Arbetsdomstolen referat AD 1993 nr 41

Instans
Arbetsdomstolen
Referat
AD 1993 nr 41
Domsnummer
1993-41
Målnummer
B-52-1992
Avgörandedatum
1993-03-03
Rubrik
En arbetstagare har blivit uppsagd från sin anställning. Tvist har uppstått om uppsägningen. En uppgörelse träffas, som innebär att arbetstagaren förlikningsvis erhåller ett avgångsvederlag. Arbetstagaren begår härefter en mot arbetsgivaren riktad förfalskningsåtgärd. Arbetsdomstolen finner att det inträffade inte har givit arbetsgivaren rätt att häva förlikningsavtalet.

Finansaktiebolaget Skandia Leasing i Stockholm

mot

P.A. i Falsterbo.

Tingsrättens dom, se domsbilaga.

Finansaktiebolaget Skandia Leasing har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom avslår P.A:s talan samt förpliktar P.A. att ersätta bolaget för dess rättegångskostnader såväl i tingsrätten som i arbetsdomstolen.

P.A. har bestritt ändring samt har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet, varvid på bolagets begäran vittnesförhör på nytt hållits med C.F. och på P.A:s begäran förnyat partsförhör under sanningsförsäkran hållits med honom själv.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som har antecknats i tingsrättens dom.

Domskäl

P.A. blev av bolaget den 30 november 1990 uppsagd från sin anställning med sista anställningsdag den 31 december samma år. Han godtog inte uppsägningen utan meddelade bolaget att han avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen. Parterna träffade emellertid den 2 januari 1991 ett förlikningsavtal enligt vilket bolaget till P.A. skulle utge ett avgångsvederlag om 100 000 kr. Av olika skäl kom det att dröja med utbetalningen av beloppet. I ett brev den 25 januari 1991 förklarade bolaget att bolaget hävde förlikningsavtalet och att bolaget inte skulle komma att betala avgångsvederlaget. Såsom anledning till hävningen hänvisade bolaget till P.A:s åtgärder med ett arbetsgivarintyg.

Tvistefrågan i målet gäller om bolaget har haft rätt att häva förlikningsavtalet och därmed frigöra sig från betalningsförpliktelsen enligt avtalet. Enligt arbetsdomstolens mening kan tvisten inte lösas enbart med hänvisning till att anställningsförhållandet har upphört i och med förlikningsavtalet och att P.A. inte har gjort sig skyldig till något kontraktsbrott mot själva avtalet. Man måste räkna med inte bara att vissa förpliktelser kan kvarstå för arbetstagaren även efter det att ett anställningsförhållande har upphört utan även att det kan föreligga ett sådant samband mellan anställningsförhållandet och överenskommelsen om anställningens avslutande att ett åsidosättande av kvarstående förpliktelser kan medföra rätt för arbetsgivaren att häva överenskommelsen och frånträda anställningsavtalet. Avgörande bör i stället vara hur det som läggs arbetstagaren till last är att värdera.

Bolagets inställning är att P.A. genom att förfalska arbetsgivarintyget åsidosatte den lojalitetsplikt som åvilade honom enigt anställningsavtalet. Bolaget har särskilt hänvisat till att bolaget intar ställningen av målsägande med avseende på detta brott.

Enligt arbetsdomstolens mening skall emellertid även följande omständigheter beaktas. P.A:s handlande är självfallet klandervärt och otvivelaktigt har förfalskningsåtgärden såsom riktad mot bolaget inneburit en olägenhet för detta. Men det är viktigt att uppmärksamma att bolaget inte orsakades någon skada och inte ens löpte risken att göra någon förlust. Såvitt framkommit i målet uppstod över huvud taget inte någon fara i bevishänseende genom P.A:s förfalskningsåtgärd. P.A. hade inte något bedrägligt uppsåt. Hans handlande framstår i det stora hela som en meningslöshet.

Det föreligger enligt arbetsdomstolens bedömande ingen rimlig proportion mellan den olägenhet som bolaget utsatts för och den förlust som P.A. lider om bolaget skulle anses berättigat att häva förlikningsavtalet.

Arbetsdomstolen finner att bolaget inte kan anses ha haft rätt att häva förlikningsavtalet.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

Finansaktiebolaget Skandia Leasing skall ersätta P.A. dennes rättegångskostnader

med yrkade trettiofemtusenfemtiosex (35 056) kr, varav 24 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. I ersättningsbeloppet ingår mervärdeskatt med 6 000 kr.

Dom 1993-03-03, målnummer B-52-1992

Ledamöter: Hans Stark, Erik Lempert, Palle Landin, Ulf Nilsson, Lennart Aspegren, Åke Wänman och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare: Birgitta Tegnér

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Annika Marcus, Ulla Ljungh-Hoff och Carina Gunnarsson)

OMSTÄNDIGHETER I SAKEN

Genom avtal den 29 maj 1990 anställdes P.A. av Finansaktiebolaget Skandia Leasing, förut benämnt Nevi Finans Aktiebolag, såsom försäljningschef vid ett av bolagets regionkontor. Anställningen tillträddes den 5 juni samma år och gällde tills vidare. Den 30 november 1990 uppsade bolaget anställningen till upphörande den 31 december samma år. I skriftligt besked därom angavs att uppsägningen skedde av personliga skäl och att P.A. befriades från arbetsplikt under uppsägningstiden. Denne godtog ej uppsägningen utan anlitade ett juridiskt ombud som tillskrev bolaget och meddelade att P.A. avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen och skadestånd. Förhandlingar upptogs mellan parterna. Den 2 januari 1991 träffade de genom ombud muntligen en förlikning av innehåll att bolaget skulle till P.A. utge avgångsvederlag med 100 000 kronor. P.A:s ombud upprättade därefter ett utkast till förlikningsavtal av den lydelse som framgår av bilaga 1 och översände utkastet till bolagets ombud för underskrift. Handlingen undertecknades dock aldrig av bolaget. Den 7 eller 8 januari 1991 utfärdade P.A. å bolagets vägnar ett arbetsgivarintyg rörande sig själv och undertecknade detta falskeligen med namnet B.J. I intyget angavs bland annat att han varit anställd under tiden den 2 juli – den 31 december 1990, att fråga varit om provanställning, att uppsägningen varit föranledd av arbetsbrist på grund av rådande finansbolagskris, att han arbetat 40 timmar per vecka samt att han ej hade några innestående semesterdagar. Han översände intyget till Handelstjänstemannaförbundet. I brev av den 25 januari 1991 hävde bolaget det förlikningsavtal som träffats mellan parterna under hänvisning till P.A:s åtgärder beträffande arbetsgivarintyget.

På yrkande av P.A. har tingsrätten genom tredskodom den 21 mars 1991, nr DT 266, i mål nr T 3-211-91 förpliktat bolaget att till honom utge ersättning enligt förlikningsavtalet med 100 000 kronor jämte ränta därå enligt 6§ räntelagen från den 25 januari 1991 till dess betalning sker.

Sedan bolaget ansökt om återvinning har målet upptagits till fortsatt handläggning.

YRKANDEN M M

P.A. har vidhållit sin talan enligt tredskodomen och till stöd härför anfört: Parterna träffade den 2 januari 1991 avtal av det innehåll som framgår av bilaga 1. Någon rätt för bolaget att häva avtalet har ej förelegat. Bolaget är därför skyldigt att till honom utge avtalad ersättning. Betalning skulle ske senast tio dagar efter avtalets undertecknande, varmed i förevarande fall får förstås avtalets träffande, det vill säga senast den 12 januari 1991. Av processuella skäl har han valt att utgå från den 15 januari 1991, varför han är berättigad till ränta från den 25 i samma månad.

Bolaget har bestritt käromålet och därvid anfört: Den överenskommelse parterna träffade den 2 januari 1991 innebar endast att bolaget skulle utge avgångsvederlag med angivet belopp. P.A:s ombud skulle utarbeta ett skriftligt förslag till avtal med angivande av villkoren för förlikningens genomförande och tillställa bolaget detta i och för genomgång. Innan bolaget hann ta ställning till förslaget fick bolaget emellertid del av det förfalskade arbetsgivarintyget. Detta innehöll, förutom de felaktiga uppgifterna angående anställningens påbörjande och karaktär samt skälet till dess upphörande, andra felaktigheter. Sålunda omfattade arbetstiden rätteligen 37,5 timmar per vecka och hade P.A. 15 semesterdagar innestående. Vidare saknades uppgift om att överenskommelse träffats om avgångsvederlag. – Avtalet härom utgjorde endast en del av den överenskommelse parterna skulle träffa med anledning av tvisten rörande uppsägningen. När P.A. utfärdade intyget, hade någon slutreglering ej skett och anställningsförhållandet bestod därför. Genom att falskeligen underteckna intyget med B.J:s namn och lämna felaktiga uppgifter däri har P.A. brutit mot den lojalitetsplikt som ålåg honom enligt anställningsavtalet. Bolaget har därför varit berättigat att häva det förlikningsavtal parterna träffat. Bolaget bestrider under alla förhållanden skyldighet att erlägga ränta från dag innan lagakraftvunnen dom föreligger, enär fordringen ej är förfallen dessförinnan. Alternativt vitsordas ränta från dagen för delgivning av stämningsansökningen.

P.A. har genmält: Anställningsförhållandet upphörde senast den dag parterna träffade förlikning. Till följd härav omfattades han ej av någon lojalitetsplikt gentemot bolaget vid tiden för utfärdande av arbetsgivarintyget. För den händelse tingsrätten skulle finna att anställningsförhållandet då var gällande och att han således haft lojalitetsplikt bestrider han att han åsidosatt denna, eftersom hans handlande inte riktat sig mot bolaget. Skulle han anses ha brutit mot sin lojalitetsplikt enligt anställningsavtalet är brottet mot detta avtal ej väsentligt. Om brottet skulle befinnas vara väsentligt bestrider han att det föreligger någon rimlig proportion mellan följderna av hans åtgärder och av bolagets hävning av förlikningsavtalet.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnad.

DOMSKÄL

I målet är ostridigt att P.A. den 7 eller den 8 januari 1991 lämnat oriktiga uppgifter i det aktuella arbetsgivarintyget och falskeligen undertecknat detta å bolagets vägnar.

Tingsrätten prövar till en början frågan om anställningsförhållandet mellan P.A. och bolaget gällt vid nämnda tidpunkt.

I 34 § andra stycket lagen om anställningsskydd stadgas att, om tvist uppkommer om giltigheten av en uppsägning, anställningen inte upphör till följd av uppsägningen förrän tvisten har slutligt avgjorts.

Ostridigt är att parterna i anledning av den tvist som rått mellan dem beträffande giltigheten av den gjorda uppsägningen den 2 januari 1991 träffat förlikning av innehåll att bolaget skulle utge ett visst avgångsvederlag till P.A. Visserligen är mot bolagets bestridande ej visat att de kommit överens om tiden för betalningen eller om andra villkor för förlikningens genomförande. Vad sålunda återstått är emellertid enligt tingsrättens mening av så underordnad betydelse att uppsägningstvisten måste anses ha blivit slutligen reglerad genom den förlikning som träffats. Därmed måste också anställningsförhållandet anses ha upphört senast den 2 januari 1991.

De åtgärder P.A. vidtagit med avseende å arbetsgivarintyget ligger ostridigt i tiden därefter. Någon skyldighet för honom att då visa lojalitet gentemot bolaget har ej förelegat och bolaget har därför ej haft rätt att häva förlikningsavtalet. Följaktligen är bolaget skyldigt att utge vederlag till P.A. i enlighet med avtalet.

I målet är ej visat att någon förfallodag för fordringen blivit bestämd. Vid sådant förhållande får fordringen i räntelagens mening anses förfallen i och med att bolaget mottagit krav på betalning, vilket i förevarande fall skett den 26 februari 1991, då bolaget delgivits stämningen. P.A. är därför berättigad till ränta från sistnämnda dag. Beträffande ränteberäkningen i övrigt råder ej tvist.

DOMSLUT

1. I överensstämmelse med sin den 21 mars 1991 meddelade tredskodom, nr DT 266, i mål nr T 3-211-91 förpliktar tingsrätten Finansaktiebolaget Skandia Leasing att till P.A. utge etthundratusen (100000) kronor. På beloppet skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen från den 26 februari 1991 till dess betalning sker

2. Finansaktiebolaget Skandia Leasing skall vidare ersätta P.A. dennes rättegångskostnader med sextiofyratusenniohundrasextioen (64 961) kronor, varav 55 000 kronor i ombudsarvode, jämte ränta på förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för domen till dess betalning sker

Bilaga 1

Genom muntlig uppsägning den 30 november 1990 sades P.A. upp från sin anställning som försäljningschef vid Nevi Finans, 556204-9592, regionkontor i Malmö, på grund av personliga skäl. Uppsägningen bekräftades skriftligen samma dag från Nevi Finans AB:s huvudkontor i Stockholm.

Genom skrivelse i december månad 1990 underrättade P.A., (personnummer, här uteslutet), att han yrkade ogiltigförklara uppsägningen samt yrkade skadestånd enligt reglerna i lagen om anställningsskydd.

Efter förhandlingar har parterna träffat följande:

FÖRLIKNINGSAVTAL

§1

Nevi Finans AB skall till P.A. senast 10 dagar efter undertecknande av detta avtal i ett för allt såsom avgångsvederlag utge 100 000 kronor.

Beloppet skall inbetalas på bankgiro (här uteslutet) eller postgiro (här uteslutet).

§2

Skatt på beloppet skall erläggas i enlighet med bilagda jämkningsbesked från skattemyndigheten det vill säga med sammanlagt 12 000 kronor.

§3

Nevi Finans AB skall utfärda intyg vari bolaget beskriver arbetstagarens arbetsuppgifter. Av intyget skall ej framgå att anställningen upphört.

§4

Vardera parten står för sin kostnad.

§5

Genom denna överenskommelse är parternas samtliga mellanhavanden fullständigt och slutgiltigt reglerade.

§6

Detta avtal har upprättats i två likalydande exemplar varav parterna tagit var sitt.

Malmö den 7 januari            Stockholm den ./. 1991

För P.A. enligt fullmakt         För Nevi Finans AB

C.L.N.