Göta hovrätt referat RH 1993:55

Instans
Göta hovrätt
Referat
RH 1993:55
Målnummer
B46-93
Avgörandedatum
1993-04-20
Rubrik
Särskilda skäl att jämka dagsbotens belopp har inte ansetts föreligga ifråga om skolungdomar, födda 1975 och 1976.
Lagrum
25 kap. 2 § andra stycket brottsbalken

Kalmar tingsrätt dömde

N.D. född 1976, för misshandel, M.S. född 1975, för olaga hot och C-J.L., född 1975, för skadegörelse till dagsböter och bestämde i samtliga fall dagsbotsbeloppet till 15 kronor. Samtliga var skolungdomar.

Åklagaren vädjade mot domarna med yrkande att dagsbotsbeloppet skulle bestämmas till 30 kronor.

Åklagaren anförde: Den tilltalade torde vara fullt frisk och arbetsför. Av förarbetena till 25 kap. 2 § 2 st. brottsbalken i dess nuvarande lydelse framgår att jämkningsregeln endast skall användas i rena undantagsfall. Även inom grupper med små eller inga arbetsinkomster skall jämkning ske endast i vissa fall. Enbart det förhållandet att arbetsinkomster saknas är inte tillräckligt för jämkning. I de flesta fall kan skolungdom genom arbete under ferierna skaffa sig inkomster på flera tusen kronor och utan att inkomsten blir skattepliktig. – I praktiken finns betydande svårigheter att tillämpa en jämkningsregel. Ett stort antal brott lagförs genom strafföreläggande. Eftersom det förfarandet är skriftligt finns det små eller inga möjligheter att försöka tillämpa jämkningsregeln. Strafföreläggandena innehåller därför regelmässigt en lägsta dagsbot om 30 kr oavsett om de riktar sig mot ungdom eller vuxna. Om domstolarna tolkar jämkningsregeln generöst riskerar det medföra en ökad belastning på rättsväsendet i form av icke godkända strafförelägganden. Dessutom upprätthålls inte likhet inför lagen, eftersom den som inte godkänner ett strafföreläggande vinner fördelar. 30 kr i dagsbot kan inte anses vara högre än att även skolungdom kan klara av dem. I de fall betalning inte kan ske omedelbart finns möjlighet att göra upp en avbetalningsplan med kronofogdemyndigheten. Är böterna inte möjliga att driva in kan skattemyndigheterna avskriva beloppet.

De tilltalade bestred ändring och åberopade som skäl för jämkning av dagsboten att de var studerande utan inkomst.

N.D. tillade: Han har kommit till Sverige som flykting från Vietnam. Även om han förstår och kan göra sig förstådd på svenska behärskar han ännu inte språket till fullo. Hans möjligheter att skaffa extrainkomster genom feriearbete eller dylikt är därför betydligt sämre än andra ungdomars. Om han skulle ha stor köpkraft, vilket bestrids, skulle den för sådant fall härröra från den övriga familjens inkomster.

C-J.L. tillade att det med hänsyn till arbetsbristen i samhället inte var lätt för skolungdom att få helg- eller feriearbete.

Göta hovrätt (1993-04-20, hovrättsråden Lennart Thorelli och Johan Stenberg, referent, samt hovrättsassessorn Michael Pleym) biföll åklagarens talan och yttrade i domskälen:

Enligt 25 kap. 2 § 2 st. brottsbalken är 30 kr lägsta dagsbotsbelopp. Om det finns särskilda skäl, får dock dagsbotens belopp jämkas. I förarbetena till lagrummet (prop 1990/91:68 sid. 117) anförde departementschefen bl.a.: I vissa fall kan ett straff utmätt i dagsböter tänkas komma att drabba onödigt hårt. Ett sådant fall är då ett högt antal dagsböter döms ut och gärningsmannens betalningsförmåga är väsentligt nedsatt t.ex. på grund av långvarig sjukdom eller allvarligt handikapp. Dagsbotsbeloppet bör då kunna jämkas så att böterna inte står helt utom betalningsförmåga. Inom grupper med små eller inga arbetsinkomster – t.ex. vissa ungdomar, hemmavarande med barn och pensionärer – kan i vissa fall omständigheterna tänkas vara sådana att minimibeloppet för en dagsbot kan behöva jämkas för att inte straffet skall drabba alltför hårt. Det anfördes vidare att möjligheten att jämka dagsboten bör tillämpas restriktivt och att det rör sig endast om undantagsfall.

Hovrätten fann i samtliga mål att den omständigheten att de tilltalade studerade och saknade regelbunden arbetsinkomst inte i sig kunde utgöra särskilt skäl att jämka dagsbotsbeloppet samt att de övriga personliga förhållanden de åberopat inte var sådana att det bötesstraff tingsrätten bestämt skulle drabba dem oskäligt hårt.

Målnummer B 41/93, B 42/93, B 46/93