Att domstolar och boutredningsman kommit fram till olika slutsatser om vilka som är dödsbodelägare har inte medfört att staten är skadeståndsskyldig för att domstolarnas bedömning var felaktig. Bakgrunden till tvisten var att Anders L avled den 5 oktober 2006. Den 26 oktober 2006 hölls bouppteckningsförrättning i dödsboet efter honom. Vid förrättningen uppgavs boet av Anders L:s bror Dag, som i bouppteckningen antecknades som ensam dödsbodelägare. Bouppteckningen registrerades den 12 juni 2007.
Den 23 november 2006 ansökte Gunilla B vid tingsrätten om att dödsboet efter Anders L skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman. Tingsrätten beslutade att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman och utsåg en sådan för uppdraget.
Som skäl för beslutet anfördes att Gunilla B och Anders L vid tiden för den senares bortgång var att betrakta som sambor, varför Gunilla B var dödsbodelägare i dödsboet efter Anders L. Dag överklagade beslutet till Svea hovrätt som avslog överklagandet. Boutredningsmannen kom därefter i sin utredning fram till att Gunilla B inte varit sambo med Anders L och att hon därmed inte var dödsbodelägare i dödsboet.
Dag har gjort gällande att staten är skadeståndsskyldig på grund av att tingsrätten och hovrätten gjort sig skyldiga till fel och försummelse vid myndighetsutövning, genom att ta upp och bevilja Gunilla B ansökan trots att hon inte var delägare i dödsboet efter Anders L. Skadeståndsskyldighet för staten föreligger därför enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. På grund av domstolarnas felaktiga handläggning har Dag drabbats av ekonomisk och ideell skada.
Justitiekanslern har anfört att tingsrättens och hovrättens handläggning av ärendet inte har innefattat fel eller försummelse i den mening som avses i
3 kap. 2 § skadeståndslagen. Något integritetskränkande brott har inte begåtts eller ens gjorts gällande, varför det saknas rättsliga förutsättningar att enligt skadeståndslagen utge ersättning för ideell skada. Dag har inte heller visat att han till följd av eventuella fel eller försummelser har orsakats den förmögenhetsskada som han begär ersättning för. Under alla förhållanden har Dag bidragit till den skada som kan visas ha uppkommit i sådan grad att skadeståndet ska jämkas till noll kronor. Dag har därtill inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att begränsa sin eventuella skada.
Högsta domstolen gjorde följande bedömning av handlingarna i målet framgår att Gunilla B inte kände till att en bouppteckning hade förrättats i dödsboet efter Anders L när hon ansökte om att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman. Bouppteckningen var vid denna tidpunkt inte registrerad.
Information om att bouppteckningen redan hade förrättats synes inte heller ha kommit till underrätternas kännedom genom Dag:s försorg. Det
ankommer inte på rätten att på eget initiativ söka i register eller på annat sätt kontrollera om en bouppteckning existerar. Eftersom tingsrätten och hovrätten således inte kände till att en bouppteckning redan hade förrättats i dödsboet efter Anders L vid ärendets handläggning kan några skadeståndsgrundande fel eller försummelser inte anses ha förekommit i detta hänseende.
För att staten ska bli skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är det inte tillräckligt att en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (se prop. 1972:5 s. 518 samt t.ex. NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862).
Det förhållandet att underinstanserna och boutredningsmannen har kommit fram till olika slutsatser i frågan om Anders L och Gunborg B har varit sambor innebär inte att underinstanserna har gjort sig skyldiga till skadeståndsgrundande fel eller försummelser.