Behandlingsbrist ger inte strokedrabbad rätt till patientskadeersättning

Göta hovrätt målnummer T 3505-12

När mannen kom till Ljungby lasarett hade han drabbats av en stroke. Även om mannen möjligtvis hade klarat sig bättre om han snabbt remitterats till ett sjukhus med möjlighet till trombolysbehandling är inte det tillräckligt för att han ska ha rätt till ersättning enligt patientskadelagen.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Parterna har åberopat samma bevisning som vid tingsrätten. I hovrätten har förhören vid tingsrätten spelats upp.

Allmänt om patientskadeersättning och Franck s talan
Enligt patientskadelagen (1996:799) kan patientskadeersättning under vissa förutsättningar lämnas för personskada på patient om skadan har uppkommit i samband med hälso- och sjukvård i Sverige. Att den vård som patienten erhållit varit bristfällig kan aldrig i sig ge rätt till patientskadeersättning. Patientskadelagen har inte något disciplinärt syfte. Hur bristfällig vården än varit måste det föreligga ett orsakssamband mellan vården och en personskada på patienten för att patientskadeersättning ska kunna utgå. Rätten till patientskadeersättning bestäms på objektiva grunder enligt bestämmelserna i lagen. Huruvida skadan orsakats genom fel eller försummelse från vårdpersonalens sida saknar helt och hållet betydelse. Därigenom ges patienten möjlighet att lättare få ersättning för vissa typer av skador än om enbart allmänna skadeståndsregler – som förutsätter någon form av vållande – vore tillämpliga (jfr prop. 1995/96:187 s. 1). Vårdgivare ska ha en patientförsäkring som täcker ersättning för skador som omfattas av patientskadelagen. Eventuell patientskadeersättning utges av försäkringsgivaren. Oavsett om patientskadeersättning enligt patientskadelagen kan utgå får en skadelidande patient istället kräva ersättning enligt tillämpliga skadeståndsregler. Möjligheten att begära patientskadeersättning inskränker alltså inte möjligheten att kräva skadestånd. Vid en skadeståndstalan måste emellertid, som redan berörts, patienten visa att den ifrågavarande skadan uppkommit genom någon form av vållande – d.v.s. fel, försummelse eller annat oaktsamt beteende – från vårdpersonalens sida. I de flesta fall är det vårdpersonalens arbetsgivare – d.v.s. vårdgivaren – som har att utge ett eventuellt skadestånd, jfr 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). I förevarande fall har Franck , i anledning av den vård som han erhöll när han drabbades av en s.k. stroke, valt att väcka talan mot Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag – vårdgivarens försäkringsgivare – med yrkande om patientskadeersättning. Huruvida oaktsamhet eller annan form av klandervärt beteende präglat vårdinsatserna saknar därmed, i enlighet med det ovan anförda, all betydelse i målet. Avgörande är istället om de objektiva förutsättningarna för patientskadeersättning är uppfyllda. Allmänt om behandlingsskador, diagnosskador och bevisbördan i målet Av 6 § första stycket 1 patientskadelagen följer att patientskadeersättning lämnas för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd – en s.k. behandlingsskada. Detta förutsätter emellertid att skadan kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt. Direkta följder av en sjukdom och skador som redan förelåg vid vårdtillfället eller som i övrigt uppkommit eller utvecklats oberoende av vården utgör inte behandlingsskador. Rätt till ersättning förutsätter att en direkt vårdåtgärd orsakat skadan (a. prop. s. 85). Vid bedömningens andra led – frågan om skadan kunnat undvikas – sker prövningen, utifrån ett s.k. facitresonemang, på grundval av all tillgänglig kunskap vid skaderegleringstillfället. Enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen kan patientskadeersättning lämnas för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av felaktig diagnostisering – en s.k. diagnosskada. En diagnosskada föreligger när faktiskt iakttagbara sjukdomstecken i samband med diagnostik förbisetts eller tolkats på ett sätt som avviker från den behandlingsnorm som gäller inom området och behandlingsresultatet på grund av detta uteblivit, försenats eller försämrats. Till skillnad från vad som är fallet vid s.k. behandlingsskador är det här fråga om att ersätta vissa av grundsjukdomens effekter och inte någon av sjukvården tillförd skada. För att ersättning ska kunna lämnas för en diagnosförsening krävs att en skada har uppkommit eller förvärrats (merskada) på grund av att diagnosen varit försenad (se Hellbacher m.fl., Patienskadeersättning vid skador inom sjukvården, s. 31 f). Vid bedömningen av huruvida en diagnosskada föreligger tillämpas inte något facitresonemang. Det är istället den kunskap som fanns tillgänglig vid diagnostidpunkten som är relevant. Vid prövning av rätt till ersättning för behandlingsskador och diagnosskador ska, enligt 6 § andra stycket patientskadelagen, den handlingsnorm tillämpas som gäller för en erfaren specialist eller annan erfaren yrkesutövare inom området. Det är patienten som har bevisbördan för att de objektiva förutsättningarna för patientskadeersättning föreligger (jfr a. prop. s. 32 och 85). I förhållande till orsakssambandet mellan – å ena sidan – vårdåtgärd eller diagnostisering och – å andra sidan – skada, åtnjuter patienten en bevislättnad såtillvida att det räcker att patienten förmår göra övervägande sannolikt att ett sådant orsakssamband föreligger. Avseende övriga objektiva förutsättningar för patientskadeersättning gäller emellertid inte någon bevislättnad. Patienten har därmed att fullt ut styrka dessa förhållanden.

Hovrättens bedömning
En grundläggande förutsättning för att Franck  ska kunna tillerkännas patientskadeersättning är, såsom han utformat sin talan, att han förmår göra övervägande sannolikt att hans skador orsakats av antingen 1) vårdgivarens underlåtenhet att inom tre timmar från hjärninfarkten bereda honom tillgång till trombolysbehandling, 2) vårdgivarens underlåtenhet att utan dröjsmål sätta in trombylbehandling eller 3) vårdgivarens underlåtenhet att ställa fullständig strokediagnos i sådan tid att någon av dessa behandlingar kunnat ges. Huruvida orsakssamband föreligger mellan en underlåtenhet och en effekt är en annan fråga än om effekten kunnat undvikas genom att den underlåtna åtgärden hade vidtagits (vilket utgör en relevant frågeställning först vid det andra ledet i prövningen av huruvida en ersättningsgill behandlingsskada förelegat). Orsakssamband mellan en underlåtenhet och en effekt föreligger endast om effekten skulle ha uteblivit om den underlåtna åtgärden hade vidtagits. Det är således ett sådant förhållande, mellan de påstådda underlåtenheterna och de uppkomna skadorna, som Franck  har att göra övervägande sannolikt. Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag har gjort gällande att behandling med trombolys inom tre timmar från insjuknande i hjärninfarkt fungerar i ett fall av fyra– fem, d.v.s. att sannolikheten för att behandling med trombolys förhindrar funktionsnedsättning uppgår till 20–25%. Dessa uppgifter ger vid handen att Franck s funktionsnedsättning visserligen kunnat undvikas genom trombolysbehandling inom tre timmar, men att sannolikheten för att så verkligen skulle ha blivit fallet är förhållandevis låg. Försäkringsbolaget har åberopat bevisning, av vilken förhören med docenterna Olof och Åke måste tillmätas särskild vikt, till stöd för sina uppgifter. Franck  har inte lagt fram någon utredning som kullkastar försäkringsbolagets påstående. Inte heller har han åberopat någon utredning som ger stöd för att en tidigare insatt behandling med trombyl skulle ha medfört att hans skador blivit lindrigare. Franck  har därmed inte förmått göra övervägande sannolikt att vare sig trombolysbehandling inom tre timmar från hjärninfarkten eller trombylbehandling i ett tidigare skede skulle ha förändrat skadebilden till det bättre. Franck  har inte ens gjort gällande att en tidigare diagnos skulle ha kunnat aktualisera någon ytterligare behandlingsmetod. Därmed kan heller inte anses övervägande sannolikt att en tidigare diagnos skulle ha förhindrat några av de uppkomna skadorna. Redan mot bakgrund av det anförda ska Franck s talan ogillas. Vid sådant förhållande saknas skäl att närmare beröra övriga frågor i målet, såsom huruvida de påstådda underlåtenheterna utgjort vårdåtgärder i patientskadelagens mening eller om en diagnosförsening verkligen förelegat. Vid denna utgång har Franck  att ersätta motparten dennes rättegångskostnad, vars skälighet han vitsordat.

 

Inget skadestånd för felskickat fax

Justitiekanslern Dnr 6505-13-40

En handläggare hos Försäkringskassan faxade den 13 augusti 2012 av misstag handlingar i D.Es ärende om arbetsskadeersättning till tidningen Norrländska Socialdemokraten, i stället för till en vårdcentral i Kiruna. D.E  anmälde händelsen till Riksdagens ombudsmän (JO). I ett yttrande dit den 12 mars 2013 anförde Försäkringskassan följande. Utredning Den 19 juni 2012 kom en ansökan om arbetsskadeersättning från D.E. in till Försäkringskassan och den 21 juni startades ett ärende upp av Försäkringskassans arbetsskadeenhet i Stockholm med anledning av detta. Utredaren behövde komplettera ärendet med ytterligare medicinska handlingar och skickade därför via fax den 13 augusti en begäran om journaler för tiden 2006-2012, ställd till Vårdcentralen Malmen. Som en bilaga till denna begäran fogades sidan två av D.E:s ansökan om arbetsskadeersättning, av vilken framgick att D.E. ansökte om ersättning för tandvård. Av misstag slog utredaren fel riktnummer när begäran skulle faxas, 0920 i stället för rätteligen 0980, och begäran hamnade som en följd av detta felaktigt hos tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD). Utredaren uppmärksammades på detta misstag av en journalist på NSD. Den 17 augusti försökte utredaren få kontakt med D.E. per telefon för att förklara vad som hänt samt be om ursäkt för det inträffade. D.E. gick dock inte att nå per telefon, varför utredaren skickade ett brev till D.E, med en förklaring till vad som hade hänt tillsammans med en ursäkt.

D.E vände sig därefter till Justitiekanslern, JK, med krav på 10 000 kronor i skadestånd för det psykiska och fysiska lidande som Försäkringskassans felaktiga hantering orsakat honom. Han menade bland annat att händelsen skapat uppmärksamhet i tidningar och tv, och eftersom mediakontakter ingick som ett naturligt inslag i D.Es arbete var skadan särskilt stor.  JK konstaterar att utlämnandet av de sekretessbelagda uppgifterna visserligen ger rätt till ersättning för person-, sak- eller förmögenhetsskada enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen, men att det inte framgått att D.E lidit någon skada av denna karaktär.  D.E begäran avser istället ideellt skadestånd. För att sådant ska utgå krävs det enligt 3 kap 2 § 2 att D.E, genom utlämnandet av uppgifterna, har utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott. JK resonerar kring brott mot tystnadsplikt, men konstaterar att gärningen begåtts av oaktsamhet och finner att den vid en sammantagen bedömning är att betrakta som ringa. Sådana gärningar är inte straffbelagda och kan därför inte ligga till grund för ideellt skadestånd. Varför D.Es anspråk ska avslås.

 

Inget skadestånd från banken för uteblivet arv

Svea hovrätt målnummer T 7861-12

En kvinna krävde ca 12 miljoner kronor i skadestånd från Swedbank för att ett testamente, som hon menade fanns i en avliden kvinnas bankfack, inte hanterades korrekt efter dödsfallet och att hon därmed gått miste om hela arvet. Hon når dock ingen framgång varken i tingsrätt eller hovrätt.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Som Högsta domstolen har konstaterat i sitt beslut aktualiseras i målet frågan i vad mån en bank får anses ha en skyldighet att beakta en möjlig testamentstagares behov av insyn och kontroll när innehållet i ett bankfack lämnas ut med anledning av en innehavares död. Frågan måste emellertid prövas utifrån de grunder och den bevisning som Elizabet T har åberopat till stöd för sin talan i målet. Elizabet T har åberopat att Banken efter Ingeborg As  död har förfarit oaktsamt vid hanteringen av dennas bankfack, vilket har medfört att ett där förvarat testamente med innebörden att Elizabet T skulle ärva samtliga tillgångar i dödsboet efter Ingeborg A  försvann och att Elizabet T därför har gått miste om sitt arv. Hovrätten behandlar först frågan huruvida Banken över huvud taget kan anses ha agerat oaktsamt i samband med hanteringen av bankfacket. När det gäller Bankens agerande vid inventeringen av bankfacket har Elizabet T gjort gällande att Banken förfarit oaktsamt genom att förvägra de personer som då uppträdde som företrädare för Ingeborg A  dödsbo att öppna de förseglade kuvert som påträffades. Av utredningen framgår att samtliga förseglade kuvert förtecknades av den närvarande banktjänstemannen, Henrik , och att kuverten lades tillbaka i bankfacket utan att öppnas. Elizabet T har på denna punkt åberopat inspelningar av telefonsamtal med banktjänstemän vid några av Bankens kontor. Inspelningarna visar att det på andra bankkontor förekommer att förseglade kuvert öppnas i samband med inventering. Lennart  har emellertid framhållit att Banken i detta fall har handlat i enlighet med Bankens rutiner för hantering av bankfack. Lennart  har också uppgett att det inte har utfärdats några interna instruktioner om att förseglade kuvert som påträffas vid en inventering av en avliden persons bankfack ska öppnas för att möjliggöra en förteckning av innehållet. Henrik  har för övrigt inte kunnat bekräfta att någon av de personer som var närvarande vid inventeringen begärde att kuverten skulle öppnas. Enligt hovrättens uppfattning måste en bank anses förhindrad att på något sätt rubba egendom som påträffas i en avliden persons bankfack innan det är utrett vem som är dödsbodelägare. Med hänsyn till det som nu sagts kan Banken inte anses ha handlat oaktsamt i samband med inventeringen av bankfacket. Elizabet T har också hävdat att Banken förfarit oaktsamt i samband med att Banken lämnade ut innehållet i bankfacket till Ingeborg A dödsbodelägare. I allmänhet är det endast bankfacksinnehavaren, vid dennes död dödsbodelägarna, som äger tillträde till ett bankfack och förfogar över dess innehåll. Att banken lämnar ut innehållet i en avliden persons bankfack till de legala dödsbodelägarna är alltså som huvudregel ett korrekt agerande. Det kan emellertid inte uteslutas att en bank under speciella förhållanden skulle kunna anses ha en skyldighet att beakta en möjlig testamentstagares behov av insyn och kontroll när innehållet i ett bankfack lämnas ut med anledning av innehavarens död. Detta måste dock förutsätta åtminstone att banken har kännedom om eller särskild anledning att misstänka att det finns handlingar i bankfacket som kan ha betydelse för en testamentstagares rätt. Elizabet T har påstått att både hon och Jan  inför tömningen av bankfacket hade upplyst Banken om att det fanns ett testamente till hennes förmån. Det är emellertid inte utrett att Jan  uttryckligen har informerat Banken om detta. I telefaxet från Elisabeth T till banken omnämns inte heller uttryckligen något testamente. Det är alltså inte visat att Banken i det här fallet hade kännedom om eller särskild anledning att misstänka att det fanns handlingar i bankfacket som kunde ha betydelse för Elizabet T som testamentstagare. Enbart det förhållandet att det fanns ett kuvert med Elizabet Ts namn kan inte anses ha medfört någon skyldighet för Banken att beakta Elizabet Ts möjliga intressen. I bankfacket fanns för övrigt ytterligare tre förseglade kuvert med namn på. När det slutligen gäller fullmakten från Ingeborg A  till Eivor har den inte grundat någon skyldighet för banken att kalla Eivor  till en inventering av bankfacket. Enligt fullmaktens ordalydelse innebar den endast att Eivor  ägde tillträde till bankfacket vid Ingeborg A  bortgång. Det är, som banken har framhållit, inte heller en självklar rätt för en fullmaktshavare att få tillgång till ett bankfack efter fullmaktsgivarens död. Banken hade enligt de allmänna villkoren för bankfack kunnat vägra Eivor  tillträde till bankfacket. Dessutom hade det varit möjligt för dödsboet att återkalla fullmakten. Banken kan alltså inte anses ha varit oaktsam genom att underlåta att kontakta Eivor . Hovrättens slutsats är att Banken inte i något av de avseenden som Elizabet T har åberopat kan anses ha förfarit oaktsamt vid hanteringen av Ingeborg A  bankfack. Redan på grund av detta ska Elizabet Ts talan ogillas. Hovrätten anser att det ändå finns skäl att gå in på frågan om Elizabet T har visat att det fanns ett testamente i bankfacket med innebörden att hon skulle ärva samtliga tillgångar i dödsboet efter Ingeborg A . Det finns inte anledning att betvivla att Ingeborg A  hade en nära relation med Elizabet T och hennes föräldrar. Elizabet T har uppgett att Ingeborg A  i slutet av 1970-talet berättade för henne och föräldrarna att hon upprättat ett testamente som innebar att Elizabet T skulle ärva henne och att testamentet låg i bankfacket. Den uppgiften far visst stöd av att Ronny  har uppgett att Ingeborg A  i slutet av 1970-talet lämnade uppgifter till honom som far uppfattas så att hon hade testamenterat egendom till Elizabet T. Lilian , som var nära väninna till Elizabet T under 1970- och 1980- talen, har bara hört talas om ett testamente i andra hand genom Elizabet T och hennes föräldrar. Lilian s uppgifter är därför av mindre betydelse för bedömningen i målet. Inte heller den skriftliga bevisning som har åberopats till stöd för påståendet om testamentet har sådan tyngd att den påverkar bevisläget nämnvärt. Elizabet T har på en direkt fråga under förhöret i hovrätten svarat att hon har sett testamentet och att ordalydelsen i testametet var att hon skulle ärva all egendom. Det har emellertid inte kommit fram genom förhöret huruvida testamentet var bevittnat och i så fall av vem. Ingen av de som hörts som vittnen i hovrätten har sett testamentet. Mot bakgrund av det som nu har redovisats anser hovrätten att Elizabet T inte med tillräcklig styrka har visat att det har funnits ett testamente till hennes förmån. Även om det en gång i tiden skulle ha funnits ett sådant testamente är det vidare inte visat att det fortfarande gällde när Ingeborg A  avled. På den punkten finns nämligen endast en uppgift från Elizabet T om att Ingeborg A  tio dagar innan hon avled åter fört testamentet på tal och den uppgiften utgör inte tillräcklig bevisning för testamentets existens. Det nu anförda innebär att Elizabet Ts fullgörelseyrkande, även om Banken skulle ha ansetts förfarit oaktsamt, inte kunnat bifallas. Hovrättens slutsats blir alltså att tingsrättens dom ska fastställas. Eftersom Elizabet T är förlorande part ska hon betala bankens rättegångskostnader i hovrätten. Det som banken har yrkat får anses skäligt. Hon ska betala ränta på beloppet enligt lag.

 

Nekas patientskadersättning för skada vid ryggoperation

Hovrätten för övre Norrland målnummer T 673-10

En man som genomgått en diskbråcksoperation och som efteråt anfört att han bland annat fått nervskador på grund av operationen nekas patientskadeersättning. Det var otvistigt att skadorna orsakats av operationen men då mannen inte har kunnat göra sannolikt att hans vårdbehov kunde tillgodoses med andra behandlingsmetoder har mannen enligt hovrätten inte rätt till patientskadersättning.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Grunder m.m. för parternas talan
Parterna har åberopat samma grunder för talan som vid tingsrätten. I allt väsentligt har de också utvecklat sin talan på sätt som framgår av tingsrättens dom. Göran J har därutöver argumenterat kring den i hovrätten tillkommande skriftliga bevisningen och anfört sammanfattningsvis att den bevisningen ytterligare bekräftar slutsatsen att hans vårdbehov hade kunnat tillgodoses genom en konservativ behandling. Bevisbörda och beviskrav Göran Js talan prövas utifrån bestämmelsen i 6 § första stycket l patientskadelagen (1996:799), som har följande lydelse: Patientskadeersättning lämnas för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av 1. undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd under förutsättning att skadan kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt, Det är patienten som har bevisbördan för att påvisa att det finns ett orsakssamband mellan behandlingen och en personskada. Av lagtexten framgår att patienten har en bevislättnad – övervägande sannolikt – när det gäller att visa detta orsakssamband. Patienten har även bevisbördan för att personskadan hade kunnat undvikas. Som en allmän utgångspunkt anges i förarbetena att det förfarande som genomförs ska anses riktigt, och inte ge rätt till patientskadeersättning, om inte patienten förmår “visa att det varit möjligt att undvika skadan [...] genom val av ett annat förfarande” (se prop. 1995/96:187 s. 33 och 85). Det framgår emellertid inte av lagtexten om patienten har en bevislättnad även när det gäller frågan om personskadan på detta sätt hade kunnat undvikas. Frågan har inte heller behandlats uttryckligen i patientskadelagens förarbeten. En patient har typiskt sett svårigheter att säkra full bevisning om medicinska förhållanden. Det bör därför vara tillräckligt att patienten gör det övervägande sannolikhet att personskadan hade kunnat undvikas genom val av ett annat tillgängligt förfarande som, enligt en bedömning i efterhand, från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt. Hovrätten prövar målet från denna utgångspunkt. Hovrättens bedömning Det är otvistigt i målet att det föreligger ett orsakssamband mellan operationen den 30 mars 2005 och de nervskador samt den impotens som drabbat Göran J. Det är vidare otvistigt att operationen var medicinskt motiverad och utfördes enligt vedertagen metod. I målet har inte gjorts gällande att skadan hade kunnat undvikas genom ett annat utförande av den valda behandlingstekniken. Som tingsrätten anfört är prövningen i målet således begränsad till om Göran Js vårdbehov hade kunnat tillgodoses på ett mindre riskfyllt sätt genom ett annat tillgängligt förfarande än det som tillämpades. Det kan i sammanhanget konstateras att ingen av parterna närmare har utvecklat vilket behandlingsresultat som skulle krävas för att Göran Js vårdbehov skulle ha ansetts tillgodosett. Göran J har, som framgått, bevisbördan i nu nämnda delar, men beviskravet är sänkt. Av utredningen framgår att Göran J vid tidpunkten för operationen led av spinal stenos, diskbråck och långvarig ryggsmärta. Göran J har påstått att hans vårdbehov vid denna tidpunkt hade kunnat tillgodoses genom fortsatt konservativ behandling bestående av bl.a. medicinering, smärtlindring och annan behandling, såsom kognitiv beteendeterapi och multidisciplinära team. Till att börja med konstaterar hovrätten att LÖF inte ifrågasatt att den av Göran J uppgivna konservativa behandlingen i och för sig utgör en i lagens mening möjlig behandlingsmetod. Det är vidare uppenbart att en konservativ behandling hade varit mindre riskfylld än det kirurgiska ingrepp som genomfördes. Frågan är då om den av Göran J förordade alternativa behandlingsmetoden skulle ha tillgodosett hans vårdbehov vid den aktuella tidpunkten. LÖF har bestritt att så skulle ha varit fallet. HOVRÄTTEN FÖR DOM T 673-10 ÖVRE NORRLAND 2012-02-10 Av Göran Js egna uppgifter framgår att han under en längre tid genomgått olika former av konservativ behandling. Periodvis – t.ex. i samband med behandlingen vid “ryggskolan i Spanien” – upplevde Göran J att han blev besvärsfri. Av utredning i övrigt framgår dock att de förbättringar som Göran J upplevde inte blev bestående. Istället kom hans ryggbesvär att förvärras över tiden. Varken Göran Js egna uppgifter eller utredningen i övrigt ger således stöd för att de konservativa behandlingar som Göran J genomgick före operationen, medförde någon varaktig förbättring av hans ryggbesvär. Göran J har gjort gällande att det funnits andra former av konservativ behandling utöver de som han redan genomgått, t.ex. kognitiv beteendeterapi och remittering till ett multidisciplinärt team. Sådana alternativa behandlingar skulle enligt honom ha tillgodosett hans vårdbehov. De vetenskapliga artiklar och rapporter som Göran Js åberopat till stöd för detta påstående, ger förvisso på ett allmänt plan stöd för slutsatsen att det vid behandling av ryggproblem finns fungerande alternativ till kirurgiska ingrepp. Bevisvärdet i detta mål av dessa artiklar och rapporter måste dock anses högst begränsat eftersom det i målet inte åberopats någon utredning till stöd för att de statistiska slutsatser som presenteras i materialet är applicerbara på Göran J och hans komplexa ryggproblematik. Att en metod statistiskt kan visas ha effekt på en befolkning eller del av en sådan innebär inte nödvändigtvis att effekten därigenom också visas på individnivå. Detta gäller i allt fall om inte särskild bevisning förts i denna del. I förevarande fall ger de sakkunnigläkare som hörts i målet – vilka tagit del av Göran Js medicinska handlingar – en entydig bild av att Göran Js ryggproblem var sådant att det inte fanns någon annan behandlingsmetod än kirurgi som kunde tillgodose vårdbehovet. Det kan noteras att operationen, såvitt framkommit, resulterade i att Göran J blev av med sin ryggvärk. Att sakkunnigläkarna endast baserat sina slutsatser på Göran Js medicinska handlingar medför förvisso att viss försiktighet får iakttas vid bedömningen av deras uppgifter. Det saknas dock helt motbevisning till stöd för att just Göran Js ryggproblematik med framgång hade kunnat behandlas på annat sätt. Göran J har därför inte förmått göra övervägande sannolikt att en fortsatt konservativ behandling hade tillgodosett hans vårdbehov vid tidpunkten för operationen. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.