Boende i området på övre Gärdet där Stockholms kommun antagit en detaljplan för att möjliggöra bygget av ett tiovåningshus får inget gehör för sina överklaganden av beslutet. Mark- och miljööverdomstolen delar underinstansernas bedömning att varken den planerade byggnadens siluett eller dess placering i övrigt innebär en sådan påverkan att planen av kulturmiljöskäl inte kan godtas. Det historiska landskapets natur- och kulturvärden – området ligger i ett av Nationalstadsparkens grönstråk – skadas enligt domstolen inte heller, och därmed avslås överklagandet.

Mark- och miljööverdomstolen målnummer P 9683-12

Stockholms stad beslutade om detaljplan för området Mariehäll som möjliggjorde bygge av ett nio våningars punkthus. Både mark- och miljööverdomstolen samt mark- och miljödomstolen är däremot överens om att punkthuset skulle skugga befintlig bostadsbebyggelse i sådan hög grad att detaljplanen inte kan godkännas.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL
Mark- och miljööverdomstolen har den 15 maj 2013 hållit syn på platsen.
Eftersom ärendet har inletts före den 2 maj 2011 ska den äldre plan- och bygglagen
(ÄPBL) tillämpas i målet.
Av 13 kap. 8 § första stycket ÄPBL följer att en domstol som överprövar ett beslut om
antagande av en detaljplan enligt huvudregeln endast kan fastställa eller upphäva
beslutet i dess helhet. Ändring av planbeslutet kan, förutom när fråga är om ändring av
ringa betydelse, endast göras av domstolen efter kommunens medgivande.
Att planlägga användningen av mark och vatten är en kommunal angelägenhet, och
kommunen har betydande frihet när det gäller detaljplaneringen av hur ett visst område
bör bebyggas (jfr l kap. 2 § ÄPBL). Vid planläggning ska enligt l kap. 5 § ÄPBL både
enskilda och allmänna intressen beaktas. Vid en överprövning av kommunens beslut
att anta en detaljplan bör beslutet upphävas endast om kommunen i sin bedömning
gjort en felaktig avvägning mellan motstående enskilda intressen eller motstående
enskilda och allmänna intressen, eller, i de fall då kommunen förfarit felaktigt vid
handläggningen av planärendet.
Vid utformningen av en detaljplan ska enligt 5 kap. 2 § ÄPBL, skälig hänsyn tas till
befintliga bebyggelse-, äganderätts-, och fastighetsförhållanden som kan inverka på
planens genomförande. Vad Mark- och miljööverdomstolen har att pröva i målet är om
stadsbyggnadsnämnden vid sitt antagande av planen har gjort en rimlig avvägning
mellan allmänna och enskilda intressen och om skälig hänsyn tagits till Björn Js
enskilda intresse såsom boende på Alpvägen.
Det aktuella planområdet ligger inom ett område som i nu gällande översiktsplan
benämns som ytterstad med tät stadsbebyggelse. Vidare anges att det är en del av den
centrala stadens utvidgning och ligger i ett stråk där stadens olika delar ska kopplas
samman bl.a. genom ny bebyggelse. Området ligger dock inte i någon av de s.k.
^^ tyngdpunkterna där det enligt översiktsplanens utvecklingsstrategi kan förväntas en
mer omfattande förtätning. I den vid antagande av aktuell plan gällande
översiktsplanen, ÖP 99, har området angetts som ett stadsutvecklingsområde i “det
halvcentrala bandet”, där det är troligt att exploateringen blir lägre i jämförelse med
innerstadsnära stadsutvecklingsområden.
Avståndet från punkthuset till befintligt bostadshus på Alpvägen 22 är litet. Därtill
kommer att det nya huset, som tillåts vara nio våningar högt, har placerats med sin
längsta fasad, cirka 30 meter lång, mot befintligt hus på Alpvägen 22. Mark- och
miljööverdomstolen konstaterar, i likhet med mark- och miljödomstolen, att den nya
byggnaden kommer att medföra en betydande skuggning på befintlig bebyggelse under
en stor del av året och även ett betydande bortfall av utblickar. Med anledning av
områdets läge i staden kan Björn J inte heller anses ha haft anledning att
förvänta sig att ny bebyggelse skulle innebära dessa olägenheter.
Mark- och miljööverdomstolen finner, vid en avvägning mellan allmänna och enskilda
intressen, att kommunen vid utformningen av detaljplanen i detta fall inte har tagit
skälig hänsyn till befintliga bebyggelseförhållanden. Mark- och miljööverdomstolen
instämmer därmed i vad mark- och miljödomstolen har kommit fram till, nämligen att
planbeslutet såvitt avser byggrätten närmast Alpvägen 22 strider mot l kap. 5 § och 5
kap. 2 § ÄPBL.
Med hänsyn till detta och med stöd av det medgivande från kommunen som numera
finns bör planen upphävas såvitt avser den del av planen som omfattas av kommunens
medgivande. Det föreligger inte hinder att fastställa detaljplanen i övrigt.
Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte
överklagas.

Växjö tingsrätt målnummer P 257-13

Kontoret behöver inte placeras exakt där fastighetsägarna vill ha den. Eftersom den kan byggas på annan plats utgör grannarnas förlorade havsutsikt betydande olägenhet.  Därför beviljas inget bygglov.

DOMSKÄL
Av 9 kap. 30 § plan- och bygglagen (2010:900), PBL, framgår att bygglov ska ges för en åtgärd inom ett område med detaljplan, om 1. den fastighet och det byggnadsverk som åtgärden avser a) överensstämmer med detaljplanen, eller b) avviker från detaljplanen men avvikelsen har godtagits vid en tidigare bygglovsprövning enligt denna lag eller äldre bestämmelser eller vid en fastighetsbildning enligt 3 kap. 2 § första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen (1970:988), 2. åtgärden inte strider mot detaljplanen, 3. åtgärden inte måste avvakta att genomförandetiden för detaljplanen börjar löpa, och 4. åtgärden uppfyller de krav som följer av 2 kap. 6 § första stycket 1 och 5, 6 § tredje stycket, 8 och 9 §§ och 8 kap. 1–3, 6, 7, 9–13, 17 och 18 §§. Enligt 2 kap. 9 § PBL får inte planläggning av mark- och vattenområden samt lokalisering, placering och utformning av byggnadsverk, skyltar och ljusanordningar ske så att den avsedda användningen eller byggnadsverket, skylten eller ljusanordningen kan medföra en sådan påverkan på grundvattnet eller omgivningen i övrigt som innebär fara för människors hälsa och säkerhet eller betydande olägenhet på annat sätt.

Mark- och miljödomstolen gör följande bedömning
Frågan i målet är om placeringen och utformningen av den aktuella byggnaden ska anses utgöra en betydande olägenhet för omgivningen i den mening som avses i 2 kap. 9 § PBL och om nämnden därför haft skäl för sitt beslut att avslå bygglovsansökan. Rättspraxis visar på en spännvidd i bedömningarna mellan å ena sidan en mycket hänsynstagande attityd till grannars utsikt så länge inte byggrätten inskränks (RÅ 1991 ref. 46) och å andra sidan en mer restriktiv hållning till huruvida en begränsning av sjöutsikt ska anses utgöra betydande olägenhet (MÖD P 5735-12 Som konstaterats i bl.a. MÖD P 5507-12 måste vad som ska ses som en betydande olägenhet i den mening som avses i 2 kap. 9 § PBL bedömas bl.a. med utgångspunkt i ett områdes karaktär och förhållandena på orten. Mark- och miljödomstolen har vid synen konstaterat att ett uppförande av den aktuella byggnaden med den sökta placeringen på tomten skulle innebära att en stor del av havsutsikten från bakomvarande fastighet Persnäs-Sandvik 1:69 skulle försvinna. Den skymda fastigheten är dock belägen cirka 260 meter från stranden, med fem rader av fastigheter och två vägar mellan fastigheten och havet. Vid sådana förhållanden har en bibehållen havsutsikt normalt inte kunnat hävdas. Mot detta talar att marken är förhållandevis kuperad och att de båda fastigheterna är belägna i och ovanför en brant, som gör utsikten till den huvudsakliga kvaliteten på lokaliseringen. Genom att bebyggelsen på fastigheten Persnäs-Sandvik 1:68 har samlats i tomtens övre del invid gränsen till fastigheten Persnäs-Sandvik 1:69, är det svårt att till fullo utnyttja den i detaljplanen givna byggrätten i denna del av tomten, utan att det leder till orimliga konsekvenser för grannfastigheten Persnäs-Sandvik 1:69. Det är även tveksamt om ett sådant utnyttjande av tomten kan anses förenligt med kravet i 2 kap. 2 § PBL om lämplig markanvändning. Domstolen kunde vid synen konstatera att det finns plats kvar för en möjlig placering av en ca 80 kvadratmeter stor byggnad nedanför huvudbyggnaden, utan att inkräkta på den i detaljplanen punktprickade marken. Mot bakgrund av områdets karaktär, samt att en alternativ placering av byggnaden är möjlig utan att någon inskränkning av byggrätten behöver ske, innebär förlusten av havsutsikt från den ovanförliggande fastigheten Persnäs-Sandvik 1:69 en sådan betydande olägenhet att det utgör hinder för att bevilja det sökta bygglovet. Markoch miljödomstolen delar därför underinstansernas bedömning. Vad Lennart Borghagen anfört föranleder inte domstolen att göra någon annan bedömning. Hans överklagande ska därför avslås.