- SFS nr
- 2014:1344
- Departement/myndighet
- Justitiedepartementet L3
- Utfärdad
- 2014-11-20
Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna
1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007
av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för
tågresenärer (tågpassagerarförordningen),
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010
av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor
till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av
förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen),
och
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011
av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid
busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004
(busspassagerarförordningen).
Tillsyn över att förordningarna följs
2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar
tillsyn över att de skyldigheter som följer av tåg-, fartygs-
och busspassagerarförordningarna fullgörs.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt tåg-,
fartygs- och busspassagerarförordningarna.
Sanktioner
4 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för
järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare,
researrangörer, transportörer, resebyråer, terminaloperatörer
och hamnmyndigheter i
1. artiklarna 4, 8, 9.5, 18.1, 20, 22.3, 28.2 och 29 i
tågpassagerarförordningen,
2. artiklarna 8.5, 9.2–9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i
fartygspassagerarförordningen, och
3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2–11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och
25 i busspassagerarförordningen.
Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser
som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen
(2008:486) tillämpas, med undantag av 29–36 §§ om
marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara
väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen.
5 § Andra skyldigheter än att lämna information föreskrivs
för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare,
researrangörer, transportörer, resebyråer och
terminaloperatörer i
1. artiklarna 9.1–9.4, 18.3–18.5, 19, 22.1, 23, 24, 27 och 28
i tågpassagerarförordningen,
2. artiklarna 4, 7–8.4, 9.1, 10–13.2, 15.4 och 24 i
fartygspassagerarförordningen, och
3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13–15, 17.3,
26 och 27 i busspassagerarförordningen.
Den som inte fullgör en sådan skyldighet får åläggas att göra
det. Åläggandet får förenas med vite. En talan om ett sådant
åläggande väcks vid Marknadsdomstolen av
Konsumentombudsmannen.
I ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första
stycket tillämpas 42–45 §§ marknadsföringslagen (2008:486)
och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning
av de bestämmelserna.
6 § I ett fall som inte är av större vikt får
Konsumentombudsmannen meddela ett föreläggande om ett sådant
åläggande som avses i 5 §. Bestämmelserna i 28 §
marknadsföringslagen (2008:486) ska då tillämpas.
7 § Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de
skyldigheter som anges i artiklarna 10.1, 10.2, 10.4, 21 och
26 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i
fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i
busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som
behövs för att bestämmelserna ska följas.
Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Befogenhet att utse bussterminaler
8 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, en
statlig myndighet eller de regionala
kollektivtrafikmyndigheter som avses i lagen (2010:1065) om
kollektivtrafik får i det enskilda fallet besluta om att utse
bussterminaler där assistans för personer med
funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska
tillhandahållas i enlighet med busspassagerarförordningen.
Överklagande
9 § Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 7 §
får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma
gäller ett beslut av en statlig myndighet eller en regional
kollektivtrafikmyndighet om att utse en bussterminal enligt
8 §.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.