Arbetsdomstolen referat AD 1994 nr 108

Instans
Arbetsdomstolen
Referat
AD 1994 nr 108
Domsnummer
1994-108
Målnummer
B-77-1994
Avgörandedatum
1994-09-07
Rubrik
En polisman har gjort sig skyldig till förskingring av sammanlagt drygt 40 000 kr ur en kamratförenings kaffekassa och beklädnadskassa. Brottet har ansetts utgöra grund för avskedande enligt 11 kap. 1 § 1976 års lag om offentlig anställning.
Lagrum
11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning

Parter:

L.E.; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 108

E.L. i Örebro

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

 

ÖVERKLAGAD DOM

Örebro tingsrätts dom 1994-04-19, DT 241

Tingsrättens dom, se bilaga.

E.L. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av

tingsrättens dom skall förklara Rikspolisstyrelsens

personalansvarsnämnds beslut om avskedande av honom för

ogiltigt.

Staten genom Rikspolisstyrelsen har bestritt bifall till

ändringsyrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i

arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling.

Parterna har i arbetsdomstolen åberopat viss bevisning.

Till utvecklande av talan i arbetsdomstolen har parterna

anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i

tingsrättens dom och sammanfattningsvis anfört följande.

E.L.

Brotten har inte präglats av någon som helst förslagenhet

och gärningarna har enkelt kunnat upptäckas vid den minsta

kontroll. Brotten har heller inte varit planerade och har

begåtts i en för honom kaotisk situation med ansträngd

ekonomi. Han har 32 års prickfri och väl vitsordad

tjänstgöring som polisman bakom sig. Sedan september 1992

har han varit omplacerad till en icke polisiär tjänst och

fullgjort denna tjänstgöring utan anmärkning. Han har

huvudsakligen sysslat med arkivarbete men även arbetat vid

hittegodsavdelningen. Genom sitt väl utförda arbete har han

lyckats rehabilitera sitt anseende. Det kan inte anses

stötande att han får behålla sin tjänst trots de brott han

gjort sig skyldig till.

Staten

Brottsligheten har pågått under lång tid och avsett ett

relativt stort belopp. E.L. har systematiskt utnyttjat

sina kamraters i Örebro Polisförening förtroende och då

brotten riktat sig mot E.L:s arbetskamrater har de även

indirekt riktat sig mot arbetsgivaren. E.L. har själv i

förhör i tingsrätten uppgivit att ca 25-30 procent av

brottsligheten utförts under arbetstid. Brottsligheten har

därmed till icke oväsentlig del skett i tjänsten. E.L.

har erkänt brotten först när han känt sig tvingad därtill

och då han förstod att han ändå skulle bli avslöjad. E.L:s

påstående att han befunnit sig i en kaotisk situation på

grund av ansträngd ekonomi skall inte påverka bedömningen

då det i målet inte är visat att detta förhållande varit

särskilt allvarligt. E.L. lider inte och har inte lidit

av något alkoholberoende av sjukdomskaraktär. Såvitt

framkommit i målet är inte heller någon annan sjukdom

aktuell. Då E.L. efter omplaceringen inte varit i

kontakt med polisiära arbetsuppgifter är det orimligt att

påstå att han rehabiliterat sig som polisman. E.L. är

genom den allvarliga brottsligheten uppenbarligen olämplig

att inneha anställning som polisman.

Domskäl

Efter det att tingsrätten meddelade sin dom har 1976 års

lag om offentlig anställning upphört att gälla och ersatts

den 1 juli 1994 av en ny lag, lagen (1994:260) om offentlig

anställning. Av punkten 6 i övergångsbestämmelserna till

den nya lagen framgår att arbetsdomstolen vid sin prövning

av detta mål skall tillämpa äldre föreskrifter.

Vad som förekommit i arbetsdomstolen ger inte domstolen

anledning att frångå tingsrättens bedömning. Tingsrättens

dom skall därför fastställas i överklagad del och E.L.

förpliktas att ersätta staten dess rättegångskostnader i

arbetsdomstolen.

Vad B.I. begärt i ersättning för det biträde enligt

rättshjälpslagen som han i arbetsdomstolen lämnat E.L.

finner arbetsdomstolen skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom i

överklagad del.

2. E.L. skall utge ersättning till Staten genom

Rikspolisstyrelsen för dess rättegångskostnader i

arbetsdomstolen med ettusen (1 000) kr avseende ombuds-

arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för

denna dom till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt

rättshjälpslagen åt B.I. för det biträde han i

arbetsdomstolen lämnat E.L. till sjutusentvåhundraåttio

(7 280) kr för arbete, varav 1 456 kr utgör mervärdesskatt.

Dom 1994-09-07,  målnummer B-77-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Inga Åkerlund (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Annika Baude, Torkel Unge, Lars Ahlvarsson, Alf Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Jakob Hedenmo

Tingsrättens dom (ledamöter: Kerstin Andersson, Åke

Gustafsson och Anders Ljung)

YRKANDEN M M

E.L. har varit anställd vid Polismyndigheten i Örebro

sedan den 15 augusti 1962. Den 19 mars 1993 dömdes han av

Örebro tingsrätt, nr DB 269, till villkorlig dom för

förskingring enligt följande gärningsbeskrivning: E.L.

har under en följd av år fram till den 24 september 1992

med redovisningsskyldighet haft ansvar för förvaltningen av

tillgångarna i Örebropolisens kamratförenings kaffekassa

och beklädnadskassa. E.L. har under tiden från någon

gång under våren 1991 fram till den 24 september 1992

tillägnat sig sammanlagt 41 225 kr 50 öre av de kontanta

medlen i kassorna, varav 15 768 kr 20 öre från kaffekassan

och 25 457 kr från beklädnadskassan. E.L. har härigenom

åsidosatt vad han haft att iaktta för att kunna fullgöra

sin redovisningsskyldighet. Förfarandet har inneburit

vinning för E.L. och skada för föreningen.

Rikspolisstyrelsen genom personalansvarsnämnden beslöt den

7 maj 1993 att avskeda E.L. från hans tjänst som

polisassistent med konstitutorial vid Polismyndigheten i

Örebro samt hans tjänst som polisassistent vid samma

myndighet. Beslutet fattades med stöd av 11 kap 1 § lagen

(1976:600) om offentlig anställning (LOA).

E.L. har väckt talan mot staten och yrkat att

tingsrätten skall ogiltigförklara beslutet att avskeda

honom.

Staten har bestritt bifall till käromålet och yrkat

ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har E.L. anfört: Under

sina 32 år på Polismyndigheten i Örebro har han tjänstgjort

på ordningsavdelningen och de senaste åren varit placerad

på sambandscentralen. Under perioden 1979-1986 innehade han

ett vikariat som yttre befäl. Vid sidan av tjänsten har han

haft uppdrag från Örebropolisens kamratförening att handha

kaffekassan och beklädnadskassan. Arbetet, som var av

ideell karaktär och för vilket endast en symbolisk

ersättning utgick, innefattade också vissa praktiska

göromål såsom att svara för inköp och försäljning. Han har

haft dessa uppdrag alltsedan kassornas tillkomst 1972

respektive 1979. E.L. har under många år haft stora

skulder, främst till kreditinstitut med oförmånliga

villkor, och mycket dålig ekonomi i allmänhet. På grund av

ekonomiska trångmål har han fallit för frestelsen att

"låna" pengar ur kassorna, vilka "lån" han haft för avsikt

att återbetala. Den 24 september 1992 avslöjades emellertid

förskingringen. När oegentligheterna uppdagades kontaktade

E.L. omgående länspolismästaren U.O. och

berättade för denne att han förskingrat pengar ur kassorna.

E.L. bidrog därefter efter bästa förmåga till

utredningens genomförande. Polisanmälan gjordes samma dag

som förskingringen uppdagades. Vid förhör med E.L. den

9 oktober 1992 erkände han förskingringen. Åtal väcktes den

19 november 1992, varvid det i stämningsansökan angavs att

E.L. erkänt brott. Vid huvudförhandlingen i målet

erkände E.L. vad åklagaren lade honom till last. Domen

har numera vunnit laga kraft. I anslutning till att brottet

uppdagades blev E.L. sjukskriven. Redan den 24

september 1992 underrättade polisintendenten L.W.

Rikspolisstyrelsen om att E.L. gjort sig skyldig till

brott. Ärendet föredrogs i personalansvarsnämnden den 13

oktober 1992 utan att föranleda några åtgärder. I början av

november 1992 meddelade E.L. att han önskade återgå i

tjänst. Den 4 november 1992 beslöt biträdande

länspolismästaren B.L. att E.L. skulle få

tillrättalagda arbetsuppgifter med myndighetens

arkivhandlingar. Han har därefter, under semestrar och

andra ledigheter, dessutom vikarierat på

hittegodsavdelningen och där utfört sedvanliga

arbetsuppgifter. Den 15 april 1993 underrättade

Rikspolisstyrelsen genom så kallad anmaning E.L. om att

arbetsgivaren avsåg pröva om E.L. skulle avskedas.

Länsstyrelsen i Örebro län hade den 30 mars 1993 redan

avgivit yttrande till Rikspolisstyrelsen och däri angivit

att E.L. fullgjort sina arbetsuppgifter på ett

tillfredsställande sätt men att han med hänsyn till

brottets art borde avskedas. Den lokala fackliga

organisationen framförde den 26 april 1993 till

Polisförbundet att polisföreningens styrelse ansåg att

E.L. borde få fortsatt anställning och att han

fullgjort ett utmärkt arbete. Polisföreningen uttalade även

sitt fulla förtroende för honom. Genom beslut den 7 maj

1993 avskedades han från sin anställning. – E.L. har

tillägnat sig kontantöverskott ur kassorna, något som skett

utan planering och utan att han försökt dölja det genom

falska verifikat eller dylikt. Hans brott präglas således

inte av förslagenhet. Han har alltsedan förskingringen

upptäcktes erkänt brottet, vilket han alltjämt gör.

E.L. har angivit grunden för sin talan så, att han

trots förskingringen inte är uppenbart olämplig att inneha

sin anställning.

Staten har till utveckling av bestridandet anfört: Ellert

Ls brott har begåtts på arbetstid och riktats mot

arbetskamraterna och indirekt också mot arbetsgivaren.

Misstankarna mot honom uppkom först när kamratföreningen

hade för avsikt att lägga om rutinerna beträffande kaffe-

och beklädnadskassans handhavande. E.L. reagerade så

att arbetskamraterna först trodde han blivit stött av att

man ämnade ändra rutinerna men sedan fann han det för gott

att erkänna sin brottsliga gärning. – För att tillvarata

statens intresse av att behålla allmänhetens förtroende har

E.L., när han återgick i tjänst efter sjukskrivningen,

flyttats till annan tjänst, som inte kräver polismans

befogenhet. Staten har därigenom tagit sitt sociala ansvar,

ty en avstängning, som skall användas restriktivt och

endast vid spektakulära och allvarliga brott, hade medfört

att E.L. inte varit berättigad till lön. Staten har

därefter agerat skyndsamt och beslutat om avskedande så

snart detta varit möjligt. – Den lokala fackliga

organisationen har inte uttalat sitt fulla förtroende för

E.L. som polisman utan endast för denne i sin nuvarande

funktion.

Staten har angivit grunden för sitt bestridande så, att

brottsligheten är av sådan art att det härigenom är visat

att E.L. är uppenbart olämplig att inneha tjänsten som

polisassistent.

DOMSKÄL

På E.L:s begäran har förhör under sanningsförsäkran ägt

rum med honom själv, varjämte vittnesförhör ägt rum med

poliskommissarien K.W..

Från förhören antecknar tingsrätten följande.

E.L.: Han innehade kaffekassan sedan 1972 och startade

beklädnadskassan 1979. Han sålde kläder endast på

beställning och i liten omfattning. Fram till 1986, då han

började arbeta på sambandscentralen, kunde han sköta sitt

extrauppdrag på arbetstid men efter 1986 var detta inte

möjligt då de ordinarie arbetsuppgifterna lade hinder

härför. Totalt sett kunde cirka 25-30 procent av arbetet

med kassorna utföras på arbetstid. Efter 1986 bestod detta

i att han lämnade ut kläder och i samband därmed tog emot

pengar samt att han tömde kaffekassan. Bokföringen skötte

han dock alltid på fritiden. – Förskingringen uppdagades i

och med att kassorna skulle omorganiseras. Man ville ha

förslag till en lösning som innebar att allt låg i en

kassa, något han själv inte var intresserad av eftersom han

visste att han "lånat" ur båda kassorna. Han var medveten

om att oegentligheterna skulle avslöjas och förstod också,

eftersom "det låg i luften", vilken dag avslöjandet skulle

komma. Han kunde ha sjukskrivit sig den aktuella dagen men

föredrog att i vanlig ordning infinna sig på arbetsplatsen.

Eftersom hans sista förhoppning om att kunna reglera

bristen i kassorna grusats, fann han det för gott att

oförbehållsamt erkänna vad han gjort sig skyldig till. Det

är riktigt att det är hans dåliga ekonomi som är

förklaringen till att han "lånade" ur kassornas

likviditetsöverskott. Han hamnade i en ond cirkel och kunde

på grund därav inte återbetala "lånen", vilket varit hans

tanke. Under 1991 sökte han banklån härför men fick avslag.

Han har aldrig försökt dölja bristerna i kassorna genom

falska verifikat och en revision hade omedelbart avslöjat

bristerna. Han har aldrig fått kritik för sitt sätt att

sköta bokföringen. – Sedan han återgått i tjänst har han

sysslat med arkivarbete och vikarierat på

hittegodsavdelningen. När han tjänstgjort på

hittegodsavdelningen har han bl.a. hämtat och avlämnat

hittegods, vilket även inkluderat upphittade pengar. Han

har aldrig ens övervägt möjligheten att tillägna sig

upphittade pengar, trots att han haft tillfälle därtill. –

Han har inte mött någon negativ reaktion från vare sig

allmänhet eller arbetskamrater. De sistnämnda har snarare

givit uttryck för att de beklagar det inträffade.

K.W. är avdelningschef på ordningspolisen och har

sedan 1975 känt E.L. som en noggrann tjänsteman som

varit angelägen om att fullgöra sina arbetsuppgifter på ett

korrekt sätt. Han har vidare berättat att han på omvägar

hört att E.L., sedan denne fått tillrättalagda

arbetsuppgifter, utfört ett gott arbete och nedlagt energi

på sina arbetsuppgifter. Slutligen har han uppgivit att han

inte känner till hur allmänheten reagerat på det

inträffade, frånsett att han hört en del negativa

kommentarer i samband med att förskingringen uppdagades.

Staten har som skriftlig bevisning åberopat brottmålsdomen

mot E.L..

Tingsrätten gör följande bedömning.

E.L. har vitsordat att han, på sätt framgår av Örebro

tingsrätts dom den 19 mars 1993, nr DB 269, gjort sig

skyldig till förskingring.

Enligt 11 kap 1 § LOA får en arbetstagare avskedas om han

begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig

att inneha sin anställning. Arbetsdomstolen har i dom den

16 december 1981 i mål nr A-134-1981 (AD 1981 nr 168)

återgett bakgrunden till lagrummet samt utvecklat vad som

är syftet med detta och den principiella innebörden därav.

Domstolen har framhållit bl a att man vid 1975 års

ämbetsansvarsreform, då bestämmelserna i 11 kap 1 och 2 §§

LOA om avskedande vid brott och svårare fall av

tjänsteförseelse infördes, särskilt hänvisade till

rättssäkerhets- och effektivitetskraven, både från allmän

synpunkt och från den offentlige arbetsgivarens och den

enskilde arbetstagarens synpunkt. Sammanfattningsvis har

arbetsdomstolen uttalat att det är syftet att slå vakt om

den offentliga tjänstens integritet som ligger till grund

för avskedandeinstitutet i LOA, liksom det präglade det

genom 1975 års ämbetsansvarsreform avskaffade

ämbetsstraffet avsättning. Enligt lagförarbetena skulle i

tillämpningen förutsättningarna för avskedande inte sättas

lägre än vad som tidigare gällde för avsättning. Avskedande

skulle komma ifråga endast i sådana fall där det med hänsyn

till såväl brottets eller tjänsteförseelsens beskaffenhet

som anställningens art och övriga omständigheter skulle

verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.

Hänsyn skall alltså tas till bl a anställningens art. I

detta sammanhang finns det anledning att särskilt framhålla

att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och

att utreda begångna brott. Det är givetvis av stor vikt att

anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva

begå brott. I den ovan nämnda domen AD 1981 nr 168 uttalade

domstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den

offentliga tjänstens integritet när det är fråga om

polismän, att detta sammanhänger med att polismän ofta

måste ingripa med tvångsmedel samt att det i själva verket

är ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra

sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. Detta

betyder, som domstolen framhållit i senare domar, givetvis

inte att ett brott av en polisman alltid skall anses visa

att han är olämplig för sin anställning utan även övriga

omständigheter måste beaktas.

E.L. har gjort sig skyldig till förskingring.

Förskingringen har pågått under en längre tid och det

förskingrade beloppet är betydande. Brottet har riktat sig

mot arbetskamraterna, vars förtroende han svikit, och har,

i vart fall till viss del, utförts under arbetstid. Även om

brottets utförande inte präglats av någon större

förslagenhet och gärningen enkelt kunnat upptäckas vid en

revision, har det varit av sådan art att det, enligt

tingsrättens mening, inte kan anses förenligt med de höga

krav som ställs på polispersonal att den som begått ett

sådant brott får fortsätta sin anställning som polis. På

grund härav och då några speciella förhållanden som

motiverar en annan bedömning inte kan anses föreligga är

förutsättningarna för avskedande enligt 11 kap 1 § LOA

uppfyllda. Käromålet skall därför ogillas.

Vid denna utgång, och då anledning saknas att med stöd av 5

kap 2 § 1 st lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister kvitta kostnaderna, skall E.L. ersätta

staten dess rättegångskostnad. Om beloppet råder inte

tvist.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. E.L. skall ersätta staten dess rättegångskostnad med

sextusensjuhundrafemtio (6 750) kr, varav 5 000 kr utgör

ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635)

å hela beloppet från 1994-04-19 tills betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer att ersättning enligt

rättshjälpslagen skall utgå till B.I. med

femtontusensexhundranittio (15 690) kr, varav 13 650 kr för

arbete, 1 640 kr för tidsspillan och 400 kr för utlägg. Av

det sammanlagda beloppet utgör 3 138 kr mervärdeskatt.