Lag (1957:668) om utlämning för brott

SFS nr
1957:668
Departement/myndighet
Justitiedepartementet BIRS
Utfärdad
1957-12-06
Ändring införd
t.o.m. SFS 2014:104

1 § Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd
för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket
får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i
enlighet med bestämmelserna i denna lag.

Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från
Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen
(2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk
arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra
staten. Lag (2011:1166).

Förutsättningar för utlämning

2 § En svensk medborgare får inte utlämnas enligt denna lag.
Lag (2003:1158).

3 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

3 a § Har upphävts genom lag (2003:1158).

3 b § Har upphävts genom lag (2003:1158).

3 c § Har upphävts genom lag (2003:1158).

4 § Utlämning får beviljas endast om den gärning för vilken
utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag
är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Har personen i den
ansökande staten dömts för gärningen, får han utlämnas endast
om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller
annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

Skall utlämning ske till en annan stat för gärning som avses i
första stycket, får utlämning till den staten samtidigt
beviljas även för annan gärning som motsvarar brott enligt
svensk lag.

Har personen i den ansökande staten dömts till gemensam påföljd
för gärning som avses i första stycket första meningen och för
annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag, får
utlämning för gärningarna beviljas, om den gemensamma påföljden
utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat
omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.
Lag (2003:1158).

5 § För gärningar som nämns i de föreskrifter i 16 kap.
brottsbalken som avser brott av krigsman eller i 21 kap.
brottsbalken eller i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt
får utlämning inte medges, om inte annat följer av en
internationell överenskommelse som är i kraft mellan Sverige
och den ansökande staten.

Detta utgör inte hinder mot att, om gärningen även innefattar
brott för vilket utlämning annars får ske, utlämna personen för
det brottet. Lag (2004:1001).

6 § Utlämning får inte beviljas för ett politiskt brott.

Innefattar gärningen även ett brott som inte är politiskt, får
utlämning beviljas för det brottet, om gärningen i det
särskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke
politiskt brott.

Första stycket gäller inte om ett avslag på denna grund skulle
strida mot en internationell överenskommelse som gäller mellan
Sverige och den ansökande staten. Lag (2003:1158).

7 § Ej må den utlämnas, som på grund av sin härstamning, tillhörighet
till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller
eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den
främmande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv
eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock där icke
åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till stat, i vilken han löper
sådan risk.

8 § Utlämning må ej beviljas, om den i särskilt fall på grund av den
avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden
i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den
främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med
humanitetens krav.

9 § Har den som begäres utlämnad dömts för gärningen i den främmande
staten, må utlämning ej beviljas, med mindre domen stödjes av
utredningen och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran.

Om dom angående gärningen ej meddelats i den främmande staten, skall
framställningen om utlämning grundas på beslut om häktning, som
meddelats av behörig myndighet i den främmande staten. I fråga om
gärning, för vilken utlämning kan ske enligt 4 § andra stycket, må
dock framställningen grundas på annan utredning. Framställningen må ej
bifallas, med mindre sannolika skäl äro, att personen begått
gärningen.

Genom överenskommelse med främmande stat må bestämmas, att i
förhållande till den staten fällande dom eller sådant beslut om
häktning som meddelats av domstol eller domare skall godtagas, om det
ej i särskilt fall framgår, att domslutet eller häktningsbeslutet är
uppenbart oriktigt. I sådan överenskommelse kan föreskrivas att dom,
som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande
vid förhandling i saken inför domstol, skall godtagas endast om den
dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt
tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande
staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny
domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Lag (1979:98).

10 § Har i fråga om den som begärs utlämnad här i riket
meddelats dom beträffande det uppgivna brottet eller med stöd
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i
annan författning meddelats beslut att inte åtala för brottet,
får utlämning för det brottet inte beviljas.

Utlämning får inte heller beviljas, om straff för brottet
skulle vara förfallet enligt svensk lag.

Har fråga om ansvar för brottet prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i en annan stat än den som gjort framställning om
utlämning, och är brottet förövat i den först nämnda staten
eller har denna stat tillträtt den europeiska
utlämningskonventionen den 13 december 1957 eller en
överenskommelse som avses i 2 kap. 5 a § fjärde stycket
brottsbalken eller har den staten slutit särskilt avtal med
Sverige om utlämning för brott, får den som begärs utlämnad
inte utlämnas för det brottet,

1. om han eller hon har frikänts från ansvar,

2. om han eller hon har förklarats skyldig till brottet utan
att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller
verkställigheten pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den stat där
domen meddelats.

Tredje stycket gäller inte i fråga om brott, som har förövats i
den stat som gjort framställning om utlämning eller mot denna
stat eller menighet eller allmän inrättning i den staten, eller
brott, som avses i 2 kap. 3 § 6 eller 7 brottsbalken, såvida
inte lagföringen har skett på begäran av den stat som gjort
framställning om utlämning eller efter det att den som begärs
utlämnad har utlämnats från denna stat för lagföring.
Lag (2003:1158).

11 § Den som här i riket är åtalad för annat brott, för vilket är
stadgat fängelse, eller som enligt dom mot honom skall undergå
fängelse eller eljest omhändertagas på anstalt , må ej utlämnas så
länge hindret betstår. Samma lag vare, om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för
rättegång om den gärning som avses med den främmande statens begäran,
på villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet
enligt vad regeringen bestämmer. Lag (1975:292).

12 § Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas
följande villkor:

1. Den som utlämnas må icke, utan särskilt medgivande enligt 24 §, i
den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts
före utlämningen eller, utom i fall som avses i 13 § andra stycket,
utlämnas till annan stat, med mindre han underlåtit att, oaktat hinder
ej mött, lämna landet inom fyrtiofem dagar efter rättgång och
undergående av straff eller annan påföljd som må hava ådömts honom
för brott, varför utlämning ägt rum, eller återvänt dit sedan han
lämnat landet.

2. Den som utlämnas må icke för brottet åtalas vid domstol, som endast
för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit
befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet. Regeringen äger dock
medgiva undantag från vad nu sagts, om det finnes förenligt med
rättssäkerheten.

3. Den som utlämnas må ej för brottet straffas med döden.

I fall som avses i 5 eller 6 § skall särskilt angivas, att den som
utlämnas icke må straffas enligt bestämmelse som avser brott av
krigsman eller såsom för politiskt brott.

I övrigt uppställer regeringen de villkor som prövas erforderliga.
Lag (1975:292).

12 a § När det följer av en internationell överenskommelse som
är bindande för Sverige, får den som har utlämnats, utöver vad
som följer av 12 § första stycket 1, åtalas eller straffas för
annat brott som han eller hon har begått före utlämningen, om
han eller hon har lämnat sitt samtycke till det.
Lag (2003:1158).

13 § Om två eller flera stater begära utlämning av samm person, skll,
med hänsyn till beskaffenheten av brottet eller brotten, tiden och
platsen därför, frmställningarnas tidsföljd, hans nationlitet och
hemvist samt övriga omständigheter, prövas till vilken stat utlämning
bör ske.

När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som
utlämnas till en stat skall från den staten vidare utlämnas till annan
stat på villkor som besätmts enligt 12 §.

Förfarandet

14 § En framställning om utlämning skall göras skriftligen.
Den får översändas per telefax eller, efter överenskommelse i
det enskilda fallet, på annat sätt. Framställningen skall ges
in till Justitiedepartementet.

Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut
eller dom som åberopas eller, i fall som avses i 4 § andra
stycket, annan utredning på vilken framställningen grundas. I
den mån det inte framgår av nämnda handlingar, skall uppgift
lämnas om personens nationalitet och hemvist, brottets
beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den ansökande
staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om
möjligt lämnas. Lag (2001:612).

15 § Innan regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen,
skall yttrande avges av riksåklagaren. Har inte den som avses med
framställningen samtyckt till att han utlämnas, skall ärendet dessutom
prövas av högsta domstolen. Är det uppenbart att framställningen ej
bör bifallas, skall den dock omedelbart avslås. Lag (1981:1090).

16 § Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande
verkställa erforderlig utredning enligt vad som gäller vid
förundersökning i brottmål.

Riksåklagaren eller åklagare som verkställer utredningen får
under utredningen begära kompletterande information av behörig
myndighet i en annan stat om den andra staten tillåter det.

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för
brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess
ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess
denna har verkställts. Finner Högsta domstolen att det finns
hinder mot utlämning enligt 1-10 §§, upphör dock beslutet
genast att gälla. Föreligger sådant hinder mot utlämning som
avses i 11 § första stycket, gäller beslutet inte under tid då
personen med anledning av misstanke om brott som där avses är
berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår
fängelsestraff eller på annat sätt är omhändertagen på anstalt.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning
har beviljats.

Rättens beslut i fråga om tvångsmedel överklagas till Högsta
domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som hålls häktad i utlämningsärendet kan begära att ny
förhandling skall äga rum inom tre veckor från det att beslut
senast har meddelats. Lag (2003:1158).

17 § Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagaren ärendet
jämte sitt yttrande till högsta domstolen. Har den som avses med
framställningen samtyckt till att han utlämnas, skall ärendet jämte
yttrande i stället överlämnas till regeringen. Lag (1981:1090).

18 § Högsta domstolen prövar, huruvida utlämning kan lagligen
beviljas enligt vad i 1-10 §§ sägs.

Om det finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må
ej vägras, med mindre tidigare förhandling måste anses tillfyllest
eller saken finnes uppenbar. Oaktat ärendet anmälts hos högsta
domstolen, skall fråga om tvångsmedel prövas av underrätt, om ej
högsta domstolen förordnar annat. I övrigt gäller om ärendets
handläggning vad om brottmål i allmänhet är stadgat. Ersättning åt
offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skall
stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl för att den skall
återbetalas av den som begärs utlämnad. Lag (1996:1628).

19 § Har upphävts genom lag (1980:182).

20 § När Högsta domstolen har meddelat beslut ska ärendet
anmälas för regeringen. Om Högsta domstolen funnit att det
finns hinder mot utlämning enligt 1–10 §§, får
framställningen inte bifallas. Genom överenskommelse med en
främmande stat får det dock bestämmas att, om det anses
finnas hinder enligt 8 eller 9 §, frågan ska kunna hänskjutas
till internationell skiljedom.

När utlämning beviljas ska det bestämmas inom vilken tid den
ansökande staten ska hämta den som ska utlämnas. Tiden får
inte utan synnerliga skäl överstiga en månad från det att den
ansökande staten har fått del av beslutet.

Beslutet om utlämning verkställs av Polismyndigheten. Om den
som ska utlämnas är på fri fot, får han eller hon, om det är
nödvändigt för att utlämningen ska kunna genomföras,
omhändertas och tas i förvar av Polismyndigheten, dock längst
under 48 timmar. Lag (2014:635).

21 § Vid beviljande av utlämning må regeringen förordna, att föremål
som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må
därvid stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur
allmän synpunkt finnas påkallade. Lag (1975:292).

22 § Regeringen eller justitiedepartementet beslutar om ersättning av
allmänna medel till offentlig försvarare för arbete hos regeringen. Lag
(1992:109).

Tvångsmedel i avvaktan på en framställning om utlämning

23 § Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller
dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda
utlämning, får på begäran av behörig myndighet i den
främmande staten eller med anledning av en där utfärdad
efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud
eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i sådant
fall.

Beslut om användning av tvångsmedel ska utan uppskov anmälas
hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt
rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål prövar åtgärden.
Om rätten kommer fram till att anhållande eller reseförbud
eller anmälningsskyldighet ska bestå, ska den genast
underrätta ansvarigt statsråd om det. Om det ansvariga
statsrådet anser att det finns hinder mot utlämning eller att
utlämning annars inte bör ske, ska regeringen upphäva
åtgärden. I annat fall ska den främmande staten genom
Justitiedepartementets försorg underrättas om åtgärden. Det
ansvariga statsrådet ska då ange en viss bestämd tid inom
vilken framställning om utlämning ska göras. Denna tid får
inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen
anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet
meddelades enligt första stycket. När en framställning om
utlämning kommer in, ska Justitiedepartementet genast
underrätta den myndighet som först meddelat beslut om
åtgärden. Sådan underrättelse ska även lämnas, om en
framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Rättens beslut får inte överklagas. Den som anhållits eller
meddelats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för
prövning av om åtgärden ska bestå begära ny förhandling inom
tre veckor från det att beslut senast meddelats.

Har en framställning om utlämning av den som är anhållen
eller har meddelats reseförbud eller anmälningsskyldighet
inte gjorts inom den enligt andra stycket bestämda tiden, ska
den anhållne friges eller beslutet om reseförbud eller
anmälningsskyldighet hävas. Detsamma gäller när en
framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne i annat
fall inte friges, ska en framställning om häktning lämnas
till rätten senast på åttonde dagen efter den då
riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen. Görs
inte det, ska den anhållne omedelbart friges. Lag (2015:104).

Övriga bestämmelser

24 § Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger
regeringen på framställning av den främmande staten medgiva, att den
som utlämnats må ställas till ansvar för annan före utlämningen
förövad gärning än den, för vilken utlämning skett, eller utlämnas
till annan stat. I fråga om sådan framställning skall i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat angående framställning om utlämning.

Medgivande må lämns allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning
för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen
bifallas, eller finner regeringen eljest anledning att icke villfara
framställningen, skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas
frågan av högsta domstolen, om inte den som avses med framställningen
har medgivit denna. Finner högsta domstolen att hinder möter, får
framställningen inte bifallas. Lag (1981:1090).

25 § Sedan framställning om utlämning gjorts, må ej åtal för det
uppgivna brottet väckas, såvida icke framställningen avslagits.

Beviljas utlämning sedan åtal väckts, skall detta förhållande anses
utgöra rättegångshinder i brottmålet. Lag (1975:292).

26 § Ansvarigt statsråd får medge, att den som av en stat
utlämnas till en annan stat får föras genom riket, om han
eller hon inte är svensk medborgare och det inte heller
annars finns synnerliga skäl mot det. Framställning om detta
ges in till Justitiedepartementet.

Har tillstånd meddelats enligt första stycket får
Polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten
ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som
utlämnas, dock längst under 48 timmar.

När tillstånd till transport begärs i fråga om någon som
utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen, Island
eller Norge tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om
överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder i stället för första och andra styckena.
Lag (2015:104).

26 a § Har utlämning till Sverige skett för rättegång här i
landet, på villkor att den som utlämnats senare återförs till
den andra staten, ska Polismyndigheten se till att den som
har utlämnats återförs.

Om den som ska återföras är på fri fot får han eller hon, om
det är nödvändigt för att återförandet ska kunna genomföras,
omhändertas och tas i förvar av Polismyndigheten, dock längst
under 48 timmar. Lag (2014:635).

26 b § Om det vid en transport som avses i 26 § sker en
oplanerad mellanlandning i Sverige, ska tillstånd till
transport enligt den paragrafen begäras, för det fall
transporten inte fortsätter inom tjugofyra timmar från
landningen. Tillstånd till transport ska begäras inom
nittiosex timmar från landningen.

Polismyndigheten får, om det är nödvändigt för att transporten
ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som
utlämnas, dock längst till dess en begäran om tillstånd till
transport har prövats. Om tillstånd till transport inte begärs
inom den tid som anges i första stycket, ska personen
omedelbart friges.

Om tillstånd till transport meddelas, gäller därefter 26 §
andra stycket. Tidsfristen ska räknas från det att tillstånd
meddelats.

När transporten avser någon som utlämnas till en medlemsstat i
Europeiska unionen, Island eller Norge tillämpas 8 kap. 2 §
lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en
europeisk arresteringsorder i stället för denna paragraf.
Lag (2011:1166).

27 § Regeringen tillkännager de internationella
överenskommelser som avses i denna lag. Lag (2003:1158).

28 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

29 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

30 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

31 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

32 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

33 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

34 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

35 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

36 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

37 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

38 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

39 § Har upphävts genom lag (2003:1158).

40 § Har upphävts genom lag (2001:612).

Övergångsbestämmelser

1957:668

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves
lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

Har framställning om utlämning gjorts före nya lagens ikraftträdande
men ej blivit dessförinnan slutligen prövad, skall frågan prövas
enligt nya lagen. Beträffande förfarandet i ärendet må dock äldre lag
tillämpas.

Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för Sveriges
del är gällande vid nya lagens ikraftträdande, skola lända till
efterrättelse även om de avvika från vad lagen stadgar.

1975:292

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för Sveriges
del är gällande vid lagens ikraftträdande, skall lända till
efterrättelse även om de avviker från vad lagen föreskriver.

1982:227

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. För fall då en framställning
om utlämning har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock 16 §
i sin äldre lydelse.

1997:209

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får
sättas i kraft i förhållande till någon eller några av Europeiska
unionens medlemsstater.

1999:746

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 i förhållande till
Tyskland och Spanien.

2000:701

Denna lag träder i kraft den 27 september 2000 i förhållande till
Österrike och Nederländerna.

2001:758

Denna lag träder i kraft den 6 november 2001 i förhållande till
Luxemburg.

2002:234

Denna lag träder i kraft den 13 maj 2002 i förhållande till
Storbritannien och Nordirland.

2002:722

Denna lag träder i kraft den 14 oktober 2002 i förhållande till
Belgien.

2003:1158

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om
utlämning som har inletts vid ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser gäller i förhållande till en stat som den
1 januari 2004 var medlem i Europeiska unionen och som när
ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2002/584/RIF
av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna13, dock endast om ärendet
har inletts före den 1 januari 2005.

2011:1166

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. De
nya bestämmelserna får sättas i kraft vid olika tidpunkter.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om utlämning som har
inletts före ikraftträdandet.