Bidragsfuskare får villkorlig dom och dryga böter

En 40-årig kvinna i Holmsund har av hovrätten dömts till villkorlig dom och 100 gånger 50 dagsböter för grovt bidragsbrott. Kvinnan har genom felaktiga uppgifter fuskat till sig 358 596 kronor i sjukersättning och 42 835 kronor i bostadstillägg från Försäkringskassan.

I en tidigare dom hade tingsrätten avstått från att ge kvinnan dagsböter med motiveringen att hon hade en stor skuldbörda att återbetala varför det fanns förmildrande omständigheter för att hon skulle slippa dagsböter. Hovrätten har nu ändrat tingsrättens dom och förenar den villkorliga domen med dagsböter.

Kritik från JO mot färdtjänsten i Göteborgs stad.

JO ger kritik mot färdtjänstnämnden i Göteborgs stad för bristfällig motivering av ett beslut om begränsning av antalet färdtjänstresor. Färdtjänstnämndens motivering till beslutet bestod huvudsakligen av en förkortad version av lagtexten och gav därför intrycket av att vara en standardformulering som används vid alla ärenden där resor begränsas. Av ett beslut från en myndighet skall det framgå vad som har varit avgörande för utgången i det enskilda fallet. Vidare skall den enskilde förstå vad orsaken är och hur myndigheten har resonerat. Även om det skriftliga beslutet kompletteras med muntlig information är det inte heller tillräckligt. JO kritiserar därför färdtjänstnämnden för den ofullständiga motiveringen.

Min uppfattning är att det är vanligt förekommande att myndigheter gör det enkelt för sig vid sin motivering av ansökningar som avslås. Det är därför viktigt att den enskilde kräver en tydlig motivering som man förstår. Eftersom om myndigheten måste göra en ordentlig motivering blir det svårare för myndigheten att avslå en ansökan. Vidare blir det enklare för den enskilde att hitta brister i myndighetens uppfattning.

 

Skadestånd för felaktiga särskoleplaceringar

Hovrätten över Skåne och Blekingen målnummer T 1537-11

Tvillingbröderna är inte utvecklingsstörda trots det placerades de i särskola. Vellinge kommun har handlat felaktigt och försumligt. Vidare kan det inte uteslutas att det funnits ekonomiska motiv bakom besluten. Hovrätten fastställer nu Vellinge kommuns skadeståndsskyldighet gentemot bröderna.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Genom besluten den 10 januari 2000 bestämdes att Rasmus och Robin skulle tas emot i särskola. Som tingsrätten har konstaterat var en förutsättning för att Rasmus och Robin skulle kunna bli aktuella för placering i särskola att de var utvecklingsstörda eller hade något av vissa andra funktionshinder som inte är aktuella i deras fall. Vellinge kommun har i hovrätten inte gjort gällande att Rasmus och Robin verkligen var utvecklingsstörda när besluten fattades. Som tingsrätten har konstaterat har Vellinge kommun inte heller presenterat någon utredning som skulle ge stöd för att så var fallet. I stället talar utredningen som Rasmus och Robin lagt fram med styrka för att de inte var utvecklingsstörda. Mot denna bakgrund och av de skäl som tingsrätten i övrigt redovisat i denna del anser hovrätten att Rasmus och Robin lagt fram tillräckligt underlag till stöd för att de inte var utvecklingsstörda när besluten om särskoleplacering fattades och följaktligen också för att besluten därför var felaktiga. Den fråga som då uppkommer är om Vellinge kommun vid de felaktiga besluten gjort sig skyldig till fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen och att kommunen därigenom är ersättningsskyldig för den skada som orsakats genom den felaktiga myndighetsutövningen. Vellinge kommun har i hovrätten anfört att skadeståndsskyldighet för en myndighets felaktiga bedömning av en rättsfråga förutsätter att bedömningen varit uppenbart felaktig. Detta är i och för sig riktigt. I det aktuella fallet grundas emellertid talan inte endast på att kommunen gjort en felaktig bedömning utan också på att de felaktiga besluten berott på en bristfällig utredning och på att kommunen inte uttömde möjligheterna att låta Rasmus och Robin gå kvar i grundskolan. Vad förts gäller frågan om Vellinge kommun gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning genom att inte uttömma möjligheterna att låta Rasmus och Robin gå kvar i grundskola så har hovrätten redan konstaterat att det inte fanns förutsättningar för att placera dem i särskola. Det hade därför ingen betydelse om möjligheterna för dem att gå kvar i grundskolan uttömdes eller inte. Kommunen är därför inte skadeståndsskyldig på grund av att den inte skulle ha uttömt möjligheterna för Rasmus och Robin att fortsätta i grundskolan. När det sedan gäller frågan om den utredning som låg till grund för besluten om särskoleplacering var bristfällig så har Eva vid förhöret med henne berättat att hon och hennes kollegor inte använde begreppet utvecklingsstörning när de diskuterade om Rasmus och Robin skulle placeras i särskola. I stället gjorde de en helhetsbedömning för att finna den skolform som passade Rasmus och Robin bäst. Eva, och därigenom Vellinge kommun, har alltså inte gjort en bedömning av om Rasmus och Robin tillhörde den grupp elever som särskolan är till för. Som tingsrätten har konstaterat gav resultaten av de WISC III-test som kommunens psykolog hade utfört och som kommunen hade tillgång till när besluten fattades stöd för att Rasmus och Robin inte var utvecklingsstörda. Hovrätten instämmer också i de slutsatser som tingsrätten har dragit beträffande bland annat det arbetssätt som kommunen borde ha haft och det tillvägagångssätt som kommunen använde för att ta fram ett underlag för besluten om särskoleplacering. Mot denna bakgrund ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att kommunen gjort sig skyldig till fel och försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen. Mot bakgrund av slutsatserna ovan är Vellinge kommun skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada som Rasmus och Robin kan ha orsakats av besluten att ta emot dem i särskola. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.

Förvaltningsrättens prövning gick utöver vad som omfattades av arbetslöshetskassans beslut

Kammarrätten i Stockholm målnummer 1255-12

Arbetslöshetskassans beslut baseras på uppgifter om kvinnan haft sin barnomsorg ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete medan förvaltningsrätten därutöver även tagit ställning till frågan om hon varit aktivt arbetssökande. Kammarrätten finner att det delvis är fråga om skilda händelseförlopp som lagts till grund för de båda besluten och att förvaltningsrätten gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut. Kvinnan behöver därför inte betala tillbaka a-kassa för 6 månader.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Frågorna i målet i kammarrätten är dels om Dalia T är återbetalningsskyldig för utbetald arbetslöshetsersättning för perioden den 3 december 2010 – 2 juni 2011, dels om förvaltningsrätten haft fog för sitt beslut att i stället för att utesluta Dalia T från arbetslöshetskassan frånkänna henne rätt till ersättning för ett visst antal dagar som det ankom på arbetslöshetskassan att pröva. Det antecknas att Dalia T i förvaltningsrätten medgivit att hon gjorde fel som deklarerade sig som arbetslös den 1-2 december 2010.

Återkrav
Arbetslöshetskassan beslutade den 26 september 2011 att av Dalia T återkräva utbetald arbetslöshetsersättning om 26 840 kr avseende perioden den 2 december 2010-2juni2011. Grunden för beslutet var att hon lämnat oriktiga uppgifter genom att till arbetslöshetskassan uppge att hon haft sin barntillsyn ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete under den aktuella perioden. Förvaltningsrätten har, efter att ha funnit att Dalia T haft sin barntillsyn ordnad och därmed också varit oförhindrad att åta sig arbete, på eget initiativ prövat om hon uppfyllt kravet i 9 § 5 ALF på att vara aktivt arbetssökande. Förvaltningsrätten har därvid funnit att hon inte sökt tillräckligt många arbeten och att hon således ändå inte haft rätt till arbetslöshetsersättning. Kammarrätten konstaterar att det av utredningen i målet framgår att arbetslöshetskassan utrett huruvida Dalia T sökt tillräckligt många arbeten under den aktuella perioden. Arbetslöshetskassan har dock varken i grundbeslut eller i omprövningsbeslut tagit ställning till om förhållandena har varit sådana att Dalia T till följd av att hon inte varit aktivt arbetssökande far anses ha uppburit arbetslöshetsersättning obehörigen. Frågan blir då om förvaltningsrättens avgörande gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut genom att föra in denna omständighet. En förutsättning för att förvaltningsrätten ska ha haft möjlighet att göra detta är att det fortfarande har varit fråga om samma sak som prövades av arbetslöshetskassan i beslut den 26 september 2011. Av avgörande betydelse för denna fråga är om förvaltningsrättens avgörande i denna del grundar sig på samma händelseförlopp som låg till grund för arbetslöshetskassans beslut. Förvaltningsrättens avgörande och arbetslöshetskassans beslut gäller visserligen återkrav av samma arbetslöshetsersättning och avser samma tidsperiod men skiljer sig åt i viktiga hänseenden. Arbetslöshetskassans beslut baseras på uppgifter om Dalia T haft sin barnomsorg ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete medan förvaltningsrätten därutöver även tagit ställning till frågan om hon varit aktivt arbetssökande. Kammarrätten finner att det delvis är fråga om skilda händelseförlopp som lagts till grund för de båda besluten och att förvaltningsrätten gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut genom att på eget initiativ pröva om Dalia T uppfyllt kravet på att den som söker ersättning ska vara aktivt arbetssökande (jfr RÅ 2010 ref 1). Det var således fel av förvaltningsrätten att avslå Dalia Ts överklagande på denna grund. När det sedan gäller frågan om Dalia T under den aktuella perioden varit oförhindrad att åta sig arbete, finner kammarrätten i likhet med förvaltningsrätten att arbetslöshetskassan inte förmått visa att hon varit förhindrad att söka arbete på grund av att hon inte har hatt sin barnomsorg ordnad. Dalia T kan således inte anses skyldig att återbetala utbetald arbetslöshetsersättning på den grunden att hon varit förhindrad att åta sig arbete.

Vad Dalia T anfört i denna del och vad som i övrigt förekommit i målet föranleder inte kammarrätten att göra någon annan bedömning än den förvaltningsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås i denna del.

Stresskänslig nekas sjukpenning

Kammarrätten i Göteborg målnummer 8911-11

Eftersom hon har fibromyalgi, depression och ångest och stora svårigheter att hantera stress, anser läkaren att kvinnan inte kan ta något på arbetsmarknaden förekommande arbete. Enligt kammarrätten visar dock den sammantagna besvärsbilden inte på ett tydligt sätt hur de medicinska besvären faktiskt begränsar kvinnans arbetsförmåga i ett lämpligt fysiskt lättare arbete utan inslag av stress och med möjlighet till egenstyrning av arbetstakt. Kammarrätten anser att den reguljära arbetsmarknaden rymmer sådana arbeten varför kammarrätten nekar kvinnan sjukpenning för den sökta perioden.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Frågan i målet är om Carina O är berättigad till sjukpenning under perioden den 19 april – 31 augusti 2010. Carina O uppbär halv stadigvarande sjukersättning och var vid tiden för aktuell sjukanmälan arbetslös. Hennes restarbetsförmåga ska därför bedömas i förhållande till varje typ av förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Sjukpenning utges endast om den försäkrade har en sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden (3 kap. 7 § AFL). Vid prövning av rätten till sjukpenning ska en strikt medicinsk bedömning göras. Rätten till sjukpenning kräver således att arbetsoförmågan ytterst ska kunna föras tillbaka på sjukdom. Besvär som i första hand inte är medicinskt betingade bör hanteras med andra åtgärder än sjukskrivning. Genom exempelvis en angiven diagnos kan det framstå som troligt att en nedsatt arbets förmåga föreligger. Utöver diagnos och sjukdomsbeskrivning måste emellertid den åtföljande funktions- och aktivitetsbegränsningen i arbetet klart framgå av den medicinska dokumentationen. Även om det är Försäkringskassans uppgift att bedöma om arbetsförmågan är nedsatt av medicinska skäl så kan en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen vara till god ledning vid bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga (jfr t.ex. Högsta förvaltningsdomstolens dom den 18 april 2012 i mål nr 3174-11). Carina O deltog i mitten av maj 2009 i en försäkringsmedicinsk utredning vid Manpower Hälsopartner Försäkringsmedicin. Denna utredning påvisade en nedsättning av arbetsförmågan på medicinsk grund till följd av fibromyalgi, trötthet och sömnstörning. Hennes arbetsförmåga bedömdes stadigvarande nedsatt i alla på den reguljära arbetsmarknaden förekommande arbeten och med 75 procent i skyddade arbeten och lönebidragsarbeten. Därutöver anges i utredningen bl.a. följande. De psykiska inslagen i besvärsbilden bedöms sammantaget medföra en lätt till måttlig påverkan på psykiska funktioner och färdigheter. Den kliniska bilden överensstämmer främst med diagnoserna fibromyalgi och trötthet. Funktionsnedsättning på medicinsk grund relaterad till arbete ses främst i form av stor nedsättning av stresstolerans, stor smärtupplevelse och stor påverkan/nedsättning av tilltron till framtida arbetsförmåga. Aktivitetsnedsättning på medicinsk grund relaterad till arbete ses främst i form av stor nedsättning av förmåga att hantera stress och att lyfta och bära. I Manpowers utredning anges inte närmare på vilket sätt Carina Os arbetsförmåga är nedsatt i ett med hänsyn till hennes besvär lämpligt arbete, t.ex. ett administrativt fysiskt lättare arbete. I utredningen, som genomfördes nästan ett år innan i målet aktuellt sjukfall inleddes, kan också utläsas arbetshinder av andra skäl än strikt medicinska sådana. Inte heller kan i underlag från Arbetsförmedlingen utläsas någon närmare beskrivning av på vilket sätt Carina Os arbetsförmåga är nedsatt i ett för henne lämpligt fysiskt lättare arbete utan inslag av stress. I medicinskt underlag den l juni 2010 anger leg. läkaren Lisa Sprengel att Carina Os arbetsförmåga är helt nedsatt under perioden den l april – 30 juni 2010. Som status och objektiva undersökningsfynd anges gott allmäntillstånd, nedstämd, koncentrationssvårigheter, oro samt spänd i musklerna, epikondyler och höftparti. Som aktivitetsbegränsning anges att Carina O inte kan utföra kroppsansträngande arbete utan att bli försämrad och att hon inte kan koncentrera sig någon längre stund på grund av oro, ångest och sömnsvårigheter. I medicinska underlag jämte journalanteckning och intyg som utfärdats av leg. läkaren Gudrun Sundgren den 30 juni 2010 anges Carina Os arbetsförmåga vara helt nedsatt under perioden den l april – 31 augusti 2010. Som aktivitetsbegränsning anges att Carina O på grund av myalgin inte kan utföra något fysiskt ansträngande arbete, framför allt inte repetitiva moment. Hennes depression och ångestbesvär gör att hon har svårt att träffa folk. Yrseln kan ge ökad spänning och yrsel i ond cirkel. Alla former av stress påverkar både minne, yrsel och muskelsmärtor. Allt detta sammantaget gör att hon inte kan ta något på arbetsmarknaden förekommande arbete. De intygsskrivande läkarna har i medicinska underlag som utfärdats i anslutning till i målet aktuell period beskrivit Carina Os sammantagna besvärsbild, men har inte på ett tydligt sätt angett hur de medicinska besvären faktiskt begränsar hennes arbetsförmåga i ett lämpligt fysiskt lättare arbete utan inslag av stress och med möjlighet till egenstyrning av arbetstakt. Enligt kammarrättens mening får den reguljära arbetsmarknaden anses rymma sådana arbeten. Mot nu angiven bakgrund och med beaktande av de aktivitetsbegränsningar som redovisas i de medicinska underlagen kan Carina Os arbetsförmåga inte anses ha varit nedsatt med minst en fjärdedel under i målet aktuell period. Vid sådant förhållande har hon inte rätt till sjukpenning fr.o.m. den 19 april 2010 och Försäkringskassans överklagande ska bifallas.

 

Pendlingsproblem påverkar inte bedömningen av arbetsförmåga vid sjukersättning

Kammarrätten i Jönköping målnummer 2287-11

Kammarrätten nekar en kvinna rätt till hel sjukpenning med anledning av att inga andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom längre ska kunna påverka rätten till sjukersättning. Att kvinnan på grund av sin problematik har svåra problem att pendla till annan ort för lämpligt anpassat jobb saknar därför betydelse.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Tillämpliga lagrum är 7 kap. 1-3 §§ AFL. AFL har upphävts men är enligt
l kap. 3 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken
tillämplig i målet. Reglerna om sjukförsäkring motsvarande dem i AFL
finns numera i 33 kap. socialförsäkringsbalken.
Mona J är sedan tidigare beviljad halv sjukersättning. Frågan i
målet är om Mona Js arbetsförmåga fr.o.m. januari 2010 är
stadigvarande nedsatt på grund av sjukdom med minst tre fjärdedelar och att hon därför är berättigad till sjukersättning utöver beviljad halv sådan förmån. Arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till förvärvsarbeten på hela arbetsmarknaden, inklusive skyddat arbete eller arbete med lönebidrag. I det särskilda läkarutlåtande av specialistläkaren Rolf A den 31 augusti 2009 bedöms Mona Js arbetsförmåga till följd av
aktivitetsbegränsningama varaktigt nedsatt med 100 procent i förhållande
till på arbetsmarknaden vanligt förekommande arbeten. Vidare anförs att en synnerligen välanpassad arbetssituation, som den hon hade tidigare,
skulle man möjligen kunna tillvarata en restarbetsformåga om 50 procent
med förutsättning att denna tänkta idealarbetsplats fanns tillgänglig på
hemorten. Av motiven till reglerna om sjukersättning i AFL framgår att det tidigare kravet på att arbetet ska vara normalt förekommande på arbetsmarknaden har tagits bort och att andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom inte ska kunna påverka rätten till sjukersättning. Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska därför inte längre den försäkrades ålder, bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter beaktas (prop. 2007/08:136 sid. 88 och sid. 103). Bosättningsförhållanden kan således inte beaktas vid bedömningen av Mona Js arbetsförmåga. Vid en sammantagen bedömning av utredningen i målet finner
kammarrätten att Mona J inte har gjort sannolikt att hennes
arbetsförmåga har varit stadigvarande nedsatt med minst tre fjärdedelar
fr.o.m. januari 2010 i förhållande till förvärvsarbeten på hela
arbetsmarknaden, Mona J har således inte rätt till sjukersättning
utöver tidigare beviljad sjukersättning. Försäkringskassans överklagande
ska därför bifallas.

Högsta förvaltningsdomstolen målnummer 3174-11

Arbetsförmedlingens arbetsförmågebedömning gjordes drygt ett halvår efter Försäkringskassans beslut om sjukpenning. Därför bortser Högsta förvaltningsdomstolen från Arbetsförmedlingens arbetsförmågebedömning. Av Försäkringskassans bedömning framgick att kvinnan vid tiden för försäkringskassans beslut hade hel arbetsförmåga i ett arbete där arbetsuppgifterna huvudsakligen utförs stillasittande. Eftersom den reguljära arbetsmarknaden innehåller sådana arbeten som kvinnan kunde klara av, är kvinnan inte berättigad till sjukpenning.

SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET
Rättslig reglering
Enligt 3 kap. 7 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring., AFL, utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det enligt tredje stycket beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. I femte stycket anges att från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden i övrigt. AFL har upphävts men är enligt l kap. 3 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken tillämplig i målet. Regler om sjukpenning motsvarande dem i 3 kap. 7 § femte stycket AFL finns numera i 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken. Enligt 3 kap. 7 § femte stycket AFL i dess lydelse före den l juli 2008 skulle arbetsförmågan inte bedömas i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden utan i stället i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. I förarbetena till den lydelsen angavs att en bedömning av arbetsförmågan gentemot varje typ av arbete som är förekommande på arbetsmarknaden skulle leda allt för långt och att den krets av arbeten som den försäkrades arbetsförmåga ska bedömas i förhållande till måste ges en praktisk och rationell avgränsning. Bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda bör tillämparen bedöma om den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Kan den försäkrade inte få ett sådant arbete är han eller hon att anse som arbetslös. Avgränsningen innebär alltså att den försäkrades bibehållna arbetsförmåga inte enbart bör bedömas i förhållande till de arbeten som finns direkt tillgängliga (prop. 1996/97:28 s. 17 f.). Enligt socialförsäkringsutskottet var det i första hand personer som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som i fortsättningen inte skulle få ersättning från sjukförsäkringen (1996/97:SfU6s. 10). I förarbetena till i målet tillämplig lydelse av 3 kap. 7 § femte stycket AFL anges att ett uttalat syfte med den reformering av sjukförsäkringen som tidigare genomförts var att försäkringen skulle renodlas och att ersättning från försäkringen endast skulle utges när arbetsförmågan var nedsatt av medicinska orsaker. Denna renodling har dock inte åstadkommits utan sjukförsäkringen är för mjuk och situationen på arbetsmarknaden har tillmätts för stor betydelse. Bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska vidgas till att avse om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete någonstans på arbetsmarknaden. Bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete och det ska räcka att den försäkrade kan utföra något sådant arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom ska inte kunna påverka rätten till ersättning. Ersättning från sjukförsäkringen bör endast vara ett alternativ om arbetsförmågan är så nedsatt att något arbete av betydelse inte kan utföras. Det kan dock inte anses att en försäkrad kan försörja sig genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden om den försäkrade endast kan utföra arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad är mycket udda och sällan förekommande (prop.2007/08:136s. 66 ff.). Regeringen har den 15 mars 2012 beslutat propositionen Ett återinförande av begreppet normalt förekommande arbete (prop. 2011/12:113) med förslag till ändringar i bl.a. 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken som innebär att uttrycket “den reguljära arbetsmarknaden” ersätts av uttrycket “normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Ändringarna föreslås träda i kraft den l juli 2012.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
För att sjukpenning ska utges krävs att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Föreligger en sådan förmåga utges inte sjukpenning. Bedömningen i ett enskilt fall ska göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande för bedömningen blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda ska en bedömning göras huruvida den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete. Denna bedömning ska göras oavsett om den försäkrade kan få ett sådant arbete eller inte. Enligt den i målet tillämpliga lydelsen av 3 kap. 7 § femte stycket AFL ska bedömningen göras i förhållande till ett förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. I de ovan refererade förarbetena anges att detta innebär att bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete, dock inte arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad är mycket udda och sällan förekommande. Av Arbetsförmedlingens arbetsförmågebedömning från december 2009 framgår att Skrollan A inte klarar att stå till arbetsmarknadens förfogande ens i ett mycket anpassat arbete. Hon är i behov av medicinsk rehabilitering och strategier för att hantera smärta innan hon åter är aktuell för att klara arbetsmarknadens krav. Högsta förvaltningsdomstolen vill poängtera att även om det är Försäkringskassans uppgift att bedöma om arbetsförmågan är nedsatt av medicinska skäl så kan en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen vara till god ledning vid bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga. I förevarande mål har dock bedömningen från Arbetsförmedlingen gjorts en relativt lång tid efter Försäkringskassans beslut om sjukpenning i mars 2009. Av den medicinska utredning som förelåg vid tidpunkten för Försäkringskassans bedömning framgår att Skrollan A hade hel arbetsförmåga i ett arbete där arbetsuppgifterna utförs huvudsakligen stillasittande. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening far den reguljära arbetsmarknaden anses rymma sådana arbeten. Skrollan As arbetsförmåga kan därför inte anses vara nedsatt med minst en fjärdedel och hon har därmed inte rätt till sjukpenning fr.o.m. den 19 mars 2009.

 

Fantomsmärtor inte skäl för sjukersättning

Kammarrätten i Jönköping målnummer 2724-11

Arbetet som bilåkande lantbrevbärare kan i och för sig vara påfrestande för mannen som har amputerat benet högt upp och säger sig ha fantomsmärtor som bland annat påverkar hans koncentrationsförmåga, konstaterar kammarrätten. Mannens arbetsförmåga har dock inte prövats mot andra typer av lämpliga arbeten där kraven är annorlunda och hänsyn kan tas till hans begränsningar. Utredningen visar således inte att mannens arbetsförmåga var stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till arbeten på hela arbetsmarknaden för den sökta perioden. Hans begäran om sjukersättning avslås därför.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Frågan i målet gäller om Anders P uppfyller kriterierna för att beviljas halv sjukersättning från och med januari 2010. Anders P anger att det inte är amputationen i sig som utgör grunden för nedsättningen av arbetsförmågan utan beskriver att han har besvär med fantomsmärtor. Smärtorna påverkar hans sömn och detta leder i sin tur till kognitiv påverkan, vilket påverkar hans arbetsförmåga. Dessa besvär är till sin natur subjektiva. I det medicinska underlaget finns således inte någon objektiv bedömning av hur dessa besvär påverkar hans funktionsförmåga, alltså i vilken grad eller under vilka förutsättningar. Det finns inte heller någon motiverad bedömning av hur besvären och övriga följder av amputationen påverkar hans förmåga att utföra något annat arbete än det han nu har. Någon motiverad bedömning finns inte heller av om fantomsmärtorna kommer att bestå under överskådlig framtid. För att arbetsförmågan ska anses vara stadigvarande nedsatt ska ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering bedömas inte kunna medföra att arbetsförmågan förbättras. Arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden, inklusive skyddat arbete eller arbete med lönebidrag. Det finns inte några formella krav på att alla rehabiliteringsmöjligheter har prövats om det kan konstateras att de inte skulle resultera i någon förändring (se HFD 2011 ref. 63). Vid prövningen av arbetsförmågan i förhållande till hela arbetsmarknaden kan det dock ha betydelse i bevishänseende om en prövning har skett eller förutsättningarna för en sådan har utretts. Av utredningen framkommer att Anders P inte har prövats i ett annat arbete. Även om hans nuvarande arbete har anpassats efter de nya förutsättningarna, innebär arbetet som lantbrevbärare bilkörning med de krav på kognitiv och fysisk förmåga som följer med detta. Utredningen visar emellertid inte att Anders P är förhindrad att utföra andra typer av lampliga arbeten där kraven är annorlunda och där hänsyn kan tas till hans begränsningar. Enligt kammarrättens mening ger utredningen inte stöd för bedömningen att Anders Ps arbetsförmåga vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut var stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till arbeten på hela arbetsmarknaden, inklusive anpassade och skyddade arbeten. Förutsättningarna för att bevilja honom sjukersättning är därmed inte uppfyllda. Försäkringskassans överklagande ska därför bifallas.

 

SGI:n borde ha räknats upp

Justitiekanslern målnummer 1242-11-40

Att Försäkringskassan underlåtit att årligen anpassa den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) efter löneutvecklingen för en man har ansett utgöra grund för skadestånd. Mannen beviljas i ett första steg drygt 13 000 kronor i ersättning för skada. Justitiekanslern överlämnar åt Försäkringskassan att beräkna fortsatta skadeståndsanspråk.