Förordning (1982:923) om transport av farligt gods

SFS nr
1982:923
Departement/myndighet
Försvarsdepartementet
Utfärdad
1982-10-28
Författningen har upphävts genom
SFS 2006:311
Upphävd
2006-07-01
Ändring införd
t.o.m. SFS 2004:1111

Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning gäller transport av farligt gods enligt lagen
(1982:821) om transport av farligt gods.

2 § Transportmyndighet är i fråga om

landtransporter: statens räddningsverk,

lufttransporter: Luftfartsstyrelsen,

sjötransporter: sjöfartsverket.

För frågor som inte kan hänföras till ett visst transportslag är
statens räddningsverk transportmyndighet. Förordning (2004:1111).

3 § Lagen (1982:821) om transport av farligt gods och denna
förordning skall inte tillämpas på transporter av varor enligt lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, när transporterna
sker under ledning av militärt befäl eller annan person som
förordnats av Försvarsmakten eller Försvarets materielverk.
Förordning (1994:665).

Avsändare m. m.

3 a § Med avsändare förstås den som till någon annan lämnar
farligt gods för transport eller som för egen räkning
transporterar sådant gods.

Om en transport på väg, i terräng eller på järnväg eller annan
spåranläggning utförs i enlighet med ett transportavtal skall
med avsändare förstås den som är avsändare enligt
transportavtalet.

Den som tagit emot farligt gods för vidaretransport skall
tillhandahålla de handlingar och vidta de åtgärder i övrigt som
ankommer på avsändare enligt lagen (1982:821) om transport av
farligt gods eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen
eller denna förordning. Detta gäller dock inte om något annat
är särskilt föreskrivet, åtgärden är uppenbart obehövlig eller
bara kan vidtas av den ursprungliga avsändaren.
Förordning (2002:374).

Klassificering av farligt gods m. m.

4 § Transportmyndigheterna får meddela föreskrifter enligt vad
som anges i 2 § och 5 § lagen (1982:821) om transport av
farligt gods. Förordning (1999:335).

5 § Farligt gods indelas i följande klasser:

klass 1 för explosiva ämnen och föremål
klass 2 för gaser
klass 3 för brandfarliga vätskor
klass 4 för brandfarliga fasta ämnen, självantändande ämnen
och ämnen som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten
klass 5 för oxiderande ämnen och organiska peroxider
klass 6 för giftiga ämnen och smittförande ämnen
klass 7 för radioaktiva ämnen
klass 8 för frätande ämnen
klass 9 för övriga farliga ämnen eller föremål som en
transportmyndighet föreskriver.

Transportmyndigheterna får föreskriva att en klass skall vara
indelad i underavdelningar. Förordning (1999:335).

6 § Transportmyndigheterna får föreskriva att farligt gods
skall vara klassificerat när det transporteras. Godset skall
vid klassificeringen hänföras till den klass och eventuella
underavdelning till klassen som omfattar godsets huvudrisk från
transportsynpunkt. Förordning (2001:828).

7 § På ansökan skall transportmyndigheten meddela beslut om ett
visst ämne eller föremål är att anse som farligt gods enligt
lagen (1982:821) om transport av farligt gods. I beslutet skall
myndigheten ange den för godset tillämpliga klassen samt
godsets placering inom klassen.

Sökanden skall lämna underlag för den prövning som behövs för
beslutet. Sökanden skall betala de kostnader som prövningen
orsakar. Transportmyndigheten får bestämma avgiften till lägre
belopp om omständigheterna föranleder det.
Förordning (1999:335).

8 § I ett ärende enligt 7 § får transportmyndigheten på
sökandens begäran besluta vad som skall gälla för transport av
ämnet eller föremålet intill dess att ärendet slutligt
avgjorts. Sådana beslut kan när som helst ändras av
myndigheten. Förordning (1999:335).

Transportanordningar

9 § Transportmedel, enhetslastanordningar, behållare, emballage och
annan transportmateriel skall med hänsyn till material, konstruktion,
utförande och utrustning uppfylla de transportsäkerhetskrav som
transportmyndigheterna föreskriver.

Transportmyndigheterna får föreskriva att materiel enligt första stycket
får användas till transport endast om den är provad och godkänd för sitt
ändamål.

Märkning

10 § Enhetslastanordningar, behållare och emballage skall vid transport
vara märkta på det sätt transportmyndigheten föreskriver.

Transportmyndigheterna får föreskriva att även transportmedlet skall
vara märkt.

Transporthandlingar m.m.

11 § I den utsträckning som transportmyndigheten föreskriver
skall det för transporterna finnas transporthandlingar samt
skriftliga instruktioner som anger på vilket sätt godset är
farligt och vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka
eller undanröja fara som kan uppstå under transporten.

Transporthandlingar och skriftliga instruktioner skall
tillhandahållas av avsändaren om inte annat är särskilt
föreskrivet.

Den som innehar transporthandlingar eller skriftliga
instruktioner skall, när innehavet är ett led i en pågående
transport, lämna handlingarna vidare till den som i nästa led
behöver dem för den fortsatta transporten.
Förordning (2000:913).

12 § har upphävts genom förordning (2000:913).

Säkerhetsutrustning

13 § Transportmyndigheterna får föreskriva att särskild utrustning för
brandsläckning, sanering, personligt skydd eller annat säkerhetsändamål
skall finnas tillgänglig vid transport.

Hantering m.m.

14 § Transportmyndigheterna får föreskriva att olika slag av
farligt gods skall hållas åtskilda från varandra. Farligt gods
skall hållas åtskilt från annat gods i den utsträckning som
behövs för att förebygga fara. Förordning (2001:828).

15 § När transportmedel och enhetslastanordningar inte längre
måste vara märkta enligt 10 §, skall märkningen avlägsnas eller
täckas över.

Sådan märkning bör undvikas också på behållare och emballage
som inte längre måste vara märkta enligt 10 §.
Förordning (2001:828).

Internationella vägtransporter

16 § Artiklarna 1 och 2 i den europeiska överenskommelsen om
internationell transport av farligt gods på väg (ADR) och
bestämmelserna i bilagorna A och B till överenskommelsen skall
gälla för sådana internationella vägtransporter som utförs i
Sverige och som avses i överenskommelsen (ADR-transporter).
Bilagorna till ADR är delar av överenskommelsen.
Förordning (1999:335).

17 § Statens räddningsverk får föreskriva att sådana ändringar i
bilagorna till ADR, som enligt artikel 14 skall anses antagna, skall
gälla för ADR-transporter.

Statens räddningsverk får också föreskriva att vad som sägs i sådana
avtal som avses i artikel 4 punkt 3 och i ändringar av sådana avtal,
skall gälla för ADR-transporter i stället för vad som annars är
föreskrivet med stöd av lagen (1982:821) om transport av farligt gods
eller med stöd av bemyndigande i denna förordning. Förordning
(1992:595).

18 § Statens räddningsverk skall offentliggöra vilka stater som är
bundna av ADR samt hålla ADR och bilagorna till ADR tillgängliga på
originalspråken. Verket skall även hålla de svenska versionerna
tillgängliga av rådets direktiv 94/55/EG av den 21 november 1994 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt
gods på väg med bilagor samt ändringar i direktivet och i bilagorna.
Förordning (1996:1072).

19 § Behörig myndighet enligt bilagorna till ADR är för
Sveriges del följande myndigheter.

Behörig myndighet Ansvarsområde

Statens räddningsverk Frågor som rör
– klassificering av ämnen,
– villkor, tillstånd och
administrativa åtgärder
vid transport,
– konstruktion, användning,
provning och kontroll av
förpackningar, tankar och fordon,
– utbildning och kompetens för
fordonsförare och säkerhetsrådgivare,
– statistik och rapporter om olyckor
och tillbud,
– samarbete med andra länders
transportmyndigheter.

Statens strålskyddsinstitut Frågor som rör transport av radioaktiva
ämnen som inte utgör klyvbara ämnen
eller som utgör klyvbara ämnen och för
vilka undantag från vissa speciella
förpackningskrav gäller.

Statens kärnkraftinspektion Frågor som rör transport av radioaktiva
ämnen som utgör klyvbara ämnen och för
vilka speciella förpackningskrav gäller.

Polismyndigheten efter Frågor som rör tillstånd för lastning och
samråd med den kommunala lossning på allmän plats inom tätttbebyggt
räddningstjänsten område, underrättelse om lastning och
lossning på allmän plats utanför
tättbebyggt område samt medgivande för
längre färduppehåll nära bebodd plats
eller samlingsplats vid transport av
vissa slag av farligt gods.

Behörig myndighet enligt bilagorna till ADR är för Sveriges del
även de tillsynsmyndigheter för vägtransporter som anges i 25 §
och de andra myndigheter som enligt annan författning har en
uppgift som överensstämmer med någon av de uppgifter som anges
i bilagorna till ADR.

Om det vid utförandet av någon uppgift som avses i bilaga A
eller B till ADR hos en myndighet uppkommer frågor som tillhör
en annan myndighets ansvarsområde, skall uppgiften utföras i
samråd med denna myndighet.

De organ för teknisk kontroll som avses i bilagorna till ADR
skall för Sveriges del vara

1. på fordonsområdet: de besiktningsorgan som anges i
fordonslagen (2002:574),

2. för sådan utrustning som omfattas av rådets direktiv
1999/36/EG av den 29 april 1999 om transportabla tryckbärande
anordningar: de organ som av något land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet anmälts till Europeiska unionen för
uppgifter i samband med bedömning av överensstämmelse under
direktivet och

3. för övriga områden: de organ som ackrediterats för
motsvarande uppgifter beträffande nationella transporter enligt
lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Förordning (2002:932).

Internationella järnvägstransporter

20 § Bestämmelserna i bilaga I (RID) till bihang B till fördraget den 9
maj 1980 om internationell järnvägstrafik (COTIF) skall gälla i fråga
om sådana här i riket utförda internationella järnvägstransporter som
avses i fördraget (RID-transporter).

Statens räddningsverk får föreskriva att sådana ändringar i RID som
enligt artikel 19 § 4 i fördraget skall anses antagna skall gälla för
RID-transporterna.

Statens räddningsverk skall offentliggöra vilka stater som är bundna
av COTIF samt hålla COTIF med bihang och bilagor tillgängliga på
originalspråken. Verket skall även hålla de svenska versionerna
tillgängliga av rådets direktiv 96/49/EG av den 23 juli 1996 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt
gods på järnväg med bilaga samt ändringar i direktivet och bilagan.
Förordning (1996:1072).

21 § Behörig myndighet enligt RID är för Sveriges del följande
myndigheter.

Behörig myndighet Ansvarsområde

Statens räddningsverk Frågor som rör
– klassificering av ämnen,
– villkor, tillstånd och
administrativa åtgärder
vid transport,
– konstruktion, användning,
provning och kontroll av
förpackningar och tankar,
– utbildning och kompetens
för säkerhetsrådgivare,
– statistik och rapporter om
olyckor och tillbud,
– samarbete med andra länders
transportmyndigheter.

Statens strålskyddsinstitut Frågor som rör transport av
radioaktiva ämnen som inte utgör
klyvbara ämnen eller som utgör
klyvbara ämnen och för vilka
undantag från vissa speciella
förpackningskrav gäller.

Statens kärnkraftinspektion Frågor som rör transport av
radioaktiva ämnen som utgör
klyvbara ämnen och för vilka
speciella förpackningskrav gäller.

Behörig myndighet enligt RID är för Sveriges del även de
tillsynsmyndigheter för järnvägstransporter som anges i 25 §
och de andra myndigheter som enligt annan författning har en
uppgift som överensstämmer med någon av de uppgifter som anges
i RID.

Om det vid utförandet av någon uppgift som avses i RID hos en
myndighet uppkommer frågor som tillhör en annan myndighets
ansvarsområde, skall uppgiften utföras i samråd med denna
myndighet.

De organ för teknisk kontroll som anges i RID skall för
Sveriges del vara

1. för sådan utrustning som omfattas av rådets direktiv
1999/36/EG av den 29 april 1999 om transportabla tryckbärande
anordningar: de organ som av något land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet anmälts till Europeiska unionen för
uppgifter i samband med bedömning av överensstämmelse under
direktivet och

2. för övriga områden: de organ som ackrediterats för
motsvarande uppgifter beträffande nationella transporter enligt
lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Förordning (2001:828).

Säkerhetsrådgivare

21 a § Kravet på säkerhetsrådgivare i 10 a § lagen (1982:821)
om transport av farligt gods gäller inte

– Försvarsmakten eller Försvarets materielverk, när myndigheten
avsänder farligt gods eller transporterar farligt gods under
ledning av militärt befäl eller annan person som förordnats av
myndigheten eller

– den som bedriver verksamhet där det ingår att transportera
eller att avsända farligt gods som uppgår till högst de
kvantiteter per lastenhet och som uppfyller de övriga villkor
som Statens räddningsverk föreskriver.

Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om andra
undantag från 10 a § samma lag för den vars huvud- eller
biverksamhet inte består av att transportera eller avsända
farligt gods, men som tillfälligt genomför eller avsänder sådan
transport inom landet, under förutsättning att risken för
sådana skador som avses i 8 § lagen är liten.
Förordning (1999:335).

21 b § Säkerhetsrådgivaren har, utöver de uppgifter som anges
i 10 b § lagen (1982:821) om transport av farligt gods, särskilt
till uppgift att

1. se till att bestämmelser om transport av farligt gods följs,

2. ge råd om verksamhet som rör transport av farligt gods och

3. överlämna en årlig rapport till verksamhetsledningen om den
verksamhet som rör sådana transporter.

Verksamhetsledningen skall bevara rapporten i fem år och på
Statens räddningsverks begäran ge in den till verket.

Statens räddningsverk får meddela närmare föreskrifter om
uppgifter för säkerhetsrådgivare. Förordning (1999:335).

21 c § Säkerhetsrådgivare skall ha genomgått ett prov som
godtagits av Statens räddningsverk och inneha ett giltigt intyg
för säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods.
Förordning (1999:335).

21 d § Statens räddningsverk eller organ som verket utsett får
anordna prov som avses i 21 c §. Prov kan begränsas till att
avse väg-, järnvägs-, sjö- eller lufttransporter. Verket skall
utfärda intyg som avses i 21 c § till den som genomgått ett
prov med godkänt resultat. Intyget är giltigt i fem år.
Giltighetstiden förlängs med fem år i taget om
säkerhetsrådgivaren, under det år som föregår intygets sista
giltighetsdag, har godkänts vid ett prov som verket har
godtagit.

Statens räddningsverk får meddela närmare föreskrifter om krav
på kompetens hos säkerhetsrådgivare. Förordning (1999:335).

21 e § Intyg för säkerhetsrådgivare för transport av farligt
gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar som är utfärdade i
en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)
gäller i Sverige enligt sitt innehåll.

Intyg för säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på
väg eller järnväg som är utfärdade i Schweiz gäller i Sverige
enligt sitt innehåll. Förordning (2002:374).

21 f § Den som enligt 10 a § lagen (1982:821) om transport av
farligt gods skall ha säkerhetsrådgivare skall omgående till
Statens räddningsverk meddela vem eller vilka personer som är
säkerhetsrådgivare.

Den som skall ha säkerhetsrådgivare skall vidare snarast till
Statens räddningsverk lämna upplysningar om olyckor i samband
med transport av farligt gods i de fall som det farliga godset
orsakat skador på människor, djur, egendom eller i miljön.
Denne skall snarast till verket även lämna upplysningar om
tillbud som inneburit en allvarlig risk för en sådan olycka.
Upplysningarna skall så långt som möjligt klarlägga såväl
händelsen och orsaken till den som skador och effekter i
övrigt. Förordning (1999:335).

Bemyndiganden m.m.

22 § Transportmyndigheterna, var och en inom sitt område, får

1. utöver vad som framgår av denna förordning meddela
föreskrifter enligt 9 och 10 §§ lagen (1982:821) om transport
av farligt gods;

2. meddela föreskrifter enligt 6 § första stycket 2 och 3 lagen
om transport av farligt gods;

3. meddela ytterligare föreskrifter för verkställighet av lagen
om transport av farligt gods och denna förordning utom vad
gäller säkerhetsrådgivare.

Statens räddningsverk får utöver vad som framgår av första
stycket meddela föreskrifter för verkställighet av lagen och
denna förordning när det gäller säkerhetsrådgivare.
Förordning (1999:335).

22 a § Statens räddningsverk får ta ut en avgift för sina
kostnader med anledning av prov och intyg för förare vid
transport av farligt gods. Verket får även ta ut en avgift för
sina kostnader för prov och utfärdande av intyg för
säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods.
Förordning (1999:335).

23 § Har föreskrifter meddelats om krav på tillstånd eller
förhandsanmälan enligt 10 § lagen (1982:821) om transport av farligt
gods, får transportmyndigheterna uppdra åt en polismyndighet att pröva
ärenden om tillstånd eller att ta emot förhandsanmälan.

Sådana ärenden prövas av statens kärnkraftinspektion och statens
strålskyddsinstitut inom respektive verksamhetsområde om de avser varor
enligt klass 7.

24 § Innan en transportmyndighet meddelar föreskrifter skall
samråd ske med övriga transportmyndigheter. Berör
föreskrifterna en annan myndighets verksamhetsområde, skall
samråd ske även med denna myndighet. Detta gäller även när
Statens räddningsverk meddelar föreskrifter för verkställighet
av lagen (1982:821) om transport av farligt gods och denna
förordning när det gäller säkerhetsrådgivare. Om det är fara
för miljön, liv, personlig säkerhet eller risk för betydande
ekonomisk skada och samråd inte kan ske inom skälig tid, skall
i stället information lämnas efter det att föreskriften
meddelats.

Sjöfartsverket och Luftfartsstyrelsen skall genom automatisk
databehandling löpande lämna uppgifter till Statens
räddningsverk om föreskrifter och beslut som myndigheterna
meddelat enligt denna förordning.

Statens räddningsverk skall hålla samtliga myndigheters
föreskrifter som meddelats med stöd av denna förordning
tillgängliga. Förordning (2004:1111).

25 § Följande myndigheter skall inom nedan angivna områden ha
tillsyn över efterlevnaden av lagen (1982:821) om transport av
farligt gods och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Myndighet Tillsynsområde

Statens räddningsverk Säkerhetsrådgivare för alla
transportslag

Landtransporter av ämnen och
föremål enligt klasserna 1-6 samt
8 och 9, när det gäller transporter
av ämnen och föremål enligt
klasserna 6, 8 och 9, dock endast
om de transporteras i tankfordon

Sjöfartsverket Sjötransporter

Luftfartsstyrelsen Lufttransporter

Polismyndigheterna Landtransporter utom
järnvägstransporter

Tullverket Vägtransporter till och från utlandet
i omedelbar närhet av gränspassage
samt fordon och andra lastenheter som
inkommer med fartyg

Järnvägsstyrelsen Järnvägstransporter

När det gäller Sjöfartsverkets och Tullverkets tillsynsområden
skall även Kustbevakningen ha tillsyn i den utsträckning som
Sjöfartsverket och Tullverket var och en inom sitt område
beslutar i samråd med Kustbevakningen. Tullverket skall vid sin
tillsyn samråda med polismyndigheten.

Rikspolisstyrelsen och Tullverket var och en inom sitt område
får meddela de verkställighetsföreskrifter till lagen om
transport av farligt gods och denna förordning som behövs för
polismyndigheternas och Tullverkets tillsynsverksamhet.
Förordning (2004:1111).

26 § Om en transport på väg sker i strid mot lagen (1982:821) om
transport av farligt gods eller mot föreskrifter som meddelats med stöd
av lagen och transporten inte kan fortsätta utan påtaglig risk för
skada, får polismän hindra transporten.

26 a § Allvarliga eller upprepade överträdelser som äventyrar
säkerheten vid transport på väg av farligt gods och som har
begåtts med ett fordon eller av ett företag som är registrerat
i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES), skall av tillsynsmyndigheten rapporteras till de
behöriga myndigheterna i den staten. Om en sådan överträdelse
har begåtts med ett fordon som är registrerat i Schweiz, skall
tillsynsmyndigheten rapportera överträdelsen till de behöriga
myndigheterna där. Om en sådan överträdelse har begåtts av ett
företag som är registrerat i en stat som är ansluten till ADR
men inte är medlem i EES, skall tillsynsmyndigheten rapportera
överträdelsen till de behöriga myndigheterna i den staten.

Allvarliga eller upprepade överträdelser som äventyrar
säkerheten vid transport på järnväg av farligt gods och som har
begåtts av ett företag som är registrerat i en stat som är
ansluten till RID, skall av tillsynsmyndigheten rapporteras
till de behöriga myndigheterna i den staten.
Förordning (2002:374).

26 b § Om det vid en vägkontroll av ett fordon som är
registrerat i en annan stat inom EES eller i Schweiz framkommer
omständigheter som ger anledning att anta att det begåtts
allvarliga eller upprepade överträdelser men dessa inte kan
styrkas vid kontrolltillfället på grund av att nödvändiga
uppgifter saknas, skall tillsynsmyndigheten och behöriga
myndigheter i den andra staten bistå varandra vid utredningen
av ärendet. Tillsynsmyndigheten skall i motsvarande fall bistå
behöriga myndigheter i andra stater inom EES eller i Schweiz
beträffande fordon som är registrerade i Sverige. Om
tillsynsmyndigheten i dessa syften kontrollerar ett företags
lokaler, skall resultatet av denna kontroll meddelas den andra
berörda staten. Förordning (2002:374).

26 c § Statens räddningsverk skall senast den 31 december varje år
till Europeiska gemenskapernas kommission lämna en rapport om
föregående års kontroller av vägtransporter och därvid lämna
uppgifter om

1. uppskattad mängd farligt gods som transporterats på väg,

2. antal utförda kontroller,

3. antal kontrollerade fordon, uppdelat i antal fordon som är
registrerade i Sverige, i andra stater inom EES och i stater utom
EES,

4. antal anmälda överträdelser och

5. antal och slag av påföljder.

Tillsynsmyndigheterna skall senast den 1 juli varje år förse Statens
räddningsverk med ovanstående uppgifter beträffande föregående års
vägtransporter. Förordning (1996:1072).

26 d § Statens räddningsverk skall, om det bedöms nödvändigt,
vidarebefordra de rapporter om svåra olyckor eller tillbud som
Räddningsverket tagit emot inom ramen för sina uppgifter som
behörig myndighet enligt 19 § eller 21 §. Rapporterna skall
vidarebefordras till sekretariatet för Förenta nationernas
ekonomiska kommission för Europa när det gäller vägtransporter
och till centralkontoret för den mellanstatliga organisationen
för internationell järnvägstrafik (OTIF) när det gäller
järnvägstransporter. Förordning (2001:828).

Överklagande m.m

27 § En polismyndighets beslut enligt lagen (1982:821) om
transport av farligt gods eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Förordning (1999:335).

28 § Beslut som Statens kärnkraftinspektion meddelat enligt
lagen om transport av farligt gods eller enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
regeringen.

Beslut i fråga om godkännande vid prov för säkerhetsrådgivare
enligt 21 d § får inte överklagas.

I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om
överklagande hos allmän förvaltningsdomstol.
Förordning (2000:913).

28 a § har upphävts genom förordning (1999:335).

29 § En myndighet får förordna att dess beslut enligt lagen (1982:821)
om transport av farligt gods eller med stöd av lagen meddelade
föreskrifter skall gälla omedelbart även om beslutet har överklagats.

30 § Om ansvar för överträdelse av denna förordning eller av
föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen finns bestämmelser
i lagen (1982:821) om transport av farligt gods.

Övergångsbestämmelser

1996:1072

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1997. För beslut som
har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1999:335

Denna förordning träder i kraft i fråga om 21 e § och 21 f §
den 1 januari 2000, och i övrigt den 1 juli 1999. För beslut
som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.