Förordning (2011:686) om kompletterande pedagogisk utbildning som leder till ämneslärarexamen

SFS nr: 2011:686
Departement/myndighet: Utbildningsdepartementet
Utfärdad: 2011-05-26
Ändring införd: t.o.m. SFS 2014:1070

Tillämpningsområde

1 § I denna förordning finns det bestämmelser om
högskoleutbildning på grundnivå och avancerad nivå.
Utbildningen syftar till att komplettera tidigare tillägnade
ämneskunskaper i andra undervisningsämnen än yrkesämnen för
att studenten ska kunna avlägga ämneslärarexamen enligt bilaga
2 till högskoleförordningen (1993:100). Utbildningen benämns
kompletterande pedagogisk utbildning.

Vad utbildningen avser

2 § Utbildningen ska avse utbildningsvetenskaplig kärna och
verksamhetsförlagd utbildning, förlagd inom relevant
verksamhet och ämne. Förordning (2014:1070).

Tillämpliga bestämmelser

3 § I högskolelagen (1992:1434) finns det grundläggande
bestämmelser om högskoleutbildning. Högskoleförordningen
(1993:100) ska tillämpas på utbildningen, om inte något annat
följer av denna förordning.

Med högskolor avses i denna förordning även universitet.

Särskild behörighet

4 § För särskild behörighet till kompletterande pedagogisk
utbildning gäller 5–7 §§ i denna förordning i stället för
bestämmelserna om särskild behörighet i 7 kap. 8–11 §§ och
25 §§ högskoleförordningen (1993:100).

Bestämmelserna om undantag från något eller några
behörighetsvillkor i 7 kap. 3 § högskoleförordningen gäller
även behörighetsvillkor enligt denna förordning.

5 § Särskild behörighet till kompletterande pedagogisk
utbildning som leder till ämneslärarexamen med inriktning mot
arbete i grundskolans årskurs 7–9 har den som har
ämneskunskaper i ett undervisningsämne i grundskolans årskurs
7–9 som motsvarar ämnesstudier om minst 90 högskolepoäng.

Högskolan får bestämma vilket undervisningsämne kravet i
första stycket ska avse.

6 § Särskild behörighet till kompletterande pedagogisk
utbildning som leder till ämneslärarexamen med inriktning mot
arbete i gymnasieskolan har den som har ämneskunskaper i ett
undervisningsämne i gymnasieskolan som motsvarar ämnesstudier
om minst 120 högskolepoäng.

Högskolan får bestämma vilket undervisningsämne kravet i
första stycket ska avse. Ämnet får dock inte vara ett
yrkesämne.

7 § Särskild behörighet till utbildning som avses i 5 eller
6 § har också den som genom svensk eller utländsk utbildning,
praktisk erfarenhet eller på grund av någon annan omständighet
har förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Urval

8 § Vid urval ska hänsyn tas till den sökandes meriter och
förmåga att tillgodogöra sig utbildningen. I stället för
bestämmelserna om urval i 7 kap. 12 § andra och tredje
styckena, 13–19, 23, 26 och 27 §§ högskoleförordningen
(1993:100) får högskolan meddela föreskrifter om vilka
urvalsgrunder som ska användas.

Ämneslärarexamen

9 § För ämneslärarexamen som avläggs efter det att en student
har gått igenom kompletterande pedagogisk utbildning gäller de
krav som anges i 10–14 §§.

För ämneslärarexamen som avses i första stycket är 6 kap. 5 §
andra stycket högskoleförordningen (1993:100) och bilaga 4
till den förordningen inte tillämpliga.

10 § Ämneslärarexamen som avses i 9 § med inriktning mot
arbete i grundskolans årskurs 7–9 och som omfattar
ämnesstudier i ett undervisningsämne avläggs på grundnivå och
uppnås efter att studenten har fullgjort kursfordringar om 180
högskolepoäng. För examen krävs att

1. studenten har gått igenom kompletterande pedagogisk
utbildning,

2. kursfordringarna omfattar ämnesstudier om 90 högskolepoäng
i ett undervisningsämne, och

3. studenten inom ramen för kursfordringarna har fullgjort
minst ett självständigt arbete (examensarbete) om minst 15
högskolepoäng.