Arbetsdomstolen referat AD 1993 nr 34

Instans
Arbetsdomstolen
Referat
AD 1993 nr 34
Domsnummer
1993-34
Målnummer
A-256-1991
Avgörandedatum
1993-02-24
Rubrik
Fråga huruvida en omplacering av en arbetstagare haft så ingripande verkningar för arbetstagaren och företagits av sådan anledning att det krävts godtagbara skäl foromplaceringen (jfr AD 1978 nr 89). Har godtagbara skäl förelegat?

Svenska Hamnarbetareförbundet

mot

Sveriges Stuvareförbund och Malmö Sjöterminal Aktiebolag.

L.L. hade sedan år 1982 arbetat vid bolagets Nordöterminal i Malmö som förare av en s.k. tugmaster, ett dragfordon för trailers, när han i oktober 1989 skadade ryggen i en trafikolycka. Han var på grund av ryggskadan sjukskriven till den 1 november 1991, då han återgick i arbete hos bolaget. Han har sedan dess inte arbetat som tugmasterförare utan i stället ingått i bolagets s.k. personalpool, från vilken arbetstagare tas ut till olika arbeten i stuveriverksamheten.

Omplaceringen av L.L. från arbetet som tugmasterförare vid Nordöterminalen till personalpoolen har lett till tvist mellan parterna. Efter stämning till arbetsdomstolen på Sveriges Stuvareförbund och bolaget har Hamnarbetareförbundet – med åberopande av den princip som antagits i arbetsdomstolens dom 1978 nr 89 – gjort gällande att omplaceringen varit sådan att bolaget måste visa att det haft godtagbara skäl för åtgärden. Enligt Hamnarbetareförbundets mening har sådana skäl inte förelegat.

Hamnarbetareförbundet har med hänvisning därtill yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förklara att omplaceringen av L.L. från Nordöterminalen till personalpoolen utgör ett brott mot det enskilda anställningsavtalet mellan bolaget och L.L.

2. förplikta bolaget att till L.L. utge ekonomiskt skadestånd motsvarande löneförlust till följd av omplaceringen för tiden fr.o.m. den 1 november 1991 t.o.m. den 31 oktober 1992 med 84000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på månatligen förfallna 7 000 kr fr.o.m. den första i varje efterföljande månad tills betalning sker, samt

3. förbehålla L.L. rätten att i mån av befogenhet föra talan om skada som framdeles kan uppkomma till följd av omplaceringen.

Sveriges Stuvareförbund och bolaget har bestritt käromålet. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt i och för sig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Hamnarbetareförbundet

Nordöterminalen inrättades i oktober 1982 för betjäning av en nyöppnad lastfärjelinje mellan Malmö och Travemünde. Till en början bemannade bolaget terminalen med åtta terminalarbetare. Fem av dessa hämtades från den tidigare befintliga färjetrafiken mellan Malmö och Travemünde. De tre övriga, däribland L.L. togs ut till arbetet vid Nordöterminalen sedan de anmält sitt intresse genom att anteckna sig på en av bolaget uppsatt lista. Antalet arbetstagare med fast placering vid terminalen har därefter utökats och under senare år varierat mellan 15 och 18, indelade i tre skiftlag, vartill kommit en eller ett par s.k. avlösare.

Arbetet vid Nordöterminalen är eftertraktat. Det ger en förtjänst som är 6000-7000 kr högre per månad än förtjänsten av arbetet i personalpoolen. Vidare fullgörs vid Nordöterminalen hela månadsarbetstiden under ca tio dygn. Arbetet där är nämligen upplagt så att varje skiftlag är i tjänst ett dygn från kl. 6 till 24 och ledigt de följande två dygnen. Arbetstempot är hetsigt vid lastningar och lossningar, men tiden däremellan kan vara ganska lugn och behaglig. Arbetet är relativt fritt, självständigt och ansvarsfyllt.

En tugmaster är ett dragfordon som liknar den främre delen av en lastbil. Den har en uppvärmd och ventilerad förarhytt, där föraren sitter bekvämt på en hydraulreglerad stol. Till tugmastern kopplas trailers som skall köras av eller på färjorna. Tugmasterförarnas arbete är omväxlande och rörligt eftersom de med täta mellanrum måste stiga ur förarhytten för att utföra kopplingsmomenten.

L.L. hade alltså arbetat som tugmasterförare vid Nordöterminalen i sju år när han i oktober 1989 råkade ut för trafikolyckan. Hans ryggskada, ett brott på tredje ländkotan, var ganska allvarlig och medförde en lång tids sjukskrivning. Den 16 oktober 1990 anmälde han emellertid till sin dåvarande arbetschef att han önskade återgå i tjänst. Han fick dock ett avvärjande svar som gick ut på att tjänstgöringsschemat vid Nordöterminalen redan var lagt och att han borde vänta lite med att börja arbeta. Samma sak hände när han en månad senare, den 11 november, anmälde att han önskade återgå i tjänst den 1 december. Han var vid båda tillfällena alltjämt sjukskriven men kände sig såpass bra att han ansåg sig kunna återgå till sitt tidigare arbete.

Den 20 november 1990 kallades Hamnarbetareförbundets avdelning 30 av bolaget till en förhandling samma dag rörande omplacering av L.L. Protokollet från förhandlingen innehåller bl.a. följande:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

§1

Förhandlingen hade tillkommit på arbetsgivarpartens begäran med anledning av att (personnummer, här uteslutet) L.L. kommer att återgå i tjänst efter en längre tids sjukfrånvaro på grund av ryggbesvär.

§2

Arbetsgivarparten meddelade, att man med hänsyn till de av L. tidigare redovisade ryggbesvären (se protokoll 90-09-10) inte bedömer det som lämpligt för L. att köra tugmaster på Nordöterminalen. Detta arbete bedöms med hänsyn till arbetets natur som påfrestande. L. föreslås därför omplacering till annat arbete.

Efter diskussion konstaterades, att enighet ej kunde uppnås i ärendet men att arbetsgivarparten genom denna förhandling har fullgjort sin primära förhandlingsskyldighet enligt MBL § 11 och § 13.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

L.L. underrättades inte om förhandlingen. Han återgick inte heller i arbete den 1 december 1990 utan var fortsatt sjukskriven. I juni 1991 fick han ett brev vari bolaget förklarade att han vid återgång i tjänst skulle komma att placeras i personalpoolen med alla hos bolaget förekommande arbetsuppgifter.

När L.L. slutligen återgick i tjänst den 1 november 1991 placerades han i personalpoolen. Till en början togs han ut till varierande arbetsuppgifter, dock inte till arbete som tugmasterförare. Sedan början av år 1992 sysslar han huvudsakligen med att köra gaffeltruck. Bolaget har inte någon gång aktualiserat att han åter skulle få arbeta som tugmasterförare vid Nordöterminalen, vare sig med fast placering eller som avlösare.

Enligt Hamnarbetareförbundets mening har omplaceringen av L.L. från arbetet som tugmasterförare vid Nordöterminalen till arbetet i personalpoolen haft sådan karaktär att omplaceringsbeslutet kan prövas rättsligt enligt den i AD 1978 nr 89 antagna principen. Denna innebär att arbetsgivaren måste visa godtagbara skäl för en omplacering som dels får särskilt ingripande verkningar för arbetstagaren med hänsyn till arbetsuppgifter, anställningsförmåner och anställningsförhållandet i övrigt, dels sker av skäl som är hänförliga till arbetstagaren personligen.

Omplaceringen har fått särskilt ingripande verkningar för L.L. Hans förtjänst har minskat med 6000-7000 kr per månad. Eftersom arbetet i personalpoolen innebär arbete fem dagar i veckan har han fått fler resor till och från arbetsplatsen och därmed högre resekostnader än tidigare. Han har förlorat de långa sammanhängande perioderna av fritid, vilket har medfört bl.a. att familjen fått högre kostnader för barnomsorg och att han själv fått mindre möjligheter att med fysisk träning hålla sin rygg i gott skick. De arbetsuppgifter som förekommer i personalpoolen är betydligt mindre självständiga och ansvarsfyllda än arbetet som tugmasterförare vid Nordöterminalen. De är ofta också mer påfrestande för hans rygg. Han har skilts från sina tidigare arbetskamrater i en arbetsgemenskap med ett eftertraktat arbete.

Vidare har omplaceringen skett av ett skäl som är att hänföra till L.L. personligen, nämligen hans ryggskada. Denna har dock inte utgjort ett godtagbart skäl för omplaceringen. L.L. var vid sin återgång i tjänst den 1 november 1991 såpass återställd att han utan vidare hade kunnat arbeta som tugmasterförare vid Nordöterminalen. I ett den 5 december 1991 utfärdat läkarintyg har docenten och leg. läkaren G.H. sålunda uttalat att L.L. "bedöms klara sitt tidigare arbete som terminalarbetare utan att försämra sitt tillstånd. Han bedöms således klara ett arbete med enstaka lyft, men ej ett stuveriarbete". Det har alltså inte funnits något medicinskt hinder mot att låta L.L. fortsätta som tugmasterförare. Tvärtom skulle det arbetet ha varit bättre för hans rygg än de uppgifter han tilldelats under placeringen i personalpoolen. Inte minst är arbetet som förare av gaffeltruck mer påfrestande för hans rygg, eftersom det innebär att han måste sitta i truckhytten under betydligt längre sammanhängande perioder än vad som förekommer när man kör en tugmaster. Bolaget skaffade sig inte någon medicinsk utredning om vilket arbete som kunde vara lämpligast för L.L. utan grundade sitt omplaceringsbeslut på ett lekmannamässigt tyckande.

Arbetsgivarparterna har i tvisten sökt tona ned ryggskadans betydelse för omplaceringsbeslutet genom att göra gällande att detta främst grundats på "organisatoriska skäl". Man har sålunda påstått att det vid L.L:s återgång i tjänst den 1 november 1991 inte fanns plats för honom vid Nordöterminalen. Det framstår emellertid inte som trovärdigt att detta varit det verkliga skälet. För det första skall framhållas att det vid den tidigare nämnda förhandlingen den 20 november 1990 inte var tal om annat än L.L:s ryggbesvär som skäl för en omplacering. Vidare har bolaget alltid tillämpat en ordning enligt vilken tjänstgöringstiden vid Nordöterminalen betraktats som avgörande för om en arbetstagare skall få behålla sitt arbete där, varvid längre tjänstgöringstid gett företräde. Att L.L. under sin sjukskrivningstid ersatts vid Nordöterminalen borde alltså inte ha hindrat att han fick återgå dit. Så har bolaget inte heller handlat när det gällt andra arbetstagare som arbetat vid terminalen och som råkat ut för långtidssjukskrivningar. Arbetstagaren G.M. fick sålunda år 1990 efter ca tre månaders sjukskrivning för hjärtinfarkt återgå till sitt arbete vid Nordöterminalen. Arbetstagaren T.O. fick den 1 november 1992 efter ca ett års sjukskrivning för en nackskada återgå till sitt arbete vid terminalen på full tid. I båda fallen måste någon med kortare tjänstgöringstid vid terminalen ha fått vika. Det finns ingen anledning till att L.L. skulle ha behandlats på annat sätt. De av arbetsgivarparterna åberopade s.k. organisatoriska skälen framstår därför som en efterhandskonstruktion.

Sammanfattningsvis gör Hamnarbetareförbundet alltså gällande att bolaget inte haft något godtagbart skäl för omplaceringen av L.L. Omplaceringen har därför utgjort ett brott mot anställningsavtalet mellan bolaget och L.L. Denne är därför berättigad till yrkat ekonomiskt skadestånd, vilket motsvarar en löneförlust om 7 000 kr per månad.

Sveriges Stuvareförbund och Malmö Sjöterminal AB

Käromålet bestrids i första hand på den grunden att omplaceringen av L.L. en åtgärd som har sitt rättsliga stöd i bolagets arbetsledningsrätt, inte haft så ingripande verkningar för honom att beslutet därom kan prövas av domstol. Omplaceringen kan inte jämställas med en uppsägning. Det är riktigt att förtjänstminskningen ligger kring den nivå som Hamnarbetareförbundet har uppgett. Den beror emellertid på att L.L. efter omplaceringen inte behöver arbeta på obekväm arbetstid och därmed inte får OB-tillägg i samma utsträckning som i arbetet vid Nordöterminalen. Hans arbetstid har inte utökats utan endast fått en annan förläggning än tidigare.

För den händelse käromålet inte avslås redan på den nu berörda grunden gör arbetsgivarparterna gällande att omplaceringen inte föranletts av skäl som är att hänföra till L.L. personligen och att bolaget under alla förhållanden haft godtagbara skäl för omplaceringen. Till utveckling av dessa invändningar får arbetsgivarparterna anföra följande.

Vid Nordöterminalen har sedan länge tjänstgjort dels terminalarbetare med full arbetstid vid terminalen (fulltidare), dels avlösare som vid behov hämtas från personalpoolen och som således fullgör en del av sin arbetstid vid terminalen. Vid rekrytering av folk till Nordöterminalen har bolaget, vid lika lämplighet för arbetet där, låtit anställningstiden hos bolaget bli avgörande för uttagningen av arbetstagare till avlösare och låtit tjänstgöringstiden vid terminalen bli avgörande när det uppkommit behov av en ny fulltidare. Detta har skett helt enkelt för att bolaget velat slippa diskussioner om ett annat urval. Det är alltså inte fråga om någon avtalad turordning. Därtill kommer att det inte ens finns praxis på att en liknande ordning skulle tillämpas i ett fall som det förevarande, där L.L. efter två års sjukfrånvaro återgick i arbete.

När L.L. drabbades av ryggskadan på hösten 1989 tjänstgjorde vid Nordöterminalen 15 fulltidare och två avlösare på deltid. Bolaget bibringades redan på ett tidigt stadium uppfattningen att L.L. på grund av skadan skulle bli borta länge och kanske inte alls skulle komma tillbaka till bolaget. Han ersattes därför med en ny fulltidare.

På grund av ökad arbetsbelastning vid terminalen utökades personalen där under L.L:s sjukskrivningstid så att det i september 1990 fanns 18 fulltidare och en eller två avlösare på deltid. Denna nivå hölls fram till början av hösten 1992, då personalen åter minskades till 15 fulltidare och två avlösare på deltid. Anledningen till personalneddragningen är bl.a. att fler frakter numera sker med lastbilar som körs på och av färjorna av sina egna förare.

Det sagda innebär att det när L.L. återgick i tjänst den 1 november 1991 inte fanns någon plats för honom vid Nordöterminalen. De som då arbetade vid denna hade tjänstgjort där länge och bolaget ansåg sig inte böra flytta någon av dem därifrån för att bereda L.L. plats. Redan detta organisatoriska skäl var avgörande för att L.L. i stället placerades i personalpoolen. Om medicinska skäl eventuellt var avgörande för det omplaceringsbeslut som fattats tidigare – och som i och för sig kunde ha omprövats – så var detta alltså inte fallet beträffande det beslut om hans placering som fattades när han faktiskt återgick i tjänst.

De av Hamnarbetareförbundet åberopade fallen med arbetstagarna G.M. och T.O. skiljer sig väsentligt från L.L:s fall. G.M. hade redan innan han blev sjukskriven för hjärtinfarkt ett särskilt lindrigt arbete vid Nordöterminalen som främst bestod i att besiktiga skador på trailers. När han återkom efter sin sjukskrivning, som inte varat mer än tre månader, ansågs det lämpligast att han fick fortsätta med detta lindriga arbete. T.O. ersattes inte med någon annan fulltidare eftersom hans läkare redan ca tre månader efter det att T.O. sjukskrivits tog kontakt med bolaget och föreslog ett arbetsträningsprogram som syftade till att T.O. skulle återvända till sitt tidigare arbete. Ett sådant program lades också upp i samråd mellan läkaren, bolaget och försäkringskassan. Det ledde till att T.O. efter sex-sju månaders arbetsträning kunde återuppta samma arbete som tidigare. Något liknande aktualiserades aldrig i L.L:s fall. Beträffande honom förekommer tvärtom ett den 12 september 1990 dagtecknat läkarutlåtande enligt vilket L.L. "haft ett tungt arbete som terminalarbetare" och enligt vilket det bedömts "angeläget att planerad utredning vidtages med syfte att ge patienten ett rörligt, men ej ryggbelastande arbete". På grund av ett chefsbyte inom bolaget är det dock inte känt huruvida detta utlåtande – vilket i och för sig talar mot att L.L. skulle ha kunnat återgå till sitt tidigare arbete vid Nordöterminalen – över huvud taget företetts för bolaget.

Som framgår av det anförda var det alltså inte något till L.L:s person hänförligt skäl som avgjorde att han den 1 november 1991 placerades i personalpoolen. Det främsta och avgörande skälet var arbetsorganisatoriskt. Bolaget beaktade dock även hans ryggskada. Man gjorde sålunda bedömningen att det också var av värde att få pröva vilka arbetsuppgifter som kunde vara lämpliga för L.L. efter hans långa sjukskrivning på grund av skadan. En sådan prövning sker bäst i personalpoolen, där det är lättare att anpassa arbetsuppgifterna efter den enskilde arbetstagarens förutsättningar och behov.

Hamnarbetareförbundets beskrivning av arbetet vid Nordöterminalen är knappast rättvisande. Det är fråga om ett tidvis mycket hetsigt och hårt arbete, och perioder som kan kallas "lugna och behagliga" förekommer inte. Sysslan som tugmasterförare är hård och påfrestande bl.a. för ryggen. Tempot är uppdrivet eftersom färjorna, som kommer in ett par gånger per skift, har en liggetid om endast två-tre timmar. Varje gång en trailer skall kopplas till eller från måste föraren stiga ur tugmastern för att veva upp eller ner trailerns "stödben". Han måste därvid böja ryggen och samtidigt ta i med avsevärd kraft. I stor utsträckning måste tugmastern backas, varvid föraren måste vrida sig snett bakåt på förarstolen för att se ordentligt. Körningen måste gå fort och körbanan är ojämn, vilket medför stötar som kan vara påfrestande för ryggen. Enligt bolagets bedömning passar arbetet som tugmasterförare inte bra för personer med ryggbesvär.

Det var alltså även med beaktande av L.L:s ryggskada rimligt att placera honom i personalpoolen. Bolaget fick under tiden närmast efter hans återgång i arbete den 1 november 1991 inte heller någon indikation på att det var ett "oriktigt" beslut att inte anlita honom som fordonsförare. Redan efter någon dag förklarade L.L. sålunda för personalpoolens planeringschef att han inte ville köra någon maskin. Någon gång i februari eller mars 1992 vände sig planeringschefen till produktionschefen T.S. och berättade att L.L. fortfarande inte ville köra någon maskin. T.S. talade då med L.L. och frågade om denne hade något läkarintyg som stödde hans inställning. L.L. svarade att han hade ett läkarintyg men att det fanns hos "facket". T.S. bad att få se intyget. Det resulterade dock i att L.L. kort därefter kom till T.S. – utan läkarintyg – och sade att han nu ville prova på att köra truck. Samtidigt förklarade L.L. sin tidigare inställning med att han ansåg att det var bolaget som hade "strulat" genom att förbigå honom som tugmasterförare men samtidigt söka anvisa honom arbete som förare av vanlig truck. Det bör framhållas att bolaget inte förrän i detta mål sett det av Hamnarbetareförbundet åberopade läkarintyget av den 5 december 1991.

För det fall att arbetsdomstolen trots allt skulle finna att bolagets beslut att omplacera L.L. kan prövas rättsligt och att bolaget inte haft godtagbara skäl för beslutet kan det fordrade ekonomiska skadeståndet inte vitsordas som skäligt i och för sig. Som nämnts inledningsvis har L.L. gått miste om OB-tillägg i den av Hamnarbetareförbundet angivna storleksordningen 6000-7000 kr per månad, men en mer exakt förtjänstminskning är svår att bestämma.

Domskäl

Tvisten i målet gäller bolagets beslut att omplacera Hamnarbetareförbundets medlem L.L. från arbete som tugmasterförare vid Nordöterminalen till bolagets personalpool, från vilken arbetstagare tas ut till olika arbeten i den av bolaget bedrivna stuveriverksamheten.

Hamnarbetareförbundet har gjort gällande att omplaceringen skett av skäl som varit hänförliga till L.L. personligen och att den fått särskilt ingripande verkningar för honom. Det har därför enligt Hamnarbetareförbundets mening, i enlighet med den grundsats som arbetsdomstolen tillämpade i domen 1978 nr 89, krävts att bolaget haft godtagbara skäl för omplaceringen. Hamnarbetareförbundet har hävdat att så inte varit fallet och att bolaget därför genom omplaceringen brutit mot anställningsavtalet med L.L.

Arbetsgivarparterna har bestritt att omplaceringen fått särskilt ingripande verkningar för L.L. De har vidare invänt att det inte var personliga utan arbetsorganisatoriska skäl som var avgörande för omplaceringsbeslutet. Med hänvisning därtill har de bestritt att omplaceringen kan prövas rättsligt i enlighet med den nyss nämnda grundsatsen. För det fall denna likväl skulle anses tillämplig har arbetsgivarparterna hävdat att bolaget haft godtagbara skäl för omplaceringsbeslutet.

I målet har åberopats skriftlig bevisning. Vidare har vid huvudförhandlingen följande personer hörts upplysningsvis, nämligen på Hamnarbetareförbundets begäran L.L. och styrelseledamoten i förbundets avdelning 30 G.L. samt på arbetsgivarparternas begäran bolagets produktionschef T.S. och skyddsingenjören vid Malmö Industrihamnshälsa A.E.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

I målet är ostridigt att omplaceringen inneburit att L.L. fått vidkännas en förtjänstminskning i storleksordningen 6000-7000 kr per månad. Det är visserligen klarlagt att denna förtjänstminskning uteslutande beror på förlust av OB-tillägg. Enligt vad som framgår av utredningen har arbetet vid Nordöterminalen emellertid stadigvarande varit organiserat så att OB-tillägg i angiven storleksordning utgått. Tilläggen har alltså utgjort en helt normal del av månadsinkomsten för de där placerade arbetstagarna. Förlusten av tilläggen bör därför beaktas vid bedömningen av omplaceringens verkningar för L.L. (jfr AD 1978 nr 89, 1983 nr 177 och 1991 nr 106). – Vidare är ostridigt att omplaceringen medfört att L.L. fått underkasta sig betydande ändringar i fråga om förläggningen av sin arbetstid, så att han från att vid Nordöterminalen ha tjänstgjort under 18 timmar vart tredje dygn, med två dygns sammanhängande ledighet däremellan, vid personalpoolen tjänstgör med vanlig femdagarsvecka. Av utredningen framgår att L.L. och hans familj därmed – utöver den nyss nämnda inkomstminskningen och förlusten av ofta återkommande längre fritidsperioder – fått vidkännas högre kostnader för barnomsorg och att L.L:s kostnader för resor till och från arbetet ökats väsentligt. Det har visserligen inte framkommit att arbetsuppgifterna vid Nordöterminalen generellt sett skulle vara mer kvalificerade än de uppgifter som förekommer i personalpoolen. Av vad L.L. och G.L. har berättat får däremot anses framgå att arbetsförhållandena vid Nordöterminalen och de av bolaget tillämpade principerna för uttagning av personal dit skapat en särskild kamratanda i skiftlagen där som kan vara nog så betydelsefull för en människas välbefinnande och trivsel i arbetet.

Sammantagna leder de nu nämnda omständigheterna till slutsatsen, att omplaceringen måste anses ha fått sådana särskilt ingripande verkningar för L.L. att denna förutsättning för en rättslig prövning av omplaceringsbeslutet är uppfylld.

Som har redovisats inledningsvis är det dock också tvistigt mellan parterna vad som varit avgörande för bolagets beslut, arbetsorganisatoriska skäl eller skäl som är att hänföra till L.L:s personliga förhållanden, nämligen hans ryggskada.

Efter att i den delen ha hört L.L. G.L. och T.S. måste domstolen konstatera att det inte går att urskilja vilket av de båda skälen som varit det definitivt avgörande för omplaceringsbeslutet. Vid den förhandling som ägde rum den 20 november 1990 mellan bolaget och Hamnarbetareförbundets avdelning 30 synes bolaget visserligen ha anfört endast "de av Lundgren tidigare redovisade ryggbesvären" som grund för sitt förslag om en omplacering av L.L. Det finns dock inte skäl att fästa avseende enbart vid vad som sålunda och i övrigt förekommit i tiden före den 1 november 1991, då L.L. verkligen återkom i arbete och frågan om hans placering därmed fick omedelbar aktualitet. Bolaget kunde därvid självfallet ha ändrat ett tidigare omplaceringsbeslut. Av T.S:s uppgifter framgår också att frågan om L.L:s placering på nytt övervägdes i samband med hans faktiska återkomst till arbetet. I de överväganden som därvid gjordes var emellertid, enligt vad som vidare framgår av T.S:s uppgifter, olika faktorer så sammanvävda att den ena knappast kan utpekas som mer avgörande än den andra.

Av skäl som strax kommer att framgå finner sig arbetsdomstolen dock inte behöva ytterligare uppehålla sig vid den sålunda berörda frågan. Genom T.S:s uppgifter är klarlagt att Nordöterminalen, när L.L. återkom i arbete efter ca två års sjukskrivning för sin ryggskada, var fullt bemannad och att en fortsatt placering av L.L. där skulle ha medfört att någon annan arbetstagare fått omplaceras därifrån med de konsekvenser i olika hänseende som det skulle ha medfört för denne. Vidare framgår av utredningen att det funnits fullgod anledning för bolaget att göra bedömningen att L.L. efter en så lång sjukskrivning för en såpass allvarlig skada borde prövas i en placering i personalpoolen, där arbetsuppgifterna enligt vad som obestritt uppgetts kunde anpassas efter omständigheterna på ett annat sätt än vad som skulle ha blivit fallet om han åter satts in i arbete vid Nordöterminalen. Parterna har visserligen skilda meningar om vilket arbete som skulle ha varit det bästa för L.L. Få den punkten måste emellertid fastslås att arbetsdomstolen, med hänsyn till vad som framkommit om sysslan som tugmasterförare, i vart fall inte kan underkänna bolagets bedömning att denna kunde befaras vara alltför påfrestande för en person som drabbats av en ryggskada som föranlett ca två års sjukskrivning. Det kan inte anses ha ålegat bolaget, som sålunda handlat med tillbörlig försiktighet, att helt självmant söka införskaffa tillförlitlig medicinsk utredning rörande frågan om L.L. möjligen omedelbart kunde återgå till sitt tidigare arbete. I anslutning därtill skall framhållas att L.L. själv uppenbarligen inte gjorde något för att ge bolaget ytterligare underlag för prövningen. Det har sålunda framkommit att bolaget inte fick del av det läkarintyg av den 5 december 1991 som Hamnarbetareförbundet har åberopat för att styrka att arbetet som tugmasterförare inte var från hälsosynpunkt olämpligt för L.L. Denne har själv uppgett att han inte funnit anledning att visa detta för bolaget.

Med hänsyn till det anförda kan arbetsdomstolen inte finna annat än att bolaget, i kombinationen av platsbrist vid Nordöterminalen och behovet av att pröva olika arbetsuppgifters lämplighet för L.L. efter sjukskrivningen, haft godtagbara skäl för att vid hans återkomst i arbete den 1 november 1991 placera honom i personalpoolen. Även med beaktande av L.L:s i och för sig betydande och fullt förståeliga intresse av att få vara kvar i arbetet vid terminalen har det sålunda inte kunnat fordras av bolaget att detta skulle göra ingrepp i bemanningen där för att bereda L.L. arbetsuppgifter som bolaget för sin del bedömde som olämpliga för honom med hänsyn till hans ryggskada.

Hamnarbetareförbundets talan i målet kan alltså inte vinna bifall. Vid denna utgång skall förbundet ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader.

Domslut

Svenska Hamnarbetareförbundets käromål avslås.

Svenska Hamnarbetareförbundet skall ersätta Sveriges Stuvareförbund och Malmö Sjöterminal AB för rättegångskostnader med tjugosjutusensjuhundrasjuttiotre (27773) kr, varav 16000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1993-02-24, målnummer A-256-1991

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Barbro Fischerström, Margit Strandberg, Torkel Unge, Lennart Grudevall, Hans Karlsson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Gertrud Forkman