Bilägare förlorar mot bilverkstad

Bilverkstaden fick bara en knapp dag på sig att åtgärda den felaktigt monterade drivaxeln. Det innebär att bilverkstaden aldrig gavs tillfälle att avhjälpa felet och att bilägaren därmed inte har rätt till prisavdrag eller skadestånd.
Efter att bilägaren varit på Bilprovningen fick han körförbud. Han vände sig då till en bilverkstad som åtog sig att åtgärda felen och bytte i samband med det en drivaxel. Efter bara tre månader stannade bilen varför bilägaren först lät bogsera den till den ursprungliga bilverkstaden. Där fick han beskedet om att mekanikern skulle kontrollera om felet omfattades av någon garanti och återkomma.

Efter att ha försökt få besked från mekanikern i en dag reparerades bilen av en närliggande verkstad där man konstaterade att drivaxeln varit felaktigt monterad. Bilägaren yrkade då att bilverkstaden skulle betala honom 5 587 kronor för kostnaden att avhjälpa felet och förlorad arbetsinkomst. Bilverkstaden menade å sin sida bland annat att de inte fått någon tid på sig att kontrollera det påstådda felet då bilägaren efter bara någon dag meddelat att hon låtit en annan verkstad utföra arbetet. Tingsrätten menade dock att eftersom mekanikern sagt till bilägaren att vända sig till verkstadsägaren avböjt att avhjälpa felet. Eftersom monteringen av drivaxeln bevisligen också var felaktig gav tingsrätten bilägaren rätt till yrkat belopp.

Bilverkstaden överklagade och får nu också rätt. Hovrätten anser inte att bilverkstaden avböjt att avhjälpa felet genom att hänvisa bilägaren till verkstadsägaren. Och eftersom bilen lämnades in till en annan verkstad och var reparerad ett knappt dygn efter reklamation skett fick aldrig bilverkstaden en möjlighet att avhjälpa felet. Hovrätten finner därför att bilägaren inte har rätt till vare sig prisavdrag eller ersättning för inkomstförlust.

Leverantör får stå för skadad dörr

Högsta domstolen ålnummer T1030-12

En konsument beställde dörrar som levererades till hennes villatomt. Vid montering upptäcktes skador på ena dörren. Konsumenten reklamerade men leverantören ansåg att skadorna hade uppkommit efter leverans. Högsta domstolen finner att reklamation skett inom 6 månader varför leverantören har bevisbördan för att visa att felet inte fanns vid leveransen.

DOMSKÄL
1. Annikki S beställde två ytterdörrar av Ekstrand & Son Aktiebolag. Sedan dörrarna förpackats av säljaren i var sitt emballage levererades de till köparen av transportören DHL den 5 oktober 2007. Annikki S hade inför transporten gett sitt godkännande till DHL att dörrarna vid leverans kunde ställas på hennes villatomt utan att hon kvitterade mottagandet. Vid leveransen placerades dörrarna på garageuppfarten utanför hennes villa. Dörrarna låg då på varandra lastade på en EUR-pall. De fick ligga kvar på uppfarten under drygt en vecka, täckta av en presenning. Under helgen den 13-14 oktober 2007 bar Annikki S och hennes make de förpackade dörrarna uppför trapporna till huset, varefter de packades upp och monterades. Den 14 oktober 2007 anmälde Annikki S att den ena dörren var skadad på så sätt att det fanns ett hål i den nedre delen av dörrens insida med en diameter på 3-4 cm och ett djup på ca l cm. En motsvarande skada fanns på emballaget till den skadade dörren. 2. Ekstrand väckte talan vid tingsrätten och yrkade att Annikki S skulle utge betalning för den levererade dörren. Ekstrand gjorde gällande att det inte hade förelegat något fel i varan vid avlämnandet. Annikki S bestred yrkandet och yrkade genstämningsvis att Ekstrand skulle förpliktas att leverera en felfri dörr till henne. Hon gjorde gällande att dörren hade varit skadad redan när den avlämnades hos henne. Parterna är överens om att omleverans ska ske om Ekstrand svarar för felet. 3. Tingsrätten fann att Annikki S fick anses ha bevisbördan för att skadan fanns vid avlämnandet och att hon inte hade förmått uppfylla denna bevisbörda. Ekstrands talan bifölls därför. Hovrätten ansåg att Ekstrand hade bevisbördan för att felet inte fanns vid avlämnandet och att Ekstrand inte hade uppfyllt denna. Hovrätten ogillade därför Ekstrands talan och biföll Annikki Ss genkäromål. 4. Den huvudsakliga frågan i målet gäller hur 20 a § konsumentköplagen (1990:932) ska tolkas och tillämpas. Relevanta bestämmelser i konsumentköplagen 5. Konsumentköplagen är tillämplig när en konsument köper lös sak av en näringsidkare (l § första stycket). Varan ska enligt 16 § vara av sådan beskaffenhet som konsumenten med fog har kunnat förutsätta. Det innebär bl.a. att varans kvalitet ska stämma överens med vad som följer av avtalet. Det är konsumenten som är bevisskyldig beträffande eventuella fel i varan. För att konsumenten ska kunna göra gällande fel i varan krävs det därför att konsumenten lägger fram tillräckligt stark bevisning – ofta med tillämpning av ett relativt lågt beviskrav – avseende felet i varan. 6. Frågan om varan är felaktig ska bedömas med hänsyn till varans beskaffenhet när den avlämnas (20 §). Säljaren ansvarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare. Varan är avlämnad när den har kommit i konsumentens besittning (6 §). Det krävs inte att varan faktiskt tas emot av konsumenten för att den ska anses avlämnad. Det räcker exempelvis med att varan med konsumentens tillstånd placeras på konsumentens villatomt för att den ska anses ha kommit i konsumentens besittning (se prop. 1989/90:89 s. 70; jfr Johnny Herre, under medverkan av Jan Ramberg, Konsumentköplagen. En kommentar, 3 uppl. 2009, s. 109 f.). 7. Vid avlämnandet går risken över på konsumenten (8 § andra stycket). Om konsumenten bär risken för varan är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren (8 § första stycket). Av bestämmelserna följer att konsumenten efter avlämnandet tar över ansvaret för olyckshändelser, vanvård och annat som skadar eller förstör varan. Om varan däremot skadas före riskövergången svarar säljaren för detta, vilket innebär att säljaren kan drabbas av felpåföljder om han inte på egen bekostnad försätter varan i avtalsenligt skick. 8. För att konsumenten ska ha rätt att åberopa felet, krävs att han lämnar säljaren ett meddelande därom inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (s.k. neutral reklamation; 23 § första stycket första meningen konsumentköplagen). Om meddelandet lämnas inom två månader efter det att konsumenten har märkt felet anses det dock alltid ha lämnats i rätt tid. 9. Vid köp reglerade av köplagen krävs på motsvarande sätt en reklamation inom skälig tid efter det att köparen märkt eller borde ha märkt felet (32 §). I den lagen finns också en uttrycklig regel om köparens undersökningsplikt. Enligt 31 § köplagen har köparen nämligen en skyldighet att efter avlämnandet så snart omständigheterna medger det undersöka varan. Bestämmelsen får direkt betydelse för när köparen enligt 32 § borde ha märkt felet eftersom sådana fel som borde ha märkts vid undersökningen utlöser skyldigheten att inom skälig tid reklamera felet. Konsumentköplagen saknar en motsvarande bestämmelse om skyldighet att undersöka varan efter köpet. Enligt lagförarbetena bör emellertid konsumenten “normalt ganska omgående göra en i vart fall ytlig granskning av varan” (se a. prop. s. 114). Bevisbördan för att ett fel fanns vid avlämnandet 10. Eftersom bedömningen av om varan är felaktig ska utgå ifrån varans beskaffenhet vid avlämnandet och risken för varan går över vid samma tidpunkt, uppkommer frågan vem av parterna som ska anses ha bevisbördan för om felet fanns eller inte fanns vid den tidpunkten. Huvudregeln är här att köparen av en vara har bevisbördan för att felet fanns vid tidpunkten för riskövergången (se t.ex. Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 308 f., Jan Ramberg, under medverkan av Johnny Herre, Köplagen, 1995 s. 116 ff. och NJA 1977 s. 756). 11. När säljaren vid ett konsumentköp genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller för en egenskap hos varan görs ett avsteg från huvudregeln om att köparen har bevisbördan för att felet fanns vid riskövergången. I dessa fall gäller i stället att fel ska anses föreligga om varan under garantitiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar. Denna presumtion för att en försämring innebär ett fel i varan gäller dock inte om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida (21 § konsumentköplagen; jfr 21 § andra stycket köplagen och härtill prop. 1988/89:76 s. 96). 12. Ett annat undantag från huvudregeln regleras i 20 a § konsumentköplagen. Liksom vid av säljaren lämnade garantier gäller enligt bestämmelsen en presumtion för att felet fanns vid riskövergången. Av bestämmelsen följer nämligen att ett fel som visar sig inom sex månader efter det att varan avlämnades ska anses ha funnits vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art. 13. Bestämmelsen i 20 a § infördes i konsumentköplagen år 2002 som ett led i genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (det s.k. konsumentköpsdirektivet), där det i artikel 5.3 stadgas att om “inte motsatsen bevisas, skall en bristande avtalsenlighet som visar sig inom sex månader från leveransen av varan presumeras ha funnits vid tidpunkten för leveransen, utom när denna presumtion är oförenlig med varans eller den bristande avtalsenlighetens art”. Bland skälen för att införa regeln i artikel 5.3 nämndes att en presumtion för att felet fanns vid leveransen fick anses vara lämplig från konsumentskyddssynpunkt och att en sådan presumtion stämde överens med den lösning som valdes av säljare och tillverkare när de lämnade en garanti för varans egenskaper eller funktion (se t.ex. Green Paper on Guarantees for Consumer Goods and After-Sales Services, COM(93)509 final, 15 November 1993, s. 91). 14. Av förarbetena till 2002 års ändringar i konsumentköplagen framgår att lagstiftaren utgick ifrån att de fel som främst skulle kunna komma att träffas av 20 a § var sådana som framträder efter en tids användning, främst s.k. funktionssvikter av olika slag (se prop. 2001/02:134 s. 59 och 84; jfr uttalandena i den norska propositionen Ot.prp. nr. 44 (2001-2002) om lov om forbrukerkj0p, s. 259). Enligt bestämmelsens ordalydelse, liksom enligt ordalydelsen i artikel 5.3 konsumentköpsdirektivet, är tillämpningsområdet för bestämmelsen dock inte begränsat till sådana fel som kunnat märkas först en tid efter avlämnandet. Bestämmelsen är därför tillämplig också för fel som har uppkommit i produktionen och som är fullt synliga vid avlämnandet, liksom för fel som beror på att varan har skadats under transporten till konsumenten. I dessa fall har presumtionsregeln emellertid ofta en begränsad betydelse. En tillämpning av presumtionsregeln också för dessa fall stämmer dock väl överens med det förhållandet att konsumenten inte har en undersökningsplikt Bevisbörda och beviskrav vid tillämpning av 20 a § 15. Det nu anförda innebär att om konsumenten efter köpet lägger fram tillräckligt stark bevisning för att ett fel i varan ska anses föreligga, så ska felet presumeras ha funnits vid tidpunkten för riskövergången. Av bestämmelsens ordalydelse framgår att felet ska anses ha funnits vid avlämnandet “om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art”. 16. Det finns alltså enligt bestämmelsen en möjlighet att motbevisa presumtionen genom att “annat visas”. Presumtionen gäller inte om det är oförenligt med varans eller felets art att felet ska anses ha funnits redan vid avlämnandet. De omständigheter som medför att presumtionen är motbevisad kan delvis sammanfalla med de som medför att presumtionen inte ska gälla. 17. Ett exempel på när presumtionen är oförenlig med varans art är när felet beror på att varans normala hållbarhetstid har passerats vid den tidpunkt då konsumenten gör gällande en avtalsawikelse, såsom när en färskvara blivit för gammal och därför har ruttnat eller när ett par billiga strandsandaler gått sönder efter en lång sommarsäsongs användning. En oförenlighet med felets art kan föreligga om det framgår att felet beror på en olyckshändelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida (se a. prop. s. 60 och 85). 18. Presumtionen att fel förelåg vid tidpunkten för riskövergången kan alltså brytas genom att bevisning läggs fram som tillräckligt starkt talar för att felet inte fanns vid denna tidpunkt. Även om det inte uttryckligen anges i 20 a § är det säljaren som har bevisbördan för att bryta presumtionen. Fråga uppkommer då vilken bevisning som ska krävas för att presumtionen ska brytas. 19. Bestämmelsen i 20 a § har utformats efter förslag från Lagrådet. Lagrådsremissens lagförslag hade följande lydelse. “Ett fel som visar sig inom sex HÖGSTA DOMSTOLEN T1030-12 Sida 9 månader efter det att varan avlämnades skall anses ha funnits vid avlämnandet, om detta inte är oförenligt med varans eller felets art.” Lagrådet uttalade att det var fråga om en presumtion, att presumtionen inte skulle gälla när det var oförenligt med varans eller den bristande avtalsenlighetens art samt att det dessutom skulle vara möjligt att omkullkasta presumtionen. Lagrådet konstaterade att undantaget avseende varans eller den bristande avtalsenlighetens art återgavs i paragrafen men att det inte fanns någon antydan om att presumtionen kunde brytas i andra fall. För att nå bättre överensstämmelse med direktivet föreslogs därför en justering av paragrafen. Förslaget godtogs i allt väsentligt (seprop. 2001/02:134 s. 84). 20. Varken i Lagrådets yttrande eller i propositionen sägs något som tyder på att formuleringen “om inte annat visas” syftar till att ange ett preciserat beviskrav. Avsikten får därför antas ha varit att tydliggöra att det är fråga om en presumtion som kan motbevisas. Slutsatsen är att bestämmelsen inte ger uttryck för något krav på bevisningens styrka. 21. Utgångspunkten i dispositiva tvistemål får anses vara att den som har bevisbördan har att “visa” eller “styrka” att en viss omständighet föreligger (jfr Lagrådets yttrande i prop. 2000/01:150 s. 187, Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 81 ff. och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., oktober 2012, Zeteo, kommentaren till 35 kap. l §, Beviskravet). Detta innebär ett högt ställt beviskrav. En presumtion som den aktuella innebär emellertid en omkastad bevisbörda. Sedan varan har överlämnats till köparen saknar säljaren möjlighet att säkra bevisning rörande varan. Ett högt ställt beviskrav skulle därför innebära en tung börda för säljaren. I praktiken skulle denne ofta sakna möjlighet att lägga fram sådan bevisning som medför att beviskravet är fullgjort. 22. En jämförelse kan här göras med den presumtionsregel som gäller enligt 21 § vid garantier och liknande utfästelser. När den bestämmelsen är tillämplig ska fel anses föreligga om säljaren inte “gör sannolikt” att försämringen beror på en olyckshändelse eller en därmed jämförlig händelse, eller på vanvård, onormalt brukande eller något annat liknande förhållande på konsumentens sida (jfr 59 § konsumenttjänstlagen, 1985:716). I dessa fall har alltså lagstiftaren uttryckligen angett ett lägre beviskrav för att bryta presumtionen. 23. Mot bakgrund av vad som nu har anförts är det motiverat att säljaren ges en viss bevislättnad för att bryta presumtionen vid tillämpning av 20 a § konsumentköplagen i jämförelse med det högt ställda krav som är utgångspunkten i dispositiva tvistemål. 24. Vad som kan krävas för att säljaren ska anses ha lagt fram tillräcklig bevisning om att ett fel inte förelåg vid tidpunkten för riskövergången kan i viss mån variera beroende på omständigheterna (jfr NJA 2012 s. 858 p. 20 angående tolkning av beviskravet i 25 kap. 18 § tredje stycket aktiebolagslagen). En viktig faktor kan här vara den tid som har gått sedan varan avlämnades. Om det exempelvis är fråga om en väl synlig defekt som har påtalats av konsumenten först flera månader efter avlämnandet, krävs det inte samma bevisning för att säljaren ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda som när det är fråga om ett fel som påtalas kort tid efter avlämnandet. Det sagda torde innebära att tillämpningen av 20 a § i praktiken inte väsentligt avviker från den prövning som görs enligt 21 § konsumentköplagen eller 59 § konsumenttjänstlagen i aktuellt hänseende. Tillämpningen i det aktuella fallet 25. Den levererade dörren är skadad på ett sätt som utgör ett fel i varan. Det är ostridigt att det fanns en skada på det emballage i vilket dörren levererades på motsvarande plats som skadan på dörren. Det är också ostridigt att det var den undre av de två dörrarna som var skadad. Av utredningen framgår vidare att skadan upptäcktes först i samband med att köparen och hennes make monterade dörren. 26. Felet i dörren utgör inte ett fabrikationsfel. Det beror inte heller på någon typ av funktionssvikt. Frågan i målet är därför om skadan har uppstått före avlämnandet (t.ex. vid lastningen, under transporten eller när dörrarna placerades på köparens garageuppfart) eller efter avlämnandet (t.ex. under den dryga vecka som dörrarna fick ligga kvar på uppfarten eller genom köparens hantering av dörren när den bars till huset och monterades). 27. Ekstrand har till stöd för sitt påstående att felet inte förelåg vid avlämnandet huvudsakligen åberopat skriftliga och muntliga uppgifter från det anlitade transportföretaget. Av dessa uppgifter framgår att någon anmärkning om skador på emballaget eller dörren inte har noterats i transportföretagets system under leveranshanteringen från Ekstrand till köparen. Det framgår vidare att chauffören enligt Ekstrand inte har sett någon skada när dörrarna lossades. Den efterföljande besiktningen av dörren som utfördes av transportföretaget visar enligt Ekstrand att skadan inte var en typisk transportskada utan en skada som kan ha uppkommit var, när och hur som helst. 28. Annikki S har under sanningsförsäkran uppgett att dörren inte skadades vid hennes hantering av den, och hennes make har lämnat motsvarande uppgifter under ed. De har också angett att skadan fanns på undersidan av den förpackning som innehöll den undre dörren och att skadan alltså fanns på den sida som var närmast marken när dörren låg på lastpallen. 29. Felet var väl synligt vid en ytlig granskning av dörren. Det anmäldes drygt en vecka efter leveransen. Det går inte att av varans eller felets art dra några slutsatser om när dörren skadades. Av utredningen framgår att skadan lika gärna kan ha uppkommit före som efter avlämnandet. Ekstrand kan därför inte anses ha lagt fram tillräcklig bevisning om att felet inte förelåg vid avlämnandet. Mot bakgrund av felets beskaffenhet och skadans placering kan uppgifterna om att chauffören inte uppmärksammat någon skada inte tillmätas ett sådant bevisvärde att denna slutsats ändras. 30. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

 

Missnöjd kund förlorar mot Com Hem

HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE Målnummer FT 1380-13

Oavsett om mannen slängde på luren eller inte så avslutade han samtalen med kundtjänst. Det är inget godtagbart sätt att ge Com Hem möjlighet att avhjälpa felen med tv och internet. Företaget får därför av både tingsrätten och hovrätten rätt till ersättning för levererade tjänster.

DOMSKÄL
Com Hem AB och Ulf P har åberopat skriftlig bevisning. Ulf P har åberopat vittnesförhör med Kristoffer P samt förhör under sanningsförsäkran med sig själv. Ulf P har i förhöret bekräftat de uppgifter han lämnat sakframställningsvis. Kristoffer P har berättat att han är son till Ulf P och att han bodde hos denne både på heltid och deltid under perioden 1997-2009. Det fungerade dåligt med internetuppkopplingen när han spelade dataspel. Han skulle bedöma att det fungerade GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM FT 1131-12 ungefär till femtio procent. Även TVn och den fasta telefonin fungerade dåligt. Detta var under 2007 och 2008.

I målet är ostridigt att Ulf P ingått avtal med Com Hem AB avseende bredband, TV och telefoni och att för avtalen gäller Com Hem AB s allmänna villkor. Det är också ostridigt att de i målet omstämda fakturorna kvarstår obetalda. Av fakturorna framgår att de avser abonnemangsavgift för perioderna mars, maj och juni 2008 samt en kostnad för resterande bindningstid. Tvist råder inte heller om beloppens storlek i sig eller att Com Hem AB i och för sig ägt rätt att ta ut en avgift för återstående bidningstid när avtalet sagts upp. Fråga i målet är om Ulf P erhållit betalningskraven innan preskription av fordran ägt rum och om han, till följd av fel i den levererade tjänsten, har haft rätt att innehålla betalningen eller om Com Hem AB saknar rätt att ta ut avgifterna eftersom parternas avtal upphört. Tingsrätten börjar med att ta ställning till när parternas avtal upphörde. Ulf P har påstått att han sade upp avtalet muntligen i januari 2008. Något som styrker detta påstående har inte presenterats i målet. Ostridigt är dock att avtalet för TV sades upp muntligen i februari 2008. Av det av Ulf P åberopade materialet framgår att han i telefonsamtal den 21 februari 2008 till Com Hem ABs kundtjänst uppgett att han ville säga upp alla abonnemang. Detta kan enligt tingsrättens mening inte tolkas på annat sätt än som en uppsägning. Av p A 10 i de allmänna villkoren framgår att det för abonnemangen gällde att de upphör att gälla vid utgången av den tredje kalendermånaden som följer efter den månad uppsägningen görs. Avtalen har således, till följd av Ulf Ps uppsägning, upphört att gälla den 31 maj 2008. Han ska därför inte betala någon abonnemangkostnad för tiden efter den 31 maj 2008. Yrkandet som avser abonnemangskostnad för juni 2008, dvs det yrkande som omfattas av faktura 4974211502, ska på grund härav ogillas. GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM FT 1131-12 När det sedan gäller frågan om preskription av fordringarna skett konstateras inledningsvis att det för den här typen av fordringar gäller en preskriptionsfrist om tre år. Det är Com Hem AB som har att styrka att preskriptionsavbrytande åtgärder vidtagits. Av 5 § preskriptionlagen (1981:130) framgår att preskription avbryts bland annat genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig påminnelse om fordringen från borgenären. Vidare avbryts preskription genom att borgenären väcker talan mot gäldenären. Tiden räknas från den dag ansökan kommer in till domstol eller Kronofogdemyndighet. De i målet aktuella fakturorna har skickats till Borgaregatan 11 i Göteborg, vilket varit den fakturaadress som Ulf P uppgivit och som också varit den adress Ulf P då var folkbokförd på och som han, enligt vad hans son uppgett i förhör, också bodde på fram till 2009. Det får därmed anses visat att Ulf P erhållit fakturorna i vart fall under 2008. Av den av Com Hem AB åberopade skriftliga bevisningen framgår att inkassokrav och påminnelser skickats till Ulf Ps folkbokföringsadress i mars 2008 och den 21 oktober 2008. Det får enligt tingsrätten anses visat att Ulf P erhållit del av kravet i slutet av oktober 2008. Därefter har en påminnelse skickats till Ulf Ps vid den tidpunkten gällande folkbokföringsadressen i november 2010. Något bevis om att Ulf P erhållit påminnelsen har emellertid inte åberopats. Ansökan om betalningsföreläggande kom emellertid in till Kronofogdemyndigheten den 10 oktober 2011 vilket innebär att preskriptionsavbrott skett inom tre år. Com Hem AB s fordran är således inte preskriberad. Nästa fråga att ta ställning till är om Ulf P till följd av fel i den levererade tjänsten ska vara befriad från att betala för tjänsten. Mot bakgrund av vad Ulf P och Kristoffer P uppgett får det anses visat att Ulf P bredband inte fungerade som det skulle. Någon utredning om vad felet berodde på har inte förebringats. Mot Com Hem ABs bestridande är det därmed inte visat att felet berott på omständigheter hänförliga till dem. Även om parterna är oense om huruvida Ulf GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM FT 1131-12 P lagt på luren eller inte har det framkommit att han, genom att avsluta samtalen, inte medverkade till att felet utreddes och till att Com Hem fick möjlighet att avhjälpa felet. Skäl till prisavdrag under uppsägningstiden har därmed inte framkommit. Käromålet ska sammanfattningsvis därför bifallas avseende övriga fakturor. Vid denna utgång är Ulf P skyldig att ersätta Com Hem AB för rättegångskostnader med yrkat belopp.

Kunde inte visa att arbete ingick i entreprenadavtalet

En kvinna som anlitat ett byggföretag för att utföra renoveringsarbeten i sin lägenhet fick av byggföretaget en ungefärlig prisuppgift på 500 000 kronor. Fakturan landade sedan på 561 169 kronor, och då ingick inte vissa arbeten som enligt kvinnan omfattats av avtalet, bl.a. målning och en bänkskiva i sten. Med kostnaderna för dessa arbeten medräknade ansåg kvinnan att byggföretaget överskridit det ungefärliga priset, eftersom det högsta möjliga priset var 500 000 kronor plus ett tillägg på 15 procent). Byggföretaget nekade till att avtalet omfattat fler arbeten än de av företaget utförda.

Hovrättens bedömning
I målet är ostridigt att det mellan E.S. och Rågstad Bygg träffats ett entreprenadavtal avseende renovering av en lägenhet, att avtalet hade ett slutligt bestämt ungefärligt pris om 500 000 kr, vilket pris inte fatt överskridas med mer än 15 procent eller 75 000 kr, att Rågstad Bygg fakturerat E.S. sammanlagt 561 169 kr och att E.S. haft ytterligare kostnader i samband med renoveringen om 267 698 kr. Rågstad Bygg har inte ifrågasatt att E.S. betalat de aktuella fakturorna. Entreprenadavtalet mellan parterna avsåg löpande räkning, men med ett uppskattat pris som inte fick överskridas. Avtalet liknar därvid, i vart fall ur entreprenörens synvinkel, ett avtal om fast pris, dock med nackdelen för entreprenören att denne inte har någon fördel av att utföra arbetet till ett lägre pris än det avtalade fasta priset. Avgörande för bedömningen är vilka arbeten och vilket material som omfattats av avtalet. Avtalet som sådant ger inte någon bestämd uppgift om vad som ingick. Det anges i avtalet att det omfattar renovering och ombyggnad i överensstämmelse med beskrivning och ritning. Någon beskrivning har emellertid inte fogats till avtalet. Ritningarna ger inte heller någon närmare ledning av vad som ingick i avtalet. Tolkningen av avtalets innehåll får därför ske utifrån omständigheterna vid dess tillkomst och med ledning av de slutsatser som kan dras utifrån parternas agerande efter avtalets ingående. E.S. har begärt att Rågstad Bygg ska ersätta henne för arbete och material som fakturerats henne av andra än Rågstad Bygg och som hon har betalat. Hon har därvid gjort gällande att detta arbete och detta material omfattats av Rågstad Byggs åtagande enligt entreprenadavtalet. Enligt hovrättens bedömning torde det i denna situation, oavsett vad som i övrigt kan gälla i olika entreprenadsituationer, ankomma på E.S. att visa att avtalet har det innehåll hon gjort gällande. När det gäller avtalets omfattning behandlar hovrätten först frågan om målning. Avtalet innefattar som angetts rivning och montering. Det finns varken i avtalet eller i tillhörande ritningar någon uppgift om målning. Den fakturerade kostnaden för måleriarbetena uppgår till knappt 140 000 kr. Det är således fråga om ett i förhållande till hela kostnaden för renoveringen betydande belopp. Därvid ska beaktas att det såvitt framkommit varit fråga om ordinärt målningsarbete utan särskilt fördyrande inslag, möjligen med undantag för en mer än vanligt omfattande rivning av tapeter. Det har inte påståtts i målet att det mellan parterna förts någon diskussion om omfattningen av de i förekommande fall tilltänkta måleriarbetena, såsom vilka rum som skulle målas eller, om det hade varit aktuellt, tapetseras, val av färg, målning av dörrar/lister osv. Det framstår inte som sannolikt att Rågstad Bygg till ett fast högsta pris, utöver övrigt arbete, skulle åta sig ansvar för ett så omfattande och kostsamt måleriarbete utan någon som helst specifikation. Det är också svårt att föreställa sig att E.S. uppfattat att så varit fallet. När det gäller bänkskivan av sten till köket gör hovrätten en liknande bedömning som beträffande målningsarbetet. Enbart kostnaden för stenskivan, huvudsakligen avseende material, uppgick enligt faktura till drygt 40 000 kr. Det framstår inte som rimligt att avtalet inneburit att E.S. haft rätt att fritt – och i praktiken på Rågstad Byggs bekostnad – välja material på detta sätt. Samma resonemang gäller också för övrigt material som E.S. själv anskaffat, även om kostnaderna för detta inte är lika anmärkningsvärda i förhållande till entreprenadkostnaden som är fallet med bänkskivan. När det gäller parternas agerande efter avtalets ingående kan konstateras att E.S, i stället för att som hade varit naturligt omedelbart hänvisa till Rågstad Bygg, betalat de aktuella fakturorna. Begäran att Rågstad Bygg skulle svara för kostnaderna har framställts först påföljande sommar. Trots E.S.s uppgift att hon handlat som hon gjort eftersom hon känt sig pressad, talar dessa omständigheter mot hennes påståenden om avtalets innehåll. Sammanfattningsvis konstaterar hovrätten att E.S.s påståenden om vad som omfattas av parternas avtal, i vissa delar, framför allt beträffande måleriarbetena och bänkskivan till köket, framstår som så osannolika att de inte kan godtas utan stöd av annan utredning. Någon sådan utredning föreligger inte. Det saknas vid detta förhållande skäl att bedöma övriga av E.S. åberopade kostnader på annat sätt. Till detta kommer att E.S. faktiskt betalat de fakturor som hon tillställts och först långt efteråt på något mer konkret sätt gjort gällande att Rågstad Bygg skulle svara för kostnaderna.

 

Telia har inte visat avtal om förhöjd avgift

En kund som vägrat betala en faktura från Telia lyckades inte visa att han inte var bunden av avtalet och förpliktades därför av tingsrätten att betala fakturan. Kunden  överklagade och får nu rätt i hovrätten. Hovrätten vänder på bevisbördan och anser att Telia inte lyckats visa att parterna träffat avtal. Därför slipper kunden betala.

Telia har anfört följande: Kunden i fortsättningen kallad L.T är kund hos Telia avseende ett mobiltelefoniabonnemang. Avtalet ingicks jämte Telias allmänna villkor för konsumenter och L.T svarar därmed för debiterade avgifter och kostnader enligt villkoren. Fakturan är alltjämt obetald. Fakturan på 817 kr förföll till betalning den 11 juli 2011. Inkassokrav utsändes den 3 augusti 2011. Då betalning uteblev ingavs ansökan om betalningsföreläggande den 1 september 2011. Inga försändelser har kommit i retur.

L.T har bl. a. anfört följande: Han hade tidigare abonnemanget Telia Mobil Bingo med 18 månaders bindningstid t.o.m. den 24 augusti 2010. Bindningstiden motiverades av att mobilen som han köpte var kraftigt rabatterad. Telia har den 6 maj 2010 på ett tvivelaktigt och illa maskerat sätt genom en anlitad underentreprenör, Air Call Sverige AB, ensidigt låtit häva avtalet utan föregående uppsägning. Han anser sig därför inte längre bunden av avtalet. Ett annat abonnemang erbjöds i stället, Telia Mobil Prata På med 24 månaders bindningstid. Som kompensation för att få behålla en långvarig och trogen kund erbjöds en mobil samt en trådlös fast enhet i present. Erbjudandet godtogs. Det utfästes en skriftlig bekräftelse på överenskommelsen med priser och allmänna villkor inom ett par dagar. Detta löfte infriades aldrig. Han hävdar att Air Call Sverige AB därigenom undanhållit honom väsentlig information för att kunna upprätthålla avtalets ömsesidighet. Den 9 september 2010 i samband med en kraftigt förhöjd Teliafaktura visar sig att en ospecificerad ”förhöjd avgift” á 200 kr per månad avser en present som han inte beställt. Han insåg att han blivit utsatt för en rysligt slug avtalskonstruktion och manipulativt marknadsföringstrick. Han reklamerade fakturan samma dag och angav att han ville häva avtalet i sin helhet om inte Telia omgående tog bort kostnad för present. Han kan inte betala varor som han inte har beställt utan blivit pålurad. Hur som helst har abonnemanget varit otjänligt då det varit avstängt sedan januari 2011. Han motsätter sig inte att betala avgiften för själva abonnemanget. Däremot vägrar han att betala för de s.k. presenter för vilka betalning krävs. Så länge presenterna faktureras på samma faktura som abonnemanget kan han inte heller betala det sistnämnda.

Hovrättens domskäl Telia har som skriftlig bevisning åberopat ett telefoniavtal, Telia Mobil Bingo, samt en faktura av den 10 juni 2011. Även L.T har åberopat skriftlig bevisning. L.T har gått med på att han har ingått ett telefoniavtal med Telia, Telia Mobil Prata på, men invänt att han inte träffat avtal om förhöjd månadsavgift om 200 kr. Det är Telia som ska bevisa att parterna har träffat avtal om sådan förhöjd avgift. Det har Telia inte gjort. I stället har Telia åberopat ett annat avtal som tidigare gällde mellan parterna. L.T ska därför inte betala den del av fakturan som utgörs av den förhöjda månadsavgiften, utan endast de telefonikostnader som han själv har medgett, dvs. 217 kr.

 

Gratis produkter var egentligen en prenumeration

Bolaget PSW Trading gav i sin marknadsföring av tandborstar, rakhyvlar och andra hygienartiklar intrycket av att produkten var gratis, när det i egentligen  rört sig om en prenumeration. Vidare hade bolaget också skickat fakturor som felaktigt gav intryck av att konsumenten beställt produkten. Bolaget hade också ringt upp konsumenter som registrerat sitt nummer i NIX-registret. Dessutom gav bolaget intrycket av att marknadsföringen skedde i samarbete med Cancerfonden och att en del av intäkterna gick till fadderbarnverksamhet. Bolaget hade heller inte i rimlig tid innan distansköp träffades lämnat klar och begriplig information om konsumentens ångerrätt enligt distans- och hemförsäljningslagen.
Efter att Konsumentombudsmannen (KO) fått in ett flertal klagomål från konsumenter som avsåg bolaget väckte KO talan mot bolaget i tingsrätten. Domstolen biföll KO:s talan på samtliga punkter. Bolaget förbjöds att i sin marknadsföring ge intrycket av att deras produkter var gratis, när det egentligen rörde sig om prenumerationer, samt att skicka vilseledande fakturor och att vid marknadsföring av premierådgivningstjänster skicka faktura eller betalningsuppmaning som gav konsumenten intrycket av att ha beställt produkten, om så inte var fallet.
Bolaget överklagade domen till marknadsdomstolen som inte gör någon annan bedömning utan fastställer tingsrättens dom. Bolaget tvingas därmed betala en halv miljon i marknadsstörningsavgift.