Svea hovrätt friar nu också den sjuksköterska på SOS-alarm som underlät att skicka ambulans till en man. Hovrätten ansåg att sjuksköterskan varit oaktsam men det är inte styrkt att mannen skulle ha överlevt även om ambulans hade skickats.
Bakgrund A.Å har varit verksam som sjuksköterska vid SOS Alarm AB:s vårdgivande verksamhet vid Johannes Brandstation i Stockholm. En central arbetsuppgift för A.Å har varit att, i enlighet med systematiken i Index för Akutmedicinsk larmmottagning (Medicinskt Index), dels per telefon bedöma vårdsökandens hälsotillstånd av olika slag och dels till följd av utfallet vid varje bedömning prioritera vårdsökandens behov av ambulans samt elektroniskt ge s.k. prio 1–2 larm för de prioriterade ambulanstransporterna till SOS Alarms ambulansdirigenter för verkställighet.
E.L drabbades under natten/morgonen till den 30 januari 2011 av brusten mjälte, ett livshotande tillstånd som kräver adekvat och akut sjukvård. Till följd av den brustna mjälten har E.L haft svårighet att andas, nedsatt cirkulation med åtföljande svimningskänsla, smärta i kroppen och kraftig ångest. Vid två telefonsamtal med A:Å vid SOS Alarm den 30 januari 2011 mellan kl. 05.57– 06.10 har E.L förklarat att han hade svårt att andas, hade smärta i kroppen och hade svimningskänsla. E.L har med anledning av sitt allvarliga sjukdomstillstånd upprepat begärt och vädjat om hjälp och om att omedelbart bli hämtad med ambulans.
Åklagaren har gjort gällande att de uppgifter E.L lämnat per telefon har medfört att A.Å haft att – i enlighet med sina arbetsuppgifter – i linje med Medicinskt Index utgå från att E.L befann sig i alt. kunde befinna sig i en medicinsk nödsituation där andning, cirkulation varit allvarligt hotade och till följd härav riskerade förlora medvetandet. I detta läge har A.Å haft att – i linje med den anvisade beslutsgången i Medicinskt Index – omgående ge ett s.k. prio 1 larm till ambulansdirigenterna på SOS Alarm om ambulans till E.L. Vid tillfället fanns 5 ambulanser tillgängliga för sådant uppdrag med en framkörningstid på cirka 6 – 12 minuter.
Hovrättens domskäl
Brotten vållande till annans död och framkallande av fara för annan kan begås såväl genom handling som genom underlåtenhet. Enligt allmänna principer kan straffrättsligt ansvar för underlåtelse vid fysiska orsakssamanhang emellertid endast komma ifråga om det finns särskild anledning för den underlåtande att ingripa. Detta formuleras på så sätt att gärningsmannen måste befinna sig i garantställning, vilket åklagaren i hovrätten uttryckligen har påstått. I sådana fall krävs också att underlåtenheten ska te sig lika straffvärd som handling. Garantställning kan föreligga på grund av t.ex. förskrift i lag, myndighetsföreskrift, innehav av viss tjänst eller särskilt åtagande. (Se NJA 2005 s. 372). Hovrätten finner att A.Å, i egenskap av legitimerad sjuksköterska vid SOS Alarm AB, har haft en sådan garantställning att han, om övriga förutsättningar föreligger, kan dömas för underlåtenhetsbrott bestående i att han inte gett larm om ambulans till E.L med högsta prioritet. Underlåtenheten får i så fall anses som lika straffvärd som orsakande eller utsättande genom handling. För ansvar för vållande till annans död krävs att A.Å av oaktsamhet har orsakat E.Ls död. Gärningen måste ha varit oaktsam i förhållande till just effekten, dvs. den dödliga utgången. Vid brottets normalgrad krävs det inte att oaktsamheten på något sätt har varit kvalificerad. Hovrätten finner det styrkt att A.Å har varit oaktsam. I likhet med tingsrätten anser hovrätten således att A.Ås underlåtenhet är så klandervärd att den i och för sig innebär straffbar oaktsamhet. Såsom tingsrätten har redovisat har hovrätten att göra en hypotetisk bedömning av huruvida A.Ås underlåtenhet har orsakat E.Ls död. Beviskravet är vid denna prövning att det måste framstå som i hög grad sannolikt att döden skulle ha uteblivit för att relevant orsakssamband ska anses föreligga. I denna del gör hovrätten följande överväganden. Av förhören har det å ena sidan framkommit bl.a. att viss vård kan ges redan i ambulans, att tidsödande datorröntgen undviks i verkligt brådskande fall, att förloppet vid blödning kan förlängas genom att blod tillsätts och att en patient snabbt kan opereras om sjukdomsorsaken konstateras. Å andra sidan har det även av dessa förhör framkommit att s.k. spontan mjältruptur är ett mycket ovanligt sjukdomstillstånd och att det funnits en risk att E.Ls tillstånd hade förväxlats med blodförgiftning, som behandlas på annat sätt än inre blödning. Hovrätten konstaterar att den sammantagna utredningen alltjämt inte ger något närmare svar på frågan vid vilken tidpunkt E.L avled eller några ytterligare uppgifter om hans möjligheter att överleva. Hovrätten delar därför tingsrättens bedömning att det inte kan anses vara i hög grad sannolikt att E.Ls död hade uteblivit om A.Å larmat om ambulans med högsta prioritet vid samtalet som påbörjades kl. 05.57. Det är således inte bevisat att A.Ås underlåtenhet orsakat E.Ls död. Vid sådant förhållande kan A.Å inte dömas för att ha vållat E.Ls död.
Hovrätten övergår härefter till frågan om A.Å i stället kan fällas till ansvar för framkallande av fara för annan. För ansvar för framkallande av fara för annan döms den som av grov oaktsamhet utsätter någon annan för bl.a. livsfara. Frågan är om A.Å genom att underlåta att ge larm om ambulans med högsta prioritet har utsatt E.L för livsfara. Det krävs i detta sammanhang inte att A.Å har orsakat E.Ls död, men gärningen ska ha varit oaktsam i förhållande till livsfaran. Således ska oaktsamheten vara relevant för livsfaran. Om livsfaran skulle ha uteblivit om A.Å hade handlat med tillräcklig aktsamhet har hans oaktsamhet varit relevant för livsfaran. Omvänt saknar hans oaktsamhet relevans om livsfaran i det närmaste oförändrad skulle ha inträffat även om han betett sig aktsamt (jfr. Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 205 ff. och 314 ff.). Livsfaran ska vidare ha varit konkret. Det är utrett att E.L redan vid hans telefonsamtal kl. 05.57 med A.Å var allvarligt sjuk och i behov av akut sjukvård. Vidare är det utrett att ambulanser funnits tillgängliga och att de kunnat vara på plats vid adressen i vart fall senast inom 12 minuter. Som hovrätten redan funnit har det ålegat A.Å att ge E.L ett prioritet 1-larm vid samtalet kl. 05.57. Genom att underlåta detta har A.Å förfarit oaktsamt. Med beaktande av det utdragna agerandet från A.Ås sida och då det är fråga om riskfylld verksamhet som ställer stora krav på aktsamhet anser hovrätten att oaktsamheten är att bedöma som grov. Frågan är dock om A.Ås uteblivna handlande haft betydelse för att avvärja livsfaran. Det sista telefonsamtalet med E.L avslutades ca kl. 06.11. Av det samtalet framgår att E.L är i mycket dåligt skick och att när samtalet avbryts hörs endast stönanden och liknande ljud. Av den medicinska utredningen framgår bl.a. att E.Ls mjälte sannolikt redan hade spruckit under samtalen med SOS Alarm AB, att han under dessa samtal sannolikt flera gånger förlorat medvetandet samt att han sannolikt befann sig i chock vid denna tidpunkt. Vidare är klarlagt att beroende på blödningshastighet kan döden inträda förhållandevis snabbt vid brusten mjälte. Jourläkaren har inte heller fått telefonkontakt med E.L när han ringt denne strax efter kl. 06.15. Dessa omständigheter medför att det inte kan uteslutas att E.L avlidit redan i samband med att telefonsamtalet avbröts kl. 06.11. Med hänsyn till det mycket korta tidsintervallet som hovrätten har att utgå ifrån talar icke obetydliga skäl för att E.L rent faktiskt inte hade kunnat få erforderlig hjälp i tid även om ambulans hade larmats vid samtalet kl. 05.57. Inte ens om A.Å hade larmat ambulans med högsta prioritet vid samtalet går det alltså att med tillräcklig säkerhet säga att livsfaran kunnat avvärjas. Därmed är det inte styrkt att A.Å har utsatt E.L för livsfara genom sin underlåtenhet att larma. Även åtalet för framkallande av fara för annan ska därför ogillas.