har åberopat bevisning, av vilken förhören med docenterna Olof och Åke måste tillmätas särskild vikt, till stöd för sina uppgifter. Franck  har inte lagt fram någon utredning som kullkastar försäkringsbolagets påstående. Inte heller har han åberopat någon utredning som ger stöd för att en tidigare insatt behandling med trombyl skulle ha medfört att hans skador blivit lindrigare. Franck  har därmed inte förmått göra övervägande sannolikt att vare sig trombolysbehandling inom tre timmar från hjärninfarkten eller trombylbehandling i ett tidigare skede skulle ha förändrat skadebilden till det bättre. Franck  har inte ens gjort gällande att en tidigare diagnos skulle ha kunnat aktualisera någon ytterligare behandlingsmetod. Därmed kan heller inte anses övervägande sannolikt att en tidigare diagnos skulle ha förhindrat några av de uppkomna skadorna. Redan mot bakgrund av det anförda ska Franck s talan ogillas. Vid sådant förhållande saknas skäl att närmare beröra övriga frågor i målet, såsom huruvida de påstådda underlåtenheterna utgjort vårdåtgärder i patientskadelagens mening eller om en diagnosförsening verkligen förelegat. Vid denna utgång har Franck  att ersätta motparten dennes rättegångskostnad, vars skälighet han vitsordat.

 

Slipper betala TV-avgift för gammal dator

Förvaltningsrätten i Luleå 28778-13

En man slipper betala TV-avgift för sin dator. Detta för att hans dator är för gammal och dålig. Datorn är 13 år gammal och har en 700 Mhz processor med windows 98. Den är inte kompatibel med dagens webbläsare. Han kan i princip bara betala räkningar på den och inte titta på videoklipp överhuvudtaget. Enligt förvaltningsrätten spelar det ingen roll om datorn saknar mjukvara eller om internetuppkopplingen är för dålig för att se TV, den är ändå i lagens mening en TV mottagare. Däremot ifrågasätter förvaltningsrätten om lagstiftarens syfte verkligen varit att så här gamla datorer ska räknas. Detta om datorn saknar hårdvara och prestanda som gör att den aldrig har klarat av att ta emot TV sändningar. Förvaltningsrätten anser att det skulle vara att gå för långt att kräva att innehavaren måste uppgradera datorn helt och hållet för att innehavaren faktisk ska kunna använda datorn som TV mottagare. Därmed slipper mannen betala TV avgift för sin gamla dator. Två nämndemän hade avvikande åsikt och ansåg att mannen skulle betala TV avgift för sin gamla dator.

Chefredaktör även ansvarig för gammalt material på dn.se

Högsta domstolen Ö 3507-12

DN:s förra chefredaktör är ansvarig för material som infördes på webbsajten dn.se även innan hon tog över som ansvarig utgivare. Det slår Högsta domstolen fast i ett beslut.

SKÄL
Bakgrund
l. AB Dagens Nyheter (DN) driver databasen www.dn.se. Databasen har grundlagsskydd enligt l kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. DN publicerade den 7 mars 2006 i sin dagstidning en artikel med rubriken “Grundaren till F-bolaget inblandad i tre konkurser” och lade i samband med detta också in artikeln i databasen, ur vilken den sedan tillhandahölls allmänheten. Gunilla  utsågs till utgivare av databasen den l november 2009. Även under hennes tid som utgivare kunde allmänheten ta del av artikeln ur databasen.

2. Anders har väckt talan vid Stockholms tingsrätt och yrkar där att DN och Gunilla  ska förpliktas att betala skadestånd till honom. Som grund för sin talan åberopar han att vissa uppgifter i artikeln utgör yttrandefrihetsbrottet förtal. DN och Gunilla  bestrider Anders s yrkande. Gunilla  yrkar för sin del att hans talan ska avvisas, med hänvisning till bl.a. att artikeln lades in i databasen innan hon utsågs till utgivare, att hon alltså inte har haft att ta ställning till några relevanta utgivarmässiga beslut rörande artikeln och att hon därmed inte kan ha ett yttrandefrihetsrättsligt ansvar för de aktuella uppgifterna. Gunilla framhåller att hon inte har haft rätt att radera den information som fanns införd i databasen och att denna rymmer en oöverskådlig mängd information. Ingen av parterna har avstått från att jury ska pröva huruvida yttrandefrihetsbrott föreligger. Den hänskjutna frågan

3. Tingsrätten har till Högsta domstolen hänskjutit följande fråga. Är Gunilla  i egenskap av ansvarig utgivare för databasen www.dn.se straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för uppgifter som tillhandahållits i databasen under den tid som hon varit ansvarig utgivare för denna trots att uppgifterna införts i databasen före den tiden?

Tillämpligheten av 56 kap. 13 § rättegångsbalken i yttrandefrihetsmål
4. En tingsrätt far enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen när förlikning om saken är tillåten. Målet i tingsrätten är i grunden dispositivt och frågan är om det förhållandet att det är ett yttrandefrihetsmål hindrar en tillämpning av bestämmelsen.

5. Enligt 11 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (1991 års lag) tillämpas rättegångsbalken i fråga om rättegången i yttrandefrihetsmål om inte något annat följer av yttrandefrihetsgrundlagen eller 1991 års lag.

6. Som utgångspunkt gäller alltså att rättegångsbalken är tillämplig i ett yttrandefrihetsmål. En grundläggande skillnad är dock att en jury ska pröva huruvida ett yttrandefrihetsbrott föreligger om inte båda parterna avstår från en sådan prövning. Vidare finns i yttrandefrihetsgrundlagen och 1991 års lag flera särskilda bestämmelser som reglerar handläggningen av ett yttrande frihetsmål, i huvudsak motiverade av förfarandet med jury. Sålunda ska rätten i ett yttrandefrihetsmål om skadestånd bl.a. under en förberedande behandling utreda om anspråket kan riktas mot svaranden (8 kap. 2 § i 1991 års lag). För behandling av den frågan får huvudförhandling sättas ut; rätten består då av tre lagfarna domare (8 kap. 3 och 4 §§ i 1991 års lag).

7. Av det anförda följer att 56 kap. 13 § rättegångsbalken kan tillämpas i ett yttrandefrihetsmål under förutsättning att en tillämpning är förenlig med yttrandefrihetsgrundlagen och 1991 års lag, framför allt de särskilda bestämmelser som rör juryns medverkan.

8. Den i målet hänskjutna frågan gäller i vad mån Gunilla  enligt 6 kap. l § yttrandefrihetsgrundlagen såsom utgivare är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i databasen. Detta är en fråga som rätten ska utreda under den förberedande behandlingen av målet, och en tillämpning av 56 kap. 13 § rättegångsbalken kan inte anses komma i konflikt med den yttrandefrihetsrättsliga regleringen.

Utgivarens ansvar för informationen i en databas

9. Liksom enligt tryckfrihetsförordningen gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen ett s.k. ensamansvar. Det är avsett att främja yttrandefriheten och samtidigt göra det möjligt att snabbt ingripa mot yttrandefrihetsbrott. Principen om ensamansvar innebär att bara en person kan hållas straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för innehållet i en framställning som omfattas av grundlagen. En databas som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen ska därför ha en utgivare, som utses av den som bedriver verksamheten (4 kap. l § och l kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen). Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i databasen ligger på utgivaren (6 kap. l §). Det är endast i vissa särskilda situationer som utgivaren inte ansvarar (se 6 kap. l och 2 §§).

10. Utgivare kan utses för hela databasen eller för delar av den (4 kap. l § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen). Ensamansvaret förutsätter att endast en person ansvarar för en viss del av databasen, exempelvis en artikel som finns lagrad där. Ansvaret gäller då för alla former av tillhandahållanden (se l kap. 9 § första stycket). Har det inte skett någon uppdelning av ansvaret, utan endast en utgivare utsetts, faller ansvaret för allt material i databasen på denne. Det innebär att utgivarens ansvar gäller för det fortlöpande tillhandahållandet av information ur databasen under hans tid som utgivare. Detta illustreras bl.a. av preskriptionsreglerna. Enligt 7 kap. l § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen ska, i fråga om tillhandahållande genom överföring från en databas, åtal för yttrandefrihetsbrott väckas inom sex månader från den tidpunkt när informationen inte längre tillhandahölls. Ansvaret gäller alltså så länge informationen hålls tillgänglig.

11. Gunilla  invänder att hon inte kunde påverka det äldre innehållet i databasen. Enligt 4 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen ska utgivaren ha befogenhet att utöva tillsyn över framställningens offentliggörande och att bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas i den mot utgivarens vilja. Bestämmelsen måste förstås så att den också ger utgivaren rätt att ta bort information, även sådan som har lagts in innan utgivaren utsågs. Gunilla  har därför haft befogenhet att ta bort information i databasen.

12. Slutsatsen är att utgivaren av en databas ansvarar enligt 6 kap. l § yttrandefrihetsgrundlagen för yttrandefrihetsbrott i databasen när det gäller information som tillhandahålls allmänheten under den tid som han är utgivare, och att detta gäller även information som hade lagts in i databasen innan utgivaren utsågs. Den hänskjutna frågan ska besvaras i enlighet med detta.