Arbetsdomstolen referat AD 1993 nr 91

Instans
Arbetsdomstolen
Referat
AD 1993 nr 91
Domsnummer
1993-91
Målnummer
B-176-1992
Avgörandedatum
1993-05-14
Rubrik
l mål vid tingsrätt om uppsägning av anställningsavtal har svaranden gjort invändning om att kärandens talan gått förlorad på grund av preskription. Efter avslutandet av huvudförhandling i målet har svaranden begärt att fortsatt huvudförhandling skall hållas eftersom han erinrat sig att preskriptionsavbrott skett på sätt som tidigare inte uppgivits i målet. Tingsrätten avslog framställningen. Fråga i arbetsdomstolen huruvida rättegångsfel förekommit i tingsrätten.
Lagrum
43 kap. 14 § rättegångsbalken

R.M. i Knivsta

mot

Brunnhages Försäljnings Aktiebolag i Vällingby.

Överklagade domen: Stockholms tingsrätts, avdelning 3, mellandom den 26 november 1992, DT 1256

R.M. väckte i juli 1992 talan mot Brunnhages Försäljnings Aktiebolag (nedan bolaget) och yrkade ekonomiskt och allmänt skadestånd under åberopande av att bolaget sagt upp honom utan att saklig grund därför förelegat.

Muntlig förberedelse i målet hölls den 12 november 1992. Vid förberedelsen yrkade bolaget ogillande av R.M:s talan på grund av preskription. I enlighet med parternas yrkande förordnade tingsrätten att preskriptionsfrågan skulle avgöras genom mellandom vid huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 20 § rättegångsbalken i anslutning till förberedelsen.

Efter huvudförhandlingens avslutande men innan domen meddelats begärde R.M. att fortsatt huvudförhandling skulle hållas vid tingsrätten eftersom han erinrat sig att preskriptionsavbrott skett. Till styrkande av detta påstående begärde R.M. att få åberopa vittnesförhör med T.W.

Tingsrätten fann i beslut den 24 november 1992 att vad R.M. yrkat och anfört efter det att parterna vid förhandlingen den 12 november 1992 slutfört sin talan i preskriptionsfrågan skulle lämnas utan avseende. I beslutet angav tingsrätten att talan mot beslutet endast fick föras i samband med talan mot tingsrättens mellandom.

Genom den överklagade mellandomen förklarade tingsrätten att R.M:s talan hade preskriberats. Domen meddelades den 26 november 1992.

R.M. har fört talan mot mellandomen och yrkat att arbetsdomstolen skall ogilla bolagets preskriptionsinvändning. Han har därvid yrkat att domstolen skall undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten för ny förhandling i preskriptionsfrågan vid vilken han bör tillåtas att åberopa den omständigheten att preskriptionsavbrott skett samt förhör med T.W. Till stöd för detta yrkande har R.M. anfört att regeln i 43 kap. 14 § rättegångsbalken är avsedd att omfatta fall som det aktuella. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att rättegångsfel inte förekommit har R.M. begärt att i arbetsdomstolen få åberopa den nya omständigheten samt förhör med T.W.

Bolaget har i genmäle bestritt R.M:s yrkande om ändring av tingsrättens mellandom. Bolaget har vidare menat att rättegångsfel inte förekommit vid tingsrätten samt att förutsättningar inte föreligger för att R.M. skall tillåtas att i arbetsdomstolen åberopa den nya omständigheten och det nya beviset.

Slut

Den fråga arbetsdomstolen först har att ta ställning till är om rättegångsfel förekommit vid tingsrätten genom att tingsrätten inte biföll R.M:s begäran om fortsatt huvudförhandling, vid vilken han avsåg att åberopa den omständigheten att preskriptionsavbrott skett samt vittnesförhör med T.W.

Tingsrätten höll den 12 november 1992 sammanträde för muntlig förberedelse i målet, varvid bägge parter var närvarande. Efter parternas gemensamma hemställan förordnade tingsrätten att frågan huruvida R.M:s talan var preskriberad skulle avgöras genom mellandom efter huvudförhandling i förenklad form.

Som en allmän princip för det muntliga förfarandet gäller den s.k. omedelbarhetsprincipen som innebär att dom i mål som avgörs efter huvudförhandling skall grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. Denna princip återfinns för tvistemålens del i 17 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken. Principen bekräftas vidare i 43 kap. i rättegångsbalken där det i 7 § och S § anges att yrkanden, grunder och bevisning skall framställas och upptas under huvudförhandlingen. Omedelbarhetsprincipen innebär bl.a. att vad som förekommit under förberedelsen inte är processmaterial – och således inte får ligga till grund för domstolens avgörande – om det inte upprepas under huvudförhandlingen. För fullständighetens skull bör det anmärkas att i de fall huvudförhandling, i likhet med den i förevarande mål aktuella situationen, hålls i förenklad form i anslutning till sammanträde för förberedelse, material som förekommit under detta sammanträde inte behöver upprepas vid huvudförhandlingen.

Det är således vid muntlig handläggning det material som förebringats under huvudförhandlingen som utgör ramen för vad domstolen får grunda sitt avgörande på. I tvistemål förhåller det sig i regel på det sättet att dom meddelas genom  kanslidom, vilket innebär att en viss tid förflyter mellan det att huvudförhandlingen avslutats och domen meddelas. Yrkanden och åberopanden som framställs efter huvudförhandlingens avslutande får därför inte beaktas – med undantag för vad som anges i 43 kap. 14 § andra meningen rättegångsbalken – om inte fortsatt eller ny huvudförhandling hålls, varvid det ytterligare processmaterial som part vill tillföra förebringas. Rättegångsbalken saknar bestämmelser om, och i vilken omfattning, tingsrätt i fall liknande det aktuella är skyldig att förordna om fortsatt eller ny huvudförhandling. Den fråga som varit föremål för lagstiftning är endast huruvida komplettering av den under huvudförhandlingen förebringade utredningen kan ske på rättens initiativ.

Sistnämnda fråga regleras i 43 kap. 14§ rättegångsbalken. I stadgandet anges att om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvudförhandling hållas. Vidare anges att om kompletteringen är av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna inhämta utredningen på annat sätt än genom att hålla huvudförhandling. Enligt motiven till bestämmelsen, (se prop. 1986/87:89 s. 225 f), tar denna främst sikte på den situationen att rätten under överläggning till dom eller vid avfattandet av dom upptäcker att det föreligger oklarheter eller ofullständigheter i det förebringade materialet och att detta behöver kompletteras. Det kan, enligt motivuttalandena, t.ex. visa sig vara oklart om ett åberopande, som part gjort under förberedelsen, upprepats under huvudförhandlingen, eller om en under förhandlingen omnämnd omständighet åberopats i den mening som avses i 17 kap. 3 § rättegångsbalken. För fall där det framstår som orimligt kostsamt eller besvärande att sammanföra rättens ledamöter och parterna till en fortsatt eller ny huvudförhandling borde enligt uttalandena även möjlighet till en enklare kompletteringsform införas. I förarbetena uttalas vidare att regeln endast tam sikte på de fall där rätten finner behov av att komplettera utredningen. Däremot regleras inte det fallet att parterna vill åberopa nytt material efter huvudförhandlingens slut men innan dom meddelats.

Såsom anges i bestämmelsen erfordras att rätten finner komplettering nödvändig. Vidare framgår att det skall vara fråga om komplettering av den föreliggande utredningen och inte fråga om att tillföra processmaterialet nya omständigheter och ny bevisning. Det framgår följaktligen redan av stadgandets ordalydelse att regeln i 43 kap. 14 § rättegångsbalken om domstols möjlighet att föranstalta om komplettering av den av parterna under huvudförhandlingen presenterade utredningen inte tar sikte på fall som det i målet aktuella. Detta utesluter naturligtvis inte att domstolen till följd av ett åberopande från part kan finna att förutsättningarna för tillämpning av 43 kap. 14 § är uppfyllda. Sistnämnda prövning har domstolen således alltid att göra i dessa situationer.

I förevarande mål var läget det att R.M. enligt vad han anfört, efter huvudförhandlingens avslutande erinrade sig att han underrättat bolagets ekonomichef att han skulle väcka talan mot bolaget och yrka skadestånd samt att även T.W. som tidigare företrätt honom i ärendet, vid telefonsamtal med företrädare för bolaget uppgett att R.M. avsåg att väcka talan mot bolaget. Härigenom skulle enligt R.M. preskriptionsavbrott ha skett, vilket han avsåg att styrka med åberopande av vittnesförhör med T.W.

Vad R.M. anfört är enligt arbetsdomstolens mening inte av sådant slag att tingsrätten enligt regeln i 43 kap. 14 § rättegångsbalken på grund av vad som framkommit hade bort föranstalta om komplettering av utredningen i målet. Inte heller har några speciella omständigheter eller någon särpräglad situation förelegat som, vid sidan av tillämpningsområdet för denna bestämmelse, borde ha föranlett tingsrätten att besluta om fortsatt huvudförhandling och därvid bereda R.M. tillfälle att åberopa den nya omständigheten och det nya beviset. Arbetsdomstolen har vid sin bedömning beaktat att R.M. under tingsrättens handläggning varit företrädd av juridiskt ombud, varför den stora betydelsen av ett eventuellt preskriptionsavbrott måste ha stått klart även för den sidan i tvisten.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen således att tingsrättens åtgärd att meddela mellandom i preskriptionsfrågan utan att bereda R.M. tillfälle att vid fortsatt huvudförhandling åberopa den nya omständigheten och vittnesförhöret med T.W. inte inneburit att rättegångsfel förekommit vid tingsrätten.

Arbetsdomstolen övergår härefter till att pröva huruvida förutsättningar föreligger för tillåtande av den nya omständigheten och den nya bevisningen i arbetsdomstolen. Av 50 kap. 25 § andra stycket rättegångsbalken jämförd med 5 kap. 3 § arbetstvistlagen följer att part i arbetsdomstolen såsom fullföljdsinstans till stöd för sin talan inte får åberopa omständigheter eller bevis, som inte tidigare förebringats, om han inte gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Den omständigheten att R.M. först efter avslutad huvudförhandling i preskriptionsfrågan erinrat sig att preskriptionsavbrott skett utgör enligt arbetsdomstolens mening inte giltig ursäkt för att denna omständighet och bevis till styrkande av omständigheten inte åberopats innan tingsrättens handläggning av mellandomsfrågan avslutats. R.M. har inte påstått att han varit förhindrad att tidigare åberopa den omständigheten att preskriptionsavbrott skett genom T.W:s telefonsamtal med bolagets företrädare. Arbetsdomstolen tillåter följaktligen inte åberopande av den nya omständigheten eller den nya bevisningen.

Beslut 1993-05-14, målnummer B-176-1992

Ledamöter: Hans Stark, Torkel Unge och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare: Anders Jansson Eka