Livat i Las Palmas

Lena och Inger hyrde en lägenhet tillsammans i Las Palmas på Kanarieöarna. Bråk uppstod efter en tid. Det började med att de gick och irriterade sig på varandra. En dag uppstod bråk om vem som skulle ha den bästa tv-platsen i soffan, vilket slutade med slagsmål. Inger som stod på hyreskontraktet tvingade därefter Lena att flytta ut. Lena har nu tilldömts drygt 3 000 kronor i skadestånd för merkostnader för ersättningsboende. Mot Lenas anspråk hade Inger invänt att hon haft rätt att kasta ut Lena eftersom hon blivit misshandlad samt att hon hade en motfordran för ett par trasiga glasögon. Enligt såväl tingsrätten som hovrätten saknades det dock tillräcklig bevisning, både angående misshandeln och glasögonen, för att Inger skulle slippa att betala skadestånd för att ha hävt det muntliga hyresavtalet om lägenheten.

Tidpunkten för kvittningsförklaring avgörande för ränteberäkningen

Hovrätten för Västra Sverige målnummer T 2716-13

Vid en kvittningsförklaring upphör ränteberäkningen på huvudfordran den dag då kvittningsförklaringen framställs. I ett mål där ett bolag haft framgång med sin kvittningsinvändning innebär det att hovrätten endast dömer bolaget att betala dröjsmålsränta fram till den dag då det är visat att kvittningsförklaringen framfördes.

TeliaSonera måste bevisa att kreditfaktura makulerats

Hovrätten över Skåne och Blekinge målnummer FT 1400-13

Företaget menade att de kvittat TeliaSoneras fordran avseende fast telefoni mot en kreditfaktura avseende mobil telefoni. TeliaSonera invände och påstod att kreditfakturan har makulerats. Enligt hovrätten har företaget bevisat att kreditfakturan existerar medan TeliaSonera bara påstått att den makulerats.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Som tingsrätten konstaterat är det ostridigt att parterna ingått avtal om dels fast telefoni, dels mobiltelefoni och att TeliaSonera har en fordran mot Bogils om 445 kr, hänförlig till den i målet omstämda fakturan rörande den fasta telefonin. Fakturan (fakturanummer 66460509129) som utställts den 6 juli 2012 har ursprungligen avsett 497 kr men eftersom Bogils inbetalt totalt 52 kr av fakturabeloppet har beloppet 445 kr återstått oreglerat. Vidare är det ostridigt att TeliaSonera den 16 maj 2012 utställt en kreditfaktura om 445 kr (fakturanummer 27456408122) avseende Bogils mobilabonnemang. På kreditfakturan anges att krediterat belopp kan regleras mot innestående fordran.
Den fråga som hovrätten först har att ta ställning till är om Bogils kvittningsvis kan åberopa kreditfakturan gentemot TeliaSoneras krav på betalning. Hovrätten gör följande bedömning i den delen. En part har i regel rätt att kvittningsvis åberopa en motfordring om det föreligger ett ömsesidigt fordringsförhållande mellan parterna, motfordringen är förfallen till betalning och frigörelsetidpunkten för huvudfordringen är inne (se exempelvis Lindskog, Kvittning, 1993, s. 46). Dessa förutsättningar är uppfyllda i förevarande fall. Den omständigheten att kreditfakturan avser avtalet om mobiltelefoni, medan den omstämda fakturan avser avtalet om fast telefoni utgör inte något hinder mot kvittning. För att kvittning ska få ske förutsätts emellertid även att motfordringen, dvs. kreditfakturan, är gällande. Frågan är därför om TeliaSoneras invändning att kreditfakturan har makulerats ska medföra att rätten till kvittning bortfaller.
Liksom tingsrätten anser hovrätten att Bogils har bevisbördan för påståendet att bolaget har en kvittningsgill motfordran gentemot TeliaSonera. Den omständigheten att Bogils primärt ålagts bevisbördan hindrar emellertid inte att bevisskyldigheten kan växla mellan parterna med hänsyn till den bevisning som lagts fram under processens gång (jfr NJA 2006 s. 367).
Sedan Bogils lagt fram bevisning i form av den utställda kreditfakturan och TeliaSonera invänt att fakturan makulerats har det ankommit på TeliaSonera att styrka sin invändning i den utsträckning som erfordras för att Bogils bevisning inte längre ska anses tillräcklig. TeliaSonera har emellertid inte åberopat någon bevisning till stöd för påståendet att den fordran som Bogils kvittningsvis åberopat inte längre förelåg vid tiden för kvittning sförklaringen.
Slutsatsen av ovanstående är att Bogils genom den bevisning som bolaget åberopat styrkt att bolaget har en kvittningsgill motfordran gentemot TeliaSonera. TeliaSoneras yrkande om ersättning med 445 kr jämte ränta ska därför redan på denna grund lämnas utan bifall. Detsamma gäller TeliaSoneras yrkande om ersättning för inkassokostnad som vid den angivna utgången i huvudsaken inte kan anses ha varit skäligen påkallad för att tillvarata TeliaSoneras rätt.

Rättegångskostnader
Eftersom käromålet ogillats ska Bogils befrias från skyldigheten att ersätta TeliaSonera för rättegångskostnader.

Frågan om avvisning
Bogils har först i hovrätten framställt yrkande om att TeliaSonera ska förpliktas att öppna abonnemanget avseende den fasta telefonin igen. Yrkandet kan inte tas upp av hovrätten som första instans och ska därför avvisas.

 

Oenighet om fordran mot liten näringsidkare ska jämkas

Svea hovrätt målnummer T 9736-11

Kvinnan talar dålig svenska och har en liten affärsverksamhet. En ledamot i hovrätten anser därför att kvinnan med stöd av 36 § avtalslagen ska ha rätt till jämkning av Wasa Kredit AB:s fordran på ca 59 000 kronor gällande ett avtal om ett kassaregister, som kvinnan hävdar att hon inte förstod hela vidden av. Enligt ledamoten intar kvinnan en uppenbart underlägsen ställning i förhållande till motparten. Ledamoten betonar dessutom att kvinnan såväl i tings- som i hovrätten har behövt tolk. En oenig hovrätt väljer dock att ogilla kvinnans invändning.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Utöver vad som antecknats i tingsrättens dom har Therese  då hon hörts vid tingsrätten uppgett följande. Av den tekniker från Erpato som hade med sig den handling som hon skulle underteckna fick hon upplysningen att undertecknandet skulle ske enbart för att hon skulle “registreras”. Hyresavtalet, som teknikern hade med sig och som hon undertecknade då, ger ingen upplysning om Wasa Kredit AB. Hon visste inget om Wasa Kredit AB. Det var bråttom att skriva på. Hon skulle kunna bestämma sig slutligt senare om hon istället ville köpa kassan kontant. Hon fick besked om att hon, om hon inte var nöjd, skulle kunna avbryta avtalet inom tre månader. Hon hade kunder i butiken vid tillfället och hon läste inte igenom avtalet före undertecknandet.
Från det vittnesförhör som vid tingsrätten hölls med Thereses make Dadhy antecknar hovrätten följande. Vid ett telefonsamtal som Therese  hade med, vad han förstod, företrädare för Erpato AB verkade det som om Therese  kommit överens med Erpato AB om att de skulle leverera ett kassaregister och att Therese  skulle faktureras kostnaden för detta med avdrag för vad hon hade innestående till följd av ett tidigare köp som gått tillbaka. Han var även med i butiken när teknikern från Erpato AB kom med avtalet. Teknikern uppgav att Therese  skulle skriva under avtalet för att hon skulle komma in i “systemet”. Det skulle inte vara något problem med att skriva under och om hon ville betala kontant så skulle hon kunna riva sönder avtalet.
Michael, Patrik, Paul och John har i hovrätten berättat i
enlighet med de referat som finns antecknade i tingsrättens dom.

Hovrätten gör följande bedömning.
Bristande partsvilja och partsinsikt
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att hyresavtalets ostridiga innehåll och framförallt de uppgifter John lämnat med styrka talar för att Therese  varit medveten om avtalets innebörd av ett hyresförhållande. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att denna invändning således inte kan leda till att avtalet inte ska tillämpas.

Uppsägning
11, Hovrätten finner vidare att det av hyresavtalets lydelse framgår att det inte finns någon
rätt till uppsägning från hyrestagarens sida, förutom den rätt till uppsägning som
hyrestagaren har i samband med hyresperiodens utgång (se punkt 3 i hyresavtalets allmänna villkor). Därtill kommer de uppgifter som lämnats av Michael  och Patrik  om att de upplyst Therese  om att det inte var möjligt för henne att säga upp avtalet. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att Wasa Kredit AB inte kan vara bundna av eventuell information som lämnats av teknikern hos Erpato AB. Inte heller finner hovrätten att det förhållande att Wasa Kredit AB återtog
kassaregistret kan ges den innebörden att Wasa Kredit AB godtagit Thereses uppsägning. Hovrätten instämmer således även här i tingsrättens bedömning att hyresavtalet inte kan anses uppsagt.
Som ovan redovisats har Therese  gjort gällande att avtalet är oskäligt och ska jämkas. Till stöd för att avtalet ska bedömas som oskäligt har hon anfört ett antal omständigheter som huvudsakligen är att hänföra till avtalets innehåll och ingående. Hon har även gjort gällande att hon i avtalsförhållandet har befunnit sig i en underlägsen ställning.
Enligt 36 § avtalslagen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt ska gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. I bestämmelsens andra stycke anges att särskild hänsyn ska tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller annars intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Parternas avtalsfrihet och respekten för den har motiverat att oskälighetströskeln allmänt sett är hög. Utgångspunkten vid oskälighetsbedömningen enligt lagrummet är att prövning ska ske av ett bestämt villkor i förhållande till avtalet som helhet. Som ovan redovisats har emellertid Therese  gjort gällande att avtalet som sådant är oskäligt och ska jämkas. Hovrätten ska göra en helhetsbedömning av de
omständigheter som Therese  har åberopat.
Hovrätten noterar inledningsvis att Therese  ingått avtalet i egenskap av näringsidkare. Det kan visserligen konstateras att Therese s rörelse är relativt nystartad och förefaller vara av liten omfattning. Vidare har hon gjort gällande att hennes relativt dåliga svenskakunskaper medfört att hon befunnit sig i en
underlägsen ställning. Enligt hovrättens har emellertid inte utredningen i målet inte visat att Therese  har intagit en sådan underlägsen ställning i
avtalsförhållandet som ensam kan leda till att avtalet ska anses oskäligt. Detta hindrar emellertid inte att avtalet likväl kan anses oskäligt för det fall något av kriterierna som anges i 36 § avtalslagen föreligger.
Vad gäller uthyrningen generellt kan noteras att det rör sig om en förhållandevis dyr produkt vars andrahandsvärde är relativt lågt. För det fall Therese  hade köpt det aktuella kassaregistret kontant hade priset varit 40 750 kr. Kassaregistret såldes efter återtagandet från Therese  för 7 000 kr. Den totala hyreskostnaden som uppgick till 50 364 kr kan därför enligt hovrättens mening inte anses vara oskälig. Att den faktiska kostnaden för kassaregistret eller dess värde inte framgår av avtalet kan inte heller anses oskäligt. Mot denna bakgrund kan inte heller det aktuella upplägget med en uthyrningstid om 36 månader och en ensidig uppsägningsrätt för uthyraren, dvs. Wasa Kredit AB, anses oskäligt.
När det därefter gäller partsställningen i avtalet kan noteras att Erpato AB:s logotyp funnits överst på avtalet, att Wasa Kredit AB stått som uthyrare med mindre bokstäver längre ned i avtalet och att avtalet undertecknats av Wasa Kredit AB:s representanter tre dagar efter att Therese  undertecknat avtalet som hyrestagare. Dessa omständigheter sammantaget kan enligt hovrättens mening vara skäl för att ifrågasätta skäligheten. Som ovan konstaterats framgår det emellertid klart och tydligt av avtalet att det rör sig om ett hyresförhållande. I affärsmässiga hyresförhållanden är det vanligt förekommande att en kreditgivare är uthyrare. Enligt hovrättens mening kan det krävas en viss noggrannhet från Therese  vid undertecknandet, särskilt eftersom det har rört sig om en förhållandevis stor och för verksamheten viktig affär. Mot denna bakgrund kan inte heller partsställningen i avtalet eller omständigheterna vid undertecknandet medföra att avtalet ska anses oskäligt. Att hon tidigare har köpt ett kassaregister av Erpato AB leder inte till någon annan bedömning.

Sammantaget finner hovrätten att avtalet inte kan anses oskäligt och instämmer i tingsrättens bedömning att det inte finns någon grund för jämkning enligt 36 § avtalslagen.

Rättegångskostnader
Vid denna utgång ska Therese  stå Wasa Kredit AB:s rättegångskostnader även i hovrätten. Yrkat belopp är vitsordat.
Skiljaktig mening
Jag instämmer i majoritetens bedömning när det gäller Therese  invändningar om hennes bristande partsvilja och partsinsikt och hennes uppsägning.
Hon kan således inte befrias från betalningsskyldighet på dessa grunder.
När det gäller frågan om avtalet kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen gör jag följande bedömning.

Det saknas skäl att ifrågasätta avtalet som sådant. Det har emellertid i målet framkommit omständigheter vid framför allt avtalets tillkomst som talar för en jämkning av avtalet med stöd av ovan nämnda paragraf.

Av andra stycket i 36 § avtalslagen framgår att vid prövningen ska hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsumet eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Therese  driver en liten rörelse som hon startade en relativt kort tid före den aktuella tvisten. Hon intar inte ställning som konsument i förhållande till Wasa Kredit AB men förhållandet mellan olika näringsidkare kan i vissa fall förete likheter med förhållanden där en konsument är part. En enskild näringsidkare kan i många fall i förhållande till t.ex. leverantörer vara att betrakta som en konsument. I sådana fall är det naturligt att låta den konsumenträttsliga lagstiftningen fa ett tydligt genomslag även om parten inte i formellt hänseende betraktas som konsument (Zeteo,
• kommentaren till 36 § avtalslagen).
Enligt min mening bör Therese  rörelse bedömas inta en uppenbart underlägsen ställning i förhållande till Wasa Kredit AB. Det frans därför enligt min
• mening skäl att beakta detta förhållande vid bedömningen av om det fmns skäl för jämkning.
Av utredningen framgår vidare att Therese  haft vissa brister när det gäller språkkunskaper i svenska. Hon har såväl i tingsrätten som i hovrätten haft hjälp av tolk för att göra sig förstådd. Vid en oskälighetsbedömning bör hänsyn kunna tas till detta även om Wasa Kredit AB inte medvetet utnyttjat detta.
I samband med att Therese  startade sin rörelse fick hon enligt vad hon själv uppgett kontakt med Erpato AB som är det företag som levererat kassaregister till henne. Inget annat har framkommit än att Therese  fram till undertecknandet av nu aktuellt hyresavtal reglerat sina mellanhavanden med Erpato AB genom kontant

10 2014-03-03
betalning. Hon har heller inte, vilket enligt min mening finns anledning att fästa tilltro till, haft någon vetskap om eller kontakt med Wasa Kredit AB, före det att hon fick den första fakturan från Wasa Kredit AB i slutet av maj 2010. Enligt min mening har den naturliga motparten för Therese , när det gäller inköp av kassaregister, varit Erpato AB.
När det sedan gäller undertecknadet av avtalet har framkommit att en tekniker från Erpato AB haft med sig detta när han besökte Therese  affär. Hyresavtalet var vid denna tidpunkt inte undertecknat av Wasa Kredit AB, vars undertecknande skulle avvaktas till dess kreditprövning skett. Avtalet har en tydlig logotyp som anger företagsnamnet “Erpato”. Genom att rubrikerna “Leverantör” och “Hyrestagare” placerats högst upp på hyresavtalet ges, enligt min mening, lätt intrycket av att det är dessa som är parter i avtalet. Wasa Kredit AB:s namn förekommer mer undanskymt och såsom tidigare nämnts är avtalet vid den tidpunkt Therese  skriver under detta inte underskrivet av Wasa Kredit AB.
Med hänsyn till nu nämnda omständigheter finns enligt min mening anledning att jämka hyresavtalet på så sätt att Therese  ska förpliktas ersätta Wasa Kredit AB endast för den tid hon haft kassaregistret, det vill säga fem månader å 1 399 kr, och för återtagandekostnaden uppgående till 3 000 kr i enlighet med hennes i fjärde hand framställda yrkande.

Inget fel vid leverans av båtmotorer

Svea hovrätt målnummer T 11201-12

Vid en tvist om köp av båtmotorer mellan två företag har bolaget som köpt motorerna inte lyckats visa att säljföretaget begått avtalsbrott genom fel eller dröjsmål med leverans.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Hovrätten finner inte skäl att göra några andra överväganden i dessa avseenden. A4 har, för det fall att den talan som förs av BK Marin, Jan-Erik  och Kristian  till någon del bifalls, yrkat att ett belopp om 4 500 kr ska dras av från det belopp som döms ut, eftersom A4 satt ned sitt yrkande med detta belopp sedan detta kvittats. BK Marin, Jan-Erik  och Kristian  har bestritt att kvittning skett på korrekt sätt. Den påstådda kvittningen har skett genom att A4 ensidigt har satt ned en fordran som BK Marin, Jan-Erik  och Kristian  har bestritt. Någon fullgörelse har därför inte skett genom A4:s förfarande. Den omständigheten att A4 valt att sätta ned sitt yrkande föranleder ingen annan bedömning.

TINGSRÄTTENS DOMSKÄL
Utgångspunkter för prövningen
Målet gäller köp av två båtmotorer där A4 är säljare och BK är köpare. Parterna tvistar om det förekommit avtalsbrott från säljarens eller köparens sida och vilka påföljder detta i så fall ska få. BK, Kristian  och Jan-Erik  har gjort gällande att A4 varit i dröjsmål och att det förekommit fel som inte avhjälpts inom skälig tid samt att de därför har rätt till prisavdrag och skadestånd. Detta har bestritts av A4 som invänt att BK varit i dröjsmål med betalningen och att A4 därför haft stoppningsrätt samt att reklamation har skett för sent, vilket har bestritts. Därutöver råder tvist om storlek på prisavdrag och skadestånd samt om ränta avtalats. Den inledande frågan i målet är om det förekommit avtalsbrott från säljarens sida och om A4 således har varit i dröjsmål eller om det föreligger ett fel. För att pröva denna fråga måste tingsrätten först ta ställning till vad som framkommit om avtalsinnehållet. Avtalsinnehållet Parterna är överens om stora delar av innehållet i avtalet. De är således överens om köpeskillingen och om att köpet avsåg två dieselmotorer av märket 330 Hammerhead, inklusive drev och sköldar. Parterna är däremot inte överens om när motorerna beställdes, ytterligare detaljer i beställningen och vilken leveranstidpunkt som var avtalad. Det är den avtalspart som gör gällande fel och dröjsmål som har bevisbördan för att den andre avtalsparten avvikit från det som överenskommits mellan parterna. Om det exempelvis görs gällande avtalsbrott från säljarens sida går eventuella oklarheter i avtalsinnehållet ut över köparen. I detta fall innebär det att BK, Jan-Erik  och Kristian  har bevisbördan för de villkor i avtalet som man gör gällande att A4 avvikit från. Detta gäller i första hand leveranstidpunkten. Detta villkor hänger nära samman med tidpunkten för beställningen och frågan om beställningen avsåg motorer med drev med l :50-utväxling eller l:65-utväxling. BK, Jan-Erik  och Kristian  har gjort gällande att beställningen gjordes i november/december 2006 genom att Kristian  hade kontakt med Toni och att det då bestämdes att leverans skulle ske i mars 2007, eftersom kunden JRAgruppen behövde motorerna då. Enligt BK, Jan-Erik  och Kristian  avsåg beställningen hela tiden motorer med drev med l:50-utväxling. A4 har medgett att det under slutet av 2006 förekom diskussioner med BK om köp av två motorer som skulle levereras till JRA-gruppen. A4 har dock förnekat att det vid denna tidpunkt gjordes någon beställning och anfört att beställningen skedde först den 6 mars 2007. Enligt A4 ändrades därefter beställningen på BK:s begäran från motorer med drev med l :50-utväxling till motorer med drev med l :65-utväxling. Tingsrätten konstaterar att det inte finns någon skriftlig bevisning som ger tydligt stöd åt köparens uppfattning om när beställningen gjordes, vad den exakt omfattade och vilken leveranstidpunkt som gällde. Även om det inte finns något formkrav för avtal av detta slag, innebär avsaknaden av skriftlig dokumentation vid det påstådda avtalstillfället att det kan uppkomma svårigheter att senare avgöra vad som avtalats. Bevisningen till stöd för köparens (BK, Jan-Erik  och Kristian ) uppfattning består därför väsentligen av Kristian s muntliga uppgifter. Han har således berättat att han hade kontakt med Toni på A4 i slutet av november 2006 och då gjorde en beställning av de aktuella motorerna, diskuterade priset samt gjorde klart att motorerna behövde levereras i mars 2007 för att kunden, JRA-gruppen, skulle kunna ha båten klar i början av maj. Enligt Kristian  var det orimligt att beställa motorerna först i mars 2007. Kristian s uppgifter får stöd av vittnet Jonnie Rangses uppgifter. Han har berättat om kontakterna med Kristian  under hösten 2006 och om de krav han ställde att motorerna skulle levereras så att de var klara innan säsongen. Han var dock inte i kontakt med A4 under denna tid och kan således inte bekräfta KristianS uppgifter om att det skedde en uttrycklig beställning från A4 i november/december 2006. Inte heller kan uppgifterna från Jan-Erik  tillmätas någon egentlig betydelse för avtalsinnehållet, eftersom denne aldrig var direkt inblandad i diskussioner med A4. Därutöver finns det några ytterligare omständigheter som ger stöd åt uppfattningen att beställningen skedde i november/december 2006 och att avtalad leveranstidpunkt var mars 2007. Detta utgår från rimligheten i att beställningen skedde före årsskiftet eftersom parterna varit överens om att det ofta är viktigt att båtmotorer levereras i god tid före båtsäsongen samt att det kunde vara upp till tre månaders leverenstid för drev. Därtill kommer den allmänna brådskan under mars 2007 med att få fram drev, om utgångspunkten var att det kunde ta upp till tre månader att få fram dem. Detta talar för att båda parterna var medvetna om att slutkunden inte ville ha de kompletta motorerna i juni 2007 utan långt tidigare, vilket i sin tur talar för en tidigare beställningstidpunkt än mars 2007. Vidare finns det vissa formuleringar i den åberopade mailväxlingen, mellan Tongi  och Andreas  på Marinediesel, som ger bilden av att en beställning hade missats, vilket talar för att A4 dessförinnan fått en beställning av BK. Mot dessa uppgifter står den bevisning som A4 åberopat. Tongi  har bestämt förnekat att det gjordes någon beställning vid de kontakter om en trolig leverans han hade med Kristian  under slutet av 2006. Den skriftliga bevisningen från A4:s sida om beställningen är i första hand den mailväxling som förekommit mellan Kristian  och Tongi  den 6 och 7 mars 2007.1 denna anges kort vilka motorer som avses och en diskussion förs om priser. Mailväxlingen kan uppfattas som ett anbud och en accept men innehåller inga uppgifter om leveransdatum och andra avtalsvillkor av betydelse i en så stor affär som den nu aktuella. Den orderbekräftelse som anger att beställning av motorer med drev med l :65-utväxling gjordes den 25 mars 2007 kan inte ges någon avgörande betydelse. BK, Kristian  och Jan-Erik  har bestritt att de fått orderbekräftelsen, som är daterad “11-12-13″ och Tongi  har inte bekräftat när den skickades. Innehållet i den åberopade mailväxlingen mellan Tongi  och Thomas  på Marinediesel ger visst stöd åt A4:s uppfattning att BK ändrade beställningen från motorer med drev med l :50-utväxling till motorer med drev med l:65-utväxling. Jan-Erik  och Kristian  har dock förnekat att de gjort någon sådan ändring av beställningen. Thomas har i sitt vittnesmål inte kunnat redovisa några närmare minnesbilder från kontakterna utan har hänvisat till mailen. Han har dock berättat att han varit i kontakt med Jan-Erik  men minns inte om vad. Tingsrätten anser att utredningen ger stöd för att BK haft för avsikt att beställa motorerna som JRA-gruppen skulle ha redan under slutet av 2006 och att, i vart fall, Kristian  även uppfattat att de gjorde en sådan beställning av A4 och avtalade om att leverans skulle ske i mars 2007. Men för att ett köpeavtal ska styrkas krävs det också att köparen gör klart för säljaren att en beställning sker och vad som avtalas. I sammanhanget ska det också beaktas att affären uppenbarligen var av stor betydelse för BK, vilket borde ha föranlett bolaget att säkerställa att det gjordes tydligt mellan parterna vad som överenskommits. Detta har inte BK gjort. Inte heller är omständigheterna tillräckliga för att A4 ska anses bunden av sin passivitet. Tingsrättens slutsats är därmed att det finns oklarheter i det avtalsinnehåll som BK, Jan-Erik  och Kristian  gör gällande när det gäller tidpunkt för beställning och leveranstidpunkt. Tingsrätten kan därmed inte utgå från att leverans av motorerna skulle ske i mars 2007. Även om det också finns oklarheter i det avtalsinnehåll som A4 gör gällande, om att beställningen gjordes den 6 mars 2007, men utan överenskommen leveranstidpunkt, har tingsrätten i stället vid den fortsatta prövningen att utgå från denna version. Avtalsbrott? Det kan konstateras att motorerna och sköldarna levererats relativt snart efter beställningen, men bedömningen av fel och dröjsmål måste, som tingsrätten ser det, göras utifrån hela beställningen avseende kompletta motorer, dvs. inklusive drev. Att dreven har levererats först i juni 2007 kan dock, mot bakgrund av parternas gemensamma uppfattning om rimlig leverenstid för drev, inte anses oskäligt sent när någon leveranstidpunkt inte avtalats. Vid denna bedömning har tingsrätten inte anledning att gå ytterligare in på frågan om vilken utväxling på dreven som avtalats. Det förekommer stora osäkerheter om avtalsinnehållet i denna del, men denna fråga får ingen avgörande betydelse för bedömningen. Utifrån dessa bedömningar finns det inte stöd för att säljaren A4 begått ett avtalsbrott genom fel eller dröjsmål i leverans. Då faller frågorna om prisavdrag och skadestånd från BK, Jan-Erik  och Kristian . Detta innebär att tingsrätten inte behöver pröva frågorna om stoppningsrätt eller om reklamation skett i rätt tid. Sammantaget innebär detta att A4:s huvudkäromål, såsom vitsordat, ska bifallas och att genkäromålet ska ogillas. Utfört arbete Huvudfrågan är om BK utfört arbeten på de två motorerna för A4:s räkning. De inblandade personerna har haft olika uppfattningar om hur samarbetet mellan A4 och BK bedrevs när det gäller arbeten och kunder som förekom i relationerna mellan A4 och BK. Tingsrättens slutsats är att det i vart fall inte framkommit att A4 alltid skulle betala så snart som bolaget varit inblandat i något arbete som BK utförde. I stället måste en prövning göras av omständigheterna i det enskilda fallet. Både Kristian  och Jan-Erik  har berättat att BK utförde de aktuella arbetena på beställning av A4. De har beskrivit hur kontakterna med bl.a. Tongi gick till. Deras uppgifter stöds beträffande motorn på den andra båten, en Searay, av vittnet Lennart uppgifter. Mot dessa uppgifter står vad Tongi  berättat, om att BK Marin hade att kräva den enskilde kunden om det framkom att det inte rörde sig om ett garantiarbete, vilket det inte rörde sig om i dessa fall, och att A4 inte har beställt arbetena av BK. Det finns vissa oklarheter rörande de två aktuella fakturorna. Den första, 395, har den 25 april 2007 som fakturadatum, trots att arbetet ska ha utförts under sommaren 2007. Den andra, 379, har utfärdats först våren 2008 trots att arbetet ska ha utförts redan under sommaren 2007. Den sistnämnda omständigheten har dock förklarats av Kristian  med att BK inte hade översikt över de ekonomiska mellanhavandena med A4 förrän vid denna tidpunkt. Utifrån detta utgår tingsrätten från att den första fakturan är feldaterad och rätteligen utfärdades den 25 april 2008. Utredningen ger stöd för att det var A4 som anlitade BK för att utföra de två arbetena. Oklarheterna rörande fakturorna kan inte ändra denna bedömning. Utgångspunkten är då att det är A4 som ska betala för arbetena. A4:s uppfattning i denna del kan inte godtas. Denna skulle innebära att BK skulle utföra arbeten utan att det stod klart för bolaget vem som skulle betala för detta. Därmed anser tingsrätten att det är A4 som ska stå risken om det skulle framkomma att det inte rörde sig om ett garantiarbete. BK ska inte stå denna risk utan har rätt till ersättning för de utförda arbetena. Beräkningen av de yrkade beloppen, 18 750 kr och 22 500 kr, har redovisats i de två fakturorna. Det har inte framkommit några omständigheter som ger anledning att ifrågasätta att beloppen överensstämmer med av BK nedlagt arbete. A4 ska därför förpliktas betala de yrkade beloppen till BK, Kristian Thtiring och Jan-Erik . Ränta ska utgå på respektive kapitalbelopp. Det finns inte tillräckliga omständigheter till stöd för att en särskild förfallodag och räntesats avtalats mellan parterna. Enligt 4 § räntelagen ska i stället ränta utgå enligt 6 § räntelagen från 30 dagar efter respektive fakturadatum. Förvaring Det står klart att ett s.k. Longblock som tillhörde A4 har funnits i BK:s lokaler under viss tid. Frågan är om A4 och BK ingått ett avtal om förvaring och framför allt, om BK angett för A4 att ersättning skulle utkrävas om avhämtning inte skedde. Utredningen om vad som förekommit mellan BK och A4 i denna del består väsentligen av Kristian s och Tongi s uppgifter. Här står ord mot ord om vad som överenskommits och uttalats mellan parterna. Oklarheterna i dessa delar går ut över den som kräver ersättning. Detta medför att yrkandet i denna del ska ogillas.

 

I begreppet ”i ett för allt” ingår moms

Svea hovrätt T 10756-12

Det är möjligt att Peab och Norrtälje kommun hade olika uppfattning om hur vida momsen ingick i beloppet i förlikningsavtalet eller inte. Hovrätten anser dock att avtalet är entydigt, ”i ett för allt” innebär att momsen ingår.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
På de skäl som tingsrätten angett anser även hovrätten att förlikningsavtalets ordalydelse är klar och entydig. Det är därför inte aktuellt att tolka avtalet med tillämpning av oklarhetsregeln eller den in-dubioregel som Peab har hänvisat till. Det belopp som Kommunen enligt avtalets ordalydelse ska betala till Peab får alltså anses innefatta mervärdesskatt. Frågan är därmed om Peab och Kommunen, trots avtalets klara ordalydelse, har avsett att Kommunen ska betala mervärdesskatt på förlikningsbeloppet eller om Kommunen har misstänkt eller haft anledning att misstänka att Peab utgått ifrån detta. Även när det gäller dessa frågor ansluter sig hovrätten till de bedömningar som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska således inte ändras. Vid denna utgång ska Peab ersätta Kommunens rättegångskostnader i hovrätten. Den begärda ersättningen får anses skälig.

TINGSRÄTTENS DOMSKÄL
Inledningsvis konstaterar tingsrätten att parterna den 27 september 2010 genom Lars  och Tommie  har ingått ett skriftligt förlikningsavtal med den ordalydelse som framgår av domsbilaga 1. att båda parter varit delaktiga vid formuleringen av avtalet genom att justera i och göra tillägg till det avtalsförslag som kommunen inledningsvis lagt fram samt att det varken vid mötet den 10 september 2010 eller vid avtalsslutet den 27 september 2010 nämndes något om mervärdeskatt. Bolaget har anfört att förlikningsavtalet ska förstås på så sätt att det avtalade beloppet angivits exklusive mervärdeskatt, dvs. att mervärdeskatt ska utgå på det avtalade beloppet på 15,5 miljoner kr. Kommunen å sin sida har invänt att det avtalade beloppet har inkluderat mervärdeskatt, dvs. att mervärdeskatt ingår i det avtalade beloppet på 15,5 miljoner kr. Parterna är alltså oeniga om hur förlikningsavtalet i detta avseende ska förstås. Tingsrätten har därför att genom tolkning fastställa avtalets närmare innebörd. En given utgångspunkt vid tolkning av avtal, särskilt om avtalet dokumenterats skriftligt, är avtalets ordalydelse. Ett avtals ordalydelse presumeras ge uttryck för parternas gemensamma vilja och det krävs mycket för att en part ska anses ha visat att båda parter åsyftat något annat än det som följer av ordalydelsen (se Adlercreutz, Avtalsrätt II, 5 uppl., Lund 2001, s. 49 f.). Förlikningsavtalets ordalydelse får anses klar och entydig. Det anges att det avtalade beloppet om 15,5 miljoner kr ska utges “i ett för allt” och att “i och med denna uppgörelse är samtliga tvistefrågor slutligt reglerade mellan parterna inom entreprenaden”. De nu redovisade lokutionerna är vanligt förekommande i förlikningsavtal. Uttrycket “i ett för allt” används regelmässigt i fall då parterna genom att utväxla överenskomna prestationer reglerar allt parterna emellan, dvs. att parternas samtliga mellanhavanden i angivet avseende slutregleras. I förevarande fall har detta skett genom betalning. Om parterna vill att någon del av en prestation inte ska omfattas av det “i ett för allt” avtalade är det brukligt att detta uttryckligen anges i avtalstexten. Om så inte skett antas alltså alla krav mellan parterna inom ramen för tvisten ingå i den avtalade prestationen. Det nu sagda gäller oavsett om båda parter i avtalet är mervärdesskattepliktiga eller på någon annan grund har rätt att göra avdrag för mervärdesskatt. Av det sagda följer vidare att tingsrätten inte delar bolagets uppfattning att någon “in dubio-regel” av det slag som bolaget åberopat i målet ska läggas till grund för tolkningen. Förlikningsbeloppet är alltså enligt avtalets ordalydelse angivet inklusive mervärdesskatt. Vad som föregått ett avtalsslut i form av exempelvis avtalsförhandlingar, parternas inbördes ställning, sedvana och handelsbruk är emellertid också omständigheter som kan påverka hur ett avtal ska tolkas (se a.a. s. 52 och s. 60 ff.). I förevarande fall har parterna redovisat delvis olika uppfattningar i fråga om vad som faktiskt har föregått avtalsslutet och om de delbelopp respektive bud som angivits under avtalsförhandlingarna varit exklusive eller inklusive mervärdesskatt. Vidare har delvis olika uppgifter förts fram i fråga om vilka bud som lämnades den 10 september 2010 och i vilken ordning detta skedde. Den skriftliga bevisning som bolaget åberopat talar med viss styrka för att de delbelopp som redovisades av bolaget vid mötet den 10 september och som låg till grund för parternas då förda förlikningsdiskussioner var angivna exklusive mervärdesskatt. Någon säker slutsats om huruvida även kommunens då lämnade bud var exklusive mervärdeskatt kan emellertid inte dras av utredningen. Under alla förhållanden kan det inte anses visat att parternas förlikningsbud den 27 september eller det då avtalade förlikningsbeloppet måste eller ska anses ha angetts exklusive mervärdesskatt. Sålunda har de i målet hörda personerna lämnat uppgifter som i allt väsentligt överensstämmer med det som sakframställningsvis har påståtts från respektive parts sida och den samlade muntliga bevisningen har varken sedd för sig eller tillsammans med den skriftliga bevisningen en sådan styrka att bolagets redovisade uppfattning i den tvistiga mervärdesskattefrågan måste eller med hänsyn till omständigheterna borde ha varit känd för kommunen. Det kan mot denna bakgrund konstateras att det kan ha varit så att parterna vid avtalsslutet den 27 september 2010 hade olika uppfattning i fråga om mervärdesskatt ingick i den avtalade förlikningslikviden eller inte. Vid detta förhållande måste avtalets ordalydelse ges företräde vid tolkningen. Då bolagets redovisade uppfattning om hur avtalet ska tolkas strider mot dess ordalydelse har det ankommit bolaget att klargöra sin uppfattning för kommunen, vilket bolaget ostridigt inte gjort. Bolaget har varken visat att kommunen varit i ond tro i fråga om att parterna hade olika uppfattningar om huruvida mervärdesskatten ingick i den avtalade förlikningslikviden eller att kommunen på något sätt agerat dolöst eller culpöst på sätt som bolaget har gjort gällande. Det anförda leder till slutsatsen att kommunen i rätt tid erlagt avtalat förlikningsbelopp till bolaget. Käromålet ska därför ogillas. Vid denna utgång i målet ska bolaget ersätta kommunens rättegångskostnader, som får anses skäliga.

 

Att skiljeförfarandet avbröts innebär inte att skiljeavtalet upphör

Svea hovrätt målnummer T 8544-12, T 1931-13

Ett tidigare skiljeförfarande fullföljdes inte eftersom det ena oljebolaget inte betalade det begärda förskottet. Det innebär inte att skiljeavtalet upphörde att gälla finner hovrätten. Hovrätten finner inte heller att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag eller att det förekommit handläggningsfel. Vidare ogillar hovrätten yrkande om att ombudet solidariskt skall åläggas betalningsansvar för rättegångskostnader.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Inledning
En skiljenämnds behörighet åstadkoms typiskt sett av ett giltigt skiljeavtal som omfattar de frågor som skiljenämnden har att pröva. En annan sak är att ett skiljeavtal, liksom andra avtal, kan förändras över tid eller t.o.m. i praktiken träffas genom parternas handlande, eller för den delen underlätet handlande, både före och under ett skiljeförfarande. I många skiljeförfaranden uppkommer inte frågan om en utsedd skiljenämnd är behörig att sakpröva de hänskjutna tvistefrågorna av det enkla skälet att parterna är ense om att tvistefrågorna omfattas av ett giltigt skiljeavtal. I de fallen prövar skiljenämnden vanligen inte uttryckligen sin behörighet. I de fall där en sådan fråga uppkommer prövar den utsedda skiljenämnden regelmässigt sin behörighet. Av 2 § skiljeförfarandelagen framgår att skiljenämnden får göra en sådan prövning. Av bestämmelsen framgår vidare att, om en skiljenämnd finner sig behörig efter en sådan prövning under förfarandet, skiljenämndens beslut inte är bindande. En domstol kan i ett mål om upphävande av skiljedomen finna att skiljenämnden inte var behörig t.ex. därför att det inte finns ett giltigt skiljeavtal som omfattar de frågor som skiljenämnden prövat. Utgångspunkten för domstolens prövning av skiljenämndens behörighet i sådana mål är att svaranden – som i typfallet varit påkallande part i skiljeförfarandet – har bevisbördan för att det funnits ett giltigt skiljeavtal som gav skiljenämnden behörighet att sakpröva de frågor som omfattas av skiljedomen. Om det i ett sådant mål är ostridigt att parterna har träffat det skiljeavtal som svaranden påstår gav skiljenämnden den behörigheten, men käranden hävdar att skiljeavtalet är ogiltigt eller har upphört att gälla mellan parterna, är det käranden som har bevisbördan för de omständigheter som denne påstår har den rättsföljden att skiljeavtalet är ogiltigt eller har upphört att gälla. Nu aktuella skiljedomar Har skiljenämnden inte slutligt prövat sin behörighet innan den meddelade skiljedomarna eller TNG inte ber ett s tillfälle att utföra sin talan i behörighetsfrågan? Parterna är ense om att skiljenämnden inte slutligt har prövat sin behörighet i den meningen att skiljenämnden i de klandrade skiljedomarna har angett att en mer fullständig behörighetsprövning avses ske i samband med avgörande av skiljetvisten i sak. FNP har dock hävdat att detta inte innebär avsteg från någon grundläggande princip inom skiljedomsrätten. Hovrätten konstaterar att, även om skiljenämnden återigen kommer att pröva sin behörighet, den prövning av sin behörighet som skiljenämnden har gjort i de klandrade skiljedomarna är slutlig såvitt avser dessa. Skiljenämnden kan ju inte, även om den vid en senare prövning skulle finna sig sakna behörighet, t.ex. ändra eller upphäva de redan meddelade skiljedomarna. Varken uppdragsöverskridande eller handläggningsfel har därför förekommit i detta avseende. När det gäller frågan om TNG har beretts tillfälle att utföra sin talan i behörighetsfrågan inför skiljenämnden gör hovrätten följande bedömning. Av de två skiljedomarna framgår att TNG har utfört sin talan i den frågan. TNG gör emellertid gällande att bolaget inte haft tillräckligt tillfälle att göra det. Till att börja med finner hovrätten att en skiljenämnds underlåtenhet att bereda en part tillfälle att utföra sin talan inte kan innebära ett uppdragsöverskridande. Nästa fråga är om sådan underlåtenhet skulle kunna medföra upphävande av skiljedomarna enligt 34 § första stycket 6 skiljeförfarandelagen. För upphävande enligt den bestämmelsen krävs bl.a. att underlåtenheten “sannolikt har inverkat på utgången”. TNG har emellertid inte konkretiserat hur den påstådda underlåtenheten skulle ha inverkat på utgången i de två skiljedomarna, utan bara rent allmänt hävdat att skiljenämnden, om TNG hade getts tillfälle att ytterligare utveckla sin talan i behörighetsfrågan, sannolikt skulle ha funnit sig sakna behörighet. Hovrätten finner därför att inte heller i detta avseende har vare sig uppdragsöverskridande eller handläggningsfel förekommit. Omfattas inte skiljedomarna av ett giltigt skiljeavtal? TNG har gjort gällande att skiljedomarna inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal därför att parternas skiljeavtal har upphört att gälla enligt 5 § 3 skiljeförfarandelagen till följd av att TNG inte ställde sin andel av begärd säkerhet för ersättningen till skiljemännen i det skiljeförfarande som TNG påkallade år 2007. Enligt ordalydelsen av bestämmelsen i 5 § 3 skiljeförfarandelagen förlorar en part “sin rätt att åberopa skiljeavtal som hinder för rättegång om parten” bl.a. inte ställer sin andel av begärd säkerhet för ersättningen till skiljemännen. Som FNP anfört framgår av bestämmelsen således inte mer än att det bara är parts möjlighet att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder som går förlorad i de angivna situationerna. Av Högsta domstolens avgörande i NJA 2008 s. 476 framgår dessutom att bestämmelsen endast är tillämplig på den tvist som skiljeförfarandet avsåg, och inte innebär en generell förlust av rätten att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder. Särskilt mot bakgrund av det avgörandet ger bestämmelsen enligt hovrättens mening inte stöd för att skiljeavtalet i nämnda situationer också helt skulle upphöra att gälla mellan parterna. Hovrättens slutsats är därför att det aktuella skiljeavtalet har gett skiljenämnden behörighet att meddela de två skiljedomarna. TNG:s talan ska alltså inte heller bifallas på den i andra hand åberopade klandergrunden. Har skiljenämnden saknat behörighet att meddela skiljedomar na på den grunden att de frågor som hänskjutits till skiljeförfarande inte omfattas av skiljeavtalet? I skiljeförfarandet påstår sig FNP ha krav på TNG på den grunden att TNG brutit mot parternas materiella avtal, som innehåller det aktuella skiljeavtalet. De frågor som FNP hänskjutit till skiljeförfarande omfattas således av skiljeavtalet. Skiljenämnden har därför inte heller på den grunden saknat behörighet att meddela de två skiljedomarna. Sammanfattningsvis ska alltså TNG:s käromål inte bifallas. Rättegångskostnader FNP har yrkat ersättning med 402 000 kr avseende mål nr T 8544-12 samt med 268 000 kr avseende mål nr T 1931-13, allt avseende ombudsarvode. TNG har förklarat sig vitsorda 200 000 kr respektive 150 000 kr. Med hänsyn till omfattningen och karaktären av tvistefrågorna i målet finner hovrätten att skälig ersättning uppgår till 300 000 kr respektive 200 000 kr. Solidariskt ansvar för rättegångskostnader? FNP har väckt frågan om solidariskt ansvar för rättegångskostnader för TNG:s ombud. Hovrätten finner emellertid att TNG:s talan, även om den delvis varit svagt underbyggd och har inskränkts så sent som vid huvudförhandlingen, inte varit sådan att förutsättningar föreligger för solidariskt ansvar för rättegångskostnader för dess ombud. Hovrättens dom får enligt 43 § andra stycket lagen (1999:16) om skiljeförfarande inte överklagas.

Missnöjd kund förlorar mot Com Hem

HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE Målnummer FT 1380-13

Oavsett om mannen slängde på luren eller inte så avslutade han samtalen med kundtjänst. Det är inget godtagbart sätt att ge Com Hem möjlighet att avhjälpa felen med tv och internet. Företaget får därför av både tingsrätten och hovrätten rätt till ersättning för levererade tjänster.

DOMSKÄL
Com Hem AB och Ulf P har åberopat skriftlig bevisning. Ulf P har åberopat vittnesförhör med Kristoffer P samt förhör under sanningsförsäkran med sig själv. Ulf P har i förhöret bekräftat de uppgifter han lämnat sakframställningsvis. Kristoffer P har berättat att han är son till Ulf P och att han bodde hos denne både på heltid och deltid under perioden 1997-2009. Det fungerade dåligt med internetuppkopplingen när han spelade dataspel. Han skulle bedöma att det fungerade GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM FT 1131-12 ungefär till femtio procent. Även TVn och den fasta telefonin fungerade dåligt. Detta var under 2007 och 2008.

I målet är ostridigt att Ulf P ingått avtal med Com Hem AB avseende bredband, TV och telefoni och att för avtalen gäller Com Hem AB s allmänna villkor. Det är också ostridigt att de i målet omstämda fakturorna kvarstår obetalda. Av fakturorna framgår att de avser abonnemangsavgift för perioderna mars, maj och juni 2008 samt en kostnad för resterande bindningstid. Tvist råder inte heller om beloppens storlek i sig eller att Com Hem AB i och för sig ägt rätt att ta ut en avgift för återstående bidningstid när avtalet sagts upp. Fråga i målet är om Ulf P erhållit betalningskraven innan preskription av fordran ägt rum och om han, till följd av fel i den levererade tjänsten, har haft rätt att innehålla betalningen eller om Com Hem AB saknar rätt att ta ut avgifterna eftersom parternas avtal upphört. Tingsrätten börjar med att ta ställning till när parternas avtal upphörde. Ulf P har påstått att han sade upp avtalet muntligen i januari 2008. Något som styrker detta påstående har inte presenterats i målet. Ostridigt är dock att avtalet för TV sades upp muntligen i februari 2008. Av det av Ulf P åberopade materialet framgår att han i telefonsamtal den 21 februari 2008 till Com Hem ABs kundtjänst uppgett att han ville säga upp alla abonnemang. Detta kan enligt tingsrättens mening inte tolkas på annat sätt än som en uppsägning. Av p A 10 i de allmänna villkoren framgår att det för abonnemangen gällde att de upphör att gälla vid utgången av den tredje kalendermånaden som följer efter den månad uppsägningen görs. Avtalen har således, till följd av Ulf Ps uppsägning, upphört att gälla den 31 maj 2008. Han ska därför inte betala någon abonnemangkostnad för tiden efter den 31 maj 2008. Yrkandet som avser abonnemangskostnad för juni 2008, dvs det yrkande som omfattas av faktura 4974211502, ska på grund härav ogillas. GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM FT 1131-12 När det sedan gäller frågan om preskription av fordringarna skett konstateras inledningsvis att det för den här typen av fordringar gäller en preskriptionsfrist om tre år. Det är Com Hem AB som har att styrka att preskriptionsavbrytande åtgärder vidtagits. Av 5 § preskriptionlagen (1981:130) framgår att preskription avbryts bland annat genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig påminnelse om fordringen från borgenären. Vidare avbryts preskription genom att borgenären väcker talan mot gäldenären. Tiden räknas från den dag ansökan kommer in till domstol eller Kronofogdemyndighet. De i målet aktuella fakturorna har skickats till Borgaregatan 11 i Göteborg, vilket varit den fakturaadress som Ulf P uppgivit och som också varit den adress Ulf P då var folkbokförd på och som han, enligt vad hans son uppgett i förhör, också bodde på fram till 2009. Det får därmed anses visat att Ulf P erhållit fakturorna i vart fall under 2008. Av den av Com Hem AB åberopade skriftliga bevisningen framgår att inkassokrav och påminnelser skickats till Ulf Ps folkbokföringsadress i mars 2008 och den 21 oktober 2008. Det får enligt tingsrätten anses visat att Ulf P erhållit del av kravet i slutet av oktober 2008. Därefter har en påminnelse skickats till Ulf Ps vid den tidpunkten gällande folkbokföringsadressen i november 2010. Något bevis om att Ulf P erhållit påminnelsen har emellertid inte åberopats. Ansökan om betalningsföreläggande kom emellertid in till Kronofogdemyndigheten den 10 oktober 2011 vilket innebär att preskriptionsavbrott skett inom tre år. Com Hem AB s fordran är således inte preskriberad. Nästa fråga att ta ställning till är om Ulf P till följd av fel i den levererade tjänsten ska vara befriad från att betala för tjänsten. Mot bakgrund av vad Ulf P och Kristoffer P uppgett får det anses visat att Ulf P bredband inte fungerade som det skulle. Någon utredning om vad felet berodde på har inte förebringats. Mot Com Hem ABs bestridande är det därmed inte visat att felet berott på omständigheter hänförliga till dem. Även om parterna är oense om huruvida Ulf GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM FT 1131-12 P lagt på luren eller inte har det framkommit att han, genom att avsluta samtalen, inte medverkade till att felet utreddes och till att Com Hem fick möjlighet att avhjälpa felet. Skäl till prisavdrag under uppsägningstiden har därmed inte framkommit. Käromålet ska sammanfattningsvis därför bifallas avseende övriga fakturor. Vid denna utgång är Ulf P skyldig att ersätta Com Hem AB för rättegångskostnader med yrkat belopp.

Kunde inte visa att arbete ingick i entreprenadavtalet

En kvinna som anlitat ett byggföretag för att utföra renoveringsarbeten i sin lägenhet fick av byggföretaget en ungefärlig prisuppgift på 500 000 kronor. Fakturan landade sedan på 561 169 kronor, och då ingick inte vissa arbeten som enligt kvinnan omfattats av avtalet, bl.a. målning och en bänkskiva i sten. Med kostnaderna för dessa arbeten medräknade ansåg kvinnan att byggföretaget överskridit det ungefärliga priset, eftersom det högsta möjliga priset var 500 000 kronor plus ett tillägg på 15 procent). Byggföretaget nekade till att avtalet omfattat fler arbeten än de av företaget utförda.

Hovrättens bedömning
I målet är ostridigt att det mellan E.S. och Rågstad Bygg träffats ett entreprenadavtal avseende renovering av en lägenhet, att avtalet hade ett slutligt bestämt ungefärligt pris om 500 000 kr, vilket pris inte fatt överskridas med mer än 15 procent eller 75 000 kr, att Rågstad Bygg fakturerat E.S. sammanlagt 561 169 kr och att E.S. haft ytterligare kostnader i samband med renoveringen om 267 698 kr. Rågstad Bygg har inte ifrågasatt att E.S. betalat de aktuella fakturorna. Entreprenadavtalet mellan parterna avsåg löpande räkning, men med ett uppskattat pris som inte fick överskridas. Avtalet liknar därvid, i vart fall ur entreprenörens synvinkel, ett avtal om fast pris, dock med nackdelen för entreprenören att denne inte har någon fördel av att utföra arbetet till ett lägre pris än det avtalade fasta priset. Avgörande för bedömningen är vilka arbeten och vilket material som omfattats av avtalet. Avtalet som sådant ger inte någon bestämd uppgift om vad som ingick. Det anges i avtalet att det omfattar renovering och ombyggnad i överensstämmelse med beskrivning och ritning. Någon beskrivning har emellertid inte fogats till avtalet. Ritningarna ger inte heller någon närmare ledning av vad som ingick i avtalet. Tolkningen av avtalets innehåll får därför ske utifrån omständigheterna vid dess tillkomst och med ledning av de slutsatser som kan dras utifrån parternas agerande efter avtalets ingående. E.S. har begärt att Rågstad Bygg ska ersätta henne för arbete och material som fakturerats henne av andra än Rågstad Bygg och som hon har betalat. Hon har därvid gjort gällande att detta arbete och detta material omfattats av Rågstad Byggs åtagande enligt entreprenadavtalet. Enligt hovrättens bedömning torde det i denna situation, oavsett vad som i övrigt kan gälla i olika entreprenadsituationer, ankomma på E.S. att visa att avtalet har det innehåll hon gjort gällande. När det gäller avtalets omfattning behandlar hovrätten först frågan om målning. Avtalet innefattar som angetts rivning och montering. Det finns varken i avtalet eller i tillhörande ritningar någon uppgift om målning. Den fakturerade kostnaden för måleriarbetena uppgår till knappt 140 000 kr. Det är således fråga om ett i förhållande till hela kostnaden för renoveringen betydande belopp. Därvid ska beaktas att det såvitt framkommit varit fråga om ordinärt målningsarbete utan särskilt fördyrande inslag, möjligen med undantag för en mer än vanligt omfattande rivning av tapeter. Det har inte påståtts i målet att det mellan parterna förts någon diskussion om omfattningen av de i förekommande fall tilltänkta måleriarbetena, såsom vilka rum som skulle målas eller, om det hade varit aktuellt, tapetseras, val av färg, målning av dörrar/lister osv. Det framstår inte som sannolikt att Rågstad Bygg till ett fast högsta pris, utöver övrigt arbete, skulle åta sig ansvar för ett så omfattande och kostsamt måleriarbete utan någon som helst specifikation. Det är också svårt att föreställa sig att E.S. uppfattat att så varit fallet. När det gäller bänkskivan av sten till köket gör hovrätten en liknande bedömning som beträffande målningsarbetet. Enbart kostnaden för stenskivan, huvudsakligen avseende material, uppgick enligt faktura till drygt 40 000 kr. Det framstår inte som rimligt att avtalet inneburit att E.S. haft rätt att fritt – och i praktiken på Rågstad Byggs bekostnad – välja material på detta sätt. Samma resonemang gäller också för övrigt material som E.S. själv anskaffat, även om kostnaderna för detta inte är lika anmärkningsvärda i förhållande till entreprenadkostnaden som är fallet med bänkskivan. När det gäller parternas agerande efter avtalets ingående kan konstateras att E.S, i stället för att som hade varit naturligt omedelbart hänvisa till Rågstad Bygg, betalat de aktuella fakturorna. Begäran att Rågstad Bygg skulle svara för kostnaderna har framställts först påföljande sommar. Trots E.S.s uppgift att hon handlat som hon gjort eftersom hon känt sig pressad, talar dessa omständigheter mot hennes påståenden om avtalets innehåll. Sammanfattningsvis konstaterar hovrätten att E.S.s påståenden om vad som omfattas av parternas avtal, i vissa delar, framför allt beträffande måleriarbetena och bänkskivan till köket, framstår som så osannolika att de inte kan godtas utan stöd av annan utredning. Någon sådan utredning föreligger inte. Det saknas vid detta förhållande skäl att bedöma övriga av E.S. åberopade kostnader på annat sätt. Till detta kommer att E.S. faktiskt betalat de fakturor som hon tillställts och först långt efteråt på något mer konkret sätt gjort gällande att Rågstad Bygg skulle svara för kostnaderna.

 

Telia har inte visat avtal om förhöjd avgift

En kund som vägrat betala en faktura från Telia lyckades inte visa att han inte var bunden av avtalet och förpliktades därför av tingsrätten att betala fakturan. Kunden  överklagade och får nu rätt i hovrätten. Hovrätten vänder på bevisbördan och anser att Telia inte lyckats visa att parterna träffat avtal. Därför slipper kunden betala.

Telia har anfört följande: Kunden i fortsättningen kallad L.T är kund hos Telia avseende ett mobiltelefoniabonnemang. Avtalet ingicks jämte Telias allmänna villkor för konsumenter och L.T svarar därmed för debiterade avgifter och kostnader enligt villkoren. Fakturan är alltjämt obetald. Fakturan på 817 kr förföll till betalning den 11 juli 2011. Inkassokrav utsändes den 3 augusti 2011. Då betalning uteblev ingavs ansökan om betalningsföreläggande den 1 september 2011. Inga försändelser har kommit i retur.

L.T har bl. a. anfört följande: Han hade tidigare abonnemanget Telia Mobil Bingo med 18 månaders bindningstid t.o.m. den 24 augusti 2010. Bindningstiden motiverades av att mobilen som han köpte var kraftigt rabatterad. Telia har den 6 maj 2010 på ett tvivelaktigt och illa maskerat sätt genom en anlitad underentreprenör, Air Call Sverige AB, ensidigt låtit häva avtalet utan föregående uppsägning. Han anser sig därför inte längre bunden av avtalet. Ett annat abonnemang erbjöds i stället, Telia Mobil Prata På med 24 månaders bindningstid. Som kompensation för att få behålla en långvarig och trogen kund erbjöds en mobil samt en trådlös fast enhet i present. Erbjudandet godtogs. Det utfästes en skriftlig bekräftelse på överenskommelsen med priser och allmänna villkor inom ett par dagar. Detta löfte infriades aldrig. Han hävdar att Air Call Sverige AB därigenom undanhållit honom väsentlig information för att kunna upprätthålla avtalets ömsesidighet. Den 9 september 2010 i samband med en kraftigt förhöjd Teliafaktura visar sig att en ospecificerad ”förhöjd avgift” á 200 kr per månad avser en present som han inte beställt. Han insåg att han blivit utsatt för en rysligt slug avtalskonstruktion och manipulativt marknadsföringstrick. Han reklamerade fakturan samma dag och angav att han ville häva avtalet i sin helhet om inte Telia omgående tog bort kostnad för present. Han kan inte betala varor som han inte har beställt utan blivit pålurad. Hur som helst har abonnemanget varit otjänligt då det varit avstängt sedan januari 2011. Han motsätter sig inte att betala avgiften för själva abonnemanget. Däremot vägrar han att betala för de s.k. presenter för vilka betalning krävs. Så länge presenterna faktureras på samma faktura som abonnemanget kan han inte heller betala det sistnämnda.

Hovrättens domskäl Telia har som skriftlig bevisning åberopat ett telefoniavtal, Telia Mobil Bingo, samt en faktura av den 10 juni 2011. Även L.T har åberopat skriftlig bevisning. L.T har gått med på att han har ingått ett telefoniavtal med Telia, Telia Mobil Prata på, men invänt att han inte träffat avtal om förhöjd månadsavgift om 200 kr. Det är Telia som ska bevisa att parterna har träffat avtal om sådan förhöjd avgift. Det har Telia inte gjort. I stället har Telia åberopat ett annat avtal som tidigare gällde mellan parterna. L.T ska därför inte betala den del av fakturan som utgörs av den förhöjda månadsavgiften, utan endast de telefonikostnader som han själv har medgett, dvs. 217 kr.