Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 395 (NJA 1981:28)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 395 (NJA 1981:28)
Målnummer
Ö1586-80
Domsnummer
SÖ644-81
Avgörandedatum
1981-03-10
Rubrik
A sökte B i konkurs. Till styrkande av sin fordran åberopade A dels en lagakraftvunnen mellandom genom vilken vissa rättsförhållanden mellan parterna fastställts, dels en på mellandomen grundad, ej lagakraftvunnen dom genom vilken B förpliktats att utge betalning till A. Frågan om och i vilken mån A hade en fordran mot B har, vid bedömningen av insolvensfrågan, prövats självständigt i konkursmålet på grundval av det däri åberopade materialet.
Lagrum
185 § 1 st. 2 konkurslagen (1921:225)
Rättsfall
NJA 1956 s. 417

(Jfr 1956 s 417)

S.S. Aktiebolag bedriver mekanisk verkstadsrörelse i Norrköping. Dess styrelse utgörs av ingenjören X.X.. Enligt skriftligt hyresavtal d 1 april 1971 med ingenjören U.S. förhyrde bolaget på 10 år lokaler av U.S. på denne tillhöriga fastigheten (Fastighetsadress, uteslutet här) i Norrköpings kommun, benämnd (Fastighetsnamn, uteslutet här) gård. Fastigheten förvärvades sedermera av fil doktor B.K. med tillträde d 1 juni 1974. Bolaget sade d 10 juni 1975 upp hyresavtalet hos B.K. till omedelbart upphörande.

I en samtidigt upprättad stämningsansökan till Linköpings TR i egenskap av fastighetsdomstol yrkade bolaget – under påstående att B.K. genom olika åtgärder hindrat bolaget att utöva sin hyresrätt och därför brutit mot hyresavtalet, vilket medfört rätt för bolaget att uppsäga hyresavtalet till omedelbart upphörande – fastställelse av att bolaget haft denna uppsägningsrätt ävensom domstolens förklaring att bolaget var berättigat till viss nedsättning i hyran under ett år. Bolaget yrkade därjämte förpliktande för B.K. att till bolaget utge skadestånd. B.K. bestred käromålet. Genom mellandom d 10 dec 1976 fastställde TR:n, att bolaget haft rätt att gentemot B.K. uppsäga hyresavtalet till upphörande samt att bolaget ägde rätt till ersättning för skada i följd av att hyresavtalet upphört på grund av den verkställda uppsägningen och var berättigat till skälig nedsättning i hyran för tid under vilken hyresavtalet varit gällande mellan B.K. och bolaget. I domslutet utsade TR:n vidare, att med prövning av i målet yrkad ersättning för rättegångskostnader – utöver sådana som skulle utgå enligt rättshjälpslagen – skulle anstå till dess målet slutligt avgjordes. Göta HovR fastställde genom dom d 19 dec 1978 TR:ns dom samt förpliktade B.K. att ersätta bolagets rättegångskostnader i HovR:n med drygt 27 000 kr. Genom beslut d 18 maj 1979 fann HD ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

Sedan Linköpings TR upptagit målet till fortsatt handläggning, bestämde bolaget slutligt sin talan till att avse förpliktande för B.K. att till bolaget utge 1 250 kr i hyresnedsättning och 470 910 kr i skadestånd jämte ränta. B.K. medgav att som nedsättning av hyran betala 300 kr jämte ränta men bestred i övrigt bolagets yrkanden. I dom d 21 april 1980 förpliktade TR:n B.K. att till bolaget utge 359 025 kr, motsvarande hela den begärda hyresnedsättningen plus 357 775 kr i skadestånd, jämte ränta. I domen utsades vidare att av TR:n d 13 juni 1979 meddelat beslut om kvarstad – å så mycket av B.K:s lösa egendom som svarade mot 108 000 kr – skulle bestå. Slutligen förpliktades B.K. att ersätta bolaget dess rättegångskostnader med 119 358 kr 50 öre, varav 53 000 kr utgjorde ombudsarvode, jämte ränta. I domskälen anförde TR:n i fråga om rättegångskostnader, att utgången i målet icke föranledde till annat än att bolaget borde erhålla full ersättning för samtliga kostnader å målet, i den mån de varit skäligen påkallade för tillvaratagande av bolagets rätt, samt att TR:n god tog bolagets anspråk på ersättning för ombudskostnader. TR:n fann bolaget i övrigt vara skäligen gottgjort med 60 000 kr i ett för allt för X.X:s tidsspillan samt för utredningskostnader. Domen överklagades av B.K. och är föremål för prövning av Göta HovR.

Bolaget yrkade efter ansökan, som inkom till konkursdomaren vid Norrköpings TR d 29 maj 1980, att B.K. måtte försättas i konkurs. Till stöd för ansökningen anförde bolaget: Genom att bolaget står som helt vinnande part i de frågor som avgjordes genom den lagakraftvunna mellandomen har bolaget slutgiltigt blivit berättigat till full ersättning för sina rättegångskostnader i denna del av målet. Bolaget yrkade vid huvudförhandlingen före mellandomen ersättning för rättegångskostnader i TR:n med bl a 24 000 kr för X.X:s eget utredningsarbete (400 timmar à 60 kr), 2 000 kr för kopiering, 1 250 kr i vittnesersättningar samt 18 000 kr i ombudsarvode, eller sålunda tillhopa 45 250 kr. Bolaget påstår att denna kostnadsersättning, som sedan inräknades i den i domen d 21 april 1980 bestämda kostnadsersättningen till bolaget, är en "klar fordran" för bolaget hos B.K. väl att jämställa med en genom lagakraftvunnen dom fastställd betalningsskyldighet för denne. Därtill kommer bolagets icke lagakraftvunna fordran på kapitalbelopp och ränta samt övriga kostnader enligt domen d 21 april 1980. B.K. kan endast till en mindre del betala ovannämnda skulder. Vid verkställighet av det ovannämnda kvarstadsbeslutet har hos B.K. anträffats egendom till ett värde av drygt 8 000 kr som tagits i beslag. Det gäller ett antal får samt en del jaktvapen. Övrig egendom tillhör hans hustru på grund av äktenskapsförord, upprättat och inregistrerat under år 1959. B.K. har i anslutning till mellandomen överlåtit fastigheten (Fastighetsnamn, uteslutet här) gård till hustrun och denna har sedan under våren 1980 vidareförsålt fastigheten till annan person. Vid utmätningsförsök på grund av domen d 21 april 1980 i B.K:s och hustruns bostad på (Fastighetsnamn, uteslutet här) gård d 29 maj och hos B.K. i hans nuvarande bostad d 26 aug har ej påträffats någon B.K. tillhörig egendom utöver den tidigare beslagtagna. B.K. var vid det senaste domstillfället tjänstledig med B-avdrag för forskning från en befattning som lektor i Finspång. För denna tjänst uppgick månadslönen till 8 917 kr under år 1979 och till 9 100 kr under år 1980. Därtill uppbar han livränta med 16 000 kr om året. Enligt de uppgifter som han vid tillfället lämnade inför rätten i sitt rättshjälpsärende var han personligen betalningsskyldig för lån å (Fastighetsnamn, uteslutet här) gård med 613 000 kr – denna betalningsskyldighet torde han dock ha befriats från vid den senaste överlåtelsen av gården – samt hade därutöver skulder med 28 000 kr (banklån för flygplansköp), 25 000 kr (kreditkort), 10 000 kr (checkräkningskredit) och 30 000 kr (banklån), sammanlagt 93 000 kr. Han har hela tiden i konkursärendet hållit sig undan och därför varit mycket svår att delge. Nu angivna förhållanden visar enligt bolagets mening att B.K. är på obestånd och utgör därför konkursgrund.

B.K. bestred konkursansökningen och anförde: Bolaget har ej klar fordran mot honom och han är ej på obestånd. Utgången av mellandomen behöver ej medföra att han vid det slutliga avgörandet blir skyldig att betala skadestånd till bolaget eller få vidkännas mer än medgiven hyresnedsättning. B.K. gör i hyresmålet gällande att bolagets brytande av avtalet och avflyttning från fastigheten orsakats av att bolaget expanderade och behövde större lokaler, ej av B.K:s åtgärder, vilket medför att bolaget ej lidit någon skada genom flyttningen och att bolaget tillkommande rätt till skadestånd enligt mellandomen skall jämkas till 0. I domen d 21 april 1980 har ej gjorts någon uppdelning av den utdömda ersättningen för rättegångskostnader som gör att man kan hänföra del av dessa till det ena eller det andra avsnittet av målet och B.K. bestrider att han förrän målet rättskraftigt avgjorts är betalningsskyldig för någon del av dessa kostnader. Oaktat bolaget på grund av domen d 21 april 1980 jämlikt 11 § konkurslagen är behörig konkursansökande kan bolaget ej åberopa domen och vad som förekommit vid verkställighet av kvarstadsbeslut och utmätningsförsök som konkursgrund. B.K. har ej ådragit sig några betalningsanmärkningar. Det finns ej anledning räkna med annat än att han, som hittills infriat alla skulder som förfallit till betalning, kommer att betala vad han i blivande lagakraftägande dom kan bli ålagd gentemot bolaget. Han hänvisar härvidlag till att han så snart hovrättsdomen vunnit laga kraft betalade de däri utdömda rättegångskostnaderna. B.K. vill ej bestrida riktigheten av uppgifterna om hans ekonomiska förhållanden sådana dessa var vid tiden för TR:ns dom. En del av skulderna är dock i lag lägre än då. Han har numera lämnat lektoratet i Finspång och uppehåller en deltidstjänst jämsides med att han bedriver forskning.

TR:n (rådmannen Olsson) anförde i beslut d 5 sept 1980:

Skäl. Genom den lagakraftvunna mellandomen har slutgiltigt fastställts att bolaget varit berättigat att gentemot B.K. uppsäga hyresavtalet till upphörande med rätt till såväl ersättning för skada på grund av att hyresavtalet upphört på grund av uppsägningen som skälig hyresnedsättning. Genom TR:ns dom d 21 april 1980 i samma mål har B.K. därefter förpliktats att till bolaget utge yrkad hyresnedsättning jämte visst skadeståndsbelopp och ränta samt ersättning för rättegångskostnader beträffande målet i dess helhet. Sistnämnda dom har emellertid överklagats och det kan ej uteslutas att B.K. vid den slutliga prövningen i högre instans, bortsett från den av honom medgivna nedsättningen av hyran, befrias från betalningsskyldighet för såväl kapital som ränta och rättegångskostnader. På grund härav och då ej heller genom vad som i övrigt förekommit i målet mot B.K:s bestridande visats att han är på obestånd skall konkursansökningen lämnas utan bifall.

Slut. TR:n lämnar konkursansökningen utan bifall.

Bolaget anförde besvär i Göta HovR. Bolaget yrkade bifall till konkursansökningen samt hemställde att konkursen måtte handläggas enligt 185 § 2 konkurslagen och bolagets ombud advokaten Sixten Lagebrant utses till förvaltare i konkursen.

B.K. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsrådet Maiander, hovrättsassessorn Hulterström, referent, och adj led Sundström) anförde i beslut d 12 dec 1980:

Skäl. Jämlikt 11 § konkurslagen har bolaget ägt behörighet att på grund av domen d 21 april 1980 söka B.K. i konkurs. Vid utmätningsförrättning d 26 aug 1980 i anledning av nämnda dom har B.K. befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Då annat ej är visat, skall han därför anses vara insolvent. På grund av det anförda och då någon annan omständighet icke framkommit, varav framgår att konkursanledning beträffande B.K. ändå ej föreligger, finner HovR:n att konkursansökningen skall bifallas.

HovR:ns beslut. Med ändring av TR:ns beslut försätter HovR:n jämlikt 1 kap 1 § konkurslagen B.K. i konkurs.

De med konkursbeslutet sammanhängande frågorna handläggs av konkursdomaren vid Norrköpings TR.

B.K. anförde besvär och yrkade, att HD måtte lämna konkursansökningen utan bifall. Han hävdade att han inte kunde anses insolvent, enär den föregivna utmätningsfordringen utgjordes av en inte lagakraftvunnen dom.

Bolaget bestred ändring. Bolaget gjorde gällande, att den lagakraftvunna mellandomen innebar att skadestånd skulle utgå, att nedsättning av hyran skulle ske med i varje fall 300 kr och att HovR:n måste ha utgått från att bolaget under alla förhållanden hade rätt till ett betydande skadestånd.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: För att bolaget skall vinna bifall till yrkandet att B.K. skall försättas i konkurs åligger det bolaget dels att visa att bolaget är behörig borgenär dels att styrka B.K:s insolvens. Vid den senare prövningen har domstolarna att på grundval av det material som åberopats i konkursansökningsmålet företa en prövning av möjligheten att den icke lagakraftvunna domen d 21 april 1980 kan komma att ändras. B.K. har gjort gällande att skadestånd kan komma att helt eller i allt väsentligt elimineras. Bolaget har i konkursansökningsmålet endast åberopat sidorna 1-3 samt 57 och 58 i nämnda dom. Vid detta förhållande kan någon närmare prövning ej äga rum av möjligheten till ändring i domen. Nackdelen härav bör drabba bolaget. Bolaget har därför – trots verkställda utmätningsförsök hos B.K. – ej styrkt B.K:s insolvens.

HD prövar därför lagligt att med undanröjande av HovR:ns beslut fastställa det slut vartill TR:n kommit.

HD (JustR:n Hult, Hesser, Brundin, Mannerfelt och Rydin, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Det är upplyst att den av HovR:n beslutade konkursen handläggs som mindre konkurs enligt 185 § 1 st 2 konkurslagen (1921: 225), att bolagets ombud Lagebrant förordnats till förvaltare i konkursen samt att denne meddelat HovR:n att konkursboet ej ämnar inträda i rättegången mellan B.K. och bolaget med anledning av den till HovR:n fullföljda talan mot Linköpings TR:s dom d 21 april 1980.

Av 11 § 1 st konkurslagen följer att – såsom är ostridigt i målet – bolaget har behörighet att på grund av nämnda dom söka B.K. i konkurs.

Till styrkande av sin fordran mot B.K. har bolaget åberopat den lagakraftvunna mellandomen och den ej lagakraftvunna domen d 21 april 1980.

Mellandomen innebär, såvitt avser själva saken, ej att någon betalningsskyldighet ålagts B.K. utan endast att vissa rättsförhållanden mellan parterna fastställts. Däremot har B.K. i domen förpliktats att utge ersättning till bolaget för rättegångskostnader i HovR:n. Enligt vad som framkommit i målet har B.K. emellertid betalat dessa kostnader. Med hänsyn till det anförda kan bolaget inte på grund av mellandomen i sig göra betalningsanspråk gällande mot B.K..

Genom domen d 21 april 1980, som bygger på mellandomen, har B.K. förpliktats att till bolaget utge sammanlagt 478 383 kr 50 öre jämte ränta. Av detta belopp avser 357 775 kr skadestånd, 1 250 kr hyresnedsättning och 119 358 kr 50 öre rättegångskostnader. Eftersom denna dom inte har vunnit laga kraft, kan den ej utan vidare läggas till grund för bedömningen av frågan om och i vilken mån bolaget har en fordran mot B.K.. Denna fråga får prövas självständigt i det föreliggande konkursmålet på grundval av det däri åberopade materialet (jfr NJA 1956 s 417, SOU 1970:75 s 91 och Welamson, Konkursrätt s 67 f).

Av utredningen framgår att i hyresmålet mellan parterna d 13 juni 1979 meddelats beslut om kvarstad på så mycket av B.K:s lösa egendom som svarar mot 108 000 kr. Enligt vad bolaget oemotsagt uppgivit i konkursmålet anträffades vid verkställighet av kvarstadsbeslutet hos B.K. egendom till ett värde av endast drygt 8 000 kr, vilken egendom togs i beslag. För verkställighet av domen d 21 april 1980 ägde förrättningar för utmätning rum d 23 juni och d 26 aug 1980. Såvitt handlingarna utvisar påträffades vid den första förrättningen inte någon egendom som tillhörde B.K., medan vid den andra visst lösöre av begränsat värde kunde utmätas.

B.K. har gjort gällande att prövningen i högre instans av domen d 21 april 1980 kan medföra att det genom domen utdömda skadeståndet helt eller i allt väsentligt elimineras. Det kan visserligen inte uteslutas att sagda prövning leder till nedsättning av skadeståndet. Genom den lagakraftvunna mellandomen har emellertid slagits fast att B.K. principiellt är skadeståndsskyldig. Med hänsyn härtill och till vad som eljest framkommit angående omfattningen av uppkomna skador måste det bedömas som osannolikt att skadeståndet kan komma att nedsättas i så betydande mån, att B.K. – med beaktande av vad de nämnda verkställighetsåtgärderna och utredningen i övrigt utvisar angående hans betalningsförmåga – kan till fullo gälda skadeståndet. Han måste därför anses vara på obestånd.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.