Förordning (1987:27) om fordon i internationell vägtrafik i Sverige

SFS nr
1987:27
Departement/myndighet
Näringsdepartementet
Utfärdad
1987-01-29
Författningen har upphävts genom
SFS 2002:945
Upphävd
2003-05-01
Ändring införd
t.o.m. SFS 2001:1090

Inledande bestämmelser

1 § Motordrivna fordon och släpfordon som används i
internationell vägtrafik i Sverige skall uppfylla de villkor om
registrering och om beskaffenhet och utrustning som följer av
denna förordning.

De beteckningar som används i denna förordning har samma
betydelse som i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner och
förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner.
Förordning (2001:658).

2 § har upphävts genom förordning (2001:658).

3 § Bestämmelserna i denna förordning om ägare av fordon gäller i
stället innehavaren, om fordonet innehas på grund av kreditköp med
förbehåll om att äganderätten tillkommer säljaren eller med förbehåll
om återtaganderätt. Detsamma gäller om fordonet innehas med
nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år eller om den faktiska
tiden för nyttjanderätten varat minst ett år.

Registrering

4 § Ett fordon i internationell vägtrafik i Sverige skall vara
registrerat i en främmande stat.

Fordonet behöver dock inte vara registrerat om det enligt lagen
(2001:558) om vägtrafikregister får användas här utan att vara
registrerat. Ett släpfordon behöver inte vara registrerat om
det får användas i sitt hemland utan registrering. Inte heller
behöver en moped klass I eller en motorcykel vara registrerad

1. om den har införts och används av en person som är bosatt
utomlands men som tillfälligt vistas här,

2. om den uppfyller de villkor som gäller för ett sådant fordon
i brukarens hemland,

3. om motorn har en slagvolym som inte överstiger 50
kubikcentimeter och

4. om den som infört mopeden eller motorcykeln får använda den
i sitt hemland utan körkort eller därmed jämförlig handling.
Förordning (2001:658).

5 § Vid färd med ett registrerat fordon skall föraren medföra ett
registreringsbevis som visar

1. registreringsnumret,

2. datum för första registreringen eller fordonets tillverkningsår,

3. namn och adress beträffande den person som beviset har utfärdats
för,

4. tillverkarens namn eller varumärke,

5. fordonets tillverknings- eller serienummer,

6. fordonets totalvikt, om fordonet är avsett för godstransporter,

7. bevisets giltighetstid, om den inte är obegränsad.

Vid färd med ett oregistrerat släpfordon skall dragbilens förare
medföra ett bevis om att fordonet får användas i trafik i sitt
hemland. Beviset skall innehålla de uppgifter som angetts i första
stycket 2 – 7.

De handlingar som avses i första och andra styckena skall på begäran
visas upp för bilinspektör, polisman eller tulltjänsteman. Uppgifterna
i handlingarna skall vara angivna antingen med enbart latinska
bokstäver eller engelsk kursivstil eller också upprepade i denna form.
Handlingarna skall befinna sig i sådant skick att de kan läsas utan
svårighet.

6 § Ett registrerat fordon skall vara försett med
registreringsskyltar, som utvisar fordonets
registreringsnummer.

Ett släpfordon som inte är registrerat skall baktill vara
försett med en skylt som utvisar dragbilens
registreringsnummer. Dras flera oregistrerade släpfordon, skall
skylten vara placerad på det sista släpfordonet.

Om skyltarnas placering och synbarhet gäller i övrigt
bestämmelserna i 7 kap. 7 § förordningen (2001:650) om
vägtrafikregister. Förordning (2001:658).

7 § Varje registrerat fordon skall baktill ha ett
nationalitetsmärke som visar i vilken stat fordonet är
registrerat.

Ett släpfordon som inte är registrerat skall baktill vara
försett med nationalitetsmärke för den stat där dragbilen är
registrerad. Detta gäller dock inte om dragbilen är registrerad
i Sverige.

Nationalitetsmärket skall bestå av en till tre stora latinska
bokstäver. De bokstäver som betecknar de olika staterna bestäms
genom överenskommelser med dessa stater.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte fordon
som används vid sådana förföljanden som avses i 5 och 10 §§
lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.
Bestämmelserna gäller inte heller fordon som används av danska
polismän vid färd på svenskt territorium på den fasta
förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i
avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges
regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt
samarbete i Öresundsregionen. Förordning (2000:455).

Beskaffenhet och utrustning

8 § Bestämmelserna i 1 – 9, 10 – 17, 19 – 29, 33 – 35 och 90 – 96 §§
fordonskungörelsen (1972:595) gäller i tillämpliga delar beträffande
fordon som används i internationell trafik i Sverige.

Dessa fordon behöver dock inte ha följande utrustning

– bilbälten,

– defroster,

– rektangulära reflexanordningar baktill när sådana inte fordras i
fordonets hemland,

– sidomarkeringslyktor,

– sidoreflexer,

– besiktningsskylt,

– stöldskydd,

– underkörningsskydd,

– hastighetsmätare (gäller inte bil),

– körriktningsvisare (gäller inte bil).

En moped, som införts och används av någon som tillfälligt vistas i
Sverige, skall uppfylla de villkor som gäller i brukarens hemland för
mopeder. Förordning (1995:526).

9 § Bestämmelserna i förordningen (2001:1085) om motorfordons
avgasrening är inte tillämpliga på fordon i internationell
trafik i Sverige. Dessa fordon skall uppfylla de villkor om
utsläpp av avgaser som gäller i fordonets hemland.
Förordning (2001:1090).

Nordiska fordon

10 § har upphävts genom förordning (2001:658).

11 § har upphävts genom förordning (2001:658).

12 § Har i Danmark, Finland eller Norge meddelats ett särskilt
tillstånd att där tillfälligt bruka ett fordon som inte är registrerat
i landet eller som är tillfälligt registrerat i landet, får fordonet
under den tid som tillståndet avser brukas i Sverige.

Som bevis för det nämnda tillståndet skall godtas:

1. i Danmark utfärdad tillfällig “inregistreringsattest” och
gränsskylt,

2. i Finland utfärdat interimistiskt registreringsbevis och
motsvarande skylt eller interimsintyg och motsvarande SF-skylt,

3. i Norge utfärdat “vognkort” och motsvarande skylt för särskild
registrering.

Fordonen skall vara försedda med hemlandets nationalitetsmärke.

13 § Fordon som avses i 10 – 12 §§ och som får användas i
registreringslandet får användas i Sverige även om det inte uppfyller
kraven enligt 8 §. Fordonet måste dock vara i trafikdugligt skick.

Bemyndiganden

14 § Vägverket får, efter samråd med rikspolisstyrelsen och
Tullverket, meddela de ytterligare föreskrifter som behövs
för verkställigheten av denna förordning.

Vägverket får medge undantag från bestämmelserna i denna förordning.
Undantag får medges om det behövs med hänsyn till fordonets
konstruktion eller användning eller är motiverat av andra särskilda
skäl och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten och inte medför
väsentlig störning för omgivningen eller annan avsevärd olägenhet. Ett
undantag får förenas med särskilda villkor. Förordning (1999:505).

Ansvarsbestämmelser m. m.

15 § Brukas ett fordon i strid mot 4, 6, 7 eller 9 § eller 13 § sista
meningen eller föreskrifter i ämnen som avses i dessa bestämmelser och
som har beslutats med stöd av 14 §, döms ägaren till penningböter.

Bestämmelserna i första stycket gäller även föraren, om han kände
eller bort känna till hindret för fordonets brukande.

Den som brukar en annans fordon utan lov döms i ägarens ställe.
Detsamma gäller den som innehar fordonet med nyttjanderätt för
obestämd tid eller för en bestämd tid som understiger ett år och har
befogenhet att bestämma om förare av fordonet eller anlitar någon
annan förare än ägaren har utsett.

Visar en ägare eller en brukare att han gjort vad på honom ankommit
för att hindra att fordonet brukades, är han dock fri från ansvar.
Förordning (1991:1374).

16 § Den som bryter mot 5 § eller föreskrifter i ämnen som avses där
och som har beslutats med stöd av 14 § skall dömas till penningböter.
Förordning (1991:1374).

17 § I fråga om brott mot föreskrifter som avses i 8 § tillämpas
bestämmelserna om ansvar i fordonskungörelsen (1972:595).

18 § Om ett fordon framförs i strid mot denna förordning eller en
föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen, skall polisman
hindra fortsatt färd som inte kan ske utan påtaglig fara för
trafiksäkerheten eller annan väsentlig olägenhet.

19 § Bestämmelserna i 115 – 117 §§ fordonskungörelsen (1972:595) om
överklagande gäller även motsvarande beslut som har meddelats med stöd
av denna förordning.