- SFS nr
- 2003:1178
- Departement/myndighet
- Justitiedepartementet BIRS
- Utfärdad
- 2003-12-18
- Ändring införd
- t.o.m. SFS 2015:110
Allmänna bestämmelser
1 § Denna förordning innehåller bestämmelser för genomförande
av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en
europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan
medlemsstaterna, ändrat genom rådets rambeslut
2009/299/RIF.
Bestämmelser om överlämnande från Sverige finns i lagen
(2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder och i förordningen (2003:1179) om
överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder. Förordning (2013:842).
2 § De begrepp som används i denna förordning har samma
betydelse som i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige
enligt en europeisk arresteringsorder.
Med en svensk arresteringsorder avses en sådan
arresteringsorder som anges i 1 kap. 3 § samma lag och som
utfärdas av en svensk åklagare eller myndighet.
Med den utfärdande myndigheten avses i denna förordning den
svenska åklagare eller myndighet som utfärdar
arresteringsordern.
Utfärdande av en svensk arresteringsorder
Arresteringsorder för lagföring
3 § En svensk arresteringsorder för lagföring utfärdas av
åklagare. Riksåklagaren bestämmer vilka åklagare som är
behöriga att utfärda en svensk arresteringsorder.
En arresteringsorder får utfärdas för brott, för vilket den
eftersökte är häktad på sannolika skäl misstänkt för brottet
och för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer.
En arresteringsorder som utfärdas för brott som avses i andra
stycket får uppta också andra brott som den eftersökte
misstänks för (accessoriskt överlämnande).
Arresteringsorder för verkställighet av en frihetsberövande
påföljd
4 § En svensk arresteringsorder för verkställighet av en
frihetsberövande påföljd utfärdas av Polismyndigheten på
begäran av
– Kriminalvården för verkställighet av fängelse,
– Socialstyrelsen för verkställighet av rättspsykiatrisk
vård, och
– Statens institutionsstyrelse för verkställighet av sluten
ungdomsvård.
En arresteringsorder får utfärdas för en lagakraftvunnen dom
om en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader eller
utan tidsbegränsning har dömts ut.
En arresteringsorder som utfärdas för en dom som avses i
andra stycket får uppta också andra lagakraftvunna domar som
gäller den eftersökte, om domstolen där har dömt till en
frihetsberövande påföljd (accessoriskt överlämnande).
Förordning (2014:1164).
Proportionalitet
5 § En svensk arresteringsorder får utfärdas endast om det med
beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och
de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som
motiverat med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt
övriga omständigheter.
Om den eftersökte är under arton år, får en arresteringsorder
utfärdas endast om det är fråga om allvarlig brottslighet eller
den unge har stark anknytning till Sverige eller det i övrigt
finns särskilda skäl för att begära överlämnande till Sverige.
Arresteringsorderns utformning
6 § En svensk arresteringsorder skall vara upprättad i enlighet
med det formulär som avses i 1 kap. 4 § lagen (2003:1156) om
överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder.
Det skall framgå av arresteringsordern om den avser även
accessoriskt överlämnande. I så fall skall det också framgå om
den eftersökte är häktad för brottet, liksom den utdömda
påföljden eller straffskalan för brottet.
Översändande och förvaring
7 § En svensk arresteringsorder får registreras i Schengens
informationssystem (SIS) eller i ett annat system för
eftersökning av personer som är misstänkta för brott.
Registreringen ska utföras av Polismyndigheten, som också ska
förvara arresteringsordern.
Om det är känt i vilken annan medlemsstat den eftersökte
uppehåller sig, får arresteringsordern sändas direkt till den
verkställande myndigheten i den staten. Den utfärdande
myndigheten ansvarar då för åtgärder enligt 11 §. Om
arresteringsordern har utfärdats av en åklagare, ska en kopia
av arresteringsordern sändas till Polismyndigheten.
Förordning (2014:1164).
Återkallelse
8 § När det inte längre finns skäl att begära den eftersökte
överlämnad, ska arresteringsordern återkallas. Den
verkställande myndigheten i den andra medlemsstaten ska
omedelbart underrättas om återkallelsen. Om en åklagare
återkallar en arresteringsorder ska även Polismyndigheten
omedelbart underrättas. Förordning (2014:1164).
Förfarandet sedan den eftersökte anträffats
Information vid anträffande
9 § När den utfärdande myndigheten får information om att den
eftersökte har anträffats, ska myndigheten omedelbart
vidarebefordra informationen till Polismyndigheten, om den
inte redan har fått informationen.
Om en annan myndighet än den utfärdande myndigheten får
information om att den eftersökte har anträffats, ska den
myndigheten omedelbart vidarebefordra informationen till den
utfärdande myndigheten. Förordning (2014:1164).
Förhållandet till utlämning
10 § Om den andra medlemsstaten meddelar att ett
utlämningsförfarande skall tillämpas, skall förordningen
(1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott
tillämpas i stället för denna förordning. Den utfärdande
myndigheten skall omedelbart överlämna ärendet till den
myndighet som, enligt samma förordning, är behörig att göra
framställningar om utlämning till den andra medlemsstaten.
I fall som avses i första stycket behöver någon ny
framställning inte göras, om den andra staten godtar
arresteringsordern som en framställning om utlämning.
Översättning och översändande
11 § När Polismyndigheten får information om att den
eftersökte har anträffats i en annan medlemsstat och
arresteringsordern har registrerats enligt 7 § första
stycket, ska myndigheten omedelbart
1. låta översätta arresteringsordern till den andra
medlemsstatens språk eller till ett språk som den staten har
förklarat sig godta, och
2. översända arresteringsordern till den verkställande
myndigheten i den andra staten. Förordning (2014:1164).
Garantier för överlämnande
12 § Den utfärdande myndigheten prövar frågor om garantier som
den verkställande myndigheten kräver för överlämnande. Vid
överlämnande för lagföring prövar dock Riksåklagaren frågor om
garantier som hänför sig till villkor om återförande av den
eftersökte.
Transport
13 § Den utfärdande myndigheten ansvarar för att den
eftersökte förs till Sverige när den andra medlemsstaten har
beslutat om överlämnande hit. Den utfärdande myndigheten ska
se till att den eftersökte hämtas till Sverige inom den
utsatta tiden, om inte annat har överenskommits. Den
utfärdande myndigheten får begära hjälp av Polismyndigheten
om det behövs. Förordning (2014:1164).
Övriga frågor
Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd
14 § Om överlämnande till Sverige för lagföring har ägt rum
på villkor att den som överlämnas återförs till den andra
medlemsstaten för att där verkställa en frihetsberövande
påföljd som dömts ut med anledning av överlämnandet, ska
åklagaren så snart domen har fått laga kraft mot den dömde
pröva om förutsättningarna för återförande är uppfyllda.
Om den som har överlämnats ska återföras enligt första
stycket, ska åklagaren omedelbart underrätta
Kriminalvården. Förordning (2015:110).
15 § Om en begäran om överlämnande till Sverige för
verkställighet av en frihetsberövande påföljd har avslagits
på den grunden att den andra medlemsstaten övertar
verkställigheten av påföljden, ska Polismyndigheten
omedelbart underrätta Kriminalvården och
– Socialstyrelsen, om påföljden är rättspsykiatrisk vård,
eller
– Statens institutionsstyrelse, om påföljden är sluten
ungdomsvård. Förordning (2015:110).
15 a § I lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av
frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen finns
bestämmelser om erkännande och verkställighet av en svensk
dom på frihetsberövande påföljd i en annan medlemsstat i
Europeiska unionen. Förordning (2015:110).
Samtycke till utvidgat överlämnande
16 § En person som har överlämnats till Sverige kan samtycka
till åtal eller straff här för annat brott som personen har
begått före överlämnandet. Sådant samtycke lämnas till
åklagare.
Samtycket ska antecknas på ett formulär som fastställs av
riksåklagaren. Formuläret ska om möjligt vara skrivet på det
språk som normalt används av den som har överlämnats. Om ett
annat språk används, ska det antecknas på handlingen vilka
åtgärder som har vidtagits för att kontrollera att den som har
överlämnats har förstått innebörden av samtycket.
Förordning (2012:570).
Handläggning av utvidgat överlämnande
17 § Om överlämnande till Sverige har beviljats och fråga
uppkommer om att begära den andra statens tillstånd till en
sådan åtgärd som avses i 6 kap. 8 § första stycket 1 lagen
(2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder, gäller andra-tredje styckena. Detsamma
gäller om någon har utlämnats till Sverige från en medlemsstat
i Europeiska unionen och en sådan fråga därefter uppkommer.
Begäran skall innehålla de uppgifter som avses i 6 §. Den skall
översättas till ett språk som avses i 11 § 1 och sändas till
den verkställande myndigheten i den andra medlemsstaten.
Följande föreskrifter i denna förordning skall tillämpas:
3 § första stycket och 4 § första stycket om behöriga
myndigheter,
8 § om återkallelse,
10 § om förhållandet till utlämning,
12 § om garantier, och
14 och 15 §§ om överförande av straffverkställighet.
Övergångsbestämmelser
2012:570
1. Denna förordning träder i kraft den 16 oktober 2012.
2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden som har inletts före
ikraftträdandet.
2015:110
1. Denna förordning träder i kraft den 1 april 2015.
2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden som inletts före
ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser tillämpas vid handläggningen av ett
ärende i förhållande till en medlemsstat inom Europeiska
unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets
rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning
av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar
avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i
syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen.
4. Äldre bestämmelser tillämpas i förhållande till en
medlemsstat inom Europeiska unionen som avgett en förklaring
enligt artikel 28.2 i rambeslut 2008/909/RIF av den 27
november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt
erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra
frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom
Europeiska unionen om att i förhållande till en dom som fått
laga kraft före ett visst datum ska rambeslutet inte
tillämpas.