Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 1169 (NJA 1981:159)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 1169 (NJA 1981:159)
Målnummer
B109-81
Domsnummer
DB53-81
Avgörandedatum
1981-12-04
Rubrik
Fråga om tillämpning av bestämmelsen i 5 § 1 st andra ledet trafikbrottslagen (1951:649). TR dömde tilltalad för två brott avseende skilda gärningar till gemensam påföljd. Den tilltalade fullföljde talan med yrkande endast att bli frikänd från åtalet för det ena brottet. Det har ansetts att genom TR:ns dom blivit slutligt avgjort att den tilltalade gjort sig skyldig till det andra brottet.
Lagrum
5 § 1 st. andra ledet trafikbrottslagen (1951:649)

Allmän åklagare yrkade vid Södertälje TR ansvar å reparatören K.K., född 1950, enligt följande:

1) Vårdslöshet i trafik. K.K. har d 27 mars 1980 vid förande av lastbil söderut på Verkstadsvägen i Södertälje brustit i omsorg och varsamhet genom att svänga till vänster in på ett bensinstationsområde utan att dessförinnan lämna företräde åt personbilen (REGISTRERINGSNUMMER BIL, UTESLUTET HÄR) vars förare färdats Verkstadsvägen norrut. Genom K.K:s manöver tvingades föraren av personbilen (REGISTRERINGSNUMMER BIL, UTESLUTET HÄR) att bromsa sitt fordon med påföljd att fordonet fått sladd, åkt över på motsatta körbanan samt sammanstött med personbilen (REGISTRERINGSNUMMER BIL, UTESLUTET HÄR) vars förare färdats Verkstadsvägen söderut.

2) Obehörigt avvikande från trafikolycksplats. Sedan K.K. haft del i uppkomsten av ovannämnda trafikolycka har han avlägsnat sig från olycksplatsen utan att medverka till åtgärd vartill olyckan skäligen bort föranleda såsom att uppge namn och hemvist eller lämna upplysningar om saken.

Personbilen (REGISTRERINGSNUMMER BIL, UTESLUTET HÄR) fördes av I.L. och personbilen (REGISTRERINGSNUMMER BIL, UTESLUTET HÄR) av K.H..

TR:n (ordf tingsfiskalen Widström) anförde i dom d 4 sept 1980:

Domskäl. Förhör har hållits med förutom K.K. även I.L. och K.H..

Utredningen visar att K.K. vid vänstersvängen brustit i omsorg och varsamhet på det sätt åklagaren påstått. K.K:s oaktsamhet kan inte bedömas som ringa. Åtalet för vårdslöshet i trafik skall således bifallas.

I.L. har berättat att hon efter olyckan talade med K.K. och att hon då frågade K.K. varför denne svängde in framför hennes bil.

K.K. har omtalat att han efter olyckan hjälpte I.L. till en närbelägen bilverkstad, att han där såg till att hennes skador blev omsedda, att han var på platsen till dess ambulansen fört I.L. till sjukhus, att han inte visste om att han förorsakat olyckan, att han inte tänkte på att uppge sitt namn samt att personalen på verkstaden kände honom till utseendet liksom var han arbetade.

K.K. måste ha förstått att han haft del i uppkomsten av olyckan. K.K. har efter olyckan sett till att I.L. skador blev omsedda och han har i detta avseende medverkat till de åtgärder olyckan föranlett. Det har emellertid även ålegat K.K. att innan han begav sig från platsen uppge sitt namn och hemvist. Han har brustit i denna skyldighet och kan därför, oavsett att han inte ämnat undandra sig ansvar, gjort sig skyldig till avvikande från trafikolycksplats.

K.K. skall ådömas ett bötesstraff

Domslut. TR:n dömde K.K. jämlikt 1 § 1 st och 5 § trafikbrottslagen (1951:649) för vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats till 30 dagsböter å 30 kr.

K.K. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune samt hovrättsråden Åkerman och Krön, referent) anförde i dom d 23 dec 1980:

Domskäl. Såsom TR:n funnit har K.K. gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik.

Beträffande åtalet i övrigt är utrett att K.K. haft del i uppkomsten av trafikolyckan och att han med hänsyn till omständigheterna, särskilt hans samtal med I.L., måste ha insett detta.

HovR:n är ense med TR:n att K.K., med avseende på sina skyldigheter efter trafikolyckan, inte kan läggas annat till last än att ha avlägsnat sig från olycksplatsen utan att på något sätt ge sig till känna genom att uppge namn och hemvist.

Fråga uppkommer då om K.K. haft uppsåt att undandraga sig att lämna sådan upplysning.

Visserligen talar flera omständigheter till K.K:s förmån när det gäller den straffrättsliga bedömningen av vad han uppsåtligen kan läggas till last. Sålunda stannade han till en början kvar på olycksplatsen och undandrog sig inte där att uppge sin identitet; detta med insikt om att han var igenkänd av personer som fått kännedom om vad som inträffat. Vidare lämnade han, såvitt framgår av handlingarna, i omedelbar närhet av olycksplatsen kvar den bil han fört. Allt detta är ägnat att i efterhand identifiera K.K. och talar i samma mån mot att han verkligen avsåg att undandraga sig att bli identifierad.

Emellertid torde lagbudet i fråga rymma ett mindre långtgående krav på uppsåt än avsikt att till slut undgå ansvar. Det bör uppfattas så att själva vetskapen om att man, med eller utan skuld, haft del i uppkomsten av trafikolycka konstituerar skyldighet att med rimliga medel göra sig känd innan man avlägsnar sig.

HovR:n finner att K.K. gjort sig skyldig även till obehörigt avvikande från trafikolycksplats; för detta och för vårdslöshet i trafik bör han dömas till det straff TR:n bestämt. TR:ns dom skall alltså stå fast.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Nämndemännen Harsbo och Hols var skiljaktiga i fråga om bedömningen av åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats och anförde: K.K. har genom att ta hand om I.L. och genom att tillkalla ambulans vidtagit de åtgärder olyckan bort föranleda. Vad därefter gäller frågan huruvida K.K. har gjort sig skyldig till brott genom att lämna platsen utan att uppge namn och hemvist antecknar vi följande. K.K. var enligt egen uppgift – vilken icke motsagts av åklagaren – väl känd av personalen på den verkstad dit han efter olyckan förde I.L. och varifrån han tillkallade ambulans. Detta förhållande i förening med att K.K., vilket framgår av handlingarna i målet, kvarlämnade sin bil utgör omständigheter som – oberoende av att han ej positivt givit sig till känna med namn och hemvist för I.L. eller annan – enligt vår mening med tillräcklig styrka talar för att K.K. icke uppsåtligen avlägsnat sig från platsen för att därigenom undgå att bli identifierad. K.K. skall därför frikännas från ansvar för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

Överröstade härutinnan är vi i övrigt ense med majoriteten.

K.K. sökte revision och yrkade ogillande av åtalet för brott mot 5 § trafikbrottslagen.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Brundin, Welamson, Hessler, Sven Nyman och Rydin, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I 5 § 1 st trafikbrottslagen föreskrivs straffansvar i två skilda hänseenden för vägtrafikant, som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av trafikolycka. Enligt bestämmelsens första led inträder sådant ansvar, om vederbörande genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda. I andra ledet stadgas straff för det fallet att han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen.

I HD har riksåklagaren, med åberopande av enbart andra ledet i den angivna lagbestämmelsen, lagt K.K. till last att han i samband med olyckan uppsåtligen undandragit sig att uppge namn och hemvist och att lämna upplysningar om händelsen.

En åtgärd, vartill olyckan skäligen bör föranleda, har i tillämpningen av första ledet i vissa fall ansetts vara just att lämna upplysning om namn och hemvist (se NJA 1973 s 161 och 1974 s 115, jfr även 1980 s 681). I fråga om den närmare innebörden av den uppgiftsskyldighet som avses i det nu aktuella andra ledet ger förarbetena till lagen inte någon vägledning. Ett stadgande i äldre trafiklagstiftning – 7 § 1 mom 3 st i 1923 års vägtrafikstadga – upptog en reglering med liknande uppbyggnad och innehåll som 5 § 1 st trafikbrottslagen. Av motiven till den äldre bestämmelsen framgår att vad som däri motsvarade det nu gällande andra ledet avsåg en uppgiftsskyldighet, som tog sikte endast på fall då "påfordran" att lämna upplysning hade gjorts (SOU 1922:39 s 198). I den juridiska litteraturen har också den meningen kommit till uttryck att bestämmelsen i 5 § trafikbrottslagen I förevarande del omfattar enbart fall då förfrågan ägt rum (se Dahlin i SvJT 1960 s 624 f, Ekström i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1975 s 44 och Hoflund i SvJT 1977 s 336 ff; jfr även sistnämnde förf, Trafikbrottslagen, 1981, s 122 ff). Ett uttalande av denna innebörd har därjämte gjorts av den nordiska vägtrafikkommittén (Nordisk udredningsserie 1966:2 s 33 och 91; jfr Hoflund, Trafikbrottslagen s 115 och 128). Visst stöd för en sådan tolkning av bestämmelsen i trafikbrottslagen ger 14 § 1 st vägtrafikkungörelsen (1972:603), enligt vilket vägtrafikant skall på anfordran uppge namn och hemvist samt lämna upplysningar om händelsen.

Ordalydelsen i 5 § 1 st andra ledet trafikbrottslagen anger inte att anfordran skall ha gjorts. Bestämmelsen måste anses grundad på det uppenbara förhållandet att främst den som lider skada vid en trafikolycka, bl a med hänsyn till ersättningsfrågan, i regel har behov av att få reda på vem eller vilka personer som haft del i olyckan. Regleringen får därför anses innebära att den som haft del i en trafikolycka har en principiell skyldighet att om sin identitet upplysa den skadelidande eller annan som haft del i uppkomsten av olyckan, när han i anslutning till olyckan sammanträffar med eller på annat sätt kommer i kontakt med sådan person. Tillämpningen av bestämmelsen är alltså inte begränsad till fall då vederbörande blivit tillfrågad (jfr Strahl i SvJT 1976 s 33 f). Upplysningsplikten får emellertid – för det fall då ingen förfrågan gjorts – anses inträda endast då det med hänsyn till omständigheterna föreligger behov av att berörda upplysning lämnas.

Av utredningen i målet framgår att vid sammanstötningen på Verkstadsvägen mellan personbilarna (REGISTRERINGSNUMMER BIL, UTESLUTET HÄR), förd norrut av I.L., och (REGISTRERINGSNUMMER BIL, UTESLUTET HÄR), förd söderut av K.H., båda förarna skadades varjämte betydande skador uppkom på bilarna.

K.K. har inför HD berättat: När han hade svängt in lastbilen på det område där bilverkstaden med bensinstationen var belägen, hörde han en smäll från vägen. Han gick då fram mot olycksplatsen. Innan han hann dit mötte han I.L.. Hon var upprörd och förebrådde honom för hans körsätt. K.K. begrep först inte vad hon menade. Han såg att hon var skadad och hjälpte henne till verkstaden. Där tillkallades ambulans. K.K. och I.L. satt sedan tillsammans och väntade på den. Under tiden hämtade han papper, med vilket han torkade bort blod från hennes panna. Hon var orolig för sina skador. Efter en kvart-en halvtimme kom ambulansen. K.K. hjälpte henne då ut från verkstaden, varefter ambulanspersonalen tog hand om henne. I.L. frågade honom inte om hans namn eller adress och han kom inte själv att tänka på att han behövde upplysa henne härom. Han var nämligen väl känd av personalen på verkstaden. Sedan ambulansen kört, lämnade K.K. in lastbilen för service på verkstaden. Eftersom han ansåg att han hade gjort vad som ankom på honom med anledning av olyckan, begav han sig därefter från platsen. Att polis hade tillkallats visste han inte då. K.H. var under hela tiden kvar vid sin bil ute på vägen. Hon blev omhändertagen av andra bilister. K.K. bedömde det därför inte som nödvändigt för honom att bege sig fram till K.H.. Även hon hämtades av ambulans. Senare samma dag återvände K.K. till verkstaden för att hämta lastbilen. Han förhörde sig då om hur det hela hade avlöpt tidigare på dagen.

Såsom domstolarna funnit måste K.K. ha insett att han haft del i uppkomsten av trafikolyckan. Med hänsyn till olyckans art hade K.H. och I.L. behov av att få kännedom om K.K:s identitet. K.K. var emellertid väl känd för personalen på bilverkstaden och han lämnade in sin bil där. Uppgifter om hans identitet måste därmed anses ha varit på sådant sätt tillgängliga att K.K. inte kan anses ha behövt särskilt upplysa K.H. eller I.L. om namn och hemvist. K.K. har därför inte gjort sig skyldig till sådan överträdelse av 5 § trafikbrottslagen som i målet lagts honom till last.

I högre rätt har K.K. yrkat endast frikännande från åtalet för brott mot 5 § trafikbrottslagen. Genom TR:ns dom har därför slutligt avgjorts att K.K. gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik.

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att HD, med ogillande av åtalet för brott mot 5 § trafikbrottslagen (1951:649), dömer K.K. enligt 1 § 1 st nämnda lag för vårdslöshet i trafik till 20 dagsböter om 30 kr.

Litteratur beträffande den i referatets rubrik nämnda andra frågan: Welamson, Rättegång VI, 2 uppl, s 69 ff.