Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 1057 (NJA 1981:138)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 1057 (NJA 1981:138)
Målnummer
B976-80
Domsnummer
DB49-81
Avgörandedatum
1981-11-17
Rubrik
L beslutar i samråd med ett par kamrater att i överlåtelsesyfte köpa ett parti narkotika av G som han tidigare förhandlat med. G:s uppsåt var emellertid från början att bedra L och vid köpet levererar G inte narkotika utan falsk vara. Åtal mot L för stämpling till narkotikabrott har lämnats utan bifall på den grund att faran för narkotikabrottets fullbordan ansetts ringa. 23 kap 2 § BrB och 4 § narkotikastrafflagen.
Lagrum
•  23 kap. 2 § brottsbalken (1962:700)
•  4 § narkotikastrafflagen (1968:64)

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å T.L., född 1958,

samt M.J., född 1962, C.S., född 1961, och M.S., född 1958,

för stämpling till narkotikabrott under påstående att de tilltalade d 5 maj 1979 i Stockholm tillsammans beslutat att i överlåtelsesyfte köpa omkring 800 g cannabisharts.

Åklagaren yrkade därjämte ansvar å T.L. för falsk angivelse enligt följande: T.L. har genom anmälningar till polisen i Stockholm d 5 och 7 maj 1979 angivit K.G. för rån, oaktat denne varit oskyldig. T.L:s angivelse har föranlett att K.G. gripits för detta brott. K.G. har därefter anhållits, häktats och åtalats för brottet. – Vidare yrkade åklagaren ansvar å M.J., C.S., M.S. och två andra personer för mened under påstående, att de vid huvudförhandling inför TR:n d 31 maj och d 1 juni 1979 i mål mot K.G. angående rån förövat mot T.L. under ed lämnat närmare angivna oriktiga uppgifter, samt å T.L. under påstående, att övriga tilltalade utformat sina berättelser i samråd med honom och att han därefter förmått dem att under vittnesförhören berätta i överensstämmelse därmed. Brotten var enligt åklagaren att anse som grova, enär de skett med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott samt föranlett att TR:n i beslut d 1 juni 1979 funnit övertygande bevisning om rån förebragt mot K.G. och förordnat att denne skulle kvarbli i häkte. TR:n (ordf chefsrådmannen Hallström) meddelade dom d 26 juni 1980. I domen antecknades under rubriken Domskäl inledningsvis, att envar av T.L.,

M.J., C.S. och M.S.

idgick att han deltagit i ett beslut att anskaffa cannabisharts men att de tilltalade bestred ansvar. De invände mot åtalet att den brottsliga handlingen passerat försökspunkten och att, då vad som förvärvats visat sig ej vara narkotika, straffritt s k försök med otjänliga medel fick anses föreligga.

Vidare antecknades att T.L. förnekade falsk angivelse och vidhöll, att han utsatts för rån av K.G., samt att han förnekade att han anstiftat övriga tilltalade till menedsbrott.

T.L. uppgav enligt domen bl a följande: På förmiddagen ifrågavarande dag kom han överens med sina vänner M.J. och C.S. att de skulle skaffa litet hasch. De hade inte något särskilt för sig. De träffade M.S. som också är god vän till dem och som har bil. I bilen åkte de till Brommaplan. Där påträffade de ett par greker. Dessa gav dem litet hasch att prova och sade att de hade ett större parti till salu. T.L. hade bara tänkt köpa en liten bit. De ville ha 22 kr/g. T.L. tyckte nu att de ju kunde försöka intressera några hugade spekulanter för inköp av ett större parti. Det skulle röra sig om minst ett kilo, sade grekerna. Dessa stämde träff med T.L. och hans kamrater på Amaranten senare på dagen. T.L. och kamraterna åkte sedan hem till Bergshamra, där T.L. frågade flera personer om de ville vara med och finansiera affären, men med negativt resultat. De for då till Amaranten på eftermiddagen och träffade där grekerna samt uppgav att de inte kunnat skaffa några kunder. Grekerna sade åt dem att försöka igen. M.J. var nog också med denna gång. De beslöt att göra ett nytt försök och åkte hem till T.L.. Nu lyckades T.L. få ihop pengar av några tilltänkta köpare. De hade bestämt att träffa grekerna på kvällen på Amaranten. T.L. hade lyckats få ihop 17 900 kr. De åkte åter in till Amaranten och meddelade att de kunde köpa 800 g hasch. Detta skulle gå bra uppgav grekerna. T.L. hade inte pengarna med sig utan de åkte åter ut till Bergshamra och hämtade pengar. Därvid fordrade huvudfinansiären att M.J. skulle stanna kvar som "gisslan" i lägenheten i Bergshamra, vilket M.J. gjorde. Det var därför T.L., C.S. och M.S. som i sällskap med finansiären senare på kvällen for in till Amaranten för att avsluta affären. T.L. tyckte att det var spännande att göra en större haschaffär. De hade med sig en brevvåg för att väga upp haschet. M.S. rökte inte själv och var inte intresserad för egen del. De kom till Amaranten framåt 23-tiden och M.S. körde bilen förbi huvudingången, över korsningen med Pipersgatan och stannade kanske 20 m bortom korsningen på samma sida som Amaranten. T.L. såg två av grekerna, K.G. och S.A., stå i hörnet av Pipersgatan. T.L. gick ur bilen. K.G. visade att han hade en haschkaka under jackan. Han gick med till bilen men tyckte att där var för mycket folk. C.S. gick nu ur bilen och gick in på Amaranten. M.S. satt kvar i bilen vid ratten, och även finansiären. T.L. undrade om han kunde "kolla" haschet och då vek K.G. bort ett hörn av plastomslaget på kakan och bet av en liten bit och gav T.L. som tittade på den. T.L. gick in och satte sig bredvid M.S. i framsätet. Han hade brevvågen emellan knäna. Dörren var nog stängd men rutan var nervevad. T.L. tyckte att haschet verkade egendomligt, ihåligt, och det vägde nästan inte något. Vågen gav också bara litet utslag. Han förstod att det var något skumt. Haschkakan hade K.G. räckt in genom bilfönstret. T.L. öppnade bildörren och gick ur bilen mot K.G. som stod alldeles utanför och sade "det här är bara skit, det vill vi inte ha". Då tog K.G. fram en kniv och stack i maggropen på T.L. och sade åt honom att ta fram pengarna, som han hade i bakfickan. S.A. stod kanske 100 m därifrån. T.L. tog upp sedelbunten och lämnade till K.G., som sprang uppför Pipersgatan. När K.G. kommit bara 5 m från platsen upptog T.L. förföljandet av honom. T.L. hade blivit rädd vid knivhotet och därför överlämnat pengarna. Nu följde han emellertid efter K.G. som sprang upp till en bil på krönet av Pipersgatan. Bilen försvann sedan med K.G. och S.A. i utan att T.L. hade möjlighet att notera bilnumret. Det var en vit Mercedes. När T.L. förföljde K.G. mötte han C.S. som kom ut från Amaranten. – K.G. tog upp kniven "från ryggen" och satte i maggropen på T.L.. T.L. skrek på hjälp. Det fanns inte någon utomstående person i närheten varken till hjälp eller som vittne till händelsen. "Haschkakan" låg kvar i bilen. Den kastade de sedan under vägen därifrån i "någon park". Det var inte så långt från Amaranten. De upptog förföljandet av Mercedes-bilen på gatorna i närheten men uppgav snart detta. Sedan åkte de till polisstationen och gjorde anmälan.

Efter att ha återgivit övriga tilltalades berättelser anförde TR:n: Åklagaren åberopar vidare som skriftligt bevis följande under rubriken Domskäl av grekiske medborgaren S.A. i en å TR:ns 17:e avdelning d 4 okt 1979 mot S.A. meddelad brottmålsdom: "Vid Brommaplan fick man kontakt med svenskar som ville köpa hasch. Man stämde träff vid Amaranten d 5 maj. S.A. hade på sig den falska haschen som vägde 800 g, överlämnade den till K.G. som vid T.L:s bil sålde den till T.L. för 17 000 kr."

Det antecknas, att K.G. genom lagakraftvunnen dom d 4 okt 1979 av Stockholms TR:s 17:e avdelning ådömts fängelse 8 mån för bedrägeri, bestående däri att han d 5 maj 1979 på Kungsholmsgatan vid Hotell Amaranten medelst vilseledande förmått T.L. att till K.G. överlämna 17 000 kr i kontanter, vilket vilseledande bestått i att K.G. förespeglat T.L., att denne av K.G. skulle få köpa ett parti äkta haschisch, medan det i själva verket rört sig om en falsk produkt, som T.L. förvärvat från K.G..

TR:ns bedömning. Genom T.L:s,

C.S:s, M.J:s och M.S:s

egna uppgifter är styrkt att de på sätt lagts dem till last överenskommit att inköpa och till andra överlåta omkring 800 g cannabisharts. Detta förfarande är enligt 4 § narkotikastrafflagen ägnat att medföra ansvar för stämpling till narkotikabrott, såframt icke faran för brottets fullbordande varit ringa eller handlingen fortskridit till fullbordat brott eller straffbart försök.

I målet har utretts att T.L. förvärvat s k "fultjack" i stället för cannabisharts. Denna omständighet måste anses vara allenast en tillfällighet och icke av beskaffenhet att – om man betraktar brottsplanen i sin helhet – medföra att fara för brottets fullbordan var ringa. Såvitt av utredningen framgår har det brottsliga förfarande till vilket straffbar stämpling påståtts, i vilket den avgörande omständigheten utgöres av vidareförsäljning av cannabishartset, icke fortskridit så långt att någon åtgärd eller ens närmare samråd förekommit för avsalu av cannabishartset, och vid detta förhållande kan försökspunkten ej anses uppnådd, varför TR:n – utan avseende å de framställda invändningarna – finner T.L.,

C.S., M.J. och M.S.

i nu förevarande avseende förvunna till stämpling till narkotikabrott.

TR:n fann på anförda skäl utrett att något rån inte hade förekommit vid Amaranten. Då T.L. angett K.G. till åtal för rån var åtalet mot T.L. för falsk angivelse således styrkt. Vidare fann TR:n att envar av övriga tilltalade var förvunnen till ansvar för mened på sätt som lagts honom till last men att brotten inte borde anses grova. Vad angick åtalet mot T.L. för anstiftan till mened framgick enligt TR:n såväl av övriga tilltalades uppgifter som av T.L:s egna att han i egenskap av målsägande och initiativtagare till de oriktiga uppgifterna i sådan grad påverkat de övriga tilltalade att han inte kunde undgå ansvar för anstiftan till mened.

Vidare anförde TR:n: T.L. ådömdes d 25 maj 1978 villkorlig dom för försök till stöld. De brott, om vilka T.L. i förevarande mål övertygats, är av allvarlig art och därjämte av sådant slag, att den allmänna laglydnadens krav på kännbar påföljd är starkt framträdande. På grund härav finner TR:n frihetsberövande påföljd av ej allt för kort varaktighet oundgängligen påkallad. Anledning föreligger ej att undanröja den villkorliga domen. T.L. bör således ådömas särskild påföljd av fängelse.

Domslut. TR:n dömde T.L.

jämlikt 15 kap 1 § och 23 kap 4 § BrB för anstiftan till mened, jämlikt 15 kap 6 § 1 st BrB för falsk angivelse och

jämlikt 1 och 4 §§ narkotikastrafflagen samt 23 kap 2 § 2 st BrB för stämpling till narkotikabrott till fängelse 8 mån.

T.L. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att åtalet mot honom måtte ogillas eller, i andra hand, att påföljden måtte bestämmas till villkorlig dom eller att i vart fall straffet måtte nedsättas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Holmberg och Palmerantz, adj led Heckscher, referent, samt nämndemännen Hjertton och Widlund) meddelade dom d 10 okt 1980. I domen antecknade HovR:n inledningsvis att T.L. där haft samma inställning till åtalet som framgick av TR:ns dom och att han lämnat en redogörelse för händelseförloppet som i stort sett överensstämde med vad som antecknats i TR:ns dom. Vidare noterades att T.L. i HovR:n hade uppgett bl a följande: Skälet till att T.L. och hans kamrater gav sig in i försöken att skaffa pengar och att göra affär med grekerna var att priset var lågt och att de hoppades få några hasch för egen del. De föreställde sig att grekerna eller finansiären skulle ge dem en mindre mängd som tack för hjälpen. Möjligen bidrog också momentet av spänning till att de handlade som de gjorde. Tanken på att köpa ett större parti dök inte upp förrän de hade träffat grekerna på Brommaplan. Det ingick aldrig i deras planer att själva sälja något av haschet, utan hela partiet skulle överlämnas direkt till finansiären. De bidrog inte själva med några pengar, utan hela beloppet kom från finansiären.

Vid omröstning i frågan om ansvar för stämpling till narkotikabrott anförde hovrättsråden Holmberg och Palmerantz, med vilka de båda nämndemännen förenade sig: I målet är utrett, att T.L., M.J. och C.S. kommit överens om att för eget bruk anskaffa en mindre kvantitet hasch samt att de i detta syfte på förmiddagen d 5 maj 1979 begett sig från Solna till Brommaplan. Färden dit företogs i M.S:s bil och med denne som förare. På Brommaplan kom de i förbindelse med ett par grekiska medborgare, som gav dem en mindre bit hasch som prov och samtidigt erbjöd dem att köpa en större kvantitet om ungefär 1 kg till ett pris av 22 kr/g. Efter ytterligare kontakter, som efter överenskommelse ägde rum vid hotell Amaranten och vid vilka K.G. kom in i bilden, avtalades att T.L. och hans kamrater skulle förvärva 800 g hasch av K.G.. Sedan erforderliga pengar anskaffats genom T.L:s försorg, överenskoms om ett nytt sammanträffande vid Amaranten för att genomföra affären. T.L., C.S. och M.S. och ytterligare en person, den s k finansiären, färdades också dit senare på kvällen, varvid den överenskomna köpeskillingen om 17 900 kr medfördes.

Beslutet att av K.G. förvärva 800 g hasch, varom åtminstone T.L., M.J. och C.S. varit ense, måste för dem ha framstått som en allvarligt menad affär, och de har uppenbarligen saknat anledning tro att inte affären skulle kunna genomföras på sätt som de planerat. Med hänsyn främst till den inte obetydliga kvantitet hasch köpet skulle avse och det anskaffade beloppets storlek måste det anses ställt utom allt tvivel att avsikten varit att helt eller delvis överlåta narkotikan till andra personer. Det förhållandet att K.G. redan från början avsett att söka bedra T.L. och hans kamrater genom att tillhandahålla hennapulver i stället för hasch har varit något för dem oförutsett och måste, sett i förhållande till brottsplanen i dess helhet, betraktas som en så tillfällig omständighet, att den inte kan leda till befrielse från ansvar för stämpling till narkotikabrott.

Adj led Heckscher var av skiljaktig mening och anförde: Åklagaren har lagt de tilltalade till last att de tillsammans beslutat att i överlåtelsesyfte köpa omkring 800 g hasch. Det är ostridigt att den vara K.G. tillhandahöll inte var hasch utan henna, vilket inte är narkotika.

Beträffande själva händelseförloppet är följande utrett: Tanken på att köpa ett större parti hasch uppstod inte förrän efter det att T.L. och de andra hade fått kontakt med grekerna vid Brommaplan. En bidragande orsak till att de gav sig in i affären var det förmånliga priset. Deras försök att skaffa pengar till affären kröntes inte med framgång förrän de hade meddelat K.G. att de inte kunde skaffa pengar, och denne uppmanat dem att försöka igen.

Annat är inte visat än att det var finansiären som skulle ha hand om partiet i omedelbar anslutning till att T.L. hade fått det av K.G..

Stämpling till saluhållande eller överlåtelse av narkotika är straffbelagd, däremot inte stämpling till innehav. Om faran för brottets fullbordan var ringa eller utesluten, och detta inte berott endast på tillfälliga omständigheter skall inte dömas till ansvar.

I målet är inte visat annat än att K.G. aldrig haft någon narkotika att sälja och att han aldrig avsett att sälja någon narkotika till T.L. och dennes kamrater. Det har således – objektivt sett – inte förelegat någon fara för att brottet skulle fullbordas. De tilltalades beslut att köpa 800 g hasch har inte träffats förrän efter det att de hade kommit i kontakt med grekerna, vars agerande i flera avseenden var en förutsättning utan vilken brottsplanen aldrig skulle ha tillkommit. Det är tvärtom sannolikt, att om grekerna inte hade varit så angelägna, så skulle T.L. och hans kamrater aldrig ha beslutat att skaffa narkotikan. Skälet till att grekerna var så angelägna om affären torde dessutom i sin tur ha varit att det i själva verket inte rörde sig om narkotika. Den föreliggande situationen måste skiljas från den då någon först beslutar att köpa narkotika och därefter av en händelse kommer i kontakt med en säljare som försöker sälja något annat än narkotika. I detta fall har T.L. och hans kamrater aldrig haft någon alternativ handlingsplan, varigenom de skulle ha kunnat köpa narkotika. Den narkotika som de avsåg att köpa, objektet för deras planerade brott, har aldrig existerat. Det förelåg därför – objektivt sett – en så djupgående brist i deras plan, att det inte skall anses bero endast på tillfälliga omständigheter att faran för brottets fullbordan var utesluten (jfr BrB II, 4 uppl s 570 f). Trots att affären för dem har framstått som allvarligt menad, trots att de inte hade förutsett att de skulle bli lurade, och trots att deras beslut kan te sig straffvärt är det alltså inte straffbart, och åtalet skall ogillas.

Vid omröstningar rörande övriga åtalspunkter fann hovrättsråden Holmberg och Palmerantz, med vilka nämndemannen Hjertton förenade sig, T.L. skyldig till falsk angivelse och anstiftan till mened i enlighet med vad TR:n funnit.

Adj led Heckscher, med vilken nämndemannen Widlund instämde, fann inte visat att K.G. varit oskyldig till det brott för vilket T.L. hade angett honom, varför åtalet mot T.L. för falsk angivelse skulle ogillas. Samma ledamöter fann inte utrett att T.L. hade anstiftat någon till mened. De ansåg däremot att han främjat av övriga tilltalade begångna menedsbrott genom att tillhandahålla delar av de berättelser som dessa hade lämnat inför rätten och att han därigenom hade gjort sig skyldig till mened.

I påföljdsdelen anförde hovrättsråden Holmberg och Palmerantz med instämmande av nämndemannen Hjertton: T.L. har enligt vad han själv uppgivit varit den drivande kraften när det gällt att anskaffa narkotikan och har tagit initiativet till att oriktiga uppgifter lämnats inför TR:n i målet mot K.G.. För de brott vartill T.L. sålunda gjort sig skyldig bör han på skäl som TR:n funnit dömas till särskild påföljd av fängelse. Anledning förekommer ej att nedsätta det av TR:n bestämda straffet.

Adj led Heckscher, med vilken nämndemannen Widlund förenade sig, var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde: Överröstade i ansvarsdelen, och eftersom vi vid bestämmande av påföljden för T.L. skall utgå från att han skall dömas enligt åtalet, fastställer vi TR:ns påföljdsbestämning.

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

T.L. sökte revision och yrkade, i första hand att han måtte frikännas från ansvar och i andra hand att den honom ådömda påföljden måtte lindras.

Riksåklagaren bestred ändringsyrkandena.

Riksåklagaren anförde bl a: Den närmare innebörden av farerekvisitet vid stämplingsbrott belyses av uttalanden i förarbetena till bestämmelserna om stämpling. Det har där framhållits bl a (NJA II 1948 s 197, 202 och 204 samt Beckman m fl, Kommentar till BrB II, 4 uppl s 579) att straffbarheten vid stämpling begränsas genom en regel om straffrihet där det återstår alltför mycket till brottets fullbordan för att handlingen skall anses straffvärd, närmast där brottets fullbordan är så avlägsen i tiden eller kräver sådana ytterligare åtgärder att det föreligger ringa fara för att brottet skall komma till stånd. Det har också sagts att otjänliga förberedelser, liksom otjänliga försök, går fria från straff (NJA II 1948 s 197). I kommentaren har påpekats att det aktuella stadgandet i 23 kap 2 § korresponderar med fareregeln vid försök. Det har i samband med denna regel framhållits (NJA II 1942 s 260 f samt Beckman m fl, aa s 569) att tanken varit att sådana försök bör bestraffas som är värda att tagas på allvar, men inte andra, och att farerekvisitet har utformats med utgångspunkt därifrån.

För T.L. och hans kamrater har, såsom majoriteten i HovR:n fastslagit, beslutet att av K.G. förvärva det stora partiet framstått som en allvarligt menad affär. Den var, när beslutet fattades, konkret utformad och helt nära förestående. Den omständigheten att K.G. redan från början ämnade lura T.L. och hans kamrater eller det förhållandet att det aktuella partiet till äventyrs inte fanns synes – med utgångspunkt från de återgivna uttalandena i förarbetena – inte böra tillmätas betydelse. Av det nyss sagda framgår att faran för brottets fullbordan inte kan anses ha varit ringa i den mening som avses i 23 kap 2 § 3 st BrB. T.L. är därför även enligt min mening förfallen till ansvar för stämpling till narkotikabrott.

Jag vill vidare nämna att erfarenhetsmässigt köpare av narkotika tämligen ofta blir bedragna av säljare. Det är vanligt att den vara som utbjudes visar sig vara av väsentligt lägre kvalitet än vad av köparen utlovades och det är icke sällsynt att, såsom i T.L:s fall, det överlåtna visar sig vara något helt annat än narkotiskt medel. Köpare har regelmässigt dessa risker klara för sig, men de har av naturliga skäl små möjligheter att skydda sig mot dem. Om man på det aktuella fallet vill tillämpa det vid försöksbrott stadgade farerekvisitet kommer man enligt min mening, mot bakgrund av det sagda, till slutsatsen att faran för narkotikabrottets fullbordan uteslöts av den omständigheten att K.G. lyckades lura T.L. till affären. Från T.L:s synpunkt sett var denna omständighet tillfällig.

HD meddelade T.L. prövningstillstånd såvitt gällde dels frågan om ansvar för den i åtalet såsom stämpling till narkotikabrott betecknade gärningen, dels T.L. ådömd påföljd; beträffande målet i övrigt fann HD däremot ej skäl att meddela sådant tillstånd.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hult, Erik Nyman, Knutsson och Vängby) beslöt följande dom:

Domskäl. Åtalet mot T.L. har i TR:n och HovR:n såvitt nu är i fråga avsett att T.L. d 5 maj 1979 i samråd med ett par kamrater beslutat att i överlåtelsesyfte köpa omkring 800 g cannabisharts. I HD har riksåklagaren emellertid som tillägg till gärningsbeskrivningen i andra hand gjort gällande att T.L. vid samma tillfälle, med uppsåt att främja den s k finansiärens tilltänkta överlåtelse av narkotika, av denne mottagit 17 900 kr som förlag och därigenom gjort sig skyldig till förberedelse till narkotikabrott.

T.L. har invänt att någon fara för det planerade narkotikabrottets fullbordan aldrig förelåg, eftersom K.G. redan från början avsåg att försöka bedra T.L. och hans kamrater genom att tillhandahålla hennapulver i stället för hasch, och att T.L. därför inte skall dömas till ansvar.

Riksåklagaren har förklarat sig godta att K.G:s uppsåt från början var att bedra T.L. och hans kamrater men har gjort gällande att det vid stämplingen ändock förelåg fara för att det planerade narkotikabrottet skulle fullbordas och att denna fara inte kan betraktas som ringa i den mening som avses i 23 kap 2 § 3 st BrB.

T.L. har inför HD hörts om händelseförloppet vid de åtalade gärningarna och har därvid lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar, dock med bl a följande förtydliganden och tillägg. Det var en lördag, T.L. och hans kamrater träffades i Bergshamra och pratade om vad de skulle göra för att fördriva tiden. Han själv, C.S. och M.J. var alla haschrökare, och de beslöt att fara till Brommaplan för att skaffa lite hasch för eget bruk. K.G. gav dem där ett smakprov gratis och föreslog att de skulle försöka få fram pengar så att de kunde köpa ett större parti. Initiativet kom alltså från K.G., och det var hela tiden fråga om ett parti på omkring 800 g. Det pris som K.G. begärde, 22 kr/g, var omkring 10 kr/g lägre än vad som var vanligt vid den tiden. T.L., C.S. och M.J. kom överens om att försöka genomföra affären. Det var inte T.L. utan C.S. som var den drivande kraften vid överenskommelsen. När det sedan gällde att skaffa fram pengar till affären, var det också C.S. som var den ledande. T.L. ringde upp en kompis som han trodde skulle kunna satsa pengar, men det ledde inte till något. Och själv satsade T.L. ingenting. Det var alltså C.S. som genom finansiären lyckades få fram det erforderliga beloppet, 17 900 kr. Hur många som stod bakom finansiären, vet T.L. inte, men det var flera personer bl a den man som stannade kvar i Bergshamra med M.J. som gisslan. Finansiären var den som satsade mest pengar; han följde med i bilen till Amaranten och hade hand om pengarna ända till dess affären skulle göras upp. När T.L. gick ur bilen, hade han emellertid fått pengarna överlämnade till sig och bar dem på sig, i en ficka. Meningen var att haschpartiet skulle överlämnas till finansiären, så snart affären hade genomförts. T.L. trodde att han själv sedan skulle få en bit hasch, inte alls mycket, som tack för sitt besvär. Han var övertygad om att finansiären inte skulle sälja partiet vidare utan använda det för eget behov tillsammans med de andra som hade satsat pengar på affären.

T.L. har även i HD hållit fast vid att han blev rånad på pengarna, sedan han upptäckt att det inte var hasch som K.G. hade överlämnat.

Utredningen ger vid handen att T.L. i samråd med sina kamrater C.S. och M.J. beslutat att för 17 900 kr köpa omkring  800 g hasch av K.G. eller genom dennes förmedling och att avsikten därvid var att det köpta skulle helt eller delvis överlåtas till annan. Det är för övrigt också klarlagt att T.L. för att affären skulle kunna genomföras mottog 17 900 kr i förlag av den som finansiär betecknade personen. För att T.L. skall kunna dömas till ansvar för stämpling eller, i andra hand, förberedelse till narkotikabrott förutsättes emellertid, att faran för brottets fullbordan ej var ringa.

Allmänna bestämmelser om straff för förberedelse och stämpling infördes som en nyhet vid 1948 års strafflagsrevision. Bestämmelserna var i allt väsentligt lika dem som nu återfinns i 23 kap 2 § BrB, frånsett att stämpling enligt 1948 års lagtext räknades som en form av förberedelse. Den grundläggande motiveringen för de nya bestämmelserna angavs i förarbetena till 1948 års reform (se NJA II 1948 s 191 ff, särskilt s 194 och 199) vara, att en viss utvidgning av straffbarheten på förberedelsestadiet var behövlig för att samhället skulle få möjlighet att ingripa mot mera svårartad brottslighet på ett tillräckligt tidigt stadium. Fastän kriminaliseringen av förberedelsehandlingar föranleddes av den risk dessa handlingar innebar för tillkomsten av andra till sin typ samhällsfarliga brott, ansågs förberedelsehandlingarna inte, såsom försök, böra i lagen beskrivas blott som förstadier till dessa andra brott utan anges genom självständiga handlingsbeskrivningar. Det underströks att förberedelse i olikhet mot försök framstod som ett självständigt brott, jämförligt med andra handlingar som straffbelagts på grund av sin farlighet oavsett huruvida något men uppkommit i det särskilda fallet. Emellertid ansågs det motiverat att begränsa ansvaret för förberedelse genom ett stadgande att straff inte skulle ådömas om faran för brott var ringa. Därvid angavs att otjänliga förberedelser skulle gå fria från straff liksom otjänliga försök och att detsamma skulle gälla förberedelse i sådana fall där brottets fullbordan var så avlägsen i tiden och krävde sådana ytterligare åtgärder att det förelåg ringa fara för att brottet skulle komma till stånd.

Vad som enligt det anförda sades om förberedelse gällde enligt systematiken i 1948 års lagstiftning också beträffande stämpling.

Även nu gällande straffbestämmelser om förberedelse och stämpling är konstruerade på samma sätt som bestämmelserna om fullbordade brott, dvs med självständig brottsbeskrivning. Bedömningen av om en förberedelse- eller stämplingsgärning är förenad med fara för fullbordan av det brott till vilket gärningen utgör ett förstadium skall uppenbarligen ske med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då förberedelse- eller stämplingsgärningen begicks. Gav förhållandena då stöd för omdömet att sådan sannolikhet förelåg som innebar en icke ringa fara för fullbordan, är farerekvisitet uppfyllt. Och om fara då förelåg, upphävs inte detta genom senare inträffande händelser som medför att brottet inte kommer till fullbordan (jfr Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s 40 ff).

Det bör emellertid i detta sammanhang understrykas, att ehuru som nämnts otjänliga förberedelser i förarbetena sades skola gå fria från straff liksom otjänliga försök, bestämmelserna i detta hänseende utformats olika i fråga om försök resp förberedelse. Medan straff inträder vid försök så snart fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten, saknas i fråga om förberedelse sistnämnda begränsning av det straffria området. Tvärtom är t o m vissa fall när fara förelegat för brottets fullbordan straffria, nämligen när faran varit ringa. Även om denna distinktion inte blivit närmare belyst i förarbetena, måste den dock beaktas i rättstillämpningen.

Det måste antas att personer som i samråd beslutar att anskaffa och överlåta narkotika i allmänhet är beredda att undersöka olika möjligheter att anskaffa narkotikan och att därför, om det inte är fråga om helt orealistiska planer, en fara för brottets fullbordan som inte är ringa föreligger i och med beslutet. I enlighet med det förut anförda bortfaller inte det ansvar för stämplingen som de i så fall ådragit sig, även om de senare under sina ansträngningar att skaffa narkotikan råkar ut för någon som lurar dem att köpa ett ämne som inte är narkotika.

I förevarande fall är emellertid omständigheterna, såvitt visats, mycket särpräglade. Redan i samband med beslutet om att anskaffa och överlåta narkotika var T.L. och hans kamrater inriktade på att förvärva narkotikan av K.G.. Det finns ingenting i utredningen som tyder på, och det har i vart fall inte påståtts av riksåklagaren, vare sig att T.L. och hans kamrater skulle vid den aktuella tidpunkten ha haft möjlighet att förvärva en så avsevärd kvantitet narkotika från annat håll eller att K.G. vid någon tidpunkt övervägt eller ens haft möjlighet att sälja äkta narkotika i sådan mängd till T.L. och hans kamrater.

Redan i samband med att T.L. och hans kamrater fattade beslutet om att de skulle anskaffa och överlåta narkotika har alltså – även om K.G:s bedrägeri från deras utgångspunkter må ha framstått som något tillfälligt – faran för att de till brottets fullbordande skulle kunna anskaffa narkotika varit utesluten eller i vart fall ringa. På grund härav skall T.L. ej dömas till ansvar för stämpling. Motsvarande gäller riksåklagarens andrahandspåstående om ansvar för förberedelse till narkotikabrott.

I enlighet med HovR:ns bedömning skall T.L. fällas till ansvar för falsk angivelse och anstiftan av mened.

Som TR:n angett har T.L. d 25 maj 1978 ådömts villkorlig dom för försök till stöld. Och i HD har upplysts att Solna TR genom dom d 6 juli 1981, som vunnit laga kraft, funnit T.L. skyldig till stöld, häleri och försök till stöld och för dessa brott dömt honom till skyddstillsyn jämte 75 dagsböter å 15 kr. Anledning förekommer emellertid ej till annat än att med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB döma T.L. särskilt till påföljd för falsk angivelse och anstiftan av mened. Med hänsyn till brottens art och omständigheterna i övrigt bör, ehuru ansvaret för stämpling till narkotikabrott bortfaller, påföljden för T.L. bestämmas till fängelse. Straffet bör emellertid nedsättas.

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns dom att åtalet för stämpling, alternativt förberedelse till narkotikabrott ogillas

och T.L. enligt 15 kap 1 § och 6 § 1 st och 23 kap 4 § samt 34 kap 1 § 1 st 2 BrB döms för falsk angivelse och anstiftan av mened till fängelse 3 mån.

Referenten, JustR Ulveson, var skiljaktig och anförde: Åtalet mot Tony – - – se HD:s dom – - – brotten s 40 ff).

Om T.L. och hans kamrater i samråd hade beslutat att i återförsäljningssyfte köpa hasch till billigt pris för ett av dem anskaffat belopp och de därefter händelsevis kommit i kontakt med K.G., som bedragit dem på sätt som skedde, skulle tvekan inte ha rått om att det vid stämplings- resp förberedelsegärningen förelåg beaktansvärd fara för narkotikabrottets fullbordan. Och detta skulle ha gällt, även om K.G:s uppsåt hela tiden varit att hedra eventuella kunder. Skall då den omständigheten att det redan vid stämplingsgärningen ingick i T.L:s och hans kamraters brottsplan att göra inköpet från K.G. föranleda till en annan bedömning av faran? Starka skäl talar enligt min mening för att den frågan bör besvaras nekande. Sett från T.L:s och hans kamraters egen utgångspunkt förhöll det sig tydligen så att goda förutsättningar – stor sannolikhet – fanns för att affären skulle gå i lås; och normalt brukar väl brottsplanen lyckas i liknande fall. Huvudsaken för T.L. och hans kamrater var emellertid inte att göra en affär med K.G. beträffande ett speciellt haschparti som K.G. antogs ha utan att komma över hasch till billigt pris. Om T.L. i tid hade upptäckt K.G:s bedrägliga uppsåt och behållit pengarna, skulle han och hans kamrater otvivelaktigt ha varit beredda att i stället göra affär med någon annan leverantör, förutsatt att denne sålde äkta vara och att priset var tillräckligt förmånligt.

Med hänsyn till vad som nu anförts finner jag att det vid stämplingsgärningen förelåg fara för att den skulle leda till ett fullbordat narkotikabrott och att denna fara inte bör betraktas som ringa.

Åklagarens förstahandsyrkande om ansvar å T.L. för stämpling till narkotikabrott skall alltså bifallas.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.