Svea hovrätt målnummer T 8544-12, T 1931-13

Ett tidigare skiljeförfarande fullföljdes inte eftersom det ena oljebolaget inte betalade det begärda förskottet. Det innebär inte att skiljeavtalet upphörde att gälla finner hovrätten. Hovrätten finner inte heller att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag eller att det förekommit handläggningsfel. Vidare ogillar hovrätten yrkande om att ombudet solidariskt skall åläggas betalningsansvar för rättegångskostnader.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Inledning
En skiljenämnds behörighet åstadkoms typiskt sett av ett giltigt skiljeavtal som omfattar de frågor som skiljenämnden har att pröva. En annan sak är att ett skiljeavtal, liksom andra avtal, kan förändras över tid eller t.o.m. i praktiken träffas genom parternas handlande, eller för den delen underlätet handlande, både före och under ett skiljeförfarande. I många skiljeförfaranden uppkommer inte frågan om en utsedd skiljenämnd är behörig att sakpröva de hänskjutna tvistefrågorna av det enkla skälet att parterna är ense om att tvistefrågorna omfattas av ett giltigt skiljeavtal. I de fallen prövar skiljenämnden vanligen inte uttryckligen sin behörighet. I de fall där en sådan fråga uppkommer prövar den utsedda skiljenämnden regelmässigt sin behörighet. Av 2 § skiljeförfarandelagen framgår att skiljenämnden får göra en sådan prövning. Av bestämmelsen framgår vidare att, om en skiljenämnd finner sig behörig efter en sådan prövning under förfarandet, skiljenämndens beslut inte är bindande. En domstol kan i ett mål om upphävande av skiljedomen finna att skiljenämnden inte var behörig t.ex. därför att det inte finns ett giltigt skiljeavtal som omfattar de frågor som skiljenämnden prövat. Utgångspunkten för domstolens prövning av skiljenämndens behörighet i sådana mål är att svaranden – som i typfallet varit påkallande part i skiljeförfarandet – har bevisbördan för att det funnits ett giltigt skiljeavtal som gav skiljenämnden behörighet att sakpröva de frågor som omfattas av skiljedomen. Om det i ett sådant mål är ostridigt att parterna har träffat det skiljeavtal som svaranden påstår gav skiljenämnden den behörigheten, men käranden hävdar att skiljeavtalet är ogiltigt eller har upphört att gälla mellan parterna, är det käranden som har bevisbördan för de omständigheter som denne påstår har den rättsföljden att skiljeavtalet är ogiltigt eller har upphört att gälla. Nu aktuella skiljedomar Har skiljenämnden inte slutligt prövat sin behörighet innan den meddelade skiljedomarna eller TNG inte ber ett s tillfälle att utföra sin talan i behörighetsfrågan? Parterna är ense om att skiljenämnden inte slutligt har prövat sin behörighet i den meningen att skiljenämnden i de klandrade skiljedomarna har angett att en mer fullständig behörighetsprövning avses ske i samband med avgörande av skiljetvisten i sak. FNP har dock hävdat att detta inte innebär avsteg från någon grundläggande princip inom skiljedomsrätten. Hovrätten konstaterar att, även om skiljenämnden återigen kommer att pröva sin behörighet, den prövning av sin behörighet som skiljenämnden har gjort i de klandrade skiljedomarna är slutlig såvitt avser dessa. Skiljenämnden kan ju inte, även om den vid en senare prövning skulle finna sig sakna behörighet, t.ex. ändra eller upphäva de redan meddelade skiljedomarna. Varken uppdragsöverskridande eller handläggningsfel har därför förekommit i detta avseende. När det gäller frågan om TNG har beretts tillfälle att utföra sin talan i behörighetsfrågan inför skiljenämnden gör hovrätten följande bedömning. Av de två skiljedomarna framgår att TNG har utfört sin talan i den frågan. TNG gör emellertid gällande att bolaget inte haft tillräckligt tillfälle att göra det. Till att börja med finner hovrätten att en skiljenämnds underlåtenhet att bereda en part tillfälle att utföra sin talan inte kan innebära ett uppdragsöverskridande. Nästa fråga är om sådan underlåtenhet skulle kunna medföra upphävande av skiljedomarna enligt 34 § första stycket 6 skiljeförfarandelagen. För upphävande enligt den bestämmelsen krävs bl.a. att underlåtenheten “sannolikt har inverkat på utgången”. TNG har emellertid inte konkretiserat hur den påstådda underlåtenheten skulle ha inverkat på utgången i de två skiljedomarna, utan bara rent allmänt hävdat att skiljenämnden, om TNG hade getts tillfälle att ytterligare utveckla sin talan i behörighetsfrågan, sannolikt skulle ha funnit sig sakna behörighet. Hovrätten finner därför att inte heller i detta avseende har vare sig uppdragsöverskridande eller handläggningsfel förekommit. Omfattas inte skiljedomarna av ett giltigt skiljeavtal? TNG har gjort gällande att skiljedomarna inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal därför att parternas skiljeavtal har upphört att gälla enligt 5 § 3 skiljeförfarandelagen till följd av att TNG inte ställde sin andel av begärd säkerhet för ersättningen till skiljemännen i det skiljeförfarande som TNG påkallade år 2007. Enligt ordalydelsen av bestämmelsen i 5 § 3 skiljeförfarandelagen förlorar en part “sin rätt att åberopa skiljeavtal som hinder för rättegång om parten” bl.a. inte ställer sin andel av begärd säkerhet för ersättningen till skiljemännen. Som FNP anfört framgår av bestämmelsen således inte mer än att det bara är parts möjlighet att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder som går förlorad i de angivna situationerna. Av Högsta domstolens avgörande i NJA 2008 s. 476 framgår dessutom att bestämmelsen endast är tillämplig på den tvist som skiljeförfarandet avsåg, och inte innebär en generell förlust av rätten att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder. Särskilt mot bakgrund av det avgörandet ger bestämmelsen enligt hovrättens mening inte stöd för att skiljeavtalet i nämnda situationer också helt skulle upphöra att gälla mellan parterna. Hovrättens slutsats är därför att det aktuella skiljeavtalet har gett skiljenämnden behörighet att meddela de två skiljedomarna. TNG:s talan ska alltså inte heller bifallas på den i andra hand åberopade klandergrunden. Har skiljenämnden saknat behörighet att meddela skiljedomar na på den grunden att de frågor som hänskjutits till skiljeförfarande inte omfattas av skiljeavtalet? I skiljeförfarandet påstår sig FNP ha krav på TNG på den grunden att TNG brutit mot parternas materiella avtal, som innehåller det aktuella skiljeavtalet. De frågor som FNP hänskjutit till skiljeförfarande omfattas således av skiljeavtalet. Skiljenämnden har därför inte heller på den grunden saknat behörighet att meddela de två skiljedomarna. Sammanfattningsvis ska alltså TNG:s käromål inte bifallas. Rättegångskostnader FNP har yrkat ersättning med 402 000 kr avseende mål nr T 8544-12 samt med 268 000 kr avseende mål nr T 1931-13, allt avseende ombudsarvode. TNG har förklarat sig vitsorda 200 000 kr respektive 150 000 kr. Med hänsyn till omfattningen och karaktären av tvistefrågorna i målet finner hovrätten att skälig ersättning uppgår till 300 000 kr respektive 200 000 kr. Solidariskt ansvar för rättegångskostnader? FNP har väckt frågan om solidariskt ansvar för rättegångskostnader för TNG:s ombud. Hovrätten finner emellertid att TNG:s talan, även om den delvis varit svagt underbyggd och har inskränkts så sent som vid huvudförhandlingen, inte varit sådan att förutsättningar föreligger för solidariskt ansvar för rättegångskostnader för dess ombud. Hovrättens dom får enligt 43 § andra stycket lagen (1999:16) om skiljeförfarande inte överklagas.