Förordning (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

SFS nr
1977:178
Departement/myndighet
Justitiedepartementet BIRS
Utfärdad
1977-04-14
Ändring införd
t.o.m. SFS 2014:1126

Verkställighet enligt den europeiska konventionen den 28 maj 1970
om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
(brottmålsdomskonventionen)

Inledande bestämmelser

1 § Påföljd som avses i 1 § första stycket lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom får med tillämpning av
brottmålsdomskonventionen verkställas i Sverige enligt
nämnda lag, om påföljden har dömts ut eller beslutats i
någon av följande stater som har tillträtt konventionen:
Albanien, Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland,
Georgien, Island, Lettland, Litauen, Moldavien,
Montenegro, Nederländerna, Norge, Rumänien, San Marino,
Serbien, Spanien, Turkiet, Ukraina eller Österrike.

Verkställighet av påföljd som avses i 1 § andra stycket
lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom får, under de förutsättningar som anges i
samma lag, med tillämpning av brottmålsdomskonventionen
anförtros åt en myndighet i någon av de stater som anges i
första stycket. Förordning (2010:1161).

2 § I förhållande till Danmark, Island och Norge gäller 1 §
med de begränsningar som följer av 42 § lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom. Förordning (2002:177).

3 § Vad som sägs i denna förordning om påföljd gäller även i fråga om
förverkande.

Verkställighet i Sverige

4 § Framställning om verkställighet i Sverige enligt 1 § första stycket
skall vara åtföljd av avgörandet i original eller bestyrkt avskrift samt
intyg om att avgörandet är verkställbart, om detta ej framgår av övriga
handlingar i ärendet. Är framställningen och därvid fogade handlingar
avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska, skall de vara
åtföljda av översättning till svenska eller engelska.

5 § Finner Riksåklagaren, sedan framställningen har överlämnats till
honom, att hinder föreligger mot verkställighet här i landet på grund
av framställningen, skall Riksåklagaren omedelbart med eget yttrande
hänskjuta ärendet till regeringen.

6 § Riksåklagaren skall underrätta myndigheten i den främmande staten om
åtgärd som han har vidtagit på grund av framställningen. Han skall också
underrätta myndigheten när rättens avgörande i mål som avses i 9 § lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom har vunnit laga kraft eller när strafföreläggande som har
utfärdats enligt 16 § första stycket nämnda lag har godkänts.

7 § I fråga om strafföreläggande som utfärdas av Riksåklagaren med stöd
av 16 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom gäller 5-12 §§
strafföreläggandekungörelsen (1970:60) i tillämpliga delar.

8 § Vid delgivning av utevarodom enligt 20 § lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall
den dömde underrättas om

1. att framställning om verkställighet av domen har gjorts i enlighet
med nämnda lag,

2. att han kan anhängiggöra talan om omprövning av domen (opposition)
antingen hos domstol i den stat som har meddelat domen eller hos svensk
domstol,

3. vad han har att iakttaga vid opposition, och

4. rättsverkningarna av att opposition ej anföres inom föreskriven tid.

Ett exemplar av underrättelse som anges i första stycket skall
ofördröjligen genom riksåklagarens försorg sändas till myndigheten
i den främmande staten.

Verkställighet utomlands

9 § Framställning om verkställighet i främmande stat enligt 1 § andra
stycket skall innehålla

1. de skäl som framställningen grundas på,

2. intyg om att påföljd som avses i framställningen får verkställas
här i landet,

3. uppgift huruvida påföljd som avses i framställningen till någon del
har verkställts, och

4. uppgift om den tidpunkt då verkställighet senast får ske.

Vid framställningen skall fogas bestyrkt avskrift av dom, godkänt
strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot som avses
med framställningen. Gäller framställningen verkställighet av
frihetsberövande påföljd, bör även avskrift av tillgängliga handlingar
rörande den dömdes personliga förhållanden bifogas.

10 § Begär myndighet i den främmande staten ytterligare upplysningar med
anledning av framställningen, skall dessa lämnas av den myndighet som
har gjort framställningen. Myndigheten skall för sådant ändamål, om det
behövs, infordra brottmålsakten och sända bestyrkt avskrift av denna
eller del därav till myndigheten i den främmande staten.

11 § Har upphävts genom förordning (1985:520).

12 § Fråga om verkställighet utomlands av böter eller förverkande
enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom prövas av Kronofogdemyndigheten.
Mot beslut av Kronofogdemyndigheten enligt den lagen föres talan
hos regeringen genom besvär. Förordning (2006:756).

Verkställighet enligt konventionen den 21 mars 1983 om överförande
av dömda personer (överförandekonventionen)

Inledande bestämmelser

13 § Frihetsberövande påföljd får med tillämpning av
överförandekonventionen verkställas i Sverige enligt lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom, om påföljden har dömts ut
eller beslutats av någon av följande stater som har
tillträtt konventionen: Albanien, Amerikas förenta stater,
Andorra, Armenien, Australien, Azerbajdzjan, Bahamas,
Belgien, Bolivia, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien,
Chile, Costa Rica, Cypern, Danmark, Ecuador, Estland,
Finland, Frankrike, Förenade kungariket och vissa områden
för vilkas internationella förbindelser Förenade
kungariket ansvarar, Georgien, Grekland, Honduras, Irland,
Island, Israel, Italien, Japan, Kanada, Kroatien,
Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Makedonien,
Malta, Mauritius, Mexiko, Moldavien, Montenegro,
Nederländerna, Norge, Panama, Polen, Portugal, Rumänien,
Ryssland, San Marino, Schweiz, Serbien, Slovakien,
Slovenien, Spanien, Sydkorea, Tjeckien, Tonga, Trinidad
och Tobago, Turkiet, Tyskland, Ukraina, Ungern, Venezuela
eller Österrike.

Under de förutsättningar som anges i lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom får med tillämpning av
överförandekonventionen verkställighet av fängelsestraff
och överlämnande till rättspsykiatrisk vård som har dömts
ut eller beslutats här i landet anförtros åt en myndighet
i någon av de stater som anges i första stycket.
Förordning (2010:1161).

14 § Den dömde skall skriftligen underrättas om beslut som rör
överförande av verkställighet enligt överförandekonventionen.
Förordning (1985:520).

Verkställighet i Sverige

15 § Framställning från främmande stat om verkställighet i Sverige
enligt 13 § första stycket skall göras skriftligen och åtföljas av en
bestyrkt kopia av domen och av den lag denna grundas på, av ett bevis om
att den dömde eller laglig ställföreträdare för honom har samtyckt till
att verkställigheten överförs till Sverige och av de övriga handlingar
som är av betydelse för frågans bedömning. Är handlingarna avfattade på
annat språk än danska, engelska, norska eller svenska, skall de åtföljas
av en översättning till svenska eller engelska. Förordning (1985:520).

16 § Framställning från Sverige hos främmande stat om verkställighet här
i landet enligt överförandekonventionen görs av Justitiedepartementet hos
behörig myndighet i den främmande staten. Förordning (2000:713).

17 § Sker verkställighet i Sverige enligt
överförandekonventionen, skall Kriminalvården underrätta behörig
myndighet i den främmande staten när påföljden är till fullo
verkställd. Underrättelse skall också lämnas, om den dömde har
avvikit från kriminalvårdsanstalt innan påföljden har verkställts
till fullo. Förordning (2005:994).

Verkställighet utomlands

18 § Om verkställigheten av ett fängelsestraff som har dömts ut
här i landet, kan anförtros åt en myndighet i en annan stat
enligt 13 § andra stycket, skall den dömde genom Kriminalvårdens
försorg upplysas om detta och om innebörden av att
verkställigheten överförs. Begär den dömde i ett sådant fall
själv att verkställigheten överförs, skall Kriminalvården
underrätta behörig myndighet i den främmande staten om detta.
Därvid skall anges den dömdes födelsetid, födelseort och hemvist,
brottens beskaffenhet samt påföljdens art och längd.

Första stycket skall också tillämpas på överlämnande till
rättspsykiatrisk vård som har beslutats här i landet. Vad som
där sägs om Kriminalvården skall dock i sådana fall i stället
gälla chefsöverläkaren vid den enhet där den dömde vårdas. Begär
den dömde i ett sådant fall själv att verkställigheten överförs,
skall chefsöverläkaren underrätta Socialstyrelsen som skall
svara för att behörig myndighet i den främmande staten
underrättas. Förordning (2005:994).

19 § En förklaring rörande samtycke som avses i 25 a § första
stycket 2 lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom ska avges inför chefen
för den kriminalvårdsanstalt eller det häkte där den dömde
förvaras eller inför någon annan tjänsteman som förordnats
att ta emot en sådan förklaring eller inför Polismyndigheten,
om påföljden är fängelse. I fråga om överlämnande till
rättspsykiatrisk vård ska förklaringen avges inför
chefsöverläkaren eller någon annan läkare vid den enhet där
den dömde vårdas.

Den som tar emot förklaringen ska förvissa sig om att den
dömde har avgett förklaringen med full vetskap om dess
innebörd. Anteckning om förklaringen ska göras i protokoll
eller dokumenteras på annat lämpligt sätt.
Förordning (2014:1126).

20 § En framställning från en främmande stat om att
verkställighet av en svensk dom skall anordnas i den staten ges
in till Justitiedepartementet som skall vidarebefordra den till
Kriminalvården eller, i fråga om verkställighet av överlämnande
till rättspsykiatrisk vård, till Socialstyrelsen.
Förordning (2000:713).

Verkställighet enligt den 18 december 1997 dagtecknade
tilläggsprotokollet till överförandekonventionen
(tilläggsprotokollet)

20 a § Frihetsberövande påföljd får med tillämpning av
tilläggsprotokollet verkställas i Sverige eller utomlands
enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom om påföljden har
dömts ut eller beslutats här i landet eller av en stat som
tillträtt eller anslutit sig till tilläggsprotokollet.

Vid överförande av verkställighet gäller bestämmelserna i
14 och 17 §§.

Följande stater har tillträtt tilläggsprotokollet:
Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland,
Frankrike, Förenade kungariket, Georgien, Grekland,
Irland, Island, Kroatien, Lettland, Liechtenstein,
Litauen, Luxemburg, Makedonien, Malta, Moldavien,
Montenegro, Nederländerna, Norge, Polen, Rumänien,
Ryssland, San Marino, Schweiz, Serbien, Tjeckien,
Tyskland, Ukraina, Ungern och Österrike.
Förordning (2010:1161).

20 b § Vid en framställning om verkställighet i Sverige enligt
20 a § gäller 15 § utom att ett bevis om att den dömde eller
laglig ställföreträdare för honom har samtyckt till att
verkställigheten överförs till Sverige behöver bifogas
framställningen.

Skall verkställighet i Sverige ske med stöd av 25 b § 2 lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom skall framställningen åtföljas av en förklaring
innehållande den dömdes yttrande om det begärda överförandet av
honom eller henne och en kopia av domen eller beslutet om
utvisning eller avvisning eller om någon annan åtgärd som har
till följd att den dömde inte får vistas i den stat där domen
meddelats efter det att han försatts på fri fot.
Förordning (2002:177).

20 c § En begäran om tvångsåtgärd enligt 25 c och 25 d §§ lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom skall åtföljas av uppgift om den dömdes
födelsetid, födelseort och hemvist, brottets beskaffenhet samt
påföljdens art och längd. Förordning (2000:713).

20 d § Om en begäran enligt 20 c § görs direkt till
Justitiedepartementet skall den överlämnas till Riksåklagaren.

Justitiedepartementet skall hållas underrättad om de åtgärder
som vidtas med stöd av 25 c-25 e §§ lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom. Förordning (2000:713).

20 e § Vid en framställning om att verkställighet av ett
fängelsestraff eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård
skall anförtros myndighet i en annan stat tillämpas 20 b §. Ett
yttrande enligt 20 b § andra stycket skall avges inför en sådan
person och dokumenteras på sätt som anges i 19 §.

En begäran om tvångsåtgärd utomlands skall åtföljas av de
uppgifter som anges i 20 c §. Förordning (2000:713).

Verkställighet enligt konventionen den 19 juni 1990 om
tillämpning av Schengenavtalet den 14 juni 1985
(Schengenkonventionen)

20 f § Frihetsberövande påföljd får med tillämpning av
artikel 67–69 i Schengenkonventionen verkställas i Sverige
eller utomlands enligt lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om
påföljden har dömts ut eller beslutats här i landet eller av
någon av följande stater som är bundna av dessa artiklar i
Schengenkonventionen: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark,
Estland, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Grekland,
Irland, Island, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta,
Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz,
Slovakien, Slovenien, Spanien, Tjeckien, Tyskland, Ungern och
Österrike. Förordning (2009:299).

20 g § Vid överförande av verkställighet enligt 20 f §
tillämpas bestämmelserna i 14 och 17 §§, 20 b § första stycket,
20 c-20 e §§. Förordning (2000:713).

Verkställighet enligt lagar om samarbete med internationella
brottmålstribunaler och Specialdomstolen för Sierra Leone

20 h § Om verkställighet av fängelsestraff sker i Sverige
enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de
internationella tribunalerna för brott mot internationell
humanitär rätt eller enligt lagen (2006:615) om samarbete med
Specialdomstolen för Sierra Leone, tillämpas i fråga om
underrättelser 17 § i denna förordning. Underrättelse skall
dock lämnas två månader innan påföljden är till fullo
verkställd. Underrättelse skall också lämnas om den dömde har
avlidit under verkställighetstiden.
Förordning (2007:140).

Verkställighet enligt andra överenskommelser

21 § Frihetsberövande påföljd får med tillämpning av följande
överenskommelser verkställas i Sverige enligt lagen (1972:260)
om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom, om påföljden har dömts ut eller beslutats i den
andra staten:

1. Överenskommelsen den 15 mars 2002 mellan Sverige och Kuba om
verkställighet av straffrättsliga påföljder,

2. Överenskommelsen den 26 september 1989 mellan Sverige och
Thailand om verkställighet av straffrättsliga påföljder.

Verkställighet av fängelsestraff som har dömts ut här i landet
får med tilllämpning av dessa överenskommelser anförtros åt
myndighet i den andra staten enligt föreskrifterna i lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom.

I fall som avses i första och andra styckena har föreskrifterna
i 34 a och 35-41 §§ lagen om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom samt föreskrifterna i 14-20 §§
denna förordning motsvarande tilllämpning. Förordning (2002:177).

21 a § Förverkande av utbyte av brott får med tillämpning av
överenskommelsen den 14 december 1989 mellan Sverige och Storbritannien
och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av
brott verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om
förverkandet har beslutats i Storbritannien och Nordirland.

Verkställighet av sådant förverkande av utbyte av brott som har
beslutats av svensk domstol får med tillämpning av överenskommelsen
anförtros myndighet i Storbritannien och Nordirland enligt
föreskrifterna i lagen om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom.

I fall som avses i första och andra styckena har föreskrifterna i 5 §
första stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7 samt 6-11, 14-16, 18,
24 och 35-39 §§ lagen om internationellt sambarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom samt föreskrifterna i 4-7, 9, 10 och
12 §§ denna förordning motsvarande tillämpning. Utöver föreskrifterna
i 4 och 9 §§ denna förordning gäller att en framställning skall
innehålla uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för
verkställighet eller det belopp som framställningen avser. Upplysningar
om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och i förekommande
fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen skall också
lämnas. (Förordning 1990:901).

21 b § Med tillämpning av Förenta nationernas konvention den 20
december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa
ämnen (narkotikabrottskonventionen) får förverkande som avses i
artikel 5, punkt 1 i konventionen verkställas i Sverige enligt
föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom, om förverkandet har
beslutats i någon av de stater som har tillträtt konventionen
och som anges i bilaga 1 till denna förordning.

Om svensk domstol har beslutat om förverkande som avses i
artikel 5, punkt 1 i narkotikabrottskonventionen får
verkställighet av förverkandet anförtros åt myndighet i någon
av de angivna staterna enligt föreskrifterna i lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom.

I de fall som avses i första och andra styckena tillämpas
föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2 och
4-7 samt 6-11, 14-16, 18, 24 och 35-39 §§ lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom samt föreskrifterna i 4-7, 9, 10 och 12 §§ i denna
förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna
förordning gäller att en framställning ska innehålla uppgift om
den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det
belopp som framställningen avser. Upplysningar ska också lämnas
om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och i
förekommande fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i
egendomen. Förordning (2008:75).

21 c § Med tillämpning av Europarådets konvention den 8
november 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och
förverkande av vinning av brott eller Europarådets konvention
den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och
förverkande av vinning av brott och om finansiering av
terrorism får förverkande på grund av brott verkställas i
Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom, om förverkandet har beslutats i en stat som har
tillträtt någon av konventionerna och som anges i bilaga 2
eller 2 a till denna förordning.

Om svensk domstol har beslutat om förverkande på grund av
brott, får verkställigheten anförtros åt myndighet i någon av
de angivna staterna enligt föreskrifterna i lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom.

I de fall som avses i första och andra styckena tillämpas
föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2
och 4–7, 6 § första stycket 1, såvitt avser politiskt brott,
och 8 samt 7–11, 14–16, 18, 24 och 35–39 §§ lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom samt föreskrifterna i 4–7, 9, 10 och 12 §§ i
denna förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna
förordning gäller att en framställning ska innehålla uppgift
om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller
det belopp som framställningen avser. Upplysningar ska också
lämnas om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde
och i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde
kan ha i egendomen.

I en framställning om verkställighet till en främmande stat
ska det anges att frihetsberövande inte får äga rum på grund
av framställningen. Förordning (2014:315).

21 d § Med tillämpning av avtalet mellan Sverige och Australien
den 18 december 1998 om inbördes rättshjälp i brottmål får
förverkande på grund av brott verkställas i Sverige enligt
föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom.

Om en svensk domstol har beslutat om förverkande på grund av
brott, får verkställigheten anförtros åt en myndighet i
Australien enligt föreskrifterna i nämnda lag.

I fall som avses i första och andra styckena har 5 § första
stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7 samt 6-11, 14-16, 18, 24
och 35-39 §§ nämnda lag samt 4-7, 9, 10 och 12 §§ denna
förordning motsvarande tillämpning. Utöver det som gäller
enligt 4 och 9 §§ denna förordning gäller att en framställning
skall innehålla uppgift om på vilken grund den ansökande staten
finner anledning att tro att egendom som kan tas i anspråk för
verkställighet finns i den andra staten. Förordning (2001:781).

21 e § Med tillämpning av avtalet mellan Sverige och Kanada den
15 februari 2000 om inbördes rättshjälp i brottmål får
förverkande på grund av brott verkställas i Sverige enligt
föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom.

Om en svensk domstol har beslutat om förverkande på grund av
brott, får verkställigheten anförtros åt en myndighet i Kanada
enligt föreskrifterna i nämnda lag.

I fall som avses i första och andra styckena har 5 § första
stycket och andra stycket 1, 2 och 4-7 samt 6-11, 14-16, 18, 24
och 35-39 §§ nämnda lag samt 4-7, 9, 10 och 12 §§ denna
förordning motsvarande tillämpning. Utöver det som gäller
enligt 4 och 9 §§ denna förordning gäller att en framställning
i den utsträckning det är möjligt skall innehålla uppgifter om
den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet, var
egendomen finns och dess anknytning till den person mot vilken
förverkandetalan riktats. Förordning (2001:781).

21 f § Med tillämpning av Förenta nationernas konvention den 15
november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet
(Palermokonventionen) får förverkande som avses i artikel 12,
punkt 1 i konventionen verkställas i Sverige enligt
föreskrifterna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom, om förverkandet har
beslutats i någon av de stater som har tillträtt konventionen
och som anges i bilaga 3 till denna förordning.

Om svensk domstol har beslutat om förverkande som avses i
artikel 12, punkt 1 i Palermokonventionen får verkställighet av
förverkandet anförtros åt en myndighet i någon av de angivna
staterna enligt föreskrifterna i lagen om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

I de fall som avses i första och andra styckena tillämpas
föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2 och
4-7 samt 6-11, 14-16, 18, 24 och 35-39 §§ lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom samt föreskrifterna i 4-7, 9, 10 och 12 §§ i denna
förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna
förordning gäller att en framställning skall innehålla uppgift
om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller
det belopp som framställningen avser. Upplysningar skall också
lämnas om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde och
i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde kan ha i
egendomen. Förordning (2006:1129).

21 g § Vad som sägs i 21 f § gäller också verkställighet av
förverkande med anledning av brott som avses i
tilläggsprotokollet den 15 november 2000 om förebyggande,
bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt
kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention den 15
november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet
(Palermokonventionen). Detta gäller dock bara i förhållande
till de stater som har tillträtt tilläggsprotokollet och som
anges i bilaga 4 till denna förordning.

Vad som sägs i 21 f § gäller också verkställighet av
förverkande med anledning av brott som avses i
tilläggsprotokollet den 15 november 2000 mot människosmuggling
land-, luft- och sjövägen, till Palermokonventionen. Detta
gäller dock bara i förhållande till de stater som har tillträtt
tilläggsprotokollet och som anges i bilaga 5 till denna
förordning. Förordning (2006:1129).

Vissa gemensamma bestämmelser

21 h § Med tillämpning av Förenta nationernas konvention den
31 oktober 2003 mot korruption (korruptionskonventionen) får
förverkande som avses i artikel 31, punkt 1 i konventionen
verkställas i Sverige enligt föreskrifterna i lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom, om förverkandet har beslutats
i någon av de stater som har tillträtt konventionen och som
anges i bilaga 6 till denna förordning.

Om svensk domstol har beslutat om förverkande som avses i
artikel 31, punkt 1 i korruptionskonventionen får
verkställighet av förverkandet anförtros åt en myndighet i
någon av de angivna staterna enligt föreskrifterna i lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom.

I de fall som avses i första och andra styckena tillämpas
föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2
och 4–7 samt 6–11, 14–16, 18, 24 och 35–39 §§ lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom samt föreskrifterna i 4–7, 9, 10 och 12 §§ i
denna förordning. Utöver föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna
förordning gäller att en framställning ska innehålla uppgift
om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller
det belopp som framställningen avser. Upplysningar ska också
lämnas om den uppgivna egendomens anknytning till den dömde
och i förekommande fall vilka intressen andra än den dömde
kan ha i egendomen. Förordning (2009:299).

21 i § Med tillämpning av avtalet mellan Europeiska unionen och
Japan den 15 december 2009 om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål får förverkande på grund av brott verkställas i
Sverige enligt föreskrifterna i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom.

Om en svensk domstol har beslutat om förverkande på grund av
brott, får verkställigheten anförtros åt en myndighet i Japan
enligt föreskrifterna i lagen om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom.

I fall som avses i första och andra styckena tillämpas
föreskrifterna i 5 § första stycket och andra stycket 1, 2, 4–6
och 7, såvitt avser dom meddelad i en medlemsstat i Europeiska
unionen eller Japan, 6–11, 14–16, 18, 24 och 35–39 §§ nämnda
lag samt 4–7, 9, 10 och 12 §§ i denna förordning. Utöver
föreskrifterna i 4 och 9 §§ i denna förordning gäller att en
framställning i den utsträckning det är möjligt ska innehålla
uppgifter om den egendom som kan tas i anspråk för
verkställighet, var egendomen finns och vem som har den i sin
ägo. Förordning (2011:106).

22 § Om en frihetsberövande påföljd ska verkställas
utomlands, ska Kriminalvården se till att den dömde förs till
den stat där påföljden ska verkställas. Myndigheten får då
begära hjälp av Polismyndigheten om det behövs.

I fråga om överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska
Socialstyrelsen underrätta Kriminalvården om att påföljden
ska verkställas utomlands.

Om en frihetsberövande påföljd ska verkställas här i landet,
ska Kriminalvården se till att den dömde förs hit.
Förordning (2014:1126).

23 § Riksåklagaren får förordna allmän åklagare att fullgöra
uppgift, som enligt lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller denna
förordning skall utföras av Riksåklagaren och som avser

1. ansökan och utförande av talan hos domstol,

2. utfärdande av strafföreläggande,

3. underrättelse eller annat meddelande till myndighet i
främmande stat, eller

4. en begäran om tvångsåtgärd enligt 20 c §.
Förordning (2001:858).

24 § Underrättelse eller annat meddelande, som enligt denna förordning
skall sändas till myndighet i främmande stat, överlämnas till
Justitiedepartementet, som vidarebefordrar handlingen till behörig
myndighet i den främmande staten. Översättning av sådan handling
ombesörjes i den mån det behövs av Justitiedepartementet. Förordning
(2000:713).

25 § Har stat som anges i denna förordning ställt upp förbehåll
för verkställighet av påföljd eller förverkande som avses i 1 §
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom skall motsvarande förbehåll
tillämpas i förhållande till den staten. Förordning (2002:177).

Övergångsbestämmelser

1985:520

Denna förordning träder i kraft, i förhållande till Canada den 1
september 1985, i förhållande till Storbritannien och Nordirland den 1
augusti 1985, och i övrigt den 1 juli 1985.

1987:1280

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser Nederländerna och Turkiet
den 1 januari 1988 och i övrigt den 1 februari 1988.

1988:82

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser Grekland den 1 april 1988
och såvitt avser Schweiz den 1 maj 1988.

Bilaga 1

Länder som avses i 21 b §

Afghanistan, Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater,
Andorra, Angola, Antigua och Barbuda, Argentina, Armenien,
Australien, Azerbajdzjan, Bahamas, Bahrain, Bangladesh,
Barbados, Belgien, Belize, Benin, Bhutan, Bolivia, Bosnien
och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Brunei, Bulgarien,
Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Chile,
Colombia, Cooköarna, Costa Rica, Cypern, Danmark,
Demokratiska republiken Kongo, Djibouti, Dominica,
Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten, El Salvador,
Elfenbenskusten, Eritrea, Estland, Etiopien, Fiji,
Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade Arabemiraten,
Förenade kungariket, Gabon, Gambia, Georgien, Ghana,
Grekland, Grenada, Guatemala, Guinea, Guinea-Bissau, Guyana,
Haiti, Honduras, Indien, Indonesien, Irak, Iran, Irland,
Island, Israel, Italien, Jamaica, Japan, Jemen, Jordanien,
Kambodja, Kamerun, Kanada, Kap Verde, Kazakstan, Kenya, Kina,
Kirgizistan, Komorerna, Kongo, Kroatien, Kuba, Kuwait, Laos,
Lesotho, Lettland, Libanon, Liberia, Libyen, Liechtenstein,
Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Malaysia,
Maldiverna, Mali, Malta, Marocko, Mauretanien, Mauritius,
Mexiko, Mikronesien, Moçambique, Moldavien, Monaco,
Mongoliet, Montenegro, Myanmar, Namibia, Nederländerna,
Nepal, Nicaragua, Niger, Nigeria, Nordkorea, Norge, Nya
Zeeland, Oman, Pakistan, Panama, Paraguay, Peru, Polen,
Portugal, Qatar, Rumänien, Rwanda, Ryssland, Saint Kitts och
Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Samoa,
San Marino, São Tomé och Príncipe, Saudiarabien, Schweiz,
Senegal, Serbien, Seychellerna, Sierra Leone, Singapore,
Slovakien, Slovenien, Spanien, Sri Lanka, Sudan, Surinam,
Swaziland, Sydafrika, Sydkorea, Syrien, Tadzjikistan,
Tanzania, Tchad, Thailand, Tjeckien, Togo, Tonga, Trinidad
och Tobago, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Tyskland,
Uganda, Ukraina, Ungern, Uruguay, Uzbekistan, Vanuatu,
Venezuela, Vietnam, Vitryssland, Zambia, Zimbabwe och
Österrike. Förordning (2009:299).

Bilaga 2

Länder som avses i 21 c §

(Europarådets konvention den 8 november 1990 om penningtvätt,
efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott)

Albanien, Andorra, Armenien, Australien, Azerbajdzjan,
Belgien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Cypern, Danmark,
Estland, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Georgien,
Grekland, Irland, Island, Italien, Kroatien, Lettland,
Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Malta,
Moldavien, Monaco, Montenegro, Nederländerna, Norge, Polen,
Portugal, Rumänien, Ryssland, San Marino, Schweiz, Serbien,
Slovakien, Slovenien, Spanien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland,
Ukraina, Ungern och Österrike. Förordning (2014:315).

Bilaga 2 a

Länder som avses i 21 c §

(Europarådets konvention den 16 maj 2005 om penningtvätt,
efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott
och om finansiering av terrorism)

Albanien, Armenien, Belgien, Bosnien och Hercegovina,
Bulgarien, Cypern, Georgien, Kroatien, Lettland, Makedonien,
Malta, Moldavien, Montenegro, Nederländerna, Polen, Portugal,
Rumänien, San Marino, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien,
Ukraina och Ungern. Förordning (2014:315).

Bilaga 3

Länder som avses i 21 f §

Afghanistan, Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater,
Antigua och Barbuda, Argentina, Armenien, Australien,
Azerbajdzjan, Bahamas, Bahrain, Belgien, Belize, Benin,
Bolivia, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien,
Brunei, Bulgarien, Burkina Faso, Centralafrikanska
republiken, Chile, Colombia, Cooköarna, Costa Rica,
Cypern, Danmark, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti,
Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten,
Ekvatorialguinea, El Salvador, Estland, Etiopien,
Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade Arabemiraten,
Förenade kungariket, Gabon, Gambia, Georgien, Grenada,
Guatemala, Guinea, Guinea-Bissau, Guyana, Honduras,
Indonesien, Irak, Irland, Island, Israel, Italien,
Jamaica, Jemen, Jordanien, Kambodja, Kamerun, Kanada, Kap
Verde, Kazakstan, Kenya, Kina, Kirgizistan, Kiribati,
Komorerna, Kroatien, Kuba, Kuwait, Laos, Lesotho,
Lettland, Libanon, Liberia, Libyen, Liechtenstein,
Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Makedonien, Malawi,
Malaysia, Mali, Malta, Marocko, Mauretanien, Mauritius,
Mexiko, Mikronesien, Moldavien, Monaco, Moçambique,
Mongoliet, Montenegro, Myanmar, Namibia, Nederländerna,
Nicaragua, Niger, Nigeria, Norge, Nya Zeeland, Oman,
Pakistan, Panama, Paraguay, Peru, Polen, Portugal, Qatar,
Rumänien, Rwanda, Ryssland, Saint Kitts och Nevis, San
Marino, São Tomé och Príncipe, Saudiarabien, Schweiz,
Senegal, Serbien, Seychellerna, Singapore, Slovakien,
Slovenien, Spanien, Sri Lanka, Sudan, Surinam, Sydafrika,
Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Tchad, Togo, Trinidad och
Tobago, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Tyskland, Uganda,
Ukraina, Ungern, Uruguay, Uzbekistan, Vanuatu, Venezuela,
Vitryssland, Zambia, Zimbabwe, Österrike och Östtimor.
Förordning (2010:1161).

Bilaga 4

Länder som avses i 21 g § första stycket

Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater, Antigua och
Barbuda, Argentina, Armenien, Australien, Azerbajdzjan,
Bahamas, Bahrain, Belgien, Belize, Benin, Bolivia, Bosnien
och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Bulgarien, Burkina
Faso, Centralafrikanska republiken, Chile, Colombia, Costa
Rica, Cypern, Danmark, Demokratiska republiken Kongo,
Djibouti, Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten,
Ekvatorialguinea, El Salvador, Estland, Filippinerna,
Finland, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Förenade
kungariket, Gabon, Gambia, Georgien, Grenada, Guatemala,
Guinea, Guinea-Bissau, Guyana, Honduras, Irak, Indonesien,
Irland, Island, Israel, Italien, Jamaica, Jordanien,
Kambodja, Kamerun, Kanada, Kap Verde, Kazakstan, Kenya,
Kina, Kirgizistan, Kiribati, Kroatien, Kuwait, Laos,
Lesotho, Lettland, Libanon, Liberia, Libyen,
Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Makedonien,
Malawi, Malaysia, Mali, Malta, Mauretanien, Mauritius,
Mexiko, Moçambique, Moldavien, Monaco, Mongoliet,
Montenegro, Myanmar, Namibia, Nederländerna, Nicaragua,
Niger, Nigeria, Norge, Nya Zeeland, Oman, Panama,
Paraguay, Peru, Polen, Portugal, Qatar, Rumänien, Rwanda,
Ryssland, Saint Kitts och Nevis, San Marino, São Tomé och
Príncipe, Saudiarabien, Schweiz, Senegal, Serbien,
Seychellerna, Slovakien, Slovenien, Spanien, Surinam,
Sydafrika, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Tchad, Togo,
Trinidad och Tobago, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan,
Tyskland, Ukraina, Ungern, Uruguay, Uzbekistan, Venezuela,
Vitryssland, Zambia, Österrike och Östtimor.
Förordning (2010:1161).

Bilaga 5

Länder som avses i 21 g § andra stycket

Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater, Antigua och
Barbuda, Argentina, Armenien, Australien, Azerbajdzjan,
Bahamas, Bahrain, Belgien, Belize, Benin, Bosnien och
Hercegovina, Botswana, Brasilien, Bulgarien, Burkina Faso,
Centralafrikanska republiken, Chile, Costa Rica, Cypern,
Danmark, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti,
Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten, El Salvador,
Estland, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade
kungariket, Gambia, Georgien, Grenada, Guatemala, Guinea,
Guyana, Honduras, Indonesien, Irak, Italien, Jamaica,
Kambodja, Kamerun, Kanada, Kap Verde, Kazakstan, Kenya,
Kirgizistan, Kiribati, Kroatien, Kuwait, Laos, Lesotho,
Lettland, Libanon, Liberia, Libyen, Liechtenstein,
Litauen, Madagaskar, Makedonien, Malawi, Mali, Malta,
Mauretanien, Mauritius, Mexiko, Moçambique, Moldavien,
Monaco, Mongoliet, Montenegro, Myanmar, Namibia,
Nederländerna, Nicaragua, Niger, Nigeria, Norge, Nya
Zeeland, Oman, Panama, Paraguay, Peru, Polen, Portugal,
Rumänien, Rwanda, Ryssland, Saint Kitts och Nevis, San
Marino, São Tomé och Príncipe, Saudiarabien, Schweiz,
Senegal, Serbien, Seychellerna, Slovakien, Slovenien,
Spanien, Surinam, Sydafrika, Syrien, Tadzjikistan,
Tanzania, Togo, Trinidad och Tobago, Tunisien, Turkiet,
Turkmenistan, Tyskland, Ukraina, Ungern, Uruguay,
Venezuela, Vitryssland, Zambia, Österrike och Östtimor.
Förordning (2010:1161).

Bilaga 6

Länder som avses i 21 h §

Afghanistan, Albanien, Algeriet, Amerikas förenta stater,
Angola, Antigua och Barbuda, Argentina, Armenien,
Australien, Azerbajdzjan, Bahamas, Bahrain, Bangladesh,
Belgien, Benin, Bolivia, Bosnien och Hercegovina,
Brasilien, Brunei, Bulgarien, Burkina Faso, Burundi,
Centralafrikanska republiken, Chile, Colombia, Costa Rica,
Cypern, Danmark, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti,
Dominica, Dominikanska republiken, Ecuador, Egypten, El
Salvador, Estland, Etiopien, Fiji, Filippinerna, Finland,
Frankrike, Förenade Arabemiraten, Förenade kungariket,
Gabon, Georgien, Ghana, Grekland, Guatemala, Guinea-
Bissau, Guyana, Haiti, Honduras, Indonesien, Irak, Iran,
Israel, Italien, Jamaica, Jemen, Jordanien, Kambodja,
Kamerun, Kanada, Kap Verde, Kazakstan, Kenya, Kina,
Kirgizistan, Kongo, Kroatien, Kuba, Kuwait, Laos, Lesotho,
Lettland, Libanon, Liberia, Libyen, Liechtenstein,
Litauen, Luxemburg, Madagaskar, Makedonien, Malawi,
Malaysia, Maldiverna, Mali, Malta, Marocko, Mauretanien,
Mauritius, Mexiko, Moçambique, Moldavien, Mongoliet,
Montenegro, Namibia, Nederländerna, Nicaragua, Niger,
Nigeria, Norge, Pakistan, Palau, Panama, Papua Nya Guinea,
Paraguay, Peru, Polen, Portugal, Qatar, Rumänien, Rwanda,
Ryssland, São Tomé och Príncipe, Schweiz, Senegal,
Serbien, Seychellerna, Sierra Leone, Singapore, Slovakien,
Slovenien, Spanien, Sri Lanka, Sydafrika, Sydkorea,
Tadzjikistan, Tanzania, Togo, Trinidad och Tobago,
Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Uganda, Ukraina, Ungern,
Uruguay, Uzbekistan, Venezuela, Vietnam, Vitryssland,
Zambia, Zimbabwe, Österrike och Östtimor.
Förordning (2010:1161).