Marknadsföringslag (2008:486)

SFS nr
2008:486
Departement/myndighet
Finansdepartementet KO
Utfärdad
2008-06-05
Ändring införd
t.o.m. SFS 2015:415

Inledande bestämmelse

1 § /Upphör att gälla U:2015-09-02/
Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och
näringslivets intressen i samband med marknadsföring av
produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig
mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss
finansiell verksamhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför
affärslokaler,

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

– lagen (2006:484) om franchisegivares
informationsskyldighet,

– lagen (2010:510) om lufttransporter,

– radio- och tv-lagen (2010:696),

– alkohollagen (2010:1622),

– konsumentkreditlagen (2010:1846),

– lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
boende eller långfristig semesterprodukt,

– lagen (2013:1054) om marknadsföring av
modersmjölksersättning och tillskottsnäring, och

– lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s
tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar.
Lag (2014:1348).

1 § /Träder i kraft I:2015-09-02/
Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och
näringslivets intressen i samband med marknadsföring av
produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig
mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– sjölagen (1994:1009),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss
finansiell verksamhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför
affärslokaler,

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

– lagen (2006:484) om franchisegivares
informationsskyldighet,

– lagen (2010:510) om lufttransporter,

– radio- och tv-lagen (2010:696),

– alkohollagen (2010:1622),

– konsumentkreditlagen (2010:1846),

– lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
boende eller långfristig semesterprodukt,

– lagen (2013:1054) om marknadsföring av
modersmjölksersättning och tillskottsnäring, och

– lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s
tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar.
Lag (2015:254).

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen tillämpas

1. då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar
produkter i sin näringsverksamhet,

2. på sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av
radio- och tv-lagen (2010:696),

3. då Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter
enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de
nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för
konsumentskyddslagstiftningen, och

4. då behörig myndighet fullgör sina skyldigheter enligt
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den
12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

Bestämmelserna om garantier i 22 § tillämpas inte i fråga
om en tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som är
etablerad i en annan stat än Sverige inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES). Detsamma gäller 4 §
tredje stycket och 7 § när en näringsidkare, som är
etablerad i en annan stat än Sverige inom EES, riktar
marknadsföring mot en annan näringsidkare.
Förordning (2011:1216).

Definitioner

3 § I denna lag avses med

affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument eller en
näringsidkare om huruvida, hur och under vilka förutsättningar
en produkt ska köpas, om hela eller delar av köpesumman ska
betalas, om produkten ska behållas eller överlåtas, eller om en
avtalsenlig rättighet i samband med produkten ska utnyttjas,
oavsett om konsumenten eller näringsidkaren beslutar att handla
eller att avstå från att handla,

elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt
individualiserat elektroniskt meddelande i form av text, röst,
ljud eller bild som sänds via ett allmänt kommunikationsnät och
som kan lagras i nätet eller i mottagarens terminalutrustning
tills mottagaren hämtar det,

god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna
normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare
vid marknadsföring av produkter,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för
ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet
som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till
produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet
eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under
eller efter försäljning eller leverans av produkter till
konsumenter eller näringsidkare,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för
ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och
andra nyttigheter.

Otillbörlig marknadsföring

Direktivbilagan

4 § Bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv
2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som
tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre
marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG,

98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 2006/2004 ska gälla som lag i Sverige.
Regeringen tillkännager den aktuella bilagan i Svensk
författningssamling.

Vid en prövning enligt någon av bestämmelserna i bilaga I till
direktivet ska denna lag tillämpas.

Bestämmelserna i punkterna 1-31 i bilaga I till direktivet ska
tillämpas även om marknadsföringen riktas till näringsidkare.

Bestämmelsen i punkt 14 i bilaga I till direktivet ska
tillämpas på åtgärder som skett i strid med denna punkt om inte
åtgärden omfattas av lotterilagen (1994:100).

God marknadsföringssed

5 § Marknadsföring ska stämma överens med god
marknadsföringssed.

6 § Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed
enligt 5 § är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån
påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta
ett välgrundat affärsbeslut.

Aggressiv marknadsföring

7 § En näringsidkare får inte använda sig av aggressiv
marknadsföring.

Marknadsföringen är att anse som aggressiv om den innefattar
trakasserier, tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt
påtryckningsmedel.

Aggressiv marknadsföring är att anse som otillbörlig om den i
märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens
förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Sådan aggressiv marknadsföring som anges i punkterna 24-31 i
bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som
otillbörlig.

Vilseledande marknadsföring

8 § Marknadsföring som är vilseledande enligt någon av
bestämmelserna i 9, 10 eller 12-17 §§ är att anse som
otillbörlig om den påverkar eller sannolikt påverkar
mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Sådan vilseledande marknadsföring som anges i punkterna 1-23 i
bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som
otillbörlig.

Reklamidentifiering

9 § All marknadsföring ska utformas och presenteras så att det
tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring.

Det ska också tydligt framgå vem som svarar för
marknadsföringen. Detta gäller dock inte framställningar vars
enda syfte är att skapa uppmärksamhet inför uppföljande
framställningar.

Förbud mot vilseledande marknadsföring

10 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig
av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är
vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans
näringsverksamhet.

Första stycket gäller särskilt framställningar som rör

1. produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra
utmärkande egenskaper,

2. produktens ursprung, användning och risker såsom inverkan på
hälsa och miljö,

3. kundservice, reklamationshantering samt metod och datum för
tillverkning eller tillhandahållande,

4. produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda
prisfördelar och betalningsvillkoren,

5. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares
kvalifikationer, ställning på marknaden, åtaganden, varumärken,
varunamn, kännetecken och andra rättigheter,

6. belöningar och utmärkelser som har tilldelats
näringsidkaren,

7. leveransvillkor för produkten,

8. behovet av service, reservdelar, byte eller reparation,

9. näringsidkarens åtagande att följa uppförandekoder, och

10. konsumentens rättigheter enligt lag eller annan
författning.

En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information
i marknadsföringen av sin egen eller någon annans
näringsverksamhet. Med vilseledande utelämnande avses även
sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett oklart,
obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt.

Begränsningar i kommunikationsmediet m.m.

11 § Vid bedömningen av om en framställning är vilseledande
enligt 10 § tredje stycket, får beaktas det använda
kommunikationsmediets begränsningar i tid och utrymme samt de
åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att på något annat
sätt lämna informationen.

Köperbjudanden

12 § Marknadsföringen är vilseledande om näringsidkaren i en
framställning erbjuder konsumenter en bestämd produkt med en
prisangivelse utan att följande väsentliga information framgår:

1. produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är
lämplig för mediet och produkten,

2. pris och jämförpris angivet på det sätt som framgår av 7-10
§§ prisinformationslagen (2004:347),

3. näringsidkarens identitet och geografiska adress,

4. villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering
av reklamationer om dessa avviker från vad som är normalt för
branschen eller produkten i fråga,

5. information om ångerrätt eller rätt att häva ett köp som ska
lämnas till konsumenten enligt lag.

Marknadsföringen är också vilseledande om näringsidkaren i en
framställning erbjuder konsumenter flera bestämda produkter med
en uppgift om ett gemensamt pris, utan att erbjudandet
innehåller väsentlig information enligt punkterna 1-5 i första
stycket.

Vilseledande förpackningsstorlekar

13 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda
förpackningar som genom sin storlek eller yttre utformning i
övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek
eller form.

Vilseledande efterbildningar

14 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda
efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan
förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade
produkter. Detta gäller dock inte efterbildningar vilkas
utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten
funktionell.

Konkursutförsäljningar

15 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda
uttrycket “konkurs”, ensamt eller i förening med något annat
uttryck, bara om produkterna bjuds ut av konkursboet eller för
dess räkning.

Utförsäljningar

16 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter
använda uttrycken “slutförsäljning”, “utförsäljning” eller
något annat uttryck med motsvarande innebörd bara om

1. det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela
varulager eller en klart avgränsad del av det,

2. försäljningen sker under en begränsad tid, och

3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala
priser för motsvarande produkter.

Realisationer

17 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter
använda uttrycket “realisation” eller något annat uttryck med
motsvarande innebörd bara om

1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens
ordinarie sortiment,

2. försäljningen sker under en begränsad tid, och

3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala
priser för motsvarande produkter.

Jämförande reklam

18 § En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt
peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter bara om
jämförelsen

1. inte är vilseledande,

2. avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda
för samma ändamål,

3. på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta,
kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos produkterna,

4. inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan
näringsidkare eller mellan deras produkter, varumärken, firmor
eller andra kännetecken,

5. inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan
näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken,
firma eller andra kännetecken,

6. i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor
med samma beteckning,

7. inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares
renommé som är förknippat med näringsidkarens varumärke, firma
eller andra kännetecken eller varans ursprungsbeteckning, och

8. inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av
en produkt som har ett skyddat varumärke eller firma.

Obeställd reklam

19 § En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk
person använda elektronisk post, telefax eller sådana
uppringningsautomater eller andra liknande automatiska system
för individuell kommunikation som inte betjänas av någon
enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på
förhand.

Har näringsidkaren fått den fysiska personens uppgifter om
elektronisk adress för elektronisk post i samband med
försäljning av en produkt till personen, gäller inte kravet på
samtycke enligt första stycket om,

1. den fysiska personen inte motsatt sig att uppgiften om
elektronisk adress används i marknadsföringssyfte med
användande av elektronisk post,

2. marknadsföringen avser näringsidkarens egna, likartade
produkter och

3. den fysiska personen klart och tydligt ges möjlighet att
kostnadsfritt och enkelt motsätta sig att uppgiften används i
marknadsföringssyfte när den samlas in och vid varje följande
marknadsföringsmeddelande.

20 § Vid marknadsföring med elektronisk post ska meddelandet
alltid innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan
sända en begäran om att marknadsföringen ska upphöra. Detta
gäller även vid marknadsföring till en juridisk person.

20 a § Vid marknadsföring av informationssamhällets tjänster
med elektronisk post får mottagaren inte uppmanas att besöka
webbplatser vars marknadsföring strider mot 9 § eller 10 §
tredje stycket. Lag (2011:591).

21 § En näringsidkare får använda andra metoder för individuell
kommunikation på distans än sådana som avses i 19 §, om inte
den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden används.

Information om garantier

22 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig
att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss
tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap
hos produkten, ska vid försäljningen lämna köparen tydlig
information om utfästelsens innehåll och de uppgifter som är
nödvändiga för att köparen ska kunna göra den gällande.
Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt
lag inte påverkas av utfästelsen.

Utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i
någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för
köparen.

Information innan ett konsumentavtal ingås

22 a § Vid andra avtal än distansavtal och avtal utanför
affärslokaler enligt 1 kap. 2 § lagen (2005:59) om
distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska
näringsidkaren innan avtalet ingås ge konsumenten klar och
begriplig information om

1. sitt namn och telefonnummer samt sin gatuadress och
e-postadress,

2. produktens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är
lämplig med hänsyn till produkten och till hur informationen
ges,

3. produktens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller,
om priset inte kan anges i förväg, hur priset beräknas,

4. kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande
kostnader,

5. villkoren för betalning samt för leverans eller
fullgörande på något annat sätt och tidpunkt för leverans
eller fullgörande,

6. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag och
hur reklamation kan göras,

7. garantier eller liknande utfästelser samt den assistans
och service som gäller efter försäljningen,

8. avtalets löptid,

9. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills
vidare eller förnyas automatiskt, och

10. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska
skyddsåtgärder, och vilken maskin- och programvara som krävs
för att använda det digitala innehållet.

Informationsskyldigheten enligt första stycket gäller inte,
om informationen framgår av sammanhanget.
Informationsskyldigheten gäller inte heller i fråga om

1. vardagliga avtal som fullgörs omedelbart,

2. andra avtal om fast egendom än sådana som avser uthyrning
av fast egendom, eller

3. avtal som anges i 2 kap. 1 § andra stycket 1, 2 och 6–8
samt fjärde stycket och i 3 kap. lagen om distansavtal och
avtal utanför affärslokaler. Lag (2014:16).

Förbud och ålägganden

Förbud mot viss marknadsföring

23 § En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får
förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan
liknande åtgärd.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas också

1. en anställd hos näringsidkaren,

2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och

3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till
marknadsföringen.

Åläggande att lämna information

24 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att
lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan
information.

Ett sådant åläggande får meddelas också

1. en anställd hos näringsidkaren, och

2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Ett åläggande enligt första stycket får innehålla en skyldighet
att lämna informationen

1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren
använder vid marknadsföringen,

2. genom märkning på varan eller i någon annan form på
säljstället, eller

3. i viss form till konsumenter som begär det.

Åläggande att tillhandahålla tekniska hjälpmedel

25 § En tjänsteleverantör enligt lagen (2002:562) om
elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
som i strid med 10 § i den lagen låter bli att tillhandahålla
sådana tekniska hjälpmedel som avses där får åläggas att
tillhandahålla hjälpmedlen.

Vite

26 § Ett förbud enligt 23 § och ett åläggande enligt 24 eller
25 § ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är
obehövligt.

Interimistiska beslut

27 § Rätten får meddela förbud enligt 23 § eller åläggande
enligt 24 eller 25 § att gälla tills vidare om

1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och

2. det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller
låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett
förbud eller åläggande.

I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 §
andra-fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken.
Beslutet får verkställas genast. Förordning (2011:1216).

Förelägganden

28 § I fall som inte är av större vikt får
Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om

1. förbud som avses i 23 § (förbudsföreläggande),

2. åläggande som avses i 24 § (informationsföreläggande), eller

3. åläggande som avses i 25 §.

Föreläggandet ska förenas med vite.

För att bli gällande ska näringsidkaren godkänna föreläggandet
omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har
godkänts gäller det som en lagakraftvunnen dom.

Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.

Marknadsstörningsavgift

Förutsättningar för avgift

29 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild
avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller
någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller
av oaktsamhet har brutit mot

– 7 §,

– 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12-17 §§,

– 18 §,

– 20 §, eller

– någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i

– 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2
eller 3 tobakslagen (1993:581),

– 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622),

– 8 kap. 7 § första stycket, 8, 9 eller 14 § första eller
andra stycket samt 15 kap. 4 § radio- och tv-lagen (2010:696),

– 11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen
(2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett
erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en
näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt
har bidragit till överträdelsen.

Avgiften tillfaller staten. Lag (2010:1632).

30 § En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en
överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett
åläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

Avgiftens storlek

31 § Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst fem
tusen kronor och högst fem miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens
årsomsättning.

Årsomsättningen ska avse omsättningen närmast föregående
räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens
första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättning annars
saknas eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas.

Riktas talan mot flera näringsidkare ska avgiften fastställas
särskilt för var och en av dem.

32 § När marknadsstörningsavgiften fastställs ska särskild
hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge
den har pågått.

I ringa fall ska någon avgift inte dömas ut. Avgiften får
efterges om det finns synnerliga skäl för det.

Betalning av avgiften

33 § Marknadsstörningsavgift ska betalas till Kammarkollegiet
inom trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft
eller den längre tid som anges i domen.

Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i första
stycket ska Kammarkollegiet lämna den obetalda avgiften för
indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891)
om indrivning av statliga fordringar m.m.

Preskription

34 § En marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om
stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot
inom fem år från det att överträdelsen upphörde.

35 § En marknadsstörningsavgift faller bort om domen inte har
kunnat verkställas inom fem år från det att den vann laga
kraft.

Kvarstad

36 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift
får rätten besluta om kvarstad. I sådant fall gäller
föreskrifterna i 15 kap. rättegångsbalken om kvarstad för
fordran.

Skadestånd

37 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett
förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 23,
24 eller 25 §, eller mot 7 §, eller mot 8 § och någon av
bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller mot någon av
bestämmelserna i 18–22 a §§, eller mot någon av punkterna i
bilaga I till direktiv 2005/29/EG, ska ersätta den skada som
därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan
näringsidkare.

När ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas
även till omständigheter av annan än ekonomisk art.
Lag (2014:16).

38 § Rätten till skadestånd faller bort om talan inte väcks
inom fem år från det att skadan uppkom.

Utplånande

Utplånande m.m. av vilseledande framställningar

39 § Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 23 §, eller av
8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12-17 §§, eller av 18
§, eller av någon av punkterna 1-23 i bilaga I till direktiv
2005/29/EG, får rätten efter vad som är skäligt besluta att en
vilseledande framställning som finns på en vara, förpackning,
trycksak, affärshandling eller liknande ska utplånas eller
ändras så att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte
inte kan uppnås på något annat sätt får rätten besluta att
egendomen ska förstöras.

Säkerhetsåtgärder

40 § Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett
yrkande enligt 39 § och det skäligen kan befaras att svaranden
genom att vidta eller att låta bli att vidta en viss handling
minskar betydelsen av ett beslut om utplånande, får rätten
besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I fråga om en
sådan åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra-fjärde
styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får
verkställas genast.

Framställs ett yrkande enligt 39 § i ett mål om utdömande av
vite som har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället
för bestämmelserna i första stycket att egendomen får tas i
beslag. I sådant fall tillämpas föreskrifterna i 27 kap.
rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet får verkställas
genast.

41 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 39
§ och beslut om säkerhetsåtgärd enligt 40 § meddelas på yrkande
av part av den domstol där en rättegång om förbud enligt 23 §,
marknadsstörningsavgift enligt 29 § eller skadestånd enligt
37 § pågår.

Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av
ett vitesförbud enligt 23 och 26 §§ får meddelas på yrkande av
part av den domstol där en rättegång om utdömande av vitet
pågår.

Upplysningsskyldighet m.m.

42 § På uppmaning av Konsumentombudsmannen ska

1. var och en yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i
ett ärende om tillämpningen av denna lag,

2. en näringsidkare tillhandahålla de handlingar, varuprover
och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ett ärende
där beslut om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 §
kan antas komma i fråga.

43 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt
23, 24 eller 25 § är skyldig att på uppmaning av
Konsumentombudsmannen tillhandahålla de upplysningar,
handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen
över att förbudet eller åläggandet följs.

44 § Om det behövs för tillsynen i ett ärende som avses i 42 §
2 eller 43 § får Konsumentombudsmannen uppmana näringsidkaren
att hålla de lokaler eller motsvarande utrymmen där
näringsverksamheten utövas, dock inte bostäder, tillgängliga
för inspektion.

45 § Om en uppmaning enligt 42, 43 eller 44 § inte följs får
Konsumentombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra sin
skyldighet vid vite.

46 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana
varuprover och liknande som avses i 42 och 43 §§ om det finns
särskilda skäl för det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att
ersätta Konsumentombudsmannens kostnader för provtagning och
undersökning av prov i fall som avses i 43 §.

Var och av vem talan får väckas

Förbud och ålägganden

47 § Talan om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 §
väcks vid Marknadsdomstolen. Om samma kärande, eller en annan
kärande i samråd med denne, samtidigt väcker en talan om
marknadsstörningsavgift enligt 29 § eller skadestånd enligt 37
§ med anledning av marknadsföringen, ska dock en talan om
förbud eller åläggande väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan om förbud eller åläggande får väckas av

1. Konsumentombudsmannen,

2. en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, eller

3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller
löntagare.

Ett interimistiskt beslut enligt 27 § meddelas av den domstol
där en rättegång enligt första stycket pågår.

Marknadsstörningsavgift

48 § Talan om marknadsstörningsavgift enligt 29 § väcks vid
Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen.

Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte
föra talan om marknadsstörningsavgift, får en enskild
näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en
sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan talan.

Beslut om kvarstad enligt 36 § meddelas av den domstol där en
rättegång om marknadsstörningsavgift pågår. Om talan ännu inte
har väckts gäller i fråga om behörig domstol vad som föreskrivs
i första stycket.

Utdömande av vite

49 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av
denna lag väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap.
rättegångsbalken. En sådan talan får alltid väckas vid
Stockholms tingsrätt.

Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och
av Konsumentombudsmannen.

Skadestånd

50 § Talan om skadestånd enligt 37 § väcks vid Stockholms
tingsrätt. En sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som
är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken.

Överklagande

51 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 42-44 §§ samt om
vitesföreläggande efter en sådan uppmaning överklagas hos
Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller beslut om ersättning
enligt 46 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
nämnda paragraf.

52 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna
lag överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om
utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag
överklagas dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen
(1985:206) om viten.

Beslut under rättegången i frågor som avses i 27 § och 40 §
första stycket får överklagas särskilt. Besluten ska vid
handläggningen i Marknadsdomstolen anses röra åtgärd enligt 15
kap. rättegångsbalken.

Rättskraft

53 § En dom i vilken frågan om förbud enligt 23 § eller
åläggande enligt 24 eller 25 § har prövats, hindrar att en ny
talan enligt 23, 24 eller 25 § väcks med anledning av
marknadsföringen. En sådan dom hindrar dock inte att samma
fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det.

Rättens sammansättning m.m.

54 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag ska Stockholms
tingsrätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två ska vara
lagfarna domare och två ekonomiska experter. En av de lagfarna
domarna ska vara rättens ordförande.

Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall
för en av ledamöterna är rätten ändå domför.

Om inte annat följer av 55 § ska tingsrätten bestå av en
lagfaren domare

1. vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra
och tredje styckena rättegångsbalken,

2. vid avgörande av mål utan huvudförhandling, och

3. vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

I fall som avses i tredje stycket får även en ekonomisk expert
delta i tingsrätten.

55 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid
prövning av frågor som hör till rättegången får Stockholms
tingsrätt ha den sammansättning som anges i 54 § första
stycket, om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till
målets eller frågans beskaffenhet.

56 § I mål som bara rör skadestånd enligt 37 § får Stockholms
tingsrätt ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c
och 3 d §§ rättegångsbalken.

57 § Vid handläggning av ärenden som avses i 51 § ska
Stockholms tingsrätt bestå av en lagfaren domare eller av en
lagfaren domare och en ekonomisk expert. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock
ha den sammansättning som anges i 54 § första stycket.

58 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som ekonomiska
experter enligt 54 §.

Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett
mål eller ärende inträffar en omständighet som medför att
förordnandet upphör att gälla, ska förordnandet ändå gälla i
det pågående målet eller ärendet.

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk
medborgare och får inte vara underårig eller i
konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken. Lag (2013:112).

Rättegångsbestämmelser

Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

59 § Om något annat inte följer av denna lag ska föreskrifterna
i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är
tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 23,
24 eller 25 § och mål om marknadsstörningsavgift enligt 29 §.

I mål om skadestånd enligt 37 § gäller vad som är föreskrivet i
rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är
tillåten.

I ärenden som avses i 51 § gäller lagen (1996:242) om
domstolsärenden, om något annat inte följer av denna lag.

60 § När Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden efter
överklagande enligt 52 § ska det som sägs om hovrätten i 49, 50
och 52 kap. rättegångsbalken och i 39 § första stycket lagen
(1996:242) om domstolsärenden i stället gälla
Marknadsdomstolen. Prövningstillstånd krävs dock inte för att
Marknadsdomstolen ska pröva tingsrättens avgörande.

61 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än
Konsumentombudsmannen ska rätten underrätta ombudsmannen om
rättegången.

När ett mål om marknadsstörningsavgift eller skadestånd väcks
ska tingsrätten underrätta Marknadsdomstolen om rättegången.

Kumulation

62 § Mål om skadestånd enligt 37 § får i tingsrätt endast
förenas med annat mål enligt denna lag.

Intervention

63 § I mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 §
har den som har talerätt enligt 47 § andra stycket rätt att
delta i rättegången som intervenient enligt 14 kap.
rättegångsbalken.

Rättegångskostnader

64 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om
rättegångskostnader 18 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18
kap. 16 § rättegångsbalken ska dock inte tillämpas i mål om
förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 §. I sådana mål
får rätten bestämma att var och en av parterna ska svara för
sina rättegångskostnader.

Utevaro

65 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden
enligt denna lag gäller, i fråga om föreläggande för part och
parts utevaro, vad som i rättegångsbalken är föreskrivet för
åklagare.

Övriga bestämmelser

66 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att
följande ska gälla.

I fråga om en vara som är försedd med en oriktig eller
vilseledande ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt
eller indirekt anges vara frambragd eller tillverkad i den
främmande staten eller i en region eller ort i den främmande
staten, får åtgärd enligt 39 § beslutas även i andra fall än
som avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt
handelsbruk endast tjänar till att märka ut varans art eller om
den åtföljs av en uppgift som tydligt anger att varan inte har
frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den
angivna orten.

Talan om åtgärd enligt andra stycket väcks vid Stockholms
tingsrätt av Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat
att inte väcka talan, av någon som driver rörelse med varor av
samma slag som den vara som talan avser.

Övergångsbestämmelser

2008:486

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008, då
marknadsföringslagen (1995:450) ska upphöra att gälla samt
lagen (2005:706) om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)
ska utgå.

2. Bestämmelserna i 4-22 och 29-36 §§ tillämpas också på
marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet, om inte
åtgärden var tillåten enligt äldre föreskrifter.

3. Förbud och ålägganden samt förbuds- och
informationsförelägganden som har meddelats enligt äldre
föreskrifter ska fortfarande gälla.

4. Bestämmelserna om skadestånd i 29 § marknadsföringslagen
(1995:450) tillämpas fortfarande i fråga om överträdelser som
skett före den nya lagens ikraftträdande.

5. Bestämmelserna i 49 § tillämpas också i fråga om utdömande
av vite som förelagts med stöd av marknadsföringslagen
(1995:450).