Arbetsdomstolen referat AD 1993 nr 99

Instans
Arbetsdomstolen
Referat
AD 1993 nr 99
Domsnummer
1993-99
Målnummer
A-50-1993
Avgörandedatum
1993-05-26
Rubrik
Fråga om innebörden av begreppen "ort" och "driftsenhet" i 22 § anställningsskyddslagen.
Lagrum
22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd

Storstockholms Lokaltrafik Buss Aktiebolag i Solna

mot

Svenska Kommunalarbetareförbundet.

Mellan Storstockholms Lokaltrafik Buss Aktiebolag (SL Buss) och Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) gäller kollektivavtal, AB (A)-SL.

Aktiebolaget Storstockholms Lokaltrafik (SL) är moderbolag i SL-koncernen. I koncernen ingår nio dotterbolag, varav SL Buss är ett. SL Buss bedriver busstrafik inom hela Stockholms län på uppdrag av moderbolaget. Fram till 1992 hade SL, Buss monopol på all kollektivtrafik i Stockholms län. Beslut har fattats om att kollektivtrafiken i länet skall upphandlas i konkurrens. 1992 ägde den första upphandlingen rum. Resultatet blev att SL, Buss förlorade trafikuppdraget på fyra av de sju konkurrensutsatta områdena, nämligen Bromma, Ekerö, Ösmo och Södertälje. SL Buss trafikuppdrag upphör i dessa trafikområden i juli 1993 SL Buss kommer att lägga ner all sin verksamhet i områdena. Totalt kommer 730 arbetstagare att beröras av nedläggningen.

SL Buss är organisatoriskt indelat i 19 trafikområden och verksamheten är förlagd till 27 separata driftsställen. Dessa driftsställen är Norrtälje, Hallstavik, Almsta, Rimbo, Märsta, Kallhäll, Vaxholm, Åkersberga, Täby, Råsta, Bromma, Vreten, Hornsberg, Björknäs, Grisslinge, Ramsmora, Ekerö, Södermalm, Botkyrka, Hammarby, Huddinge, Brännkyrka, Tyresö, Handen, Ribby, Ösmo och Södertälje.

SL Buss gör gällande att dessa driftsställen vid tillämpningen av ortsbegreppet i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen ligger på skilda orter. SL Buss gör vidare gällande att ettvart av bolagets driftsställen i Vaxholm, Åkersberga, Norrtälje, Rimbo, Hallstavik, Älmsta, Björknäs, Grisslinge, Ramsmora, Ribby och Ösmo utgör en driftsenhet i det nämnda lagrummets mening. SL, Buss har framställt ett fastställelseyrkande i enlighet med denna sin inställning.

SKAF har som talan slutligt bestämts medgett att Södertälje, Ösmo och Norrtälje utgör från varandra och från övriga aktuella platser skilda orter. I övrigt har SKAF bestritt käromålet.

SKAF:s inställning är när det gäller ortsbegreppet att Kallhäll, Täby, Bromma, Brännkyrka, Hornsberg, Södermalm, Hammarby, Rasta, Vreten, Björknäs, Grisslinge, Ramsmora, Ekerö, Botkyrka, Huddinge, Tyresö, Handen, Ribby, Vaxholm, Åkersberga och Märsta ligger inom samma ort. SKAF:s inställning när det gäller Norrtälje är att i denna ort ingår även Hallstavik, Almsta och Rimbo. I andra hand har SKAF gjort gällande att Täby, Kallhäll, Bromma, Vreten, Rasta, Hornsberg, Björknäs, Ekerö, Södermalm, Botkyrka, Hammarby, Huddinge och Brännkyrka tillhör samma ort, att Tyresö, Handen, och Ribby tillhör samma ort samt, för det fall domstolen skulle finna att Vaxholm och Åkersberga är skilda driftsenheter, att de ligger inom samma ort. Vidare gör SKAF gällande, för det fall domstolen anser att Björknäs, Grisslinge och Ramsmora är skilda driftsenheter, att dessa ligger inom samma ort.

SKAF har vitsordat att de uppräknade platserna utgör driftsenheter i paragrafens mening med följande undantag. Åkersberga utgör ingen egen driftsenhet utan tillhör Vaxholm. Almsta, Hallstavik och Rimbo utgör inte egna driftsenheter utan tillhör driftsenheten i Norrtälje. Grisslinge och Ramsmora utgör inte egna driftsenheter utan tillhör driftsenheten i Björknäs.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket arbetstvistlagen företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SL Buss

Om ortsbegreppet

Det finns inget som tyder på att lagstiftaren har avsett att ortsbegreppet i undantagsregeln i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen skall ges en särskilt vidsträckt betydelse. En sådan tolkning skulle, som framgår av domarna AD 1984 nr 4 och AD 1988 nr 100, tvärtom strida mot huvudregeln och bestämmelsens syfte. Av domen AD 1980 nr 148 följer att begreppet "Stockholmsområdet" avser ett väsentligt mindre område än Stockholms län. Enligt officiella publikationer som exempelvis Svensk ortsförteckning är samtliga driftsenheter belägna på skilda orter. I målet är det fråga om ett område som är 6488 km 2 och som omfattar ett helt län och innehåller 22 kommuner.

Utgången i målet skall inte bero på hur bolaget har organiserat sin verksamhet. Bedömningen av om två platser utgör två skilda orter eller ligger inom samma ort måste vara allmängiltig. Den kan inte utfalla olika beroende på vilket företag det är fråga om och hur detta har organiserat sin verksamhet. Det framgår av arbetsdomstolens domar att den fäst avgörande betydelse vid allmänt språkbruk. SL Buss har åberopat ett sakkunnigutlåtande utfärdat av professor T.A., professor i nordiska språk, särskilt ortsnamnsforskning, vid Uppsala universitet. Av utlåtandet framgår vad som enligt allmänt språkbruk skall tillmätas betydelse vid fastställandet av innebörden av ordet ort. Särskilt driftsenheternas kommuntillhörighet är därvidlag av intresse. En kommun kan innehålla flera orter. Däremot kan en ort endast i undantagsfall sträcka sig över kommungränser.

Om driftsenheter

Trafikområdena är organisatoriska enheter. Varje trafikområde är lokaliserat till en inhägnad anläggning, bestående av uppställningsplats för bussar, verkstad, tvätthall, administrationslokaler och personallokaler. Det är också här förarna får instruktioner, meddelanden, utrustning och service från arbetsledningen. Inom vissa trafikområden finns därutöver flera geografiskt bestämda mindre driftsenheter bestående av uppställningsplats för bussar och fast stationerad personal, men utan egen administration.

Arbetstagarna är i praktiken bundna till de särskilda driftsenheterna. Förflyttningar från en driftsenhet till en annan sker endast i mycket speciella fall. Några av SL Buss driftsenheter är i fråga om trafikledning, verkstadslokaler och personaladministrativa resurser mindre än andra driftsenheter. Det är ostridigt att det finns personalutrymmen även utanför driftsenheterna men där finns ingen personal stationerad. De är inte av intresse i målet eftersom en driftsenhet är den plats där personal är stationerad och från vilken uppdragen administreras.

En driftsenhet i 22 § tredje styckets anställningsskyddslagens mening är i detta fall ett avgränsat område med uppställningsplatser för bussar, ramper och personalutrymmen. En driftsenhet kan inte ligga på mer än en ort. Driftsenhet är ett geografiskt bestämt begrepp. Det är platsen där bussarna är uppställda och varifrån förarna utgår för tjänstgöring. Huvudregeln i anställningsskyddslagen är att varje driftsenhet skall betraktas som en i turordningshänseende separat enhet. Tilläggsregeln i 22§ tredje stycket anställningsskyddslagen skall tolkas restriktivt. Av förarbetena framgår att tilläggsregeln i realiteten endast är avsedd att tillämpas på arbetstagare som ofta flyttas från en driftsenhet till en annan. I andra fall när arbetstagarna, som hos SL Buss, är knutna till respektive driftsenhet är förflyttningar i samband med uppsägningar i regel varken naturliga eller rättvisa. Av lagförarbetena framgår att lagstiftaren med driftsenhet menade en sådan del av ett företag som är belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade område, d.v.s. en fabrik, butik, restaurang osv. Av avgörandet AD 1988 nr 32 framgår att begreppet driftsenhet liksom begreppet ort är av geografisk karaktär. Av avgörandet AD 1988 nr 100 framgår att lagstiftaren inte har föreställt sig att en driftsenhet skall kunna vara förlagd till flera orter.

Driftsställena i Vaxholm och Åkersberga

På båda platserna finns fast stationerad förarpersonal. I Vaxholm finns trafikledare. Där finns även bussuppställningsplatser, ramper och verkstad. I Åkersberga finns bussuppställningsplatser och ramper men däremot ingen verkstad. I Åkersberga finns även viss trafikledning. Den dagliga personalfördelningen sköts vid varje plats. I Åkersberga sköts denna fördelning av förarna själva. Fördelningen avser förare som inte har någon fast tjänst utan som tilldelas arbetsuppgifter varje dag. Åkersberga och Vaxholm har aldrig varit en gemensam driftsenhet. Platserna ligger i olika kommuner.

Driftsställena i Norrtälje, Hallstavik, Rimbo och Ålmsta

Norrtälje är en stor anläggning som är fullt utrustad. Där finns personalutrymmen, motionslokaler, ramper, tankningsmöjligheter, stor verkstadslokal och trafikledning. Området är inhägnat. I Älmsta finns uppställningsplatser för tio bussar och personalutrymmen. Personalen är fast placerad på enheten. I Hallstavik finns en mindre uppställningsplats och personalutrymmen. Rimbo-enheten ser likadan ut som den i Hallstavik. Ingen av anläggningarna i Älmsta, Hallstavik eller Rimbo är inhägnad. De saknar verkstad men har tankningsmöjligheter.

Driftsställena i Björknäs, Grisslinge och Ramsmora

Driftsstället i Björknäs är likt det i Norrtälje men större. Vid enheten finns lokal trafikledning, personalutrymmen och uppställningsplats. Området är inhägnat. I Grisslinge finns uppställningsplats för bussar, personalutrymmen och viss trafikledning. I Ramsmora finns uppställningsplats för bussar, ramper och personalutrymmen. Vid samtliga platser finns personal fast stationerad.

Sammanfattning

SL Buss gör således gällande att Norrtälje, Hallstavik, Almsta, Rimbo, Märsta, Kallhäll, Vaxholm, Åkersberga, Täby, Rasta, Bromma, Vreten, Hornsberg, Björknäs, Grisslinge, Ramsmora, Ekerö, Södermalm, Botkyrka, Hammarby, Huddinge, Brännkyrka, Tyresö, Handen, Ribby, Osmo och Södertälje vid tillämpningen av ortsbegreppet i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen ligger på från varandra skilda orter.

SL Buss gör vidare gällande att ettvart av bolagets driftsställen i Vaxholm, Åkersberga, Norrtälje, Rimbo, Hallstavik, Älmsta, Björknäs, Grisslinge, Ramsmora, Ribby och Ösmo utgör driftsenheter i det nämnda lagrummets mening.

SKAF

Om ortsbegreppet

Ortsbegreppet enligt 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen har inte tidigare prövats med avseende på ett storstadsområde. Varje trafikområde är inte klart avgränsat med egen verkstad, egna personallokaler och egna trafikuppgifter. Personallokaler och avlösningsplatser är ofta gemensamma för flera trafikområden. Inte heller bussunderhållet sköts självständigt av alla trafikområden utan bussarna repareras på de verkstäder som det beslutats om centralt inom bolaget. Det finns ett stort antal exempel på linjer som körs av flera trafikområden och där trafikområdena har hand om linjer som inte alls ligger inom dessa områden. Sådana flyttningar av linjer mellan trafikområden fattar bolaget beslut om centralt. Utlåning av förare mellan trafikområdena förekommer i större utsträckning än bolaget hävdat. Arbetstagare bor och arbetar inom olika trafikområden.

Vid bedömningen av ortsbegreppet måste ett organisatoriskt synsätt anläggas. Förhållandena i detta fallet är säregna, med tanke på hur bolagets verksamhet är organiserad, hur man arbetar och att det är fråga om Sveriges största storstadsområde. SKAF vill fästa vikt vid delar av T.A.s utlåtande. Vad som åberopas är följande. "En storstads förorter kan emellertid så småningom genom bebyggelsens expansion mer eller mindre växa ihop med den egentliga stadsbebyggelsen. Så har i stor utsträckning skett i Storstockholm. Ett sådant storstadsområde kan i ett vitt perspektiv betraktas som en ort, samtidigt som delar av det aktuella området kan utgöra bebyggelsemässiga enheter, mindre orter, inom den större enheten. "–“I ett storstadsområde kan det vid sidan av den bebyggelsemässiga avgränsningen också vara lämpligt att beakta den administrativa tillhörigheten. De administrativa enheter som är av intresse i det aktuella fallet är kommunerna. Detta kriterium ger emellertid inte lika tydlig ledning som bebyggelsemässig avgränsning. Så t.ex. finns det i Stockholmsområdet flera kommuner utan någon tydligt skönjbar gräns."

Om driftsenheter

Driftsenhetsbegreppet är inte uteslutande ett geografiskt begrepp. Av förarbetena framgår att begreppet är definierats utifrån en viss typ av organisation. Där beskrivs del av företag och nämns som exempel på detta fabrik, butik och restaurang och anges att en sådan företagsdel skall vara belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade område. Detta tyder på att det handlar om en på visst sätt utvecklad och fast sammanhållen organisation. För att kunna bedöma frågan om driftsenheter måste man se till hur verksamheten rent faktiskt är utformad. Är inte verksamheten utformad som beskrivits i förarbetena, till sin organisation utvecklad på visst sätt och belägen inom en och samma byggnad eller inom ett inhägnat område, får man se denna del som tillhörande det av företagets fasta driftsställe som svarar för verksamheten. I normalfallet handlar det då om det närmast belägna fasta driftsstället hos arbetsgivaren. Det avgörande kan alltså inte endast vara om det finns en eller flera byggnader eller om det finns stängsel runt området. För att en verksamhetsdel skall kunna vara en driftsenhet krävs också att den sakligt och funktionellt kan jämställas med vad som är ett normalt driftsställe hos arbetsgivaren. När det gäller de krav som bör ställas för att en s.k. verksamhetsdel skall anses vara en driftsenhet måste förhållandena i varje aktuell bransch beaktas. Krav måste ställas på att denna s.k. verksamhetsdel innehåller sådant som normalt är förknippat med vad man kallar en driftsenhet. På en sådan plats måste det finnas såväl företags- som arbetsledning och viss produktion eller liknande. Det är endast SL Buss trafikområden som uppfyller dessa sakliga och funktionella krav. Det finns andra platser än de som SL Buss menar är driftsenheter som har garage, uppställningsplats eller personalrum utan att bolaget för den skull menar att dessa platser är att betrakta som egna driftsenheter.

Driftsställena i Vaxholm och Åkersberga

Vaxholm är ett trafikområde som även inbegriper Åkersberga. Dessa platser har tidigare betraktats som en driftsenhet. Vid båda platserna finns bussuppställningsplatser och personalutrymmen. Chefen för trafikområdet är placerad i Vaxholm. Det finns även två bussar som uppställda på Ljusterö. Servicen av bussar i Vaxholm ombesörjs av en liten verkstad. Mera omfattande arbeten utförs av en verkstad i Täby. Den trafikledning som finns i Åkersberga sköts av vissa bussförare. Dessa har inte några arbetsledande befattningar. Mellan driftsställena sker utbyte av personal.

Driftsställena i Norrtälje, Hallstavik, Rimbo och Ällmsta

Hallstavik, Rimbo och Älmsta saknar trafikledning. Kommenderingen sker i Norrtälje. Vid tillfälligt behov av personal täcks behovet genom beslut fattade vid det fasta driftsstället i Norrtälje, vilket kan innebära att förare i Norrtälje kan kommenderas till Hallstavik, Rimbo eller Almsta och vice versa. Rimbo och Almsta är att betrakta som ännu mer osjälvständiga än Åkersberga. De är snarare att betrakta som parkeringsplatser med tankningsmöjligheter. Enheterna i Hallstavik, Rimbo och Almsta är inte inhägnade. I Norrtälje kommun finns uppställningsplatser med garage på Rådmansö och uppställningsplats på Vätö.

Driftsställena i Björknäs, Grisslinge och Ramsmora

Områdeschefen är placerad i Björknäs. Någon lokal arbetsledning finns inte i Grisslinge. Grisslinge-enheten är inhägnad men saknar sådan utvecklad organisation som är kännetecknande för en sådan verksamhetsdel som enligt anställningsskyddslagen är en driftsenhet. Verksamhetsdelen i Ramsmora kan jämställas med Älmsta, Hallstavik och Rimbo.

Domskäl

SL Buss har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att 27 angivna driftsställen ligger på från varandra skilda orter och att 11 av dem utgör driftsenheter, båda begreppen enligt den betydelse de har i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen. Parterna har inte genom kollektivavtal reglerat de frågor som uppkommer i målet. Domstolen har därför att genomföra en renodlad lagtolkning. Det saknar därför intresse om part i något tidigare sammanhang har intagit en ståndpunkt i tolkningsfrågan som inte är förenlig med den ståndpunkt som parten intar i målet. Av samma skäl har tolkningen av begreppet ort i kollektivavtal inte någon betydelse för avgörandet i detta mål.

Enligt 22 § anställningsskyddslagen skall vid uppsägning på grund av arbetsbrist arbetstagarens plats i turordningen bestämmas med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde till fortsatt anställning framför arbetstagare med kortare anställningstid. Har arbetsgivaren flera driftsenheter fastställs turordningen för varje enhet för sig. Om arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, fastställs en särskild turordning för varje avtalsområde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, skall enligt vad som avslutningsvis föreskrivs i paragrafen inom en arbetstagarorganisations avtalsområde en gemensam turordning fastställas för samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid de förhandlingar som skall föregå uppsägningsbeslutet.

Om ortsbegreppet

Det i lagtexten i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen använda uttrycket "ort" har inte en i och för sig klar och entydig innebörd. Det är fullt möjligt att begreppet bör tolkas olika beroende på vilket sammanhang det är fråga om och vilket geografiskt område det gäller. Av förarbetena till lagen kan man dock dra slutsatsen att ortsbegreppet inte skall ges någon vidsträckt innebörd. Inte i något av de två fallen där begreppet ort i det aktuella lagrummet har prövats i arbetsdomstolen har det varit fråga om en storstadsregion. I domen AD 1984 nr 4 gällde det orterna Mjällom och Nordingrå. Båda orterna hade omkring 500 innevånare. Platserna ligger 12-13 km från varandra och har från varandra skilda befolkningskoncentrationer. Mellan orterna fanns huvudsakligen skog och obebyggda områden. Arbetsdomstolen som tog fasta på allmänt språkbruk fastställde att platserna låg på skilda orter. I den andra domen, AD 1984 nr 59, var frågan om Kiruna och Svappavaara var två från varandra skilda orter. I domen konstaterar arbetsdomstolen att bedömningen av om två platser utgör skilda orter eller ligger inom samma ort är skall vara allmängiltig. Den kan alltså inte få utfalla olika beroende på vilket företag det är fråga om och hur detta har organiserat sin verksamhet. Arbetsdomstolen fann att det som var av avgörande betydelse i det målet var att Kiruna och Svappavaara utgjorde två från varandra helt skilda befolknings- och bebyggelsekoncentrationer på ett inbördes avstånd av ca 46 km och med i huvudsak ödemark emellan. Med hänsyn till omständigheterna och domstolens ställningstagande i den tidigare domen, AD 1984 nr 4, ansåg arbetsdomstolen att det inte kunde råda någon tvekan om att Kiruna och Svappavaara måste anses utgöra två skilda orter vid tillämpningen av ortsbegreppet i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen.

Redan med tillämpning av de bedömningsgrunder som framgår av de nu berörda rättsfallen finner arbetsdomstolen att flera av de i målet berörda platserna måste anses belägna på från varandra skilda orter. Det gäller åtminstone beträffande Norrtälje, Hallstavik, Rimbo, Almsta, Vaxholm, Åkersberga, Björknäs och Grisslinge, som alla framstår som egna bebyggelsekoncentrationer och ligger på inbördes avstånd i minst samma storleksordning som det i AD 1984 nr 4 nämnda. Ribby torde i vart fall inte kunna hänföras till orten Handen med tanke på att Västerhaninge, som framstår som en egen ort, ligger däremellan.

De centrala delarna av Stockholms län är däremot mer sammanhängande både befolknings- och bebyggelsemässigt. Detta skulle i synnerhet vid studier av tidigare rättsfall kunna tolkas som att hela eller stora delar av länet är att anse som en ort. Man kan med fog säga att det mellan Stockholms kommun och någon av de kringliggande kommunerna eller t.ex. mellan Solna och Sundbyberg finns en sådan gemenskap och närhet att det är befogat att tala om en och samma ort. Ett sådant synsätt skulle emellertid enligt domstolens mening leda alltför långt. Det skulle nämligen om det tillämpas konsekvent betyda inte bara att Stockholms kommun och en närliggande kommun betraktades som en ort utan också att av Stockholms kommun åtskilda kommuner skulle hänföras till samma ort. Till exempel skulle Kallhäll och Handen, två platser på flera mils avstånd från varandra och åtskilda av andra kommuner, med ett sådant synsätt vara belägna inom en och samma ort. Detta kan inte anses stå i överensstämmelse med allmänt språkbruk och den allmänna uppfattningen om vad som är en ort. Det måste också ifrågasättas om en ort över huvud taget kan omfatta mer än en kommun. Mot denna bakgrund synes det nödvändigt att inom ett storstadsområde finna en ytterligare avgränsning av ortsbegreppet. Det enklaste och enda lätt tillämpliga sättet att göra den avgränsningen är enligt arbetsdomstolens mening att ta hänsyn till kommunindelningen.

Mot bakgrund av det anförda kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att Bromma, Brännkyrka, Hammarby, Hornsberg och Södermalm genom sin sammanhängande befolknings- och bebyggelsestruktur samt tillhörighet till samma kommun måste anses ingå i samma ort.

Det hittills anförda och SKAF:s vitsordande i vissa fall leder till slutsatsen att övriga platser, alltså Björknäs, Botkyrka, Ekerö, Grisslinge, Hallstavik, Handen, Huddinge, Kallhäll, Märsta, Norrtälje, Ramsmora, Ribby, Rimbo, Rasta, Södertälje, Tyresö, Täby, Vaxholm, Vreten, Åkersberga, Almsta och Osmo, trots att de i en del fall har en bebyggelse- och befolkningskoncentration som är sammanhängande, måste anses utgöra olika orter.

Om driftsenheter

Enligt förarbetena till 22§ anställningsskyddslagen skall med termen driftsenhet i princip förstås en sådan del av ett företag som är belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade område, d.v.s. en fabrik, en butik, en restaurang osv. Vid tolkningen av begreppet driftsenhet är av betydelse att lagstiftarens utgångspunkt enligt förarbetena var att driftsinskränkningar inte skulle tillåtas få återverkningar utanför orten eller med andra ord att turordningskretsarna i varje fall inte skulle kunna utsträckas till att omfatta mer än en och samma ort. Lagstiftaren har alltså inte föreställt sig att en driftsenhet skall kunna vara förlagd till flera orter. Arbetsdomstolen har i ett fall (AD 1988 nr 32) ansett att ett s.k. enmanskontor som inrättats i arbetstagarens villa på en ort och som var den fasta utgångspunkten för arbetet men som organisatoriskt var underordnat ett distriktskontor på annan ort utgjort en egen driftsenhet i lagens mening. För att en arbetsplats skall betraktas som en driftsenhet synes alltså inte kunna krävas att den är av viss storlek eller har en utbyggd administration. Arbetsdomstolen fäste större vikt vid de geografiska förhållandena.

I målet är tvistigt om Hallstavik, Rimbo och Almsta, om Åkersberga samt om Grisslinge och Ramsmora är självständiga driftsenheter eller om de ingår i driftsenheterna Norrtälje, Vaxholm respektive Björknäs. Att de tre sistnämnda ställena är driftsenheter i lagens mening är ostridigt liksom att övriga aktuella men inte nu nämnda ställen är det.

Mot bakgrund av vad som tidigare sagts om innebörden i lagen och arbetsdomstolens praxis finner arbetsdomstolen att de olika ställen varom tvist råder i denna del är att anse som självständiga driftsenheter.

Om rättegångskostnader

Vid denna utgång får parterna anses ha ömsom tappat ömsom vunnit. Vardera parten bör därför stå för sin rättegångskostnad.

Domslut

Arbetsdomstolen avslår St. Buss yrkande om att driftsenheterna i Bromma, Brännkyrka, Hammarby, Hornsberg och Södermalm skall förklaras ligga på från varandra skilda orter.

Med bifall till SL Buss yrkanden i övrigt fastställer arbetsdomstolen

att ettvart av SL Buss driftsställen i Vaxholm, Åkersberga, Norrtälje, Rimbo, Hallstavik, Almsta, Björknäs, Grisslinge, Ramsmora, Ribby och Osmo är en driftsenhet i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagens mening,

att SL Buss driftsenheter i Björknäs, Botkyrka, Ekerö, Grisslinge, Hallstavik, Handen, Huddinge, Kallhäll, Märsta, Norrtälje, Ramsmora, Ribby, Rimbo, Rasta, Södertälje, Tyresö, Täby, Vaxholm, Vreten, Åkersberga, Almsta och Osmo ligger på från varandra skilda orter vid tillämpningen av ortsbegreppet i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen.

Vardera parten skall bära sina rättegångskostnad.

Dom 1993-05-26, målnummer A-50-1993

Ledamöter: Hans Tocklin, Erik Lempert, Christer Måhl, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Göte Larsson och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare: Elise-Marie Johansson.