Kammarrätten i Stockholm målnummer 1255-12

Arbetslöshetskassans beslut baseras på uppgifter om kvinnan haft sin barnomsorg ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete medan förvaltningsrätten därutöver även tagit ställning till frågan om hon varit aktivt arbetssökande. Kammarrätten finner att det delvis är fråga om skilda händelseförlopp som lagts till grund för de båda besluten och att förvaltningsrätten gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut. Kvinnan behöver därför inte betala tillbaka a-kassa för 6 månader.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Frågorna i målet i kammarrätten är dels om Dalia T är återbetalningsskyldig för utbetald arbetslöshetsersättning för perioden den 3 december 2010 – 2 juni 2011, dels om förvaltningsrätten haft fog för sitt beslut att i stället för att utesluta Dalia T från arbetslöshetskassan frånkänna henne rätt till ersättning för ett visst antal dagar som det ankom på arbetslöshetskassan att pröva. Det antecknas att Dalia T i förvaltningsrätten medgivit att hon gjorde fel som deklarerade sig som arbetslös den 1-2 december 2010.

Återkrav
Arbetslöshetskassan beslutade den 26 september 2011 att av Dalia T återkräva utbetald arbetslöshetsersättning om 26 840 kr avseende perioden den 2 december 2010-2juni2011. Grunden för beslutet var att hon lämnat oriktiga uppgifter genom att till arbetslöshetskassan uppge att hon haft sin barntillsyn ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete under den aktuella perioden. Förvaltningsrätten har, efter att ha funnit att Dalia T haft sin barntillsyn ordnad och därmed också varit oförhindrad att åta sig arbete, på eget initiativ prövat om hon uppfyllt kravet i 9 § 5 ALF på att vara aktivt arbetssökande. Förvaltningsrätten har därvid funnit att hon inte sökt tillräckligt många arbeten och att hon således ändå inte haft rätt till arbetslöshetsersättning. Kammarrätten konstaterar att det av utredningen i målet framgår att arbetslöshetskassan utrett huruvida Dalia T sökt tillräckligt många arbeten under den aktuella perioden. Arbetslöshetskassan har dock varken i grundbeslut eller i omprövningsbeslut tagit ställning till om förhållandena har varit sådana att Dalia T till följd av att hon inte varit aktivt arbetssökande far anses ha uppburit arbetslöshetsersättning obehörigen. Frågan blir då om förvaltningsrättens avgörande gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut genom att föra in denna omständighet. En förutsättning för att förvaltningsrätten ska ha haft möjlighet att göra detta är att det fortfarande har varit fråga om samma sak som prövades av arbetslöshetskassan i beslut den 26 september 2011. Av avgörande betydelse för denna fråga är om förvaltningsrättens avgörande i denna del grundar sig på samma händelseförlopp som låg till grund för arbetslöshetskassans beslut. Förvaltningsrättens avgörande och arbetslöshetskassans beslut gäller visserligen återkrav av samma arbetslöshetsersättning och avser samma tidsperiod men skiljer sig åt i viktiga hänseenden. Arbetslöshetskassans beslut baseras på uppgifter om Dalia T haft sin barnomsorg ordnad och därmed varit oförhindrad att åta sig arbete medan förvaltningsrätten därutöver även tagit ställning till frågan om hon varit aktivt arbetssökande. Kammarrätten finner att det delvis är fråga om skilda händelseförlopp som lagts till grund för de båda besluten och att förvaltningsrätten gått utöver vad som omfattas av arbetslöshetskassans beslut genom att på eget initiativ pröva om Dalia T uppfyllt kravet på att den som söker ersättning ska vara aktivt arbetssökande (jfr RÅ 2010 ref 1). Det var således fel av förvaltningsrätten att avslå Dalia Ts överklagande på denna grund. När det sedan gäller frågan om Dalia T under den aktuella perioden varit oförhindrad att åta sig arbete, finner kammarrätten i likhet med förvaltningsrätten att arbetslöshetskassan inte förmått visa att hon varit förhindrad att söka arbete på grund av att hon inte har hatt sin barnomsorg ordnad. Dalia T kan således inte anses skyldig att återbetala utbetald arbetslöshetsersättning på den grunden att hon varit förhindrad att åta sig arbete.

Vad Dalia T anfört i denna del och vad som i övrigt förekommit i målet föranleder inte kammarrätten att göra någon annan bedömning än den förvaltningsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås i denna del.