Göta hovrätt referat RH 1994:125

Instans
Göta hovrätt
Referat
RH 1994:125
Målnummer
B628-93
Avdelning
5
Avgörandedatum
1994-03-29
Rubrik
Ett åtal för brott mot miljöskyddslagen har ogillats eftersom en myndighets tillståndsbeslut avseende utsläpp har varit för otydligt.
Lagrum
18 § och 45 § första stycket tredje punkten miljöskyddslagen (1969:387)

Allmän åklagare yrkade ansvar å M.H. för brott mot miljöskyddslagen enligt följande påstående. Wellkliche Aktiebolag bedriver verksamhet i Örebro genom tillverkning av plastklicheer för grafiskt tryck. Bolaget har sedan den 20 december 1988 av länsstyrelsen i Örebro län beviljats tillstånd enligt miljöskyddslagen att bedriva aktuell verksamhet. Tillståndet är förenat med villkor för verksamheten. M.H. har i vart fall från angiven tidpunkt varit bolagets ställföreträdare och ansvarig för att uppställda villkor efterföljts. Som ett villkor har angivits att verksamheten i huvudsak skall bedrivas i enlighet med vad bolaget angivit i sin ansökan om tillstånd. Av ansökningshandlingarna framgår att bolaget bland annat ansökte om tillstånd att i luften släppa ut maximalt 1 000 kilo peranol per år. M.H. har under 1990, genom att brista i sin tillsyn av bolagets verksamhet, av oaktsamhet åsidosatt angivet villkor i tillståndsbeslutet med den följden att utsläppet av peranol uppgått till minst 9 000 kilo.

Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning Wellkliche Aktiebolags ansökan om tillstånd, Länsstyrelsens i Örebro län beslut om tillstånd samt bolagets årsrapport för 1990.

Av den skriftliga bevisningen framgick följande.

I en ansökan till länsstyrelsen ansökte Wellkliche Aktiebolag om tillstånd att få installera en ny fotopolymeranläggning. I ansökan redogjordes för hur peranol användes i bolagets produktion samt för inköp under 1987 och första halvåret 1988 av peranol (perkloretylen och butanol) samt för ett beräknat utsläpp i luften under samma tid av lösningsmedlet. I en sammanfattning i ansökan uppgavs att "vår ansökan avser luftutsläpp, max 1 000 kg peranol/år". I beslut den 20 december 1988 lämnade länsstyrelsen bolaget tillstånd enligt miljöskyddslagen att installera en ny fotopolymeranläggning vid befintlig klicheanstalt inom fastigheten Vallonsmidet 2 i Örebro. Enligt beslutet skulle följande villkor gälla för tillståndet.

1. Om ej annat följer av vad nedan sägs ska verksamheten i huvudsak bedrivas i enlighet med vad bolaget angett i ansökningshandlingarna.

2. Bolagets verksamhet får medföra ett utsläpp till luft av högst 1 ton kolväten per år.

3. Kemikalier ska lagras så att det inte kan tillföras avlopp.

4. Förslag till kontrollprogram för verksamheten ska lämnas till miljö- och hälsoskyddsnämnden i Örebro kommun senast den 28 februari 1989. Förslaget skall utformas i samråd med nämnden.

I tillståndsbeslutet antecknades följande under rubriken Sökandens beskrivning av verksamheten: "Ansökan beskriver verksamhetens omfattning. Det anges att verksamheten kommer att medföra utsläpp av högst 1 ton peranol per år. – – – Länsstyrelsen finner att verksamheten uppfyller miljöskyddslagens tillåtlighetsregler."

I ett beslut den 29 mars 1989 från miljö- och hälsoskyddsnämnden anfördes bl.a. följande: Wellkliche AB meddelades 1988-12-20 tillstånd för sin verksamhet enligt miljöskyddslagen av länsstyrelsen i Örebro län. Tillståndet gäller under vissa villkor. Som ett villkor föreskrivs att ett förslag till kontrollprogram skall utformas i samråd med miljö- och hälsoskyddsnämnden i Örebro kommun och inlämnas senast den 28 februari 1989. Detta villkor har uppfyllts och förslag till kontrollprogram föreligger för nämndens beslut. Kontrollprogrammet innebär att en årlig rapportering av verksamheten sker till miljö- och hälsoskyddsnämnden. Eventuella driftsstörningar som kan medföra utsläpp till luft och/eller vatten skall omedelbart telefonrapporteras till förvaltningen. Förslaget till kontrollprogram innefattar den kontroll av verksamheten, som för närvarande erfordras.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutade med stöd av §§ 39 och 43 andra stycket miljöskyddslagen att förelägga Wellkliche AB att utöva kontroll av verksamheten i enlighet med inlämnat förslag till kontrollprogram, samt att erinra om att underlåtelse att följa kontrollprogrammet är straffbelagt i enlighet med § 45 i miljöskyddslagen.

I bolagets årsrapport för 1990 uppgavs att under året hade inköpts 15 555 kg lösningsmedel och att detta var en betydlig ökning jämfört med föregående år samt att utsläpp till luft av klorerade kolväten uppgick till 9 325 kg. Vidare uppgavs i rapporten att det från bolagets sida inte fanns någon speciell förklaring till varför lösningsmedelsutsläppet ökat så kraftigt. En möjlig orsak kunde enligt rapporten vara att bolaget effektiviserat sin fläktanordning för att minska lösningsmedelsångorna i lokalerna.

Åklagaren anförde beträffande villkoret i punkten 2 i länsstyrelsens tillståndsbeslut att det rätteligen skulle ha stått peranol i stället för kolväten och att det rört sig om en felskrivning. Åklagaren åberopade därför inte punkten 2 utan påstod att det redan på grund av punkten 1 i beslutet gällt som ett villkor att bolaget inte fick släppa ut i luften mera än 1 000 kg peranol per år. Enligt åklagaren köpte bolaget 1990 in dubbelt så mycket peranol som tidigare år. Åklagaren vitsordade att peranol inte är ett kolväte men tillade att i "vardagsspråket" för kemister brukar peranol ibland benämnas som ett kolväte. Åklagaren gjorde gällande att bolaget var skyldigt att ha en löpande kontroll av processen och av hur mycket peranol som köptes in.

M.H. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar på följande grunder. Länsstyrelsens beslut avser utsläpp av högst 1 000 kg kolväte. I punkt 4 i övergångsbestämmelserna till miljöskyddsförordningen (1989:364) sägs att i fråga om miljöfarlig verksamhet, som enligt äldre bestämmelser har omfattats av tillståndsplikt, gäller det som i den nya förordningen har föreskrivits om anmälningsskyldigheten, om verksamheten har beteckningen C i en bilaga till förordningen. M.H. har således inte överträtt något tillstånd. M.H. har för övrigt inte brustit i sin tillsyn av bolagets verksamhet. Hon har därför inte varit oaktsam. Det görs gällande att oaktsamheten i vart fall varit ringa.

M.H. uppgav vidare bl.a. följande. När hon fick länsstyrelsens beslut reagerade hon på att det stod kolväten, men hon reflekterade inte närmare därpå utan antog att allt var i sin ordning. Hon uppfattade också beslutet som att det innebar att bolaget inte fick släppa ut mera än 1 000 kg peranol i luften under ett år. Från miljö- och hälsoskyddsnämndens sida var det aldrig tal om att en löpande kontroll skulle ske. Det enda som diskuterades var en kontroll i efterhand, en gång om året, varvid inköpen av lösningsmedel skulle sammanställas. Från bolagets sida följdes kontrollprogrammet till fullo. Under 1990 inträffade endast marginella driftsstörningar. När hon i början av år 1991 skulle sammanställa en årsrapport visade det sig att bolaget under 1990 hade förbrukat anmärkningsvärt mycket peranol. M.H. kunde inte lämna någon förklaring till detta i samband med årsrapporten. Senare under våren, närmare bestämt den 28 maj 1991, uppmärksammades att det droppade från ett rör. Det var peranol som droppade ut. Detta berodde på att en säkerhetsventil hade skadats. M.H. rapporterade omedelbart saken till miljö- och hälsoskyddsnämnden. Den i bolaget som hade hand om inköpen av lösningsmedel hade arbetat under mycket lång tid i företaget och var både kunnig och ansvarsmedveten. Han underrättade dock inte M.H. om att alltför mycket peranol förbrukades. Det fanns inte i bolaget något särskild kontrollsystem för rapportering till M.H..

Örebro tingsrätt (1993-04-21, lagmannen Lars Levin samt nämndemännen Ingrid Görtz, Anna-Britta Persson och Risto Hynninen) dömde M.H. för brott mot miljöskyddslagen till 30 dagsböter.

Som skäl angav tingsrätten följande. Med utgångspunkt från de uppgifter som M.H. har lämnat i ansökan anser tingsrätten att länsstyrelsens beslut inte kan tolkas på annat sätt än att ett villkor för tillståndet har varit att bolaget vid användandet av den nya fotopolymeranläggningen inte skulle släppa ut mera än 1 000 kg peranol per år (punkt 1 i tillståndsbeslutet). M.H. måste ha insett detta villkor. Som bolagets ställföreträdare har hon varit ansvarig för att villkoret efterlevdes. Av utredningen framgår att bolaget under 1990 släppt ut 9 000 kg peranol i luften, dvs nio gånger så mycket som varit tillåtet. Nyssnämnda villkor har alltså blivit eftersatt. Vidare får av utredningen anses framgå att orsaken till att så mycket peranol släppts ut varit ett fel på en säkerhetsventil, vilket först under våren 1991 uppmärksammades inom bolaget. Vad som inträffat – utsläpp av en alltför stor mängd peranol med anledning av en trasig ventil – skulle möjligen kunna betraktas som en form av driftsstörning. Oavsett huru därmed må förhålla sig och oaktat det av miljö- och hälsoskyddsnämnden förelagda kontrollprogrammet, har det ålegat bolaget, för att kunna följa villkoret i punkten 1 i länsstyrelsens tillståndsbeslut, att ha en viss egenkontroll av verksamheten (se 38 a § i miljöskyddslagen). Tingsrätten anser att bolaget borde ha haft ett system för återkommande kontroller av hur produktionsprocessen fungerade, med en kontroll några gånger om året av att den använda utrustningen inte var behäftad med fel eller brister. Bolaget borde också ha haft ett system för löpande kontroll av förbrukningen av peranol. Med sådana system skulle det alltför stora utsläppet av peranol säkerligen ha kunnat förhindras. Något kontrollsystem av angivet slag har inte funnits i bolaget, såvitt framgår av utredningen. M.H. är ansvarig för att en egenkontroll saknats, och hon borde ha insett nödvändigheten därav. Hon får i den delen anses ha brustit i tillsyn av bolagets verksamhet och har därigenom av oaktsamhet åsidosatt förutnämnda villkor i länsstyrelsens tillstånd. Gärningen kan inte bedömas som ringa. De av M.H. åberopade övergångsbestämmelserna till miljöskyddsförordningen kan inte frita henne från ansvar. M.H. ska således fällas till ansvar enligt åtalet. Brottet förskyller dagsböter.

M.H. fullföljde talan och yrkade ogillande av åtalet.

Göta hovrätt (1994-03-29, hovrättslagmannen Lars Lunning, hovrättsrådet Hans Ericsson, referent, och t.f. hovrättsassessorn Carina Crantz) ogillade åtalet.

I motiveringen uttalade hovrätten följande.

Länsstyrelsen i Örebro län har i sitt tillståndsbeslut av den 20 december 1988 angett enligt punkten 1 att verksamheten, om ej annat följer av vad som sägs i det följande skall i huvudsak bedrivas i enlighet med vad bolaget har angett i ansökningshandlingarna och enligt punkten 2 att bolagets verksamhet får medföra ett utsläpp till luft av högst ett ton kolväten per år.

På ett förvaltningsbeslut som är förenat med en straffsanktion måste rimligen ställas höga krav (legalitetsprincipen). Medborgarna skall inte kunna straffas för otydligheter som beror på slarv eller oförstånd från myndigheternas sida.

Av länsstyrelsens beslut framgår att förordnandet under punkten 2 om begränsning av utsläppen till luft är exklusivt i förhållande till förordnandet under punkten 1. Detsamma gäller förordnandet under punkten 3 om lagring av kemikalier. Detta följer inte bara av det förhållandet att länsstyrelsen funnit anledning att reglera dessa frågor särskilt utan också av det förbehåll som görs i punkten 1.

Hovrätten kan följaktligen inte dela tingsrättens uppfattning att man, med bortseende av föreskriften i punkten 2, kan läsa in ett annat villkor i punkten 1.

Kolväten är ostridigt något annat än peranol, även om kolväten ingår i peranol. Det är inte visat att det i de utsläppta mängderna lösningsmedel har funnits mer än ett ton kolväten.

Åtalet skall därför ogillas.

Hovrättsrådet Hans Ericsson var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde följande.

I länsstyrelsens tillståndsbeslut den 20 december 1988 har som villkor för tillståndet uppställts att bolagets verksamhet får medföra ett utsläpp till luft av högst ett ton kolväten per år. Bolaget har i sin ansökan uppgivit att utsläpp av peranol beräknas ske med högst ett ton per år. Peranol är inte ett kolväte men M.H. har uppgivit att hon uppfattade länsstyrelsens beslut på så sätt att företaget i enlighet med sin ansökan hade rätt att släppa ut högst ett ton peranol per år till luften. Att hon uppfattade beslutet så stöds även av att hon anmälde till miljö- och hälsoskyddsnämnden att företagets utsläpp av peranol var för stort under 1990. Länsstyrelsens beslut har inte varit korrekt utformat. För M.H. som företrädare för Wellkliche har det emellertid stått klart vilken rätt till utsläpp som gällde. Jag finner därför att åtalet mot henne inte skall ogillas på den av henne i första hand angivna grunden. – Vad gäller frågan om M.H. varit oaktsam är följande att beakta. Några driftsstörningar uppmärksammades inte vid den nya anläggningen under år 1990 och det var omöjligt att vid en kontroll upptäcka att säkerhetsventilen var trasig. Den nya anläggningen skulle vidare enligt uppgift från tillverkaren minska utsläppen även till luften. Bolaget har i sin ansökan till länsstyrelsen uppgivit att avfall transporterades till SAKAB två gånger per år och enligt det kontrollprogram som godkänts av miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle enbart en årlig rapportering av verksamheten ske. Omständigheterna är sammantaget sådana att M.H. inte varit oaktsam under den med åtalet avsedda tiden genom att brista i tillsyn av bolagets verksamhet i det av åklagaren angivna avseendet. Åtalet mot henne skall därför ogillas.

Målnummer B 628/93