Förordning (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291), m.m.

SFS nr
1983:945
Departement/myndighet
Miljödepartementet
Utfärdad
1983-12-08
Författningen har upphävts genom
SFS 1998:928
Upphävd
1999-01-01
Ändring införd
t.o.m. SFS 1993:1246

Allmänna bestämmelser

1 § När en dom eller ett beslut, som ålägger en tillståndshavare att
betala en avgift enligt 10 kap. vattenlagen (1983:291), har vunnit laga
kraft, skall domen eller beslutet sändas till den myndighet till vilken
avgiften skall betalas.

2 § När tillståndet tas i anspråk till ett vattenföretag, för vilket
bygdeavgift skall betalas enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291),
skall tillståndshavaren göra anmälan om tidpunkten för ianspråktagandet
till länsstyrelsen.

När arbeten eller andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena
påbörjas för ett vattenföretag, för vilket allmän fiskeavgift skall
betalas enligt 10 kap. 6 § vattenlagen, skall tillståndshavaren göra
anmälan om tidpunkten för påbörjandet till fiskeriverket. Förordning
(1991:431).

3 § Avgifter som betalats till länsstyrelsen skall utan dröjsmål
sättas in i bank mot ränta. Detsamma skall Fiskeriverket göra med
avgifter som betalats till Fiskeriverket och som beräknas bli tagna i
anspråk under det följande kalenderåret. Övriga avgiftsmedel skall
Fiskeriverket utan dröjsmål föra över till Kammarkollegiet för
förvaltning.

Om en avgift som skall betalas till länsstyrelsen eller Fiskeriverket
inte har betalats inom föreskriven tid, skall myndigheten begära
indrivning av avgiften. Indrivning behöver dock inte begäras för en
fordran som understiger 100 kronor om indrivning inte krävs från
allmän synpunkt.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av
statliga fordringar m. m. och i indrivningsförordningen (1993:1229).
Förordning (1993:1246).

Bygdeavgifter

Avgiftsmedel för förebyggande av skador m. m.

4 § Den som genom ett vattenföretag, för vilket bygdeavgift skall
betalas enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291), lider skada, för
vilken någon ersättning inte har bestämts av vattendomstolen, får
skriftligen ansöka hos vattendomstolen om bidrag ur avgiftsmedlen till
kostnaderna för att förebygga eller minska sådan skada eller om
ersättning för skadan.

Om ansökningen ges in före utgången av den tid som enligt 15 kap. 17 §
vattenlagen gäller för anmälan av anspråk för oförutsedda skador, skall
den inte tas upp till prövning före utgången av den tiden, om inte
särskilda omständigheter föranleder annat. Om flera ansökningar har
getts in, bör de såvitt möjligt prövas samtidigt.

5 § Vid avgörande av ärenden som avses i 4 § skall vattendomstolen bestå
av ordföranden, en teknisk ledamot och två nämndemän. Ordföranden kan
bestämma att två tekniska ledamöter skall delta.

Vid avgörandet skall hänsyn tas till vad som i varje särskilt fall kan
anses skäligt. Om vattendomstolen anser att en särskild utredning
behövs, får en sådan utredning göras genom att upplysningar inhämtas
från myndigheter i orten eller på något annat lämpligt sätt. När
omständigheterna föranleder det, bör en kungörelse om ärendet införas i
ortstidning.

Särskilda kostnader för vattendomstolen, som är förenade med ärendets
utredning och avgörande, skall betalas av medel som enligt 10 kap. 1 §
vattenlagen (1983:291) har betalats för vattenföretaget. Vattendomstolen
får bestämma att sökanden skall av samma medel få skälig ersättning för
sina kostnader i ärendet.

6 § Beslut i ärenden som avses i 5 § får överklagas hos
vattenöverdomstolen genom besvär. Vattenöverdomstolens beslut får inte
överklagas.

7 § Om sökanden genom ett lagakraftvunnet beslut har tillerkänts
kostnadsbidrag eller ersättning, som avses i 4 § och 5 § tredje stycket
andra meningen, skall beloppet betalas ut till honom av länsstyrelsen.

Avgiftsmedel för allmänna ändamål

8 § Om en avgift enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) har betalats
för ett vattenföretag som berör bygden inom flera län, skall, sedan
medel i mån av behov har avsatts för användning enligt 4 § denna
förordning, den återstående delen av avgiften fördelas mellan
länsstyrelserna i de berörda länen i enlighet med vad de bestämmer i
samråd. Om de inte kan enas, bestämmer regeringen fördelningen.

9 § Avgiftsmedel enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) skall, sedan
medel i mån av behov har avsatts för användning enligt 4 § denna
förordning, i övrigt användas till investeringar för ändamål, som
främjar näringsliv eller service i bygden eller annars är till nytta för
denna.

Till ändamål som avses i första stycket kan lämnas lån eller bidrag. Ett
sådant lån eller bidrag får dock inte medföra att det blir nödvändigt
att även i fortsättningen bevilja medel för ändamålet eller att staten
eller berörda kommuner kan förorsakas inte avsedda kostnader.

När låne- eller bidragsbeloppets storlek bestäms, skall hänsyn tas till
beskaffenheten av det ändamål som avses med lånet eller bidraget och hur
stor del av kostnaderna för ändamålet som lånet eller bidraget kommer
att utgöra. Hänsyn skall tas till statligt stöd som lämnas i annan
ordning.

10 § Ansökan om lån eller bidrag till andra ändamål än som avses i 4 §
av medel enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) görs hos
länsstyrelsen i det län där medlen skall användas.

Om ansökan gäller lån eller bidrag till främjande av rennäringen, skall
länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till statens
jordbruksverk för avgörande. Storleken av de medel som skall stå till
jordbruksverkets omedelbara förfogande för främjande av rennäringen
fastställs för varje år av länsstyrelsen och jordbruksverket i samråd.
Om myndigheterna inte kan enas om storleken av dessa medel eller, vid
prövning av en ansökan, om behovet av ytterligare medel till detta
ändamål, avgör regeringen frågan.

Beslut i låne- och bidragsärenden fattas av länsstyrelsen eller, i fall
som avses i andra stycket första meningen, av jordbruksverket. Samråd
skall ske med berörda kommuner och, om särskilda skäl föreligger, med
vattendomstolens ordförande. Länsstyrelsens och jordbruksverkets beslut
får inte överklagas. Förordning (1991:431).

Fiskeavgifter

11 § Fiskeriverket eller, efter fiskeriverkets bemyndigande,
länsstyrelsen bestämmer hur fiskeavgifter som har fastställts enligt 10
kap. 5 § vattenlagen (1983:291) skall användas, om inte annat har
bestämts i domen eller beslutet.

Fiskeavgifter som har fastställts enligt 10 kap. 6 § vattenlagen skall
användas för att bekosta forskning och utveckling inom fiskevården
enligt vad fiskeriverket bestämmer efter samråd med skogs- och
jordbrukets forskningsråd.

Avgifter som avses i första och andra styckena får inte utan regeringens
medgivande användas till fiskeriverkets eller länsstyrelsens verksamhet.
Förordning (1991:431).

Övergångsbestämmelser

1983:945

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1984.

2. Genom förordningen upphävs

a) cirkuläret (1944:287) till länsstyrelserna i riket angående
indrivningen av de enligt 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § vattenlagen
utgående avgifter,

b) kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av
vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter,

c) kungörelsen (1953:621) om indrivningen och användningen av avgifter
enligt 7 § första stycket lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering,

d) cirkuläret (1953:622) till fiskeristyrelsen och länsstyrelserna i
riket angående indrivningen av vissa med anledning av företag i vatten
utgående avgifter.

3. Vad som i 1–10 §§ förordningen sägs om bygdeavgifter enligt 10 kap.
1 § vattenlagen (1983:291) skall också gälla regleringsavgifter enligt 4
kap. 14 § vattenlagen (1918:523).

Vad som i 1–3 och 11 §§ förordningen sägs om fiskeavgifter enligt 10
kap. 5 och 6 §§ vattenlagen (1983:291) skall också gälla fiskeavgifter
enligt 2 kap. 8 och 10 §§ vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre
lag.

4. Ärenden enligt 7 § kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och
användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående
avgifter, som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av förordningen,
skall handläggas enligt äldre bestämmelser. I fråga om överklagande
efter ikraftträdandet av förordningen av vattenrättsdomarens beslut
gäller dock 6 § förordningen.

5. I fråga om avgifter som utgår enligt 6 kap. 9 § och 11 kap. 95 §
vattenlagen (1918:523) gäller bestämmelserna i kungörelsen (1953:620)
angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag
i vatten utgående avgifter.

1986:735

1. Denna förordning träder i kraft den 1 december 1986.

2. Genom förordningen upphävs

a) Kungl. Maj:ts brev den 2 oktober 1953 till fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök angående förvaltningen av vissa med anledning av
företag i vatten utgående avgifter,

b) Kungl. Maj:ts brev den 4 oktober 1957 till statskontoret angående
ansökning av Svenska sparbanksföreningen om ändrade bestämmelser rörande
förvaltningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter,

c) Kungl. Maj:ts brev den 6 juni 1962 till riksrevisionsverket angående
ändrade bestämmelser rörande förvaltningen av vissa enligt vattenlagen
utgående avgifter.

3. De nya bestämmelserna i 3 § första stycket gäller även i fråga om
avgifter som utgår enligt 2 kap. 8 och 10 §§, 4 kap. 14 §, 6 kap. 9 §
och 11 kap. 95 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre
bestämmelser.