Arbetsdomstolen referat AD 1994 nr 113

Instans
Arbetsdomstolen
Referat
AD 1994 nr 113
Domsnummer
1994-113
Målnummer
A-6-1994
Avgörandedatum
1994-09-21
Rubrik
Enligt 22 § anställningsskyddslagen bestäms vid uppsägning på grund av arbetsbrist arbetstagarnas plats i turordningen med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, varvid arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. - På det statliga området kompletteras 22 § anställningsskyddslagen av avtalsbestämmelser i kollektivavtalet turordningsavtal för arbetstagare hos staten (TurA-S). När en arbetstagares plats i turordningen skall bestämmas, skall enligt 10 § TurA-S all anställningstid hos staten räknas som anställningstid hos arbetsgivaren. - Fråga hur bestämmelsen i 10 § TurA-S skall tolkas vid beräkning av en arbetstagares anställningstid i en reservofficersanställning, närmare bestämt i samband med upprättande av turordning inför uppsägningar på grund av arbetsbrist hos en annan statlig myndighet än den som är arbetsgivare i reservofficersanställningen. För den reservofficersanställning som är aktuell i målet gäller alltjämt reservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten.
Lagrum
•  8 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning
•  22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

SACO, c/o Civilekonomernas Riksförbund; Staten

genom Statens Arbetsgivarverk

Nr 113

SACO, c/o Civilekonomernas Riksförbund

mot

Staten genom Statens Arbetsgivarverk.

 

lagen (1982:80) om anställningsskydd;

reservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten

I 22 § anställningsskyddslagen finns bestämmelser om

turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Enligt

dessa bestäms arbetstagarnas plats i turordningen, såvitt

här är av intresse, med utgångspunkt i varje arbetstagares

sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, varvid

arbetstagare med längre anställningstid har företräde

framför arbetstagare med kortare anställningstid.

På det statliga området kompletteras 22 §

anställningsskyddslagen av avtalsbestämmelser i

kollektivavtalet Turordningsavtal för arbetstagare hos

staten (TurA-S), vilket gäller mellan staten och bl.a.

SACO. TurA-S innehåller bl.a. följande.

Beräkning av anställningstid

10 §.   När en arbetstagares plats i turordningen skall

bestämmas skall som anställningstid hos arbetsgivaren

räknas all anställningstid hos staten. Om det finns

särskilda skäl får anställningstiden hos annan arbetsgivare

än staten jämställas med sådan anställningstid.

Bestämmelsen i 10 § TurA-S gäller sedan den 1 april 1984.

Den föregicks av en författningsbestämmelse med samma

materiella innehåll. Denna återfanns under åren 1975 – 1976

i 42 § andra stycket statstjänstemannalagen (1965:274) och

därefter, intill dess att TurA-S trädde i kraft, i 8 §

första stycket förordningen (1976:865) om vissa

turordningsfrågor i statligt reglerad anställning, m.m.

A.B., som är född år 1954 och medlem i

Civilekonomernas Riksförbund, är sedan den 1 september 1990

anställd som avdelningsdirektör vid Statskontoret. Han är

även reservofficer. Han erhöll sålunda den 29 augusti 1975

tillsvidareförordnande som fänrik i flottans reserv, där

han numera är kapten. För hans anställning som reserv-

officer tillämpas – enligt övergångsbestämmelser till den

under tiden den 1 juli 1990 – 1 juli 1994 gällande

reservofficersförordningen (1990:202) och till den sedan

den 1 juli 1994 gällande officersförordningen (1994:882) –

fortfarande reservbefälsförordningen (1972:464) för

försvarsmakten (rubriken enligt SFS 1979:1118).

Till följd av riksdagsbeslut år 1992 uppkom vid

Statskontoret arbetsbrist motsvarande 60 anställda. På

hösten 1993 fastställdes turordning för uppsägningar,

varvid A.B. fördes till en turordningskrets om

14 arbetstagare samt placerades sist i turordningen såsom

den i turordningskretsen som av arbetsgivaren ansågs ha den

kortaste anställningstiden hos staten. Som sådan tid

tillgodoräknades han sammanlagt 5 år och 11 månader, varav

1 år och 1 månad från anställning vid Försvarsstaben, 3 år

och 2 månader från anställningen vid Statskontoret samt

1 år och 8 månader från anställningen som reservofficer. I

sistnämnda hänseende tillgodoräknades han av sin totala

anställningstid som reservofficer – 18 år och 2 månader –

endast tid varunder han hade fullgjort obligatorisk eller

frivillig tjänstgöring som reservofficer utan att samtidigt

inneha annan statlig anställning.

SACO hade vid turordningsförhandlingarna yrkat att medlem

som var reservofficer skulle som anställningstid hos staten

tillgodoräknas all anställningstid i reservofficers-

anställningen. Statskontoret hade alltså inte tillmötesgått

detta yrkande och hade som motivering för sitt

ställningstagande anfört följande:

"När det gäller beräkning av statlig anställningstid för

reservanställd personal inom försvarsmakten, tar vi hänsyn

endast till den tid då författningsenlig eller frivillig

tjänstgöring har fullgjorts.

Detta ställningstagande grundas på anvisningar från Statens

arbetsgivarverk (SAV). I sammanhanget är det också av

intresse att beakta SAVs föreskrifter för beräkning av

tjänstgöringstid för utmärkelsen "För nit och redlighet i

rikets tjänst". Enligt denna föreskrift tillgodoräknas

endast "tid varunder reservanställd personal har fullgjort

författningsenlig eller frivillig tjänstgöring inom

försvarsmakten och inte samtidigt har innehaft annan

statlig anställning, i vilken anställningstiden får

tillgodoräknas."

Statskontoret sade den 26 oktober 1993 upp bl.a. A.B.

på grund av arbetsbrist. Hans uppsägningstid löpte ut

den 30 juni 1994.

SACO har väckt talan mot staten vid arbetsdomstolen med

stående att Statskontoret genom uppsägningen av A.B.

har brutit mot gällande turordningsbestämmelser.

Enligt SACO skulle han vid bestämmandet av turordningen

rätteligen ha tillgodoräknats hela sin anställningstid som

reservofficer, med undantag för tid varunder han innehaft

även annan statlig anställning. Mellan parterna är

ostridigt att A.B. i så fall hade fått en sådan

plats i turordningen att han inte hade blivit uppsagd.

Med hänvisning därtill har SACO yrkat att arbetsdomstolen

skall enligt 8 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig

anställning ogiltigförklara Statskontorets uppsägning av

A.B..

Staten har bestritt bifall till yrkandet.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket

arbetstvistlagen företagit målet till avgörande utan

huvudförhandling.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak

följande.

Staten

Av lagtexten i 22 § och därtill anknytande bestämmelser i

anställningsskyddslagen framgår inte hur en arbetstagares

anställningstid närmare skall beräknas vid bestämmande av

plats i turordning. Enligt förarbetsuttalanden i anslutning

till 3 § i 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1981/82:71

s. 117) skall anställningens art och omfattning samt

eventuella tjänstledigheter dock inte ha betydelse för

beräkningen, utan tid då ett anställningsförhållande har

förelegat får i princip tillgodoräknas i dess helhet. Detta

får i vart fall anses gälla, om det inte i lag eller

kollektivavtal finns särskilda bestämmelser om hur

anställningstiden skall beräknas.

När motsvarigheten till bestämmelsen i 10 § TurA-S infördes

i 42 § andra stycket statstjänstemannalagen anförde

departementschefen bl.a. följande (prop. 1974:174 s. 55).

Lika litet som inom den privata sektorn bör man vid

tillämpningen av 22 § andra och tredje styckena LAS göra

avräkning för tjänstledigheter av olika slag, när den

statliga anställningstiden skall beräknas. En

statstjänsteman bör således i regel få räkna sig till godo

all den tid som han har varit tjänstledig t. ex. för

studier etc. Detta bör gälla, trots att staten generellt

sett beviljar tjänstledighet i betydligt större

utsträckning än vad som är brukligt på den privata

arbetsmarknaden (jfr t. ex. cirkuläret 1970:388 om

tjänstledighet med C-avdrag, m. m., ändrat senast

1971:1196). Vid sådan tjänstledighet som har samband med

förening av statligt reglerade tjänster (28-31 §§

statstjänstemannastadgan 1965:601) bör självfallet någon

dubbel tillgodoräkning inte komma i fråga. Eventuellt kan

avvikande bestämmelser behöva meddelas (39 § StjL).

Av det citerade motivuttalandet framgår enligt statens

mening att det finns undantag från principen att även

tjänstledighet – dvs. tid då arbete inte utförs åt

arbetsgivaren – skall tillgodoräknas som anställningstid.

Som ett exempel på sådana undantag anges i uttalandet

tjänstledighet vid förening av statligt reglerade tjänster.

Detta undantag har inte kommit till uttryck i någon

författningsbestämmelse.

Ett ytterligare exempel på fall där all statlig

anställningstid inte skall tillgodoräknas är enligt statens

mening anställning som reservofficer. Skälen till detta är

följande.

Reservofficersanställningen har karaktären av en statlig

bisyssleanställning, arvodestjänst.

Tjänstgöringsskyldigheten är starkt begränsad med

sporadiskt återkommande, kortvariga perioder av faktisk

tjänstgöring. Reservofficeren behöver inte begära tjänst-

ledighet från denna sin anställning för att samtidigt

inneha annan privat eller offentlig anställning.

Tjänstgöringsperioderna är närmast att jämställa med

kortvariga, tillfälliga anställningar. Så har också

anställningar som reservofficer behandlats i situationer då

sammanlagd anställningstid hos staten varit av betydelse.

Redan vid tillkomsten år 1965 av statstjänstemannalagen och

statstjänstemannastadgan (1965:601) bedömdes anställning i

krigsmaktens reserver vara av en så särskild karaktär att

den i 1 § statstjänstemannastadgan uttryckligen undantogs

från stadgans tillämpningsområde. Som motivering för detta

angavs "de speciella anställningsförhållanden" som rådde

för ifrågavarande tjänstemän (promemoria med förslag till

statstjänstemannastadga, Civildepartementet 1965:4; juli

1965). Någon ändring i aktuellt hänseende gjordes inte när

författningsrubriken fr.o.m. den 1 januari 1977 ändrades

till anställningsförordning.

Avlöningsförmånerna för reservofficerare reglerades

tidigare i författning. Sålunda föreskrevs i

reservbefälskungörelsen (1962:309) för krigsmakten följande

i 41 § 2 mom.

I fråga om placering i löneklass vid inträde i reserv och

vid befordran samt i fråga om uppflyttning i löneklass

skola för personal som avses i 1 mom. och icke åtnjuter

arvode, bestämmelserna i statens allmänna

avlöningsreglemente för personal på aktiv stat äga till-

lämpning, såsom om anställningen i reserven varit att

hänföra till anställning på aktiv stat. Härvid skall dock

iakttagas dels att för den som före anställningen i reserv

innehaft beställning på reservstat, tid varunder han i

dylik beställning varit inkallad till tjänstgöring skall –

oavsett bestämmelserna i 22 § 2 mom. tredje stycket

reglementet och 2 punkten anvisningarna till den såsom

bilaga A vid reglementet fogade placeringstabellen –

tillgodoräknas såsom tjänstgöring på aktiv stat, dels att

hänsyn icke må tagas till civil anställning i statens

tjänst, som personal i reserv innehaft eller innehar, dels

ock att tid varunder vederbörande under anställning i

reserv icke varit inkallad till tjänstgöring, ej må

tillgodoräknas för uppflyttning till högre löneklass.

Liknande bestämmelser fanns i kungörelsen (1962:578) om

befälsanställning i civilförsvarets krigsorganisation, vars

12 § 2 mom. hade följande lydelse.

I fråga om placering i löneklass vid övergång från reserv

till befälsanställning samt i fråga om uppflyttning i

löneklass skola bestämmelserna i statens allmänna

avlöningsreglemente äga tillämpning såsom om anställningen

vid krigsmakten varit att hänföra till anställning på aktiv

stat och befälsanställningen till ordinarie tjänst. Härvid

skall iakttagas dels att hänsyn icke må tagas till annan

civil anställning i statens tjänst, som befälsanställd

innehaft eller innehar, dels ock att tid, varunder han

under anställning vid krigsmakten eller under

befälsanställning icke varit inkallad till tjänstgöring, ej

må tillgodoräknas för uppflyttning i högre löneklass.

Betecknande för det dåtida avlöningssystemet var bl. a. att

en arbetstagare flyttades upp i högre löneklass med

beaktande av anställningstidens längd. Av de citerade

bestämmelserna framgår emellertid att en reservofficer för

uppflyttning till en högre löneklass inte fick

tillgodoräkna sig annan anställningstid som reservofficer

än tid under vilken reservofficeren tjänstgjort, och att

detsamma gällde för den som övergick från anställning som

reservofficer till en befälsanställning i civilförsvarets

krigsorganisation. Bestämmelser av motsvarande innehåll

fanns även i senare författningsreglering.

Numera regleras reservofficerares anställningsförmåner i

kollektivavtal, nämligen i avtalet om avlöningsförmåner för

reservofficerare i försvarsmaktens reserver samt i väg- och

vattenbyggnadskåren (reservofficersavtalet, intaget i SAV:s

cirkulär 1993 Fö 6.) I reservofficersavtalet finns bl.a.

bestämmelser om semester (11 §), vilka i princip hänvisar

till semesterlagen (1977:480). Enligt 7 § första stycket

första meningen semesterlagen utgör semesterdagar med

semesterlön "så stort antal av semesterdagarna enligt 4 §

som svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken

arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren".

Och i en protokollsanteckning till 11 §

reservofficersavtalet sägs följande.

Parterna är ense om följande tolkning av semesterlagen.

1.  Vid tillämpningen av 7 § första stycket första meningen

semesterlagen, skall reservofficeren anses ha innehaft

anställning hos försvarsmyndigheten endast under tid som

svarar mot tjänstgöringsomgång samt sådan in- och

utryckningsdagar för vilka arvode utbetalas.

Protokollsanteckningen ger uttryck för samma synsätt som de

nyss berörda bestämmelserna om löneklassuppflyttning,

nämligen att det endast är tjänstgöringstid i

reservofficersanställningen som skall beaktas vid

tillämpningen av regler enligt vilka längden av statlig

anställning har betydelse.

Genom cirkuläret (1973:752) till statsmyndigheterna om

utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst" (NOR)

infördes ett nytt belöningssystem för arbetstagare hos

staten. Utmärkelsen skulle tilldelas den som visat nit och

redlighet som anställd hos staten under i princip 30 år.

Vid beräkningen av anställningstiden skulle bortses från

tjänstgöringens faktiska omfattning, om inte särskilda skäl

föranledde annat. I en skrivelse den 5 mars 1974 från

statsrådsberedningen till expeditionscheferna m.fl. angå-

ende tillämpningen av cirkuläret angavs bl.a. följande.

Till punkt 2. Bestämmelsen i punkt 2 första stycket i

cirkuläret innebär en nyhet. Av bestämmelsen följer att

deltidsarbete även om det har avsett mindre än halvtid i

princip skall jämställas med heltidsarbete samt att också

tid för tjänstledighet i allmänhet skall räknas den

anställde till godo. Den nya regeln skall göra beräkningen

av anställningstiden betydligt enklare än tidigare.

Vanliga civilrättsliga regler bör tillämpas vid avgörandet

av frågan huruvida en arbetstagare hos staten innehar eller

har innehaft en enda sammanhängande anställning eller flera

skilda anställningar. I förstnämnda fall skall således tid

för ledighet räknas honom till godo, medan i sistnämnda

fall mellantiden givetvis inte skall medräknas.

I en del fall kan emellertid finnas skäl för avvikelse från

regeln i punkt 2 första stycket. Detta kan gälla bl. a.

arbetstagare som har tjänstgjort bara mycket korta perioder

av anställningstiden, kanske som bisyssla, t. ex. auditör

eller reservpersonal inom försvaret.

Cirkuläret ersattes den 1 januari 1975 av Kungl. Maj:ts

kungörelse (1974:225) om utmärkelsen "För nit och redlighet

i rikets tjänst", med samma reglering i nu berört

hänseende. SAV utfärdade med stöd av 8 § kungörelsen

föreskrifter för verkställigheten i SAVFS 1980:1. Där

utvecklas synen på anställningstid som reservofficer på

följande sätt (s. 4).

Tid varunder reservanställd personal har fullgjort

författningsenlig eller frivillig tjänstgöring inom

försvarsmakten och inte samtidigt har innehaft annan

statlig anställning, i vilken anställningstiden får

tillgodoräknas, är kvalificerande för NOR. Detsamma gäller

tid varunder befälsanställd i civilförsvarets

krigsorganisation har fullgjort författningsenlig

tjänstgöring i civilförsvaret.

Dessa föreskrifter har i sak oförändrade överförts till de

numera gällande föreskrifterna i SAV:s cirkulär 1993 A 18

s. 6.

När det gäller 10 § TurA-S har enligt statens mening inte

funnits någon gemensam partsavsikt av innebörd att

anställningstid som reservofficer skall vid tillämpningen

av 10 § få tillgodoräknas i dess helhet. Eftersom

bestämmelsen i 10 § TurA-S har sitt ursprung i

statstjänstemannalagen måste den gemensamma partsavsikten

rörande bestämmelsens innebörd innefatta vad som i

förarbetena till ändringen i statstjänstemannalagen

anfördes om motsvarande bestämmelses bakgrund och innebörd

med hänsyn till de särskilda förhållandena på det statliga

området. Som tidigare framhållits ger dessa förarbeten

uttryck för att principen att all anställningstid skall

tillgodoräknas inte är utan undantag. Skälet till detta

torde vara en medvetenhet om de mångskiftande och

svåröverblickbara anställningsförhållandena på det statliga

området, där nämnda princip i vissa fall skulle kunna leda

till ett orimligt resultat. Samma uppfattning kommer till

uttryck i L.L:s kommentar till

anställningsskyddslagen (7 uppl. 1989), där det sägs bl.a.

följande (s.74):

"Det förekommer emellertid också fall där det skulle te sig

onaturligt att en mellanliggande period räknas som

anställningstid hos en viss arbetsgivare, t. ex. om

arbetstagaren då på heltid utför arbete för en annan

arbetsgivares räkning eller bedriver egen förvärvsverk-

samhet."

Avsteg från principen att all anställningstid är

tillgodoräkningsbar torde inte kräva stöd i författning.

Enligt statens mening kan man i stället föra ett

rimlighetsresonemang. Det orimliga i SACO:s krav på att

A.B. skall vid tillämpningen av 10 § TurA-S

tillgodoräknas sin anställningstid som reservofficer i dess

helhet belyses av följande.

Om A.B:s totala anställningstid som reservofficer

skulle tillgodoräknas honom skulle han – utöver

anställningen vid Försvarsstaben under 1 år och 1 månad,

vid Statskontoret under 3 år och 2 månader samt fullgjord

tjänstgöring som reservofficer under 1 år och 8 månader –

tillgodoräknas ytterligare 12 år och 3 månader av sin

anställningstid som reservofficer när han inte innehaft

annan statlig anställning. Under denna tid har A.B.

haft heltidsanställning i privat tjänst samt varit verksam

som egen företagare. Detta har skett utan att han behövt

begära tjänstledighet från reservofficersanställningen.

Trots detta skulle han i turordningen placeras före andra

arbetstagare vid Statskontoret som tjänstgjort hos staten

under perioder omfattande 7,5 – 18 år. Den tid under vilken

A.B. haft en icke-statlig anställning och inte

heller tjänstgjort som reservofficer skulle alltså

likställas med anställningstid hos den statliga

arbetsgivaren vid uppsägning på grund av arbetsbrist hos

denna.

Med en sådan tillämpning av 10 § TurA-S skulle A.B.

som reservofficer inta en orimligt privilegierad

särställning i samband med uppsägningarna vid Statskonto-

ret. Anställningstiden i en bisysslebefattning som endast

marginellt bidragit till arbetstagarens försörjning skulle

värderas lika med anställningstid i en

tillsvidareanställning som gett arbetstagaren dennes

huvudsakliga inkomst. Någon gemensam partsavsikt av den

innebörden har självfallet inte funnits. Staten anser att

detta inte heller kan anses ligga i linje med

anställningsskyddslagens grundregel om att längden av

anställningstiden hos arbetsgivaren i princip skall vara

avgörande för turordningen mellan olika arbetstagare. Med

anställningstid torde därvid ha åsyftats i första hand

anställningstid i en anställning som arbetstagaren har som

sin huvudsakliga sysselsättning.

Sammanfattningsvis är det statens ståndpunkt att

anställning som reservofficer är ett sådant fall där inte

all formell anställningstid skall tillgodoräknas vid

tillämpningen av 10 § TurA-S. Såväl lagstiftaren som

parterna i statliga kollektivavtal har behandlat

reservofficersanställningen på detta sätt när det varit

fråga om beräkning av anställningstid i andra situationer,

såsom för löneklassuppflyttning, intjänande av semester och

kvalificering för utmärkelsen "För nit och redlighet i

rikets tjänst". Endast tid under anställningen då

reservofficeren har tjänstgjort har beaktats i dessa fall.

Detta måste också anses utgöra bakgrund till och förtydliga

den av parterna åsyftade innebörden hos 10 § TurA-S.

SACO

SACO kan vitsorda att det bakom bestämmelsen i 10 § TurA-S

inte ligger någon gemensam partsavsikt av innebörd, att

anställningstid som reservofficer skall få tillgodoräknas i

dess helhet. Enligt SACO:s uppfattning har det inte funnits

någon gemensam partsavsikt alls i den nu aktuella frågan.

Denna har aldrig berörts vid förhandlingar om TurA-S.

SACO bestrider att en anställning som reservofficer har

karaktären av statlig bisyssleanställning och delar heller

inte statens uppfattning, att reservofficerarnas faktiska

tjänstgöringsperioder närmast är att jämställa med

kortvariga, tillfälliga anställningar. För

reservofficerarna föreligger tjänsteplikt och de är

skyldiga att inställa sig till tjänstgöring så snart deras

militära arbetsgivare begär det. Deras civila arbetsgivare

kan inte neka dem den ledighet som krävs för att fullgöra

denna plikt. Reservofficerarna skall vidare ständigt vara

beredda att rycka in i händelse av krig, vilket medför att

de mellan tjänstgöringsperioderna avsätter tid för den

kompetensutveckling som deras krigsplacering föranleder. De

lyder under hela sin anställningstid som reservofficerare

under samma lojalitetsplikt som andra statligt anställda.

En reservofficer kan sägas upp enligt samma regler som

gäller för andra statligt anställda.

Vidare bestrids påståendet att reservofficerarnas

tjänstgöringsperioder har behandlats som kortvariga,

tillfälliga anställningar i situationer då sammanlagd

anställningstid hos staten varit av betydelse. Sveriges

Reservofficersförbund har alltid hävdat uppfattningen, att

anställningstid för reservofficerare skall vid

tillämpningen av 10 § TurA-S beräknas på det sätt som SACO

hävdar i målet. Detsamma torde gälla Försvarets Civil-

förvaltning och Värnpliktsverket. Dessa myndigheter har i

skrivelser från april 1992 förklarat att hela

kontraktstiden räknas som statlig anställningstid utom när

den sammanfaller med annan statlig anställningstid, som är

tillgodoräkningsbar.

De av staten åberopade äldre författningsbestämmelserna

rörande reservofficerares avlöningsförmåner saknar enligt

SACO:s mening betydelse för bedömningen av den aktuella

frågan. Detsamma gäller den av staten åberopade

protokollsanteckningen till 11 § reservofficersavtalet. De

åberopade avlöningsbestämmelserna avsåg endast beräkning av

anställningstid när det gällde frågan om uppflyttning i

löneklass. Den nämnda protokollsanteckningen avser endast

beräkning av anställningstid när det gäller att bestämma

antalet semesterdagar med semesterlön. Att parterna är

överens om hur antalet betalda semesterdagar i en

reservofficersanställning skall beräknas innebär inte, att

parterna har gett uttryck åt en princip som innebär att

enbart tjänstgöringstid i en reservofficersanställning

skall beaktas vid tillämpning av andra regler enligt vilka

längden av statlig anställningstid har betydelse. Att saken

uttryckligen reglerats på det sättet i vissa hänseenden kan

sålunda inte medföra att detsamma skall utan uttryckligt

stöd i författning eller avtal gälla i andra hänseenden,

och i vart fall inte i en fråga som avser

anställningstryggheten, nämligen hur statlig

anställningstid skall beräknas vid bestämmande av

turordning för arbetstagare som hotas av uppsägning på

grund av arbetsbrist. Snarare ger den omständigheten, att

motsvarande specialregler saknas för det sammanhanget, stöd

åt SACO:s ståndpunkt i tvisten.

Föreskrifterna rörande kvalifikation för utmärkelsen "För

nit och redlighet i rikets tjänst" kan enligt SACO:s mening

inte tillmätas någon betydelse för bedömningen av

tvistefrågan i målet.

Staten påstår att SACO:s synsätt innebär att

reservofficerare skulle inta en orimligt privilegierad

särställning i samband med uppsägningar på grund av

arbetsbrist. Vidare påstås att anställningstid som

reservofficer inte bör kunna värderas på samma sätt som

anställningstid i en anställning som gett arbetstagaren

dennes huvudsakliga inkomst. Med anledning av dessa

påståenden skall framhållas följande.

Som staten själv har redovisat skall enligt uttalanden i

förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag

(prop. 1981/82:71 s. 117) anställningens art eller

omfattning sakna betydelse för beräkningen av

anställningstid hos arbetsgivaren vid bl.a. bestämmande av

turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Vidare

skall en arbetstagare tillgodoräknas varje dag då ett

anställningsförhållande har förelegat, oavsett om han har

utfört arbete för arbetsgivarens räkning eller inte. Även

tid varunder arbetstagaren har varit sjuk, tjänstledig,

föräldraledig, studieledig eller försatt i disponibilitet

skall således tillgodoräknas. Något annat eller mera sades

inte i det av staten åberopade motivuttalandet i prop.

1974:174. Detta avsåg för övrigt endast tjänstledigheter,

medan tvisten i målet gäller en deltidsanställning.

Som ett med reservofficersanställning jämförligt

anställningsförhållande kan nämnas det som gäller för de

s. k. lördagsbrevbärarna hos Posten. Sådana arbetstagare

kan arbeta sporadiskt några timmar på lördagarna efter

överenskommelse vid varje särskilt tillfälle. Till skillnad

från reservofficerare är de således inte ens

arbetsskyldiga. En del av lördagsbrevbärarna är

tillsvidareanställda. Den gemensamma partsuppfattningen är

att dessa arbetstagare vid tillämpning av 10 § TurA-S skall

tillgodoräknas all anställningstid hos Posten, dvs. inte

bara de dagar under vilka de utfört arbete. I vart fall har

utgången blivit sådan i de fall som förts till förhandling.

Arrestvakter hos Polisen är ett annat, liknande exempel.

Även här har det funnits arbetstagare som arbetat

intermittent deltid och varit tillsvidareanställda. Till

skillnad från vad som gäller beträffande lördagsbrevbärarna

har frågan om beräkning av sådana arrestvakters

anställningstid dock, såvitt SACO känner till, aldrig förts

till förhandling.

Ett ytterligare exempel kan hämtas från en inskränkning av

verksamheten vid Arbetslivsfonden i Kalmar län. En medlem i

Sveriges Psykologförbund hade under tiden januari 1971 –

maj 1978 varit förordnad som konsulterande psykolog vid ett

skolhem. Det bedömdes att han under den tiden hade

tjänstgjort mellan 20 och 25 timmar per månad. På lokal

nivå nåddes enighet om att psykologen skulle tillgodoräknas

hela anställningstiden och inte bara den tid under vilken

han faktiskt hade utfört arbete. Till grund för

arbetsgivarens ställningstagande låg rådgivning från P.O.Ö.,

SAV.

Vidare skall nämnas att en arbetstagare hos staten kan med

stöd av tjänstledighetsförordningen (1984:111) vara

tjänstledig under en följd av år för att inneha en anställ-

ning som facklig funktionär hos en arbetstagarorganisation

som har till uppgift att ta till vara arbetstagarnas

intressen på en myndighet. Det finns exempel på att arbets-

tagare varit tjänstlediga under perioder överstigande

10 år.

Mot bakgrund av det nu sagda kan SACO inte se att det – vid

beräkning av statlig anställningstid för bestämmande av

turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist – skulle

ligga mindre i linje med anställningsskyddslagens

grundläggande regler att en reservofficer får tillgodoräkna

sig all anställningstid i officersanställningen än att nu

nämnda arbetstagare tillgodoräknas hela sin anställningstid

hos staten oavsett faktisk tjänstgöring. En annan sak är

att det givetvis finns utrymme för olika uppfattningar "de

lege ferenda", dvs. om hur saken borde regleras för

framtiden.

Staten

Den uppfattning som Försvarets Civilförvaltning och

Värnpliktsverket har framfört i de av SACO åberopade

skrivelserna är inte sanktionerad av SAV. Det är SAV som på

statens sida disponerar över tolkningen av TurA-S. Även om

någon enskild statlig myndighet eventuellt tillämpat

bestämmelserna i avtalets 10 § i strid med den uppfattning

som staten hävdar i målet har detta därför inte skapat

någon praxis av betydelse för rätta tolkningen av

bestämmelserna.

När det gäller SACO:s uppgifter rörande s.k.

lördagsbrevbärare, arrestvakter och en arbetstagare hos

Arbetslivsfonden får staten anföra följande.

Så länge Posten tillämpade brevutbärning på lördagar fanns

ett visst behov av extrapersonal på lördagarna. En del av

denna extrapersonal var tillsvidareanställd med

arbetsskyldighet ett visst antal timmar per månad, varvid

arbetstiden var schemalagd till tre eller fyra lördagar

varje månad. Andra i denna personalkategori arbetade en-

staka lördagar efter överenskommelse i varje särskilt fall,

dvs. att ett anställningsförhållande uppkom vid varje

tillfälle. Vid arbetsbristuppsägningar hos Posten torde de

lördagsbrevbärare som var tillsvidareanställda ha

tillgodoräknats hela anställningstiden medan de andra

tillgodoräknades endast arbetade dagar, dvs. då en

anställning förelegat.

Vid de större polismyndigheterna är arrestvakt en vanlig

tillsvidareanställning på heltid. Vid de mindre

polismyndigheterna sköts arrestvaktsysslan av de polismän

som tjänstgör på polisstationen eller, då behov av extra

personal uppstår, av någon som anlitas vid varje särskilt

tillfälle. I sistnämnda fall uppkommer ett

anställningsförhållande vid varje tillfälle då vederbörande

arbetar. Det har inte kunnat utredas om tillgodoräkning av

sådan anställningstid som arrestvakt hos Polisen har varit

aktuell i något uppsägningsärende.

För den arbetstagare som under tiden den 15 januari 1971 –

den 30 maj 1978 hade förordnats som konsulterande psykolog

vid ett skolhem torde omfattningen av anställningen inte ha

varit bestämd i anställningsavtalet. Det är riktigt att

tjänstgöringen uppgick till 20 – 25 timmar per månad och

att arbetstagaren vid en uppsägning på grund av arbetsbrist

hos Arbetslivsfonden fick tillgodoräkna sig hela

anställningstiden vid skolhemmet.

Statens inställning till de av SACO angivna exemplen är att

dessa inte är bindande eller ens vägledande vid en

bedömning av hur anställningstid som reservofficer skall

beräknas vid tillämpningen av 10 § TurA-S. I de fall då

anställningarna har gällt tills vidare har det varit fråga

om deltidsanställningar med tjänstgöringsförhållanden som

inte kan jämföras med dem som gäller för en reservofficer.

Yttranden

Arbetsdomstolen har enligt 5 kap. 1 § andra stycket

arbetstvistlagen berett Statsanställdas förbund samt TCO-

OF:s förbundsområden Statstjänstemän, Poliser och

Officerare (TCO-OF/S,P,O) tillfälle att yttra sig i målet.

De har inkommit med skriftliga yttranden i vilka anförts i

huvudsak följande.

Statsanställdas förbund

Statsanställdas förbunds tolkning av bestämmelsen i 10 §

TurA-S är att all tid under vilken ett

anställningsförhållande har förelegat skall tillgodoräknas

arbetstagaren vid bestämmande av plats i turordningen. På

det sättet tillämpas bestämmelsen i förhandlingar mellan

förbundet och förekommande arbetsgivare. På samma sätt

tillämpas den när arbetstagare har tillsvidareanställning

för att utföra arbetsuppgifter under en begränsad tid av

arbetsveckan. Ett exempel är brevbärare som anställts för

postutdelning på lördagar. Principen har således tillämpats

oavsett tjänstgöringens omfattning, under förutsättning att

anställningen haft karaktären av tillsvidareanställning. –

Förbundet har ingen synpunkt på hur reservofficerares

anställningsförhållande skall betraktas.

TCO OF/S,P,O

Såvitt kunnat utrönas fördes vid förhandlingarna om TurA-S

år 1984 ingen sakdiskussion om innebörden av 10 § i

omtvistat hänseende och någon gemensam partsavsikt går inte

att finna. Under de snart 20 år som bestämmelsen varit

gällande har, såvitt känt, inte heller förekommit någon

tvist om beräkning av anställningstid för reservofficerare

i nu aktuellt hänseende. – En reservofficersanställning

torde, med tanke på att den normalt förenas med en

heltidsanställning hos en annan arbetsgivare, kunna

betraktas som en statlig bisyssleanställning med starkt

begränsad tjänstgöringsskyldighet. Att avtalsparterna också

ansett att anställning som reservofficer är av speciell

karaktär framgår bl.a. av de speciella regler som enligt

protokollsanteckning 1 till reservofficersavtalets 11 §

gäller vid tillämpning av 7 § semesterlagen. Att staten

sedan länge haft denna syn på en reservofficersanställning

framgår av en skrivelse från statsrådsberedningen år 1974

angående beräkning av tid för erhållande av utmärkelsen

"För nit och redlighet i rikets tjänst". – Som staten har

framhållit i målet är huvudprincipen att även

tjänstledighet skall tillgodoräknas som anställningstid. En

anställning i försvarets reserver innebär att den anställde

påtar sig en författningsenlig tjänstgöringsskyldighet

begränsad till ett visst antal dagar under en angiven

tidsperiod. För A.B. gäller att han skall fullgöra

1 år och 220 dagar intill dess att anställningen upphör vid

utgången av det år då han fyller 52 år. – TCO-OF/S,P,O

anser att det kan ifrågasättas huruvida den icke

tjänstgöringspliktiga delen av en reservofficers

anställning skall likställas med tjänstledighet. Bl.a. kan

framhållas att tjänstledighet normalt förutsätter ett

arbetsgivarbeslut i någon form. För en reservofficer torde

det motsatta vara fallet; ett särskilt beslut krävs för att

tjänstgöring skall äga rum. – Sammanfattningsvis anser

TCO-OF/S,P,O – även om frågan är svårbedömd – att över-

vägande skäl talar för att endast den tid varunder

författningsenlig eller frivillig tjänstgöring som

reservofficer ägt rum skall vid tillämpning av 10 § TurA-S

tillgodoräknas som anställningstid hos staten.

Domskäl

Parterna tvistar i målet om hur bestämmelsen i 10 § TurA-S

skall tolkas vid beräkning av en arbetstagares

anställningstid i en reservofficersanställning, närmare

bestämt i samband med upprättande av turordning inför

uppsägningar på grund av arbetsbrist hos annan statlig

myndighet än den som är arbetsgivare i

reservofficersanställningen. För den

reservofficersanställning som är aktuell i målet gäller

alltjämt reservbefälsförordningen (1972:464) för

försvarsmakten. Arbetsdomstolen tar i domen inte ställning

till tolkningen av avtalsbestämmelsen med avseende på

sådana reservofficersanställningar som omfattas av den

numera upphävda reservofficersförordningen (1990:202) eller

av den sedan den 1 juli 1994 gällande officersförordningen

(1994:882).

Av vad parterna har upplyst och av det yttrande som har

avgetts av TCO-OF/S,P,O framgår att någon vägledning i

tolkningsfrågan inte står att finna i vad som förekommit

vid avtalsförhandlingar rörande TurA-S. Den främsta orsaken

härtill torde vara att bestämmelsen i 10 § inte är ett

resultat av kollektivavtalsparternas egna överväganden. Den

har i sak oförändrad hämtats från den tidigare gällande

författningsregleringen av turordningsfrågor på det

statliga området, ytterst från det år 1975 införda andra

stycket av 42 § statstjänstemannalagen. Enligt vad som har

upplysts synes kollektivavtalsparterna vid införandet av

bestämmelsen i TurA-S inte heller ha ägnat uppmärksamhet åt

en sådan situation som den som ligger till grund för

tvisten.

Arbetsdomstolen är därför hänvisad till avtalsbestämmelsens

ordalydelse, till vad som är känt om dess bakgrund samt

till mer allmänna överväganden om hur den bör förstås för

det i målet aktuella fallet.

Bestämmelsens lydelse ger i och för sig stöd åt SACO:s

ståndpunkt i tvisten. Det råder således inte tvekan om att

hela den tid, under vilken en reservofficer innehar

förordnande som sådan, i rättslig mening utgör

anställningstid hos staten oavsett huruvida reservofficeren

tjänstgör eller inte. Också enligt den i sammanhanget

grundläggande regeln om anställningstiden som i första hand

avgörande för en arbetstagares plats i turordningen vid

uppsägning på grund av arbetsbrist, 22 §

anställningsskyddslagen, gäller att inte bara

anställningens art utan också omfattningen av den faktiska

tjänstgöringen inom ramen för en bestående anställning i

princip saknar betydelse för beräkningen av

anställningstiden. Här kan hänvisas till det av parterna

åberopade uttalandet i propositionen om 1982 års

anställningsskyddslag, enligt vilket vid tillämpning av

bl.a. 22 § anställningsskyddslagen arbetstagare kan

"tillgodoräkna sig anställningstid, oavsett om de har

innehaft en tillsvidareanställning eller tidsbegränsad

anställning, arbetat på deltid, varit tjänstlediga osv."

(prop. 1981/82:71 s. 117).

Enligt arbetsdomstolens mening kan emellertid varken det i

nämnda bestämmelser förekommande uttrycket

"anställningstid" eller det nyss citerade

förarbetsuttalandet anses utesluta, att mera särpräglade

omständigheter kan inverka på bedömandet av frågan, om viss

tid som i strikt rättslig mening utgör anställningstid hos

en arbetsgivare också skall tillgodoräknas arbetstagaren

vid t.ex. bestämmande av turordning inför uppsägningar på

grund av arbetsbrist. Det finns sålunda inte grund för att

anta annat än att 22 § anställningsskyddslagen ger ett

visst utrymme för undantag från principen att allt som

formellt utgör anställningstid också skall beaktas som

sådan. Detsamma gäller naturligen beträffande 10 § TurA-S,

som bygger på grundregeln i 22 § anställningsskyddslagen

och egentligen endast har till syfte att fastslå att staten

vid beräkning av anställningstid skall betraktas som en

enda arbetsgivare.

Staten har i målet ansett sig finna grund för sådana

undantag i vissa motivuttalanden som gjordes i samband med

tillkomsten av 42 § andra stycket statstjänstemannalagen –

dvs. föregångaren till 10 § TurA-S – och avsåg behandlingen

av sådan tjänstledighet som hade samband med förening av

statligt reglerade tjänster (prop. 1974:174 s. 55). Den

uppfattningen kan arbetsdomstolen dock inte biträda.

Ifrågavarande uttalanden syftade uppenbarligen endast till

att slå fast det självklara förhållandet, att en arbetsta-

gare som under en tid förenat två statligt reglerade

tjänster inte kan få tillgodoräkna sig denna tid dubbelt

eller med andra ord räkna en kalenderdag som två

anställningsdagar hos en och samma arbetsgivare.

Med anledning av vad staten har anfört i målet bör vidare

framhållas att den omständigheten att en anställning utgör

en bisyssla för arbetstagaren eller eljest endast i mindre

mån bidrar till dennes försörjning, inte utgör grund för

undantag från huvudprincipen om att all anställningstid i

anställningen skall tillgodoräknas arbetstagaren i

turordningssammanhanget. Anställningsskyddslagen skiljer

sålunda inte principiellt mellan bisyssleanställningar och

huvudanställningar, inte heller mellan olika anställningar

beroende på i vilken mån de bidrar till arbetstagarens

försörjning (jfr AD 1984 nr 82), och det finns inte skäl

att anta att annat skulle gälla enligt 10 § TurA-S.

Frågan är då, om en reservofficersanställning som faller

under reglerna i reservbefälsförordningen för

försvarsmakten likväl är av en så särpräglad beskaffenhet

att det finns grund för slutsatsen att 10 § TurA-S oaktat

bestämmelsens lydelse bör förstås så, att i ett fall som

det föreliggande allt vad som formellt utgör

anställningstid i denna anställning inte skall

tillgodoräknas för placering i turordning enligt

bestämmelsen.

Anställningen som reservofficer utmärks bl.a. av att den

kan bestå under lång tid men inom ramen för denna innebära

en begränsad skyldighet att faktiskt tjänstgöra. Som

framgår av själva beteckningen är det fråga om personal som

hålls i reserv för särskilda behov. Skyldigheten att

tjänstgöra beror av att riket råkar i krig eller att värn-

pliktiga i annat fall tas i anspråk för rikets försvar

eller säkerhet eller för att fullgöra beredskapsövning.

Därtill kommer viss obligatorisk tjänstgöring som syftar

till att utveckla och bibehålla reservofficerens kompetens.

I sistnämnda hänseende torde, enligt

reservbefälsförordningen för försvarsmakten, för A.B:s

vidkommande gälla följande. Sedan han år 1975 vid 21

års ålder hade anställts som fänrik i flottans reserv var

han skyldig att fullgöra en första tjänstgöringsperiod om

365 dagar inom fyra år från anställningstillfället, dvs.

senast under åren 1978 och 1979. Han var därefter skyldig

att fullgöra en tjänstgöringsperiod om 170 dagar före

utgången av det år då han fyllde 36 år, dvs. senast år

1990. Slutligen är han skyldig att fullgöra en

tjänstgöringsperiod om 150 dagar före utgången av det år då

han fyller 47 år, dvs. senast år 2001. Hans anställning som

reservofficer upphör enligt huvudregeln vid utgången av det

år under vilket han fyller 52 år, dvs. år 2006.

Bortsett från eventuella förlängningar kan A.B:s

totala anställningstid i reservofficersanställningen

således komma att omfatta 31 år, med obligatoriska tjänst-

göringsperioder för utveckling och bibehållande av

kompetens om sammanlagt ca 2 år. Relationen mellan

anställningstid och tjänstgöringstid belyses även av att

han i det aktuella uppsägningsärendet – om SACO:s

ståndpunkt godtas – skall av sin på hösten 1993 upplupna

anställningstid som reservofficer om drygt 18 år

tillgodoräknas ytterligare inte mindre än drygt 12 år då

han inte tjänstgjort i reservofficersanställningen.

En reservofficer som A.B. är alltså under normala

förhållanden skyldig att tjänstgöra under en i förhållande

till den möjliga anställningstiden högst begränsad tid.

Vidare gäller att det kan förflyta mycket långa tider

mellan de obligatoriska tjänstgöringsperioderna. Härmed

sammanhänger att reservofficersanställningen utan svårighet

kan förenas med heltidsanställning av annat slag, vilket

också är det normala. För detta krävs varken särskilt

tillstånd eller någon form av tjänstledighet från

reservofficersanställningen. En annan sak är att

reservofficeren har rätt till ledighet från annan

anställning under tid då han skall tjänstgöra i

reservofficersanställningen.

Det kan mot denna bakgrund, som staten har framhållit,

framstå som föga rimligt att all den tid som i strikt

rättslig mening utgör anställningstid för en reservofficer

skall tillgodoräknas vid bestämmande av turordning inför

uppsägningar på grund av arbetsbrist. Bärkraften hos de av

staten anförda rimlighetsargumenten är dock begränsad. Som

SACO har påvisat torde det sålunda finnas exempel på

deltidsanställningar och fall av tjänstledighet beträffande

vilka det kan synas lika lite rimligt, att allt vad som i

rättslig mening utgör anställningstid för arbetstagaren

skall tillgodoräknas denne i turordningssammanhanget, men

där så tydligen likväl har skett vid tillämpning av 10 §

TurA-S.

Arbetsdomstolen saknar emellertid såväl underlag som skäl

för att i detta mål generellt gå in på denna fråga, utan

stannar vid att påpeka att fall av mer extrem karaktär

avseende deltidsanställningar eller tjänstledigheter såvitt

känt aldrig har varit föremål för domstolens prövning

enligt gällande turordningsbestämmelser.

När det gäller reservofficersanställningen tillkommer

nämligen att denna även mer allmänt utgör ett mycket

speciellt anställningsförhållande, som präglas av att det

är fråga om anställning i personalreserv. På grund av den

oregelbundenhet med vilken de obligatoriska

tjänstgöringsperioderna inträffar och den mycket långa tid

som kan förflyta mellan dessa är en

reservofficersanställning inte jämförlig med en sedvanlig

deltidsanställning. Inte heller är den tjänstgöringsfria

tiden mellan de obligatoriska tjänstgöringsperioderna

jämförlig med tjänstledighet från en vanlig anställning.

Sådan tjänstledighet förutsätter normalt prövning och i

vart fall beslut av arbetsgivaren. För en

reservofficersanställning gäller i stället att de långa

perioderna av tjänstgöringsfri tid fritt kan utnyttjas för

t.ex. heltidsanställning hos annan utan att reservofficeren

ens behöver beviljas tjänstledighet som sådan. Därtill

kommer att det endast i extrema undantagsfall kan tänkas

förekomma att tjänstledighet i en vanlig anställning skulle

beviljas i en sådan omfattning, att man uppnår samma

relation mellan anställningstid och faktisk

tjänstgöringstid som den som är det normala när det gäller

reservofficersanställningar.

Enligt arbetsdomstolens mening kan det med hänsyn till det

nu anförda inte anses berättigat att jämställa en

reservofficersanställning med en deltidsanställning, och

inte heller att jämställa de tjänstgöringsfria perioderna i

en reservofficersanställning med tjänstledighet från en

vanlig anställning. De i förarbetena till 1982 års

anställningsskyddslag (prop. 1981/82: 71 s. 117) och till

42 § andra stycket statstjänstemannalagen (prop. 1974:174

s. 55) förekommande uttalandena om beräkning av anställ-

ningstid i deltidsanställningar och vid tjänstledigheter

kan följaktligen inte anses äga giltighet för

reservofficersanställningen.

Vid en samlad bedömning – med tillbörligt beaktande även av

den förut berörda rimlighetssynpunkten – ligger det i

stället närmast till hands att vid beräkning av anställ-

ningstid i turordningssammanhanget likställa en anställning

som reservofficer med det fallet, att en arbetstagare har

flera i tiden skilda anställningar hos en arbetsgivare

(tjänstgöringsperioderna), och att således bortse från tid

under vilken tjänstgöring inte har ägt rum. Såsom parterna

synes vara ense om måste därvid givetvis även tid för

frivillig tjänstgöring i reservofficersanställningen räknas

som anställningstid. Det kan enligt domstolens mening inte

råda tvekan om att en sådan ordning för beräkning av

anställningstid i en reservofficersanställning innebär att

reservofficerens anspråk på att, i ett fall som det

aktuella, i konkurrens med andra arbetstagare få

tillgodoräkna sig statlig anställningstid därmed blir

behörigen tillgodosedda. Den av SACO hävdade ståndpunkten

skulle däremot ofta innebära ett gynnande av

reservofficeren som framstår som sakligt oberättigat och

grundat på skäl av enbart formell natur.

Det behöver knappast tilläggas, att en tolkning av 10 §

TurA-S i enlighet med det nu sagda vinner stöd av vad

staten har åberopat från den tidigare gällande

författningsregleringen av reservofficerares

avlöningsförmåner samt av den "tolkning av semesterlagen"

som kollektivavtalsparterna på det statliga området enats

om när det gäller beräkningen av antalet semesterdagar med

lön i en reservofficersanställning (protokollsanteckning 1

till 11 § reservofficersavtalet). Vad som därvidlag har

förekommit kan enligt domstolens mening inte uppfattas som

en särreglering i vissa hänseenden, vilken såsom SACO har

antytt skulle kunna ge underlag för en motsatt tolkning i

andra hänseenden, utan får anses ge uttryck för ett mer

allmänt sätt att se på reservofficersanställningen, som

överensstämmer med det som domstolen i det föregående har

funnit böra gälla i turordningssammanhanget.

De av SACO åberopade skrivelserna från Värnpliktsverket den

21 april 1992 resp. från Försvarets Civilförvaltning den

28 april 1992, i båda fallen till en enskild person,

föranleder inte annan bedömning. I dessa skrivelser uttalas

visserligen att en reservofficers hela kontraktstid skall

tillgodoräknas i turordningshänseende; i skrivelsen från

Försvarets Civilförvaltning har dock anförts att detta är

förvaltningens tolkning "inom försvaret". Som staten har

anfört är det emellertid SAV som på statens sida disponerar

över tolkningen av TurA-S, och det har inte framkommit att

skrivelserna skulle vila på någon för SAV känd och av

verket accepterad praxis vid tillämpningen av avtalet.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att bestämmelsen

i 10 § TurA-S för det fall som är aktuellt i målet – dvs.

vid beräkning av en arbetstagares anställningstid i en

reservofficersanställning som omfattas av

reservbefälsförordningen för försvarsmakten och i samband

med upprättande av turordning inför uppsägningar på grund

av arbetsbrist hos en annan statlig myndighet än den som är

arbetsgivare i reservofficersanställningen – skall tolkas

så att endast sådan tid under vilken obligatorisk eller

frivillig tjänstgöring fullgjorts i

reservofficersanställningen skall tillgodoräknas

arbetstagaren som anställningstid i denna anställning. Som

tidigare har framgått följer därutöver av en allmän princip

för beräkning av statlig anställningstid att endast sådan

tjänstgöringstid skall tillgodoräknas under vilken

arbetstagaren inte innehaft annan anställning som

tillgodoräknas som statlig.

Det skall tilläggas att den nyss gjorda preciseringen av

det fall som omfattas av domstolens bedömning syftar inte

endast till att klargöra begränsningen till reservofficers-

anställningar som omfattas av reservbefälsförordningen för

försvarsmakten. Den markerar även att domstolen i detta mål

inte tar ställning till tolkning och tillämpning av 10 §

TurA-S för det fallet att fråga uppkommer om uppsägning på

grund av arbetsbrist av reservofficerare från deras

reservofficersanställningar. Det är givet att frågan om

beräkning av anställningstid för bestämmande av turordning

i ett sådant fall kan böra bli föremål för särskilda

överväganden.

Arbetsdomstolens bedömning innebär att SACO:s yrkande om

ogiltigförklaring av Statskontorets uppsägning av A.B.

skall lämnas utan bifall.

Tvistefrågan har enligt domstolens mening varit av sådan

natur att SACO haft skälig anledning att få tvisten prövad.

Vardera parten skall därför bära sin egen rättegångskostnad

i målet.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår SACO:s käromål.

2. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Dom 1994-09-21, målnummer A-6-1994

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Marie Hafström, Annika Baude, Ola Bengtson, Marika Fröberg, Solveig Paulsson och Anders Eklundh (förbundsjurist i Privattjänstemannakartellen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Jarnfelter