Svea hovrätt målnummer T 7861-12
En kvinna krävde ca 12 miljoner kronor i skadestånd från Swedbank för att ett testamente, som hon menade fanns i en avliden kvinnas bankfack, inte hanterades korrekt efter dödsfallet och att hon därmed gått miste om hela arvet. Hon når dock ingen framgång varken i tingsrätt eller hovrätt.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Som Högsta domstolen har konstaterat i sitt beslut aktualiseras i målet frågan i vad mån en bank får anses ha en skyldighet att beakta en möjlig testamentstagares behov av insyn och kontroll när innehållet i ett bankfack lämnas ut med anledning av en innehavares död. Frågan måste emellertid prövas utifrån de grunder och den bevisning som Elizabet T har åberopat till stöd för sin talan i målet. Elizabet T har åberopat att Banken efter Ingeborg As död har förfarit oaktsamt vid hanteringen av dennas bankfack, vilket har medfört att ett där förvarat testamente med innebörden att Elizabet T skulle ärva samtliga tillgångar i dödsboet efter Ingeborg A försvann och att Elizabet T därför har gått miste om sitt arv. Hovrätten behandlar först frågan huruvida Banken över huvud taget kan anses ha agerat oaktsamt i samband med hanteringen av bankfacket. När det gäller Bankens agerande vid inventeringen av bankfacket har Elizabet T gjort gällande att Banken förfarit oaktsamt genom att förvägra de personer som då uppträdde som företrädare för Ingeborg A dödsbo att öppna de förseglade kuvert som påträffades. Av utredningen framgår att samtliga förseglade kuvert förtecknades av den närvarande banktjänstemannen, Henrik , och att kuverten lades tillbaka i bankfacket utan att öppnas. Elizabet T har på denna punkt åberopat inspelningar av telefonsamtal med banktjänstemän vid några av Bankens kontor. Inspelningarna visar att det på andra bankkontor förekommer att förseglade kuvert öppnas i samband med inventering. Lennart har emellertid framhållit att Banken i detta fall har handlat i enlighet med Bankens rutiner för hantering av bankfack. Lennart har också uppgett att det inte har utfärdats några interna instruktioner om att förseglade kuvert som påträffas vid en inventering av en avliden persons bankfack ska öppnas för att möjliggöra en förteckning av innehållet. Henrik har för övrigt inte kunnat bekräfta att någon av de personer som var närvarande vid inventeringen begärde att kuverten skulle öppnas. Enligt hovrättens uppfattning måste en bank anses förhindrad att på något sätt rubba egendom som påträffas i en avliden persons bankfack innan det är utrett vem som är dödsbodelägare. Med hänsyn till det som nu sagts kan Banken inte anses ha handlat oaktsamt i samband med inventeringen av bankfacket. Elizabet T har också hävdat att Banken förfarit oaktsamt i samband med att Banken lämnade ut innehållet i bankfacket till Ingeborg A dödsbodelägare. I allmänhet är det endast bankfacksinnehavaren, vid dennes död dödsbodelägarna, som äger tillträde till ett bankfack och förfogar över dess innehåll. Att banken lämnar ut innehållet i en avliden persons bankfack till de legala dödsbodelägarna är alltså som huvudregel ett korrekt agerande. Det kan emellertid inte uteslutas att en bank under speciella förhållanden skulle kunna anses ha en skyldighet att beakta en möjlig testamentstagares behov av insyn och kontroll när innehållet i ett bankfack lämnas ut med anledning av innehavarens död. Detta måste dock förutsätta åtminstone att banken har kännedom om eller särskild anledning att misstänka att det finns handlingar i bankfacket som kan ha betydelse för en testamentstagares rätt. Elizabet T har påstått att både hon och Jan inför tömningen av bankfacket hade upplyst Banken om att det fanns ett testamente till hennes förmån. Det är emellertid inte utrett att Jan uttryckligen har informerat Banken om detta. I telefaxet från Elisabeth T till banken omnämns inte heller uttryckligen något testamente. Det är alltså inte visat att Banken i det här fallet hade kännedom om eller särskild anledning att misstänka att det fanns handlingar i bankfacket som kunde ha betydelse för Elizabet T som testamentstagare. Enbart det förhållandet att det fanns ett kuvert med Elizabet Ts namn kan inte anses ha medfört någon skyldighet för Banken att beakta Elizabet Ts möjliga intressen. I bankfacket fanns för övrigt ytterligare tre förseglade kuvert med namn på. När det slutligen gäller fullmakten från Ingeborg A till Eivor har den inte grundat någon skyldighet för banken att kalla Eivor till en inventering av bankfacket. Enligt fullmaktens ordalydelse innebar den endast att Eivor ägde tillträde till bankfacket vid Ingeborg A bortgång. Det är, som banken har framhållit, inte heller en självklar rätt för en fullmaktshavare att få tillgång till ett bankfack efter fullmaktsgivarens död. Banken hade enligt de allmänna villkoren för bankfack kunnat vägra Eivor tillträde till bankfacket. Dessutom hade det varit möjligt för dödsboet att återkalla fullmakten. Banken kan alltså inte anses ha varit oaktsam genom att underlåta att kontakta Eivor . Hovrättens slutsats är att Banken inte i något av de avseenden som Elizabet T har åberopat kan anses ha förfarit oaktsamt vid hanteringen av Ingeborg A bankfack. Redan på grund av detta ska Elizabet Ts talan ogillas. Hovrätten anser att det ändå finns skäl att gå in på frågan om Elizabet T har visat att det fanns ett testamente i bankfacket med innebörden att hon skulle ärva samtliga tillgångar i dödsboet efter Ingeborg A . Det finns inte anledning att betvivla att Ingeborg A hade en nära relation med Elizabet T och hennes föräldrar. Elizabet T har uppgett att Ingeborg A i slutet av 1970-talet berättade för henne och föräldrarna att hon upprättat ett testamente som innebar att Elizabet T skulle ärva henne och att testamentet låg i bankfacket. Den uppgiften far visst stöd av att Ronny har uppgett att Ingeborg A i slutet av 1970-talet lämnade uppgifter till honom som far uppfattas så att hon hade testamenterat egendom till Elizabet T. Lilian , som var nära väninna till Elizabet T under 1970- och 1980- talen, har bara hört talas om ett testamente i andra hand genom Elizabet T och hennes föräldrar. Lilian s uppgifter är därför av mindre betydelse för bedömningen i målet. Inte heller den skriftliga bevisning som har åberopats till stöd för påståendet om testamentet har sådan tyngd att den påverkar bevisläget nämnvärt. Elizabet T har på en direkt fråga under förhöret i hovrätten svarat att hon har sett testamentet och att ordalydelsen i testametet var att hon skulle ärva all egendom. Det har emellertid inte kommit fram genom förhöret huruvida testamentet var bevittnat och i så fall av vem. Ingen av de som hörts som vittnen i hovrätten har sett testamentet. Mot bakgrund av det som nu har redovisats anser hovrätten att Elizabet T inte med tillräcklig styrka har visat att det har funnits ett testamente till hennes förmån. Även om det en gång i tiden skulle ha funnits ett sådant testamente är det vidare inte visat att det fortfarande gällde när Ingeborg A avled. På den punkten finns nämligen endast en uppgift från Elizabet T om att Ingeborg A tio dagar innan hon avled åter fört testamentet på tal och den uppgiften utgör inte tillräcklig bevisning för testamentets existens. Det nu anförda innebär att Elizabet Ts fullgörelseyrkande, även om Banken skulle ha ansetts förfarit oaktsamt, inte kunnat bifallas. Hovrättens slutsats blir alltså att tingsrättens dom ska fastställas. Eftersom Elizabet T är förlorande part ska hon betala bankens rättegångskostnader i hovrätten. Det som banken har yrkat får anses skäligt. Hon ska betala ränta på beloppet enligt lag.