Arbetsdomstolen referat AD 1993 nr 18

Instans
Arbetsdomstolen
Referat
AD 1993 nr 18
Domsnummer
1993-18
Målnummer
A-18-1992
Avgörandedatum
1993-02-10
Rubrik
Fråga huruvida det funnits grund för att avskeda eller säga upp en frisör som för egen del utfört klippningar på sin fritid. I målet åberopar arbetsgivarsidan bl.a. bestämmelserna i § 12 e) i riksavtalet mellan Sveriges Frisörföretagare och Handelsanställdas förbund, i vilket sägs att anställd inte äger rätt att under semester eller annan fritid utföra arbete inom yrket. Även fråga om frisörens arbetsgivare före avskedandet fullgjort sin skyldighet att överlägga med den lokala arbetstagarorganisationen.
Lagrum
18 § och 30 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Handelsanställdas Förbund

mot

Sveriges Frisörföretagare och Skägg & Lockar L.B. Aktiebolag i Kristianstad.

Mellan Sveriges Frisörföretagare å ena sidan och Handelsanställdas förbund (förbundet) å andra sidan gäller kollektivavtal om bl.a. arbets- och lönevillkor, det s.k. riksavtalet. Skägg & Lockar L.B. AB (bolaget) är genom medlemskap i Sveriges Frisörföretagare bundet av riksavtalet. Riksavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelse.

§ 12. Ordningsregler

e) Övriga regler

Anställd äger ej rätt att under semester eller annan fritid utföra arbete inom yrket.

§ 13. Organisationstillhörighet

e) De avtalsslutande parterna förbinder sig att bekämpa illojala och osunda företeelser inom frisörbranschen. Som ett medel härtill har parterna enats om, att var för sig och gemensamt genom information och upplysning verka för sunda affärsprinciper.

Förbundets medlem B.E. anställdes hos bolaget i december 1988 som frisör. Hon avskedades den 29 november 1991. Under påstående att bolaget inte ens har haft saklig grund för att säga upp B.E. har förbundet väckt talan mot arbetsgivarparterna och yrkat att arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara avskedandet av B.E. och

2. förplikta bolaget att till B.E. utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen med 80 000 kr.

Förbundet har vidare påstått att bolaget avskedat B.E. utan att fullfölja en påkallad överläggning. På denna grund har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall

3. förplikta bolaget att till förbundet utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen med 25 000 kr.

På beloppen har förbundet yrkat ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. dagen för delgivning av stämningen i målet, den 29 januari 1992, till dess full betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till yrkandena. Skäligheten av yrkad ränta har vitsordats.

Parterna har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

B.E. är ensamstående mor med numera tre barn. Anställningen hos bolaget var hennes första i frisörbranschen efter avslutad utbildning. I juli 1991 blev hon sjukskriven på deltid på grund av besvär i samband med graviditet. Sjukskrivningen övergick senare till en heltidssjukskrivning.

I sitt arbete hos bolaget kom B.E. att bli nära bekant med en familj N. som bodde på Ivö utanför Kristianstad. Familjen bestod av två vuxna och två barn. Bekantskapen utvecklades så att familjen kom att bli närmast att jämföra med en stödfamilj för B.E. och hennes barn. Familjen N. hjälpte henne mycket, de umgicks i stort sett dagligen och gjorde resor tillsammans. Barnen i familjen N. och hennes barn lekte som syskon och B.E. fick avlastning av C.N. hustrun i familjen, när hon behövde hjälp med barnpassning.

I samband med att mervärdeskatt infördes den 1 januari 1991 för bl.a. frisörtjänster tyckte familjen N. att det blev för dyrt att klippa sig hos bolaget och började därför anlita andra frisörer i Kristianstad. I mitten av april 1991 frågade C.N. B.E. om denna kunde rätta till håret på ett av barnen N. B.E. kunde inte neka till detta. Senare frågade familjen om B.E. kunde klippa fler familjemedlemmar, och det gjorde hon under våren. Hon klippte alla familjemedlemmar en gång och någon eller några familjemedlemmar ytterligare en gång. Detta var endast som ett led i vänskapen och skedde utan någon som helst ekonomisk ersättning.

Parterna är i målet eniga om att bestämmelsen i riksavtalets § 12 e) innebär att en arbetstagare inom kollektivavtalsområdet inte får utföra arbete inom yrket under semester eller annan fritid, oavsett om arbetet är avlönat eller inte. Syftet med bestämmelsen är enligt förbundet att komma åt konkurrerande verksamhet som har ett kommersiellt syfte. Det är en gammal bestämmelse som har tillkommit mot bakgrund av svårigheter att bevisa att konkurrerande verksamhet har ett kommersiellt syfte. Med regeln har parterna inte avsett att disponera över begreppet saklig grund i anställningsskyddslagens mening. Vad som är saklig grund för uppsägning eller avskedande följer samma regler som på den övriga arbetsmarknaden. Tilläggas kan att B.E. inte har känt till kollektivavtalsbestämmelsen.

Enligt den praxis som gällde i branschen var det tillåtet för de anställda att klippa familjemedlemmar och en nära väninna. Denna ordning hade dock inte diskuterats närmare med de anställda, när L.B. som är ställföreträdare för bolaget i slutet av augusti hade enskilda samtal med dem. Det förelåg då brister i kundtillströmningen, och L.B. frågade de anställda om de klippte någon på fritiden. B.E. svarade därvid självmant att hon klippte familjen N. L.B. sade då att hon inte fick göra detta. Han utdelade en varning till B.E. i den meningen att han sade att man inte får stjäla kunder från bolaget. Med anledning av samtalet tog B.E. omedelbart kontakt med familjen N. och meddelade att hon inte fick klippa familjemedlemmarna i fortsättningen.

Bolaget har ofta, regelbundet återkommande personalmöten med samtliga anställda. Den 30 augusti hölls ett sådant möte hos bolaget, varvid man bl.a. diskuterade kurser och andra allmänna saker. L.B. återkom då till vad han redan tidigare talat om, nämligen hur viktigt det var att få kunder till salongen. Ingenting sades om att de anställda inte fick klippa väninnor, men däremot erbjöds de anställda att klippa anhöriga på salongen. B.E. uppfattade inte detta så att klippning endast fick ske på salongen.

Under hösten 1991 fortsatte B.E. att umgås med familjen N. och var ofta hemma hos familjen. Vid ett tillfälle bad C.N. att B.E. skulle rätta till några testar vid öronen på familjens son, eftersom han skulle gå till fotografen dagen efter. B.E. gjorde så.

Detta är det enda tillfälle efter L.B:s tillsägelse i augusti som B.E. har klippt någon i familjen N.

Den 1 oktober blev B.E. helt sjukskriven på grund av graviditetsbesvär. Besvären var sådana att hon hade svårt att stå och gå och därmed inte kunde arbeta som frisör. Tidigare under hösten hade den man som hon sammanbodde med lämnat henne. Hon var därför helt ensam med alla hushållsgöromål och kunde inte sköta trädgårdsarbetet utan hjälp. I detta läge erbjöd sig hennes bästa väninna och dennas kamrat att komma och hjälpa henne med trädgårdsarbetet söndagen den 24 november. B.E. tog tacksamt emot hjälpen och frågade, när de var färdiga, om det var någonting hon kunde göra för dem i gengäld. Väninnorna föreslog då att hon skulle klippa dem. Mot bakgrund av all hjälp hon hade fått, tyckte B.E. inte att hon kunde säga nej. Hon orkade dock bara klippa en av dem samma dag. Den andra väninnan återkom därför till henne tisdagen därpå tillsammans med sin mor, som hade skjutsat henne och som inte själv skulle klippas. Just när B.E. klippte den sistnämnda väninnan kom L.B. och ringde på dörren. Denne var upprörd och anklagade B.E. för att klippa illojalt. B.E. försökte förklara, men L.B. lyssnade inte. Därefter anmälde L.B. henne för försäkringskassan. Kassan ansåg emellertid inte att klippningen av en kamrat var oförenlig med sjukskrivningsbestämmelserna, eftersom arbetet enligt kassans bedömning inte hade skett i förvärvssyfte.

Vad som kan läggas B.E. till last är således att hon före september 1991 i strid mot bestämmelser i kollektivavtalet har klippt medlemmarna i familjen N. samt att hon därefter i strid mot bestämmelser i kollektivavtal och givna instruktioner har jämnat till luggen på ett av barnen N. och klippt två väninnor som tack för hjälp med trädgårdsarbete. Inget av detta har skett i vinningssyfte. B.E. har inte tagit några kunder från bolaget eller tillfogat det någon skada. Det har mot bakgrund av förhållandena varit mycket svårt för B.E. att inte klippa dessa personer. Att lägga så betydelselösa förseelser till grund för ett skiljande från anställningen vore orimligt, i vart fall om inte arbetsgivaren har klargjort konsekvenserna tydligare än som har skett i målet.

B.E. avskedades den 29 november utan att någon underrättelse hade föregått avskedandet. Sannolikt den 27 november ringde L.B. till förbundets avdelningsombudsman J.E. L.B. sade att han hade kommit på en anställd som klippte i hemmet trots att hon var sjukskriven. Omkring två timmar senare ringde L.B. igen och sade att han tänkte avskeda B.E. J.E. betraktade detta som ett varsel och begärde att överläggning skulle hållas. Samtidigt upplyste han L.B. om vilka regler som gällde om varsel och om överläggning inför ett avskedande. Den 3 december hölls överläggningen. Ännu så sent som den 13 december visste inte J.E. huruvida B.E. hade avskedats eller inte.

Grunden för förbundets talan kan sammanfattas på följande sätt. Den verksamhet som B.E. har ägnat sig åt har varit av mycket ringa omfattning. Det finns inget kommersiellt syfte i hennes handlande. Verksamheten måste ses i ljuset av hennes svåra situation. Det är mot denna bakgrund som förbundet hävdar att bolaget inte ens har haft saklig grund för uppsägning. Avskedandet skall därför ogiltigförklaras och B.E. tillerkännas yrkat skadestånd för brott mot 18 § anställningsskyddslagen. Avskedandet fullföljdes utan överläggning trots att sådan hade begärts. För detta brott mot 30 § i lagen är bolaget skyldigt att utge skadestånd också till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Av bestämmelserna i riksavtalets § 12 e) och § 13 e) kan främst utläsas att parterna gemensamt har velat motverka konkurrerande och illojal verksamhet inom frisörbranschen. Frisörbranschen är speciell på så sätt att det krävs förhållandevis små investeringar för att starta ett eget företag. Branschen består av många, mycket små företag. En frisör intar regelmässigt en förtroendeställning på så sätt att hon arbetar ensam med kunden och har en egen kundkrets.

Bolaget är med sina omkring 18 anställda en av Sveriges största arbetsgivare inom frisörbranschen. Införandet av mervärdeskatt år 1991 för frisörtjänster ledde till en mycket kraftig volymminskning i branschen och påverkade även bolaget negativt. Inom bolaget hade man regelbundet varje månad ett personalmöte. Vid personalmötet i februari 1991 tog L.B. upp införandet av mervärdeskatt och framhöll för personalen att det nu var viktigt att bolaget fick fler kunder. Han betonade också att om alla verkade för detta, så skulle han göra vad han kunde för att inte behöva säga upp någon anställd. Vid mötet sades också att de anställda fick klippa endast den egna familjen och en bästa väninna i hemmet. Alla anställda lovade att ställa upp på detta och försöka skaffa fler kunder till bolaget. B.E. var närvarande vid detta möte.

B.E. fick alltså klippa familjemedlemmar och bästa väninnan på sin fritid. Det bestrids att familjen N. eller dess medlemmar på något sätt skulle vara att jämställa med en stödfamilj eller familjemedlemmar i förhållande till B.E. Hon har tagit betalt för sin klippning av dem. I början av augusti fick L.B. reda på att B.E. klippte hemma. Han kallade henne därför till ett enskilt samtal. Vid detta frågade han B.E. om hon klippte hemma. B.E. sade att hon hade klippt en väninna som hon bodde granne med. L.B. frågade därefter om hon inte hade klippt fler. B.E. svarade nej. L.B. tog då fram de fyra korten i kundkartoteket avseende familjen N. och frågade om hon inte också klippte denna familj. B.E. svarade då: "Jo, just det, den familjen har jag glömt" och angav att anledningen var att hon inte klarade sig på sin lön. L.B. berättade att det var grund för avskedande att göra så och gav B.E. en skarp varning eller tillsägelse. Han betonade att hon inte fick fortsätta klippa på detta sätt. L.B. frågade vidare B.E. om hon hade erbjudit sig att klippa några andra. B.E. svarade därvid nej.

Den 30 augusti hade bolaget åter ett personalmöte. Det var omkring tio anställda närvarande, bland dem B.E. L.B. tog upp att det hade förekommit att kunder hade blivit erbjudna att bli klippta hemma och att de anställda inte fick klippa i hemmet. Han sade också att en anställd hade fått en muntlig varning för att hon hade gjort så. B.E:s namn nämndes dock inte. L.B. sade vidare att ett sådant handlande kunde leda till avskedande. L.B. förklarade vidare att i fortsättningen fick de anställda klippa enbart den egna familjen och att all sådan klippning skulle ske på salongen. Inget hemmaklipp skulle alltså vara tillåtet och inte heller skulle det i fortsättningen vara tillåtet att klippa bästa väninnan. De anställda framförde ingen erinran häremot. Protokollet över mötet skrevs av en av de anställda, A.B. Efter avskedandet av B.E. gjorde L.B. med personalens godkännande ett tillägg till protokollet för att förtydliga vad som hade tagits upp under mötet.

I november åkte L.B. förbi B.E:s villa. Hon var då sjukskriven. Han såg att det lyste och ringde på. B.E. kom och öppnade med en sax i handen. Det visade sig att hon var i full färd med att klippa en påstådd väninna och en annan kvinna satt och väntade. L.B. visste inte vilka de båda kvinnorna var och uppfattade att den andra kvinnan väntade på sin tur att bli klippt.

Utöver detta tillfälle har B.E. efter tillsägelsen i augusti enligt vad hon själv berättat klippt ett av barnen N. Hon har vidare fortsatt att mot ersättning klippa familjen N. Arbetsgivarparterna hävdar att detta har utgjort ett led i en vidare verksamhet, även om man enbart kan bevisa att familjen N. har givit ersättning för klippningarna. Det saknar i sammanhanget större betydelse om ersättningen har haft formen av betalning i pengar eller av tjänster eller om B.E. har haft det svårt ekonomiskt. Beaktas bör också att bolaget redan visat hänsyn genom att inte vidta mer ingripande åtgärder redan i augusti.

B.E:s verksamhet har tillfogat bolaget skada. För bolaget motsvarar exempelvis bortfallet av familjen N. som kund en årlig förlust av en inkomst om ca 8000 kr.

Enligt vad bolaget senare fått reda på har B.E. vid åtminstone ett tillfälle på arbetsplatsen erbjudit en kund, M.K.-L. att klippa dennas dotter hemma hos sig. B.E:s förklaring att hon menade att flickan skulle klippas på salongen efter det att denna fått se på när hon klippte sina egna barn hemma förtjänar inte tilltro. Mot denna bakgrund och eftersom B.E. under ärendets gång har slingrat sig och ljugit för arbetsgivaren, bl.a. om att hon inte tagit betalt av familjen N. för sina tjänster, är prognosen för hennes framtid i bolaget mycket dålig. Det är slutligen enligt arbetsgivarparterna anmärkningsvärt att makarna N., som båda kallats att vittna inför arbetsdomstolen, så kategoriskt har vägrat att inställa sig och även uteblivit från huvudförhandlingen i målet.

L.B. ringde någon gång kring månadsskiftet november/december till förbundets avdelningsombudsman J.E. och berättade om det besök han nyligen gjort hemma hos B.E. och sade att han ville avskeda henne. Han frågade J.E. vad han skulle göra och vilket datum han skulle ange på avskedandeblanketten för sista anställningsdag. Flera telefonkontakter förekom dem emellan. I beskedet om avskedande lämnade L.B. rutan för sista anställningsdag tom. J.E. sade att han ville ha förhandling, och de kom överens om att förhandling skulle äga rum den 3 december 1991. L.B. fick uppfattningen att dessa kontakter uppfyllde kravet på överläggning och att han kunde avskeda B.E. förutsatt att han deltog i den begärda förhandlingen inom fem dagar. Först efter förhandlingen anmälde L.B. B.E. för försäkringskassan. Om de telefonkontakter som förekommit inte skulle anses uppfylla kravet på överläggning, hävdar arbetsgivarparterna att L.B:s misstag i vart fall är ursäktligt.

Grunden för arbetsgivarparternas talan kan sammanfattas enligt följande. Bolaget har haft grund för att avskeda B.E. eftersom hon har bedrivit med bolaget konkurrerande verksamhet i sin bostad i kommersiellt syfte. Detta gäller oavsett om ersättning har utgått i form av pengar eller tjänster. Om arbetsdomstolen skulle finna att grund för avskedande inte har förelegat, har bolaget i vart fall haft saklig grund för uppsägning. Innan avskedandet verkställdes har bolaget och den fackliga organisationen haft diskussioner i telefon som uppfyller anställningsskyddslagens krav på överläggning.

Förbundet

B.E. har inte erbjudit sig att klippa M.K.L:s dotter i sitt hem. Däremot har hon på salongen föreslagit att flickan, som var upprörd och inte ville bli klippt, skulle komma hem och leka med hennes egna barn och se på när hon klippte dem. Avsikten var att hon därefter skulle kunna göra ett nytt försök att klippa flickan på salongen.

Domskäl

Tvisten i målet gäller främst huruvida bolaget har haft grund för att skilja B.E. från hennes anställning genom avskedande eller uppsägning. Dessutom tvistar parterna om huruvida bolaget inför avskedandet har uppfyllt anställningsskyddslagens krav på överläggning.

Förbundet hävdar å sin sida i huvudsak att den verksamhet som B.E. har ägnat sig åt har varit av mycket ringa omfattning och att den har saknat kommersiellt syfte. Mot denna bakgrund hävdar förbundet att bolaget inte ens har haft saklig grund för att säga upp B.E. Avskedandet skall därför enligt förbundet ogiltigförklaras, och bolaget skall åläggas skadeståndsskyldighet gentemot B.E. Förbundet hävdar också att avskedandet skedde utan föregående överläggning, trots att förbundet hade begärt sådan, och att bolaget på denna grund är skyldigt att utge skadestånd till förbundet.

Arbetsgivarparternas ståndpunkt är å andra sidan att bolaget har haft grund för att avskeda B.E. eftersom hon har bedrivit med bolaget konkurrerande verksamhet i kommersiellt syfte. Som stöd för denna ståndpunkt hänför sig arbetsgivarparterna till bestämmelsen i § 12 e) i kollektivavtalet om förbud för anställd att under fritid utföra arbete inom yrket. Om arbetsdomstolen skulle finna att grund för avskedande inte har förelegat, har bolaget enligt arbetsgivarparterna i vart fall haft saklig grund för uppsägning. Arbetsgivarparterna hävdar också att bolaget uppfyllt anställningsskyddslagens krav på överläggning.

Avskedandefrågan

Inledningsvis finns anledning att något beröra vilka krav som allmänt ställs på arbetstagare när det gäller lojalitet mot arbetsgivaren. Utmärkande för ett anställningsförhållande anses vara bl.a. att arbetstagaren skall vara lojal mot arbetsgivaren. Med detta avses att arbetstagaren inte får vidta åtgärder som är ägnade att skada eller på annat sätt försvåra arbetsgivarens verksamhet (se bl.a. AD 1989 nr 90). Vilka krav som är rimliga att ställa måste av naturliga skäl variera beroende bl.a. på förhållandena inom branschen, den aktuella verksamhetens beskaffenhet, arbetsuppgifternas art, arbetstagarens ställning i företaget och om arbetstagaren på något sätt äventyrat arbetsgivarens kundrelationer. Självfallet kan man inte med någon enkel formel beskriva vad som åvilar arbetstagaren i normalfallet, men en gemensam synpunkt på dennes förpliktelser har angivits vara att arbetstagaren är skyldig att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget samt att undvika lägen, där han eller hon kan komma i en pliktkollision (se Eklund i Schmidt, Löntagarrätt, Stockholm 1988, s. 194). Det torde stå utom tvivel att en anställd som under sin anställningstid bedriver en verksamhet som konkurrerar med arbetsgivarens i allmänhet på ett allvarligt sätt bryter mot den lojalitetsplikt som gäller mot arbetsgivaren (se bl.a. AD 1977 nr 118). Samtidigt måste dock framhållas att inte all konkurrens kan anses utgöra ett sådant lojalitetsbrott. Fråga måste normalt vara om sådan konkurrens som tillfogar arbetsgivaren mer påtaglig skada eller som är att uppfatta som illojal mot arbetsgivaren (se t.ex. AD 1980 nr 82).

Huvudfrågan i målet gäller vilken betydelse det har att B.E. på sin fritid utfört hårklippningar. Det är också stridigt mellan parterna bl.a. vilken omfattning verksamheten haft och om hon erhållit ersättning härför. Av särskilt intresse för prövningen av denna fråga är innebörden av den nyssnämnda förbudsbestämmelsen i kollektivavtalet och den branschpraxis som hör till denna bestämmelse. Enligt förbundet är syftet med förbudsbestämmelsen främst att komma åt konkurrerande verksamhet som har ett kommersiellt syfte. Däremot har parterna enligt förbundet inte avsett att disponera över begreppet saklig grund i anställningsskyddslagens mening, utan vad som är saklig grund för uppsägning eller avskedande följer samma regler som på den övriga arbetsmarknaden. Enligt arbetsgivarparterna är kollektivavtalsparternas syfte med bestämmelsen främst att motverka konkurrerande och illojal verksamhet inom frisörbranschen.

Frågan om innebörden av kollektivavtalet i denna del har i målet belysts genom förhör upplysningsvis som har hållits på förbundets begäran med förbundsombudsmannen Å.R. och på arbetsgivarparternas begäran med förhandlingschefen Å.B.

Å.R. har enligt egen uppgift varit frisör under åren 1944-1966, ombudsman i Frisöranställdas Förbund under åren 1966-1982 och därefter fram till samgåendet med Handelsanställdas förbund den 1 januari 1989 ordförande i Frisöranställdas Förbund. Å.R. har uppgett bl.a. följande. Åtminstone sedan år 1929 har det i riksavtalet funnits en kollektivavtalsregel under rubriken "Ordningsregler" som förbjuder den anställde att utföra arbete inom yrket under sin fritid. Bestämmelsen är också att se mer som en ordningsföreskrift. Tidigare fanns till förbudet kopplat att den anställde inte fick utföra arbetet "för egen vinning", men dessa ord kom vid något tillfälle att utgå ur avtalstexten utan att någon förändring var åsyftad, såvitt Å.R. känner till. Innebörden av förbudsbestämmelsen i § 12 e) har under den tid som han kan överblicka alltid varit att den anställde inte får utföra arbete inom yrket för egen vinning. Syftet har hela tiden varit att motverka konkurrerande verksamhet gentemot arbetsgivaren. Regeln har tillkommit för att anställda frisörer inte skall "extraknäcka" hemma eller hos andra arbetsgivare. Förbundet informerar regelbundet om den aktuella regeln bl.a. genom att ta upp den vid träffar med elever. Det har såvitt han kan överblicka aldrig förekommit reella förhandlingar om innebörden av regeln. Däremot har det förekommit att arbetsgivare har ringt upp honom och berättat att anställda har brutit mot regeln. Om det har legat något i vad arbetsgivaren har sagt, har han "tagit medlemmen i örat" och därefter lugnat ned arbetsgivaren. Honom veterligen har det aldrig förekommit att man har sagt upp en anställd på grund av brott mot denna bestämmelse, och det är enligt hans mening helt främmande att tolka kollektivavtalet så att ett brott mot bestämmelsen skulle leda till uppsägning eller avskedande. Inte heller andra sanktioner har diskuterats. Det är enligt hans uppfattning mycket tveksamt om avtalet kan tolkas så att arbetsgivaren har rätt att kräva att de anställda får klippa anhöriga enbart på arbetsplatsen.

Å.B. har uppgivit följande. Han är förhandlingsansvarig hos Sveriges Frisörföretagare och är den som för sin organisation har undertecknat det gällande kollektivavtalet. Uppfattningen i branschen är att konkurrerande verksamhet aldrig kan vara ursäktlig. Orsaken härtill är branschens speciella förhållanden. Den som är kunnig kan mycket lätt ägna sig åt yrket, t.ex. i hemmet, eftersom några större investeringar inte krävs. Förbudsbestämmelsen är närmast att se som en konkurrensklausul som markerar att intrång i eller kränkning av arbetsgivarens verksamhet inte är tillåten. Även byte av tjänster berörs. Bestämmelsen i § 13 e) i avtalet medför att företagen måste markera mot arbetstagare som gör fel och agera. Efter nedgången i branschen har arbetsgivarna också särskilt uppmärksammats på denna bestämmelse. Han har själv varit med om förhandlingar som rört regleringen i § 12 e). Vid ett tillfälle var parterna överens om att konkurrerande verksamhet i och för sig var grund för avskedande, även om de anställda i det fallet valde att själva säga upp sig efter en mycket kraftig varning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Utredningen i målet ger inte stöd för annat än att förbudsbestämmelsen i § 12 e) är en förhållningsregel utan särskild sanktionsreglering. Som sådan har bestämmelsen givetvis ändå betydelse när det gäller att ta ställning till vilka lojalitetskrav som kan ställas på den anställde. Den föreliggande utredningen i målet ger inte någon vägledning i frågan vad avtalsparterna närmare kan ha åsyftat när bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse. Sett enbart till ordalydelsen är bestämmelsen mycket långtgående. Med hänsyn till hur lätt det uppenbarligen är i sig för en anställd att utöva yrket, t.ex. i hemmet, och de svårigheter branschen måste ha att värja sig mot illojala och osunda företeelser finns det också skäl för att ha en gentemot den enskilde arbetstagaren ingripande reglering. Därmed är dock inte sagt att varje handlande från den anställde av detta slag faller inom ramen för regleringen. Parterna i målet är t.ex. överens om att förbudet inte omfattar klippning av den anställdes egna familjemedlemmar. För att det skall kunna anses vara fråga om ett agerande i strid mot de skyldigheter den anställde har i sin anställning måste rimligen krävas antingen att den anställde bedriver verksamhet som till sin omfattning eller utövning är till i vart fall inte endast ringa ekonomisk skada för arbetsgivaren eller att den anställde genom sitt handlande på något annat sätt förfar illojalt mot sin arbetsgivare. Och såvitt avser lojalitetskravet måste regleringen i kollektivavtalet anses ha till följd att arbetstagaren har längre gående förpliktelser gentemot sin arbetsgivare än vad som normalt följer av ett anställningsförhållande.

I målet har förebragts en förhållandevis omfattande muntlig utredning och även viss skriftlig bevisning. Både B.E. och L.B. har hörts under sanningsförsäkran. Noteras bör att såväl förbundet som arbetsgivarparterna sett sig nödsakade att å var sin sida avstå från åberopade vittnesförhör med Cecilia N.respektive K-A.N. vilka är makar i den i målet aktuella familjen N. sedan båda trots kallelser uteblivit från huvudförhandlingen i arbetsdomstolen.

Såvitt gäller tiden efter årsskiftet 1990/1991 visar utredningen att bolaget fick problem med minskat kundunderlag i samband med införandet av mervärdeskatt för frisörtjänster. Utredningen visar också att de anställda vid ett personalmöte i februari 1991 uppmanades att göra ansträngningar för att få fler kunder till salongen, så att det inte skulle bli nödvändigt med några uppsägningar. De anställda som har hörts som vittnen i målet, d.v.s. L.S. L.E. och A.B. har alla på något olika sätt givit uttryck för att det före september månad samma år allmänt rådde en inställning som gick ut på att man inte fick klippa "svart" och att man inte fick klippa andra än egna familjemedlemmar och bästa väninnan, även om saken åtminstone före februarimötet inte synes ha diskuterats särskilt ingående. Av vittnesmålen följer att den aktuella förbudsbestämmelsen i kollektivet hos bolaget tillämpades så att de anställda fick utföra arbete inom yrket i vidare utsträckning än vad avtalet bokstavligen ger uttryck för. Av utredningen i målet framgår dock att B.E. gått längre än så. Sålunda har B.N. som är bror till K-A.N. omvittnat att han fick höra av sin bror att familjen N., som under år 1990 var kund hos bolaget, i vart fall fram till sommaren 1991 klippte sig hos B.E. mot ersättning. Att B.E. klippt medlemmar i denna familj mot betalning vinner även visst stöd i vad L.B. och L.E. uppgett. Enligt dem sade B.E. vid det samtal som L.B. höll med henne i augusti i anslutning till att hon medgav att hon klippt familjen också något om att hennes lön inte räckte till. I fråga om B.E:s verksamhet under sin fritid har vidare M.K.-L. omvittnat att hon vid ett tillfälle, sannolikt på våren 1990, när hon kom för att få sin dotter klippt i frisersalongen fick ett förslag av B.E. om att låta dottern komma hem till denna för att där få håret klippt. Sammantaget finner arbetsdomstolen därför styrkt att B.E. före september 1991 genom sitt agerande på ett illojalt sätt brutit mot de förpliktelser hon hade som anställd hos bolaget.

Därmed är dock inte sagt att B.E. härigenom gjort sig skyldig till ett sådant handlande som berättigade arbetsgivaren att skilja henne från anställningen, bl.a. mot bakgrund av att frågan om hemmaklippning före augusti månad inte synes ha varit föremål för några mer ingående diskussioner med de anställda. Med beaktande av B.E:s handlande därefter kan det däremot finnas anledning att se annorlunda på saken.

L.B. och B.E. hade ett enskilt samtal i augusti. Av B.E:s och L.B:s berättelser framgår att L.B. vid detta samtal uttryckligen sade till B.E. att hon i fortsättningen inte fick klippa familjen N. på fritiden. Denna uppgift stöds också av L.E:s vittnesmål. B.E. måste därför ha förstått att hon inte längre fick utföra sådana tjänster åt familjen N.

I nära anslutning till samtalet mellan L.B. och B.E. hölls ett personalmöte. Samtliga som har hörts om detta möte – B.E. L.B. L.S. och A.B. – har uppgivit att det vid mötet diskuterades i vilken utsträckning de anställda fick klippa på fritiden. När det gäller vad som sades, har samtliga utom B.E. i stort sett samstämmigt uppgivit att L.B. under mötet gjorde helt klart att de anställda fortsättningsvis inte fick klippa någon utanför familjen på fritiden. De har också berättat att den nya regeln motiverades med att L.B. hade fått veta att någon på salongen hade klippt hemma. L.B. berättade inte vem som skulle ha klippt hemma, men åtminstone A.B. har uppgivit att hon förstod att det var B.E. som avsågs och att det var pinsamt. Oavsett att B.E. för sin del uppgett att L.B. vid personalmötet sade att de anställda även i framtiden skulle få klippa familjen och en bästa kompis finner arbetsdomstolen att det inte finns anledning utgå från annat än att det efter B.E:s samtal med L.B. och det nu nämnda personalmötet måste ha stått klart också för henne att hon i fortsättningen inte heller fick klippa bästa väninnan, d.v.s. att det var tillåtet endast att klippa medlemmar i den egna familjen.

Det är ostridigt i målet att B.E. under tiden fr.o.m. september och fram till avskedandet har dels jämnat till luggen på ett av barnen N. dels klippt två väninnor i hemmet. Förbundet har särskilt pekat på att dessa händelser har varit obetydliga och tillkommit mot bakgrund av B.E:s svåra personliga förhållanden. Arbetsgivarparterna däremot har velat ge bilden av att dessa förseelser utgör en mindre del av en mer omfattande och med bolaget konkurrerande verksamhet som B.E. har bedrivit systematiskt och i vinstsyfte.

Arbetsdomstolen gör för sin del följande bedömning.

Visserligen skulle det kunna hävdas att dessa åtgärder i sig inte ter sig särskilt allvarliga. Förseelserna måste dock ses i ljuset av vad som i övrigt har framkommit i målet. Som domstolen redan har redogjort för, visar utredningen att B.E. tidigare under sin anställningstid agerat illojalt mot bolaget. I sammanhanget bör särskilt noteras att familjen N. varit kund hos bolaget. Som nyss sagts klippte B.E. under hösten 1991 dels en son i familjen N. dels två väninnor. Med beaktande härav och den tillsägelse B.E. erhöll i augusti måste hon redan härigenom anses ha åsidosatt sin lojalitetsplikt mot arbetsgivaren på ett sådant sätt att det inte rimligen kunde begäras att bolaget skulle behålla henne i sin anställning. Hennes agerande kan dock i belysning av hennes ställning i bolaget och omfattningen av hennes styrkta illojala handlande inte anses så allvarligt att bolaget haft grund för att avskeda henne. Däremot måste enligt arbetsdomstolens bedömning bolaget anses ha haft saklig grund för att säga upp hennes anställningsavtal.

Bolaget har genom avskedandet brutit mot 18 § anställningsskyddslagen och för detta lagbrott är bolaget skyldigt att utge allmänt skadestånd till B.E. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 20 000 kr.

Bolagets skyldighet att överlägga före avskedandet

Förbundet har påstått att bolaget genom att avskeda B.E. innan begärd överläggning hållits har brutit mot 30 § anställningsskyddslagen och härför yrkat allmänt skadestånd för egen del. Arbetsgivarparterna däremot har påstått att de diskussioner per telefon som föregick avskedandet uppfyller anställningsskyddslagens krav på överläggningar. Om telefonkontakterna inte anses uppfylla kravet på överläggning, hävdar arbetsgivarparterna att L.B:s misstag i vart fall är ursäktligt.

I frågan huruvida bolaget har fullgjort sin skyldighet enligt 30 § anställningsskyddslagen har på förbundets begäran avdelningsombudsmannen vid förbundet J.E. hörts upplysningsvis, medan L.B. har hörts under sanningsförsäkran på arbetsgivarparternas begäran.

J.E. har uppgett att han är ombudsman vid förbundets avdelning 4 i Kristianstad och vidare berättat följande. L.B. ringde troligen den 27 november och sade att han hade varit hemma hos en anställd för att hämta nycklar och då kommit på henne med att utföra klippning i hemmet. L.B. undrade vad han skulle göra. J.E. ville att de skulle diskutera saken tillsammans med den anställda, men L.B. ville först kontakta sin organisation. De hade kontakt ytterligare en gång några timmar senare gamma dag. L.B. sade därvid att han hade för avsikt att avskeda den berörda arbetstagaren som var B.E. J.E. tror att L.B. då hade varit i kontakt med sin organisation. J.E:s minne är inte klart, men han minns att han berättade om varselreglerna och är ganska säker på att han nämnde innehållet i 30 § anställningsskyddslagen och angav paragrafnumret. Han tror inte att han nämnde särskilt att arbetsgivaren måste avvakta med sitt beslut. Han betraktade samtalet som ett varsel och begärde överläggning. Han minns inte om de fastställde datum för överläggning då eller om det gjordes senare. Varselöverläggning ägde rum den 3 december. Då hade J.E. talat med B.E. Vid överläggningen menade arbetsgivaren att B.E. hade klippt hemma för att dryga ut lönen och uppgav att hon hade fått en varning för detta. Förbundet ansåg inte att det förelåg saklig grund ens för uppsägning. Efter överläggningen visste inte J.E. om B.E. redan var avskedad eller inte. Han försökte vid ett senare tillfälle kontakta L.B. för att fråga om denne hade genomfört avskedandet och fick då beskedet att B.E. skulle ha avskedats redan den 29 november.

L.B. har berättat att han hade tre samtal med J.E. Han har vidare uppgett följande. De diskuterade grunden för avskedandet och vad som hade hänt. Han sade till J.E. att han hade bestämt sig för att avskeda B.E. och frågade hur han skulle förfara. J.E. sade att han tyckte att det var litet väl drastiskt att avskeda henne, men att om L.B. ändå gjorde det, så måste de ha en överläggning inom fem dagar. På fredagen den 29 november fyllde L.B. i avskedandeblanketten. Han lämnade först rutan för sista anställningsdag tom, eftersom han inte visste vilket datum han skulle ange. När L.E. samma dag var på väg till B.E. med blanketten, ringde L.B. till J.E. och begärde förhandling. Denna hade man den efterföljande tisdagen. L.B. skrev då in den 26 november som sista anställningsdag; det var den dag han kommit på B.E. med att klippa i hemmet. J.E. ansåg vid förhandlingen att det inte fanns skäl att avskeda B.E. men kunde gå med på en uppsägning. L.B. sade att han skulle anmäla B.E. till försäkringskassan, om avskedandet inte accepterades. Protokollet skrevs av J.E. L.B. gjorde ett tillägg, och sedan skrev de på. Han tänkte inte på om det stod "överläggning" eller "förhandling" på protokollet. Det var aldrig något tal om att han skulle ha begått något fel vid avskedandet.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

De diskussioner som L.B. och J.E. har fört per telefon kan inte likställas med sådan överläggning som avses i 30 § anställningsskyddslagen, särskilt inte i beaktande av att L.B. och J.E. var överens om att en överläggning skulle hållas den 3 december. Trots det har bolaget verkställt avskedandet innan överläggningen hölls. Det har inte framkommit några omständigheter som medför att denna bolagets underlåtenhet är ursäktlig. Bolaget skall därför enligt 38 § anställningsskyddslagen åläggas att utge skadestånd för den kränkning som lagbrottet har inneburit. Vid skadeståndets bestämmande beaktar arbetsdomstolen dock att L.B. på ett tidigt stadium tog kontakt med förbundets avdelningsombudsman och att han haft visst samråd med denne innan bolaget beslutade om avskedandet. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 10 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet bör parterna på ömse sidor stå sina egna rättegångskostnader.

Domslut

Handelsanställdas förbunds yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet lämnas utan bifall.

Arbetsdomstolen förpliktar Skägg & Lockar L.B. Aktiebolag att

1. till B.E. utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen med tjugotusen (20000) kr jämte ränta enligt 6§ räntelagen fr.o.m. den 29 januari 1992 till dess betalning sker,

2. till Handelsanställdas Förbund utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen med tiotusen (10000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 29 januari 1992 till dess betalning sker.

Parterna skall själva stå för sina rättegångskostnader i målet.

Dom 1993-02-10, målnummer A-18-1992

Ledamöter: Nina Pripp, Christian Tydén och Nils Gunnarsson (förre ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Anna Ekström