Instans

Arbetsdomstolen

Referat

AD 1994 nr 111

Domsnummer

1994-111

Målnummer

B-84-1994

Avgörandedatum

1994-09-14

Rubrik

I ett avtal om anställnings upphörande och om avgångsvederlag har tagits in en skiljeklausul. Fråga om klausulen kan anses oskälig mot arbetstagaren.

Lagrum

36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på

Parter:

J.B.; Telia Aktiebolag

Nr 111

B.J.i Umeå

mot

Telia Aktiebolag i Farsta.

 

förmögenhetsrättens område

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts slutliga beslut den 9 maj 1994 i mål T

793/93

Tingsrättens beslut, se bilaga.

B.J.har, så som hans talan får förstås, yrkat att

arbetsdomstolen skall undanröja tingsrättens beslut och

återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig hand-

läggning.

Telia Aktiebolag (bolaget) har bestritt ändring samt yrkat

ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

SKÄL

Frågan i målet är om den skiljeklausul som tagits in i

överenskommelsen mellan parterna utgör ett rättegångshinder

eller, som domstolen förstår B.J.s talan, om denna

klausul med stöd av 36 § avtalslagen skall lämnas utan

avseende såsom oskälig.

Parternas talan

B.J.har i arbetsdomstolen till stöd för sitt

överklagande anfört i huvudsak detsamma som antecknats i

tingsrättens beslut. Hans överklagande får uppfattas så att

han anser att skiljeklausulen är oskälig främst med hänsyn

till omständigheterna när överenskommelsen kom till. Enligt

honom har skiljeklausulen tillkommit genom bedrägligt för-

farande från bolagets sida. Såvitt domstolen förstår består

det bedrägliga förfarandet i att bolaget skall ha lurat

B.J.vad gäller beskattningen av det avtalade

avgångsvederlaget och att detta förfarande även skall

medföra att skiljeklausulen anses oskälig. B.J.har även

påstått att han motsatt sig skiljeklausulen i sin helhet

samt krävt att orten för skiljeförfarandet ändrades från

Stockholm till Umeå. Att så inte skedde är enligt B.J.

ett tecken på att bolaget förfarit bedrägligt.

Sammanfattningsvis har B.J.påstått att bolaget förfarit

bedrägligt mot honom, undanhållit sanningen, förvrängt

denna med inkorrekta uppgifter, kommit med hot, lögner och

finter samt utsatt honom för tidspress.

Bolaget har förnekat vad B.J.lagt bolaget till last och

anfört följande. B.J.var i god tid innan

avgångsöverenskommelsen slutligt träffades väl medveten om

skiljeklausulen och han accepterade denna. Den enda

synpunkt som han förde fram under förhandlingarna var att

han önskade skiljeförfarande i Umeå i stället för i Stock-

holm. Bolaget vidhöll dock sin uppfattning om att

förfarandet skulle ske i Stockholm, vilket blev

avtalsinnehåll. Diskussionen mellan parterna har således

inte gällt om avtalet skulle innehålla skiljeklausul eller

ej utan endast platsen för skiljeförfarandet. B.J.har

aldrig motsatt sig skiljeklausulen som sådan. Hans på-

stående om hot, lögner m.m. är grundlösa och tillbakavisas.

B.J.var aktiv i samband med överenskommelsens

utarbetande. Han var fullt medveten om innehållet i denna

detalj och han accepterade efter förhandlingar uppgörelsen

i alla delar. Detta får stöd inte minst av att

överenskommelsen inneburit fördelaktiga ekonomiska

avgångsvillkor för B.J.s del.

B.J.har tillbakavisat merparten av bolagets uppgifter

och förklarat att bolagets påståenden är felaktiga.

Arbetsdomstolens överväganden

Skiljeklausulens giltighet

Av handlingarna i målet framgår att den aktuella

överenskommelsen diskuterades mellan parterna under flera

månader innan den fick sin slutliga utformning och att

B.J.granskade och framförde synpunkter på innehållet

innan han undertecknade avtalet. Arbetsdomstolen finner

inte visat att skiljeklausulen införts i avtalet genom

något bedrägligt förfarande från bolagets sida eller att

B.J.genom hot tvingats att godta klausulen. Annat har

inte heller kommit fram än att B.J.erhållit skäligt

rådrum innan han genom att underteckna avtalet accepterade

klausulen. Arbetsdomstolen beaktar här särskilt att B.J.

själv uppgett att han före undertecknandet framförde många

synpunkter och att han bl.a. rådfrågade en person som

anlitas som skiljedomare om klausulen och då i vart fall

tog upp frågan om möjligheten att bestämma någon annan

plats för skiljeförfarandet än Stockholm.

I likhet med tingsrätten finner arbetsdomstolen att det som

B.J.anfört om att bolaget skulle kunna otillbörligt

påverka skiljemän liksom om svek inte förtjänar att

beaktas.

Frågan är då om skiljeklausulen på grund av andra

omständigheter kan anses oskälig.

Arbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden prövat frågan

om skiljeklausulers giltighet i anställningsavtal, se bl.a.

AD 1978 nr 83, 1987 nr 165, 1988 nr 95, 96 och 181 samt

1991 nr 3 och 48. Domstolen har härvid bl.a. uppmärksammat

de kostnader som ett skiljeförfarande för med sig och i

anslutning härtill uttalat att det i arbetstvister bör

beaktas att arbetstagaren typiskt sett är ekonomiskt

svagare än sin motpart. Domstolen har emellertid samtidigt

poängterat att det inte bör komma i fråga att med

hänvisning enbart till detta förklara tillämpningen av en

skiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 §

avtalslagen. B.J.har för övrigt inte påstått att

ekonomiska faktorer skall vägas in i skälighetsbedömningen.

Vid bedömningen av frågan om en skiljeklausul kan anses

oskälig måste enligt domstolens praxis en sammanvägning

göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Såvitt gäller den nu aktuella skiljeklausulen kan följande

konstateras. Skiljeklausulen har uppenbarligen tagits in i

avtalet på bolagets initiativ. Visserligen framgår det inte

av utredningen vilken ställning B.J.haft hos bolaget,

men det finns inte anledning anta att han innehaft någon

särskild förtroendeställning i förhållande till bolaget.

Detta är omständigheter som i sig förtjänar särskilt

beaktande när frågan om skäligheten av en skiljeklausul

prövas.

Vid bedömningen av frågan om det i detta fall funnits fog

för skiljeklausulen bör dock också beaktas att

skiljeklausuler – enligt vad som är känt för

arbetsdomstolen – är vanligt förekommande i

överenskommelser av det nu aktuella slaget, dvs. när en

arbetsgivare och en arbetstagare kommer överens om att

arbetstagaren skall lämna sin anställning och denne i

samband därmed får ett visst avgångsvederlag.

För arbetsgivaren och ofta också för arbetstagaren kan det

finnas ett särskilt intresse av att innehållet i

överenskommelser av detta slag inte ges offentlighet, något

som kan uppnås genom skiljeförfarande. Arbetsdomstolen har

dock i just detta fall inte fått någon indikation på att

någon av parterna sett detta som skäl för en skiljeklausul.

Med skiljeförfarandet nås också en snabbhet i förfarandet,

något som bolaget får antas ha haft ett berättigat intresse

av sett i belysning framför allt av de många tvistefrågor

som sedan länge förevarit mellan parterna.

Sammantaget delar arbetsdomstolen därför bolagets

uppfattning att skiljeklausulen varken kan anses opåkallad

eller anmärkningsvärd i detta fall.

Arbetsdomstolen noterar vidare att skiljeklausulen intar en

framträdande plats i avtalet, där den tagits in i en

separat punkt under rubriken Tvister. Skiljeklausulen

gäller de i avtalet klart avgränsade frågorna. Som redan

framgått har B.J.varit väl medveten om klausulen,

lämnat synpunkter på den och även inhämtat råd utifrån om

denna innan han undertecknade överenskommelsen. Det finns

därför inte anledning utgå ifrån annat än att B.J.- när

han undertecknade avtalet – förstod klausulens betydelse

och kunde förutse följderna av den vid en tvist med bola-

get.

Även om B.J.inte kan anses som en med bolaget helt

jämbördig part vid avtalets tillkomst finner

arbetsdomstolen sammantaget att det inte kommit fram några

sådana omständigheter som talar för att skiljeklausulen bör

lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen.

B.J.s överklagande skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet i arbetsdomstolen skall B.J.

ersätta bolaget för rättegångskostnader här. Vad bolaget

yrkat finner arbetsdomstolen skäligt.

SLUT

1. Arbetsdomstolen avslår B.J.s överklagande.

2. Arbetsdomstolen förpliktar B.J.att ersätta Telia AB

för dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen med sextusen

(6 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 §

räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning

sker.

Dom 1994-09-14, målnummer B-84-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Inga Åkerlund (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Annika Baude, Lars Ahlvarsson, Lennart Grudevall, Lennart Andersson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Jakob Hedenmo

Tingsrättens beslut (ledamot: Dag Engström)

Enligt överenskommelse mellan Telia Aktiebolag (härefter

Telia) och B.J., undertecknad i september 1993 (aktbil.

17), slutar B.J.på egen begäran sin anställning vid

Telia den 20 september samma år. Enligt punkten 3 i

överenskommelsen skall visst avgångsvederlag utgå till

honom. Enligt punkten 5 i överenskommelsen skall eventuella

tvister med anledning av överenskommelsen, vilka ej kan

lösas genom förhandling mellan parterna, hänskjutas till

avgörande genom skiljedom enligt vid tidpunkten för

tvistens uppkomst gällande svensk lag om skiljemän, skall

skiljeförfarandet äga rum i Stockholm och skall vid

omröstning reglerna i 16 kap. rättegångsbalken tillämpas.

B.J.har väckt talan mot Telia vid tingsrätten och yrkat

att Telia skall förpliktas att till honom – som det får

förstås utöver överenskommet avgångsvederlag – betala 1 961

kr i månaden från och med den 16 oktober 1993 till och med

den 16 september 2003.

Telia har bestritt käromålet samt under hänvisning till

punkten 5 i nämnda överenskommelse anfört att

rättegångshinder föreligger, varför käromålet skall

avvisas.

B.J.har bestritt att rättegångshinder föreligger. Han

har anfört att Telia är ett stort och mäktigt företag som

kan "köpa", dvs. påverka skiljemän. Vidare har han anfört,

att genom att rättssystemet är uppbyggt med överdomstolar

kan sanningen komma fram, en möjlighet som inte finns i

lika hög grad i ett skiljeförfarande. Han har slutligen

anfört att Telia förfarit bedrägligt i samband med

undertecknandet av överenskommelsen.

Tingsrätten finner till en början att målet utgör en tvist

med anledning av nämnda överenskommelse. Överenskommelsen

innefattar en skiljeklausul. B.J., som för sin talan

själv, får anses ha gjort gällande att skiljeklausulen

skall lämnas utan avseende såsom oskälig med hänsyn till

klausulens innehåll, omständigheterna vid överenskommelsens

tillkomst och omständigheterna i övrigt.

Vad B.J.anfört om att Telia skulle kunna otillbörligt

påverka skiljemän liksom om svek förtjänar inte att

beaktas. Vad han anfört om Telias mäktighet och därmed om

styrkeförhållandet mellan å ena sidan Telia och å andra

sidan honom som privatperson och tidigare anställd i

företaget, saknar däremot inte intresse. Bestämmelserna i

36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor är tillämpliga

inom hela förmögenhetsrätten, också i ett fall som detta,

vilket gäller en klausul i ett avtal på arbetsrättens

område. I förarbetena till 36 § avtalslagen framhålls bl.a.

att förekomsten av en skiljeklausul ibland kan innebära en

så stark påtryckning på en svagare avtalspart att klausulen

bör lämnas utan avseende (Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II,

1976, s. 289). Tanken bakom detta uttalande är

uppenbarligen att ekonomiska faktorer kan omöjliggöra eller

försvåra för en svagare part att inleda ett

skiljeförfarande. B.J.har emellertid till stöd för sin

inställning i frågan inte anfört något i detta hänseende.

Härtill kommer att skiljeklausulen före överenskommelsens

undertecknande varit föremål för B.J.s granskning och

synpunkter. Av två av honom undertecknade "externa

meddelanden" den 15 september 1993 kl. 9.05 respektive kl.

12.14 (aktbil. 66-67) framgår att B.J.s enda invändning

mot klausulen gällde orten där skiljeförfarandet skulle äga

rum; han ville att ett sådant förfarande skulle äga rum i

Umeå i stället för i Stockholm. Med hänsyn härtill och på

grund av vad som i övrigt anförts finner tingsrätten att

skiljeklausulen ej skall lämnas utan avseende utan att den

är bindande för B.J..

På grund av skiljeklausulen föreligger rättegångshinder.

Tingsrätten beslutar därför att avvisa käromålet.