När kvinnan, som slutat sitt arbete på 85 % av heltid som förskollärare, ansökte om arbetslöshetsersättning från Lärarnas arbetslöshetskassa fick hon avslag på sin ansökan med motiveringen att hon var företagare. Hon var på olika sätt delaktig i flera olika bolag och fick även en mindre lön och bilförmån, med totalt 6 000 kr per månad. Hon bedömdes ha väsentlig inflytande i verksamheten och hade som företagare inte rätt till ersättning enligt a-kassan.

Kvinnan överklagade a-kassans beslut till förvaltningsrätten och hävdade att hon trots ersättningen inte utförde arbete i bolagen. Hon borde i alla fall få ersättning enligt 17/10-regeln då hon arbetat mer än 17 timmar i veckan före arbetslösheten och inte var verksam mer än 10 timmar i veckan i bolagen.

I förvaltningsrätten uppstod något av ett moment 22 för kvinnan. Hon bedömdes utföra arbete och ha ett väsentligt inflytande i bolagen varför hon som företagare inte hade rätt till a-kassa. Men hon kunde heller inte få ersättning enligt 17/10-regeln eftersom hon själv hävdade att hon inte utfört något arbete i företagen, vilket var en förutsättning för att få ersättning enligt regeln.

Kammarrätten har nu upphävt förvaltningsrättens dom. Kammarrätten instämmer i bedömningen att hon vid sidan av sin anställning varit företagare och att hon mot bakgrund av den ersättning hon får bör ha utfört någon form av prestation i bolagen. Men då ersättningen från bolagen endast varit 6 000 kr per månad och hon arbetat 85 % av heltid som förskollärare kan hon enligt kammarrätten knappast ha arbetat mer än tio timmar i veckan. Trots att hon själv påstår att hon inte arbetat i näringsverksamheten gör kammarrätten således ändå antagandet att så är fallet, vilket gör att hon inte kan nekas a-kassa med hänvisning till att hon är företagare.

En musiker i ett rockband har efter en dom i kammarrätten blivit återbetalningsskyldig för över 50 000 kronor avseende utbetald a-kassa. Bandet drevs som ett aktiebolag och musikern ägde 25 procent av aktierna. Kammarrätten uttalar att hans ägarandel i bolaget ger honom ett relativt stort inflytande eftersom de övriga delägarna också ägde varsin fjärdedel. Visserligen hade han inte någon formell ställning som styrelseledamot eller VD och han hade heller inte rätt att teckna firman, men han hade nära anhöriga i styrelsen och sammantaget ansåg kammarrätten att han var att betrakta som en företagare som inte hade haft rätt till ersättning från a-kassan.

Mannen sålde sitt bolag i maj 2013 och sades upp från VD-posten samma dag vid ett styrelsemöte. När han sedan ansökte om arbetslöshetsersättning sa dock Småföretagarnas arbetslöshetskassa nej med motiveringen att mannen inte avregistrerats från VD-posten i Bolagsverkets register förrän i oktober 2013 och med anledning av detta varit att anse som företagare under den aktuella tiden.

Mannen överklagade och anförde att det var ett misstag av en redovisningskonsult som låg bakom att avregistreringen dröjt och åberopade ett intyg från denne som stöd. Förvaltningsrätten höll med om att det var ett misstag som gjort att mannen inte snabbare avregistrerats som VD och att han inte varit extern VD för bolaget efter överlåtelsen. Mot den bakgrunden var inte mannen att anse som företagare och målet återförvisades därför till a-kassan.

Småföretagarnas arbetslöshetskassa överklagade och anförde bland annat att förvaltningsrätten inte tänkt på de skyldigheter mannen haft enligt aktiebolagslagen ända fram till dess han avregistrerades som VD. Kammarrätten håller med kassan om att mannen haft både skyldigheter och befogenheter enligt ABL ända fram till beslutet om entledigande verkställdes. Och även om det var ett misstag som gjorde att han stod kvar som VD i Bolagsverkets register så innebär det inte att hans ansvar upphörde. Kammarrätten finner därför att kassans ursprungliga beslut att inte bevilja mannen arbetslöshetsersättning var korrekt.

Kammarrätten i Stockholm målnummer 1642-12

En person som haft arbetslöshetsersättning har inte behövt redovisa jourtid på kassakorten eftersom den tiden och villkoren för den inte har varit sådana att den hindrat honom från att stå till arbetsmarknadens förfogande. Beslutet om återbetalning av ersättning och uteslutning från a-kassan var därmed fel.

YRKANDEN M.M.
Benny Å yrkar i första hand att kammarrätten slår fast att han inte ska anses återbetalningsskyldig och att han inte heller ska uteslutas ur arbetslöshetskassan. I andra hand yrkar han att återkravet sätts ned i och med att beredskap under två dygn inte ska motsvara 48 arbetade timmar utan ett lägre timtal. I tredje hand yrkar han att det återkrävda beloppet ska efterges. Till stöd för sin talan anför Benny Å bl.a. följande. Under hans period med timanställning har även ingått s.k. snöjour. Trots den benämningen har det inte varit fråga om egentlig jour, utan om beredskapstid. Beredskapstiden har inte hindrat honom från att stå till arbetsmarknadens förfogande. Den huvudsakliga frågan i målet är om han har varit arbetslös och därmed berättigad till arbetslöshetsersättning. Begreppet arbetslöshet är inte definierat i lag men villkoren för rätt till ersättning anges i 9 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring (ALF). Villkoren brukar sammanfattas med att sökanden ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Han har haft en behovsanställning och stått till arbetsmarknadens förfogande under den tid han inte kallats in för att arbeta. Han har endast arbetat under vissa perioder och har kunnat tacka nej till erbjudet arbete. Detta styrks bl.a. av uppgifter i arbetsgivarintyg och av intyget från arbetsgivaren i vilket anges att avtalet när som helst kunde sägas upp om han skulle få erbjudande om annat arbete. Till styrkande av vad snöjour har inneburit i praktiken åberopar han två intyg utfärdade av personalchefen hos HSB. Han hänvisar även till kollektivavtalet, som han har omfattats av. Sammantaget har han varit arbetslös och stått till arbetsmarknadens förfogande. Han har därför inte lämnat någon oriktig uppgift och bör inte vara återbetalningsskyldig. I det fall kammarrätten skulle anse att beredskapstid alltid utgör arbetad tid är det i vart fall orimligt att betrakta en jourhelg som 48 arbetade timmar och dra in ersättning för en hel vecka oavsett antalet arbetade dagar i övrigt. Om kammarrätten anser att han är återbetalningsskyldig föreligger särskilda skäl för befrielse från återbetalningsskyldigheten. Det måste anses föreligga särskilda skäl för att helt efterge det återkrävda beloppet. För det fall kammarrätten finner att även beredskapstid är att anse som arbetad tid gör han gällande att han inte har lämnat uppgifterna medvetet eller grovt oaktsamt och att grund för uteslutning därför inte föreligger.

GS Arbetslöshetskassa vidhåller vad den har anfört i förvaltningsrätten och tillägger bl.a. följande. De helger som Benny Å har haft beredskap har han erhållit ersättning från arbetsgivaren oavsett om arbete utförts eller inte. Detta utgör inte någon skillnad mot den som har jour. I båda fallen får den sökande ersättning motsvarande inkomst av tjänst och i båda fallen står den sökande till arbetsgivarens förfogande. Tid med beredskap skulle i det fall det var aktuellt medräknas i ett arbetsvillkor och därmed bör omvänt gälla vid deklaration av kassakort. Det framgår inte någonstans i aktuella handlingar att Benny Å kan tacka nej till erbjudet arbete. Kassan kan inte tolka uppgifterna från arbetsgivaren på annat sätt än att Benny Å i de flesta fall under beredskap måste anta arbete om arbetsgivaren begär det. Oavsett om han kan tacka nej till arbete eller inte så kvarstår det faktum att han erhåller ersättning motsvarande inkomst av tjänst för två dygn per vecka. Då detta motsvarar 48 timmar finns ingen arbetslös tid kvar att ersätta denna vecka. Även om inkomsten är låg anser kassan att detta är förvärvsarbete.

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) har i yttrande i målet uppgett bl.a. följande. Enligt förarbetsuttalande ska all tid med inkomst av förvärvsarbete i princip räknas som arbetad tid vid beräkning av arbetsvillkoret. Detta gäller oavsett om den försäkrade faktiskt har utfört arbete eller inte under den tid som ersättning har utgått. Tid för vilken väntetidsersättning utgår räknas som arbetad tid inom arbetslöshetsförsäkringen. Detta även om ersättningen som arbetsgivaren betalar för sådan tid i regel är lägre än den ersättning för tid då faktiskt arbete utförs. Benny Å har stått till arbetsgivarens förfogande och fått ersättning för detta, även om beloppet var lägre än det som skulle ha utgått om arbete utförts. Det är IAF:s uppfattning att tid med beredskap ska räknas som arbetad tid mot bakgrund av uttalandena i förarbetena samt… rättspraxis. — Det har i målet inte framkommit några uppgifter om Benny Ås personliga eller ekonomiska förhållanden som skulle kunna utgöra sådana särskilda skäl att helt eller delvis efterge återbetalningskravet enligt 68 d § ALF. — Benny Å har vid upprepade tillfällen underlåtit att deklarera beredskapstid på sina kassakort. Det finns inga uppgifter i handlingarna att han vid något tillfälle tagit kontakt med arbetslöshetskassan och ställt frågan hur han skulle deklarera beredskapstiden. Mot denna bakgrund är det I AF: s uppfattning att Benny Å åtminstone av grov oaktsamhet orsakat att felaktig arbetslöshetsersättning utbetalats till honom. Några särskilda skäl att istället frånkänna honom rätt till ersättning har inte framkommit i målet.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Frågan i målet är om Benny Å är skyldig att betala tillbaka den arbetslöshetsersättning som han har fått och om han ska uteslutas ur arbetslöshetskassan. Benny Å har haft en tidsbegränsad timanställning hos HSB Nordvästra Götaland som inneburit snöskottning på tilldelat område inklusive s.k. snöjour. Snöjouren har avsett lördagar, söndagar och helgdagar och Benny Å har fått ersättning med 250 kr per dygn för att hålla sig tillgänglig för arbetsgivaren per telefon. Han har fått den ersättningen oavsett om han behövt rycka ut eller inte. Om han har behövt rycka ut har han fått ytterligare ersättning för det utförda arbetet. GS Arbetslöshetskassa och IAF anser att eftersom Benny Å har fått betalt av arbetsgivaren för tiden med snöjour borde han ha redovisat den tiden som arbetad tid på kassakorten. Arbetslöshetskassan och IAF baserar den uppfattningen på förarbetena till äldre motsvarighet till 12 § ALF, av vilka framgår att i princip all tid med inkomst av förvärvsarbete ska räknas som arbetad tid för uppfyllande av arbetsvillkoret (prop. 1973:56 s. 231). Vad som ska bedömas är dock inte om arbetsvillkoret i 12 § ALF är uppfyllt utan i första hand om rätt till ersättning vid arbetslöshet har förelegat enligt 9 § ALF. I den sistnämnda paragrafen anges bl.a. att rätt till ersättning har sökande som är arbetsföra och oförhindrade att åta sig arbete för en arbetsgivares räkning minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan samt är beredda att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken de inte anmält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan. I förarbetena (a. prop. s. 69 och 178) anges bl.a. följande rörande rätten till ersättning. Som villkor för ersättningsrätt ska gälla att den arbetslöse är oförhindrad att förvärvsarbeta. Detta innebär att det inte får föreligga någon omständighet som hindrar den arbetslöse att överhuvudtaget utföra tillgängligt och lämpligt förvärvsarbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd under arbetslöshet. Villkoret innefattar samtidigt alla omständigheter som kan utgöra hinder för att utföra tillgängligt förvärvsarbete. Det kan därmed sägas innebära att arbetssökande ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Frågan blir därmed om Benny Å under tiden med s.k. snöjour kan anses ha stått till arbetsmarknadens förfogande på så sätt att han har rätt till ersättning enligt 9 § ALF. Enligt GS Arbetslöshetskassa framgår det inte av utredningen att Benny Å har kunnat tacka nej till erbjudet arbete under tid med snöjour. I epost den 23 april 2012 har personalchefen vid HSB Nordvästra Götaland uppgett att man generellt inte förväntas säga ja till erbjudet arbete alla gånger under en hel vinter. I en skrivelse den 12 mars 2013 har personalchefen uppgett att arbetstagare inte är skyldiga att tacka ja till erbjudet arbete vid behovsanställningar och att detta har gällt även under helger med beredskap, s.k. snöjour. Han har i skrivelsen vidare uppgett att även om detta inte varit dokumenterat historiskt så är han övertygad om att den nämnda andemeningen gällde även vid tillfällen under 2009/2010. Enligt kammarrätten finns det inte anledning att ifrågasätta personalchefens uppgifter. Även beredskapsersättningens ringa storlek om 250 kr per dygn talar för att skyldighet att tacka ja till erbjudet arbete inte har förelegat. Mot denna bakgrund bedömer kammarrätten att Benny Å inte har varit skyldig att rycka ut och snöröja. Sammanfattningsvis anser kammarrätten att det inte är visat att snöjouren och den ersättning som Benny Å har fått för den har hindrat honom från att stå till arbetsmarknadens förfogande. Benny Å har därför varken varit skyldig att redovisa tiden med snöjour på kassakorten eller fått ersättning som han inte har haft rätt till. Eftersom Benny Å alltså inte har lämnat oriktig uppgift föreligger varken återbetalningsskyldighet enligt 68 § ALF eller grund för att utesluta honom ur arbetslöshetskassan enligt 37 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor. På grund av det anförda ska överklagandet bifallas på så sätt att underinstansernas avgöranden ska upphävas i nu aktuella delar.

Kammarrätten i Stockholm målnummer 1255-12

Arbetslöshetskassans beslut baseras på uppgifter om kvinnan haft sin barnomsorg ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete medan förvaltningsrätten därutöver även tagit ställning till frågan om hon varit aktivt arbetssökande. Kammarrätten finner att det delvis är fråga om skilda händelseförlopp som lagts till grund för de båda besluten och att förvaltningsrätten gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut. Kvinnan behöver därför inte betala tillbaka a-kassa för 6 månader.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Frågorna i målet i kammarrätten är dels om Dalia T är återbetalningsskyldig för utbetald arbetslöshetsersättning för perioden den 3 december 2010 – 2 juni 2011, dels om förvaltningsrätten haft fog för sitt beslut att i stället för att utesluta Dalia T från arbetslöshetskassan frånkänna henne rätt till ersättning för ett visst antal dagar som det ankom på arbetslöshetskassan att pröva. Det antecknas att Dalia T i förvaltningsrätten medgivit att hon gjorde fel som deklarerade sig som arbetslös den 1-2 december 2010.

Återkrav
Arbetslöshetskassan beslutade den 26 september 2011 att av Dalia T återkräva utbetald arbetslöshetsersättning om 26 840 kr avseende perioden den 2 december 2010-2juni2011. Grunden för beslutet var att hon lämnat oriktiga uppgifter genom att till arbetslöshetskassan uppge att hon haft sin barntillsyn ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete under den aktuella perioden. Förvaltningsrätten har, efter att ha funnit att Dalia T haft sin barntillsyn ordnad och därmed också varit oförhindrad att åta sig arbete, på eget initiativ prövat om hon uppfyllt kravet i 9 § 5 ALF på att vara aktivt arbetssökande. Förvaltningsrätten har därvid funnit att hon inte sökt tillräckligt många arbeten och att hon således ändå inte haft rätt till arbetslöshetsersättning. Kammarrätten konstaterar att det av utredningen i målet framgår att arbetslöshetskassan utrett huruvida Dalia T sökt tillräckligt många arbeten under den aktuella perioden. Arbetslöshetskassan har dock varken i grundbeslut eller i omprövningsbeslut tagit ställning till om förhållandena har varit sådana att Dalia T till följd av att hon inte varit aktivt arbetssökande far anses ha uppburit arbetslöshetsersättning obehörigen. Frågan blir då om förvaltningsrättens avgörande gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut genom att föra in denna omständighet. En förutsättning för att förvaltningsrätten ska ha haft möjlighet att göra detta är att det fortfarande har varit fråga om samma sak som prövades av arbetslöshetskassan i beslut den 26 september 2011. Av avgörande betydelse för denna fråga är om förvaltningsrättens avgörande i denna del grundar sig på samma händelseförlopp som låg till grund för arbetslöshetskassans beslut. Förvaltningsrättens avgörande och arbetslöshetskassans beslut gäller visserligen återkrav av samma arbetslöshetsersättning och avser samma tidsperiod men skiljer sig åt i viktiga hänseenden. Arbetslöshetskassans beslut baseras på uppgifter om Dalia T haft sin barnomsorg ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete medan förvaltningsrätten därutöver även tagit ställning till frågan om hon varit aktivt arbetssökande. Kammarrätten finner att det delvis är fråga om skilda händelseförlopp som lagts till grund för de båda besluten och att förvaltningsrätten gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut genom att på eget initiativ pröva om Dalia T uppfyllt kravet på att den som söker ersättning ska vara aktivt arbetssökande (jfr RÅ 2010 ref 1). Det var således fel av förvaltningsrätten att avslå Dalia Ts överklagande på denna grund. När det sedan gäller frågan om Dalia T under den aktuella perioden varit oförhindrad att åta sig arbete, finner kammarrätten i likhet med förvaltningsrätten att arbetslöshetskassan inte förmått visa att hon varit förhindrad att söka arbete på grund av att hon inte har hatt sin barnomsorg ordnad. Dalia T kan således inte anses skyldig att återbetala utbetald arbetslöshetsersättning på den grunden att hon varit förhindrad att åta sig arbete.

Vad Dalia T anfört i denna del och vad som i övrigt förekommit i målet föranleder inte kammarrätten att göra någon annan bedömning än den förvaltningsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås i denna del.