Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 435 (NJA 1981:35)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 435 (NJA 1981:35)
Målnummer
B13-80
Domsnummer
DB13-81
Avgörandedatum
1981-03-11
Rubrik
Barn, som omhändertagits för samhällsvård, har av sin fader utan tillstånd av vederbörande myndighet bortförts från det barnhem där det vistades och återlämnats efter fem dagar. För straffansvar enligt 89 § barnavårdslagen (1960:97) har ej krävts att förfarandet vållat särskilt men för barnavårdsarbetet.
Lagrum
89 § barnavårdslagen (1960:97)

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å köpmannen A.G. enligt följande: Den 2 dec 1978 har A.G. utan tillstånd av vederbörande myndighet hämtat sin son L, född 1975, på Kyrkbyns barnhem vid Londongatan i Göteborg där sonen varit omhändertagen för samhällsvård och bortfört sonen till Danmark i avsikt att därifrån begiva sig med sonen till Indien. Den 7 dec 1978 har A.G. återvänt till Sverige och överlämnat sonen till barnhemmet. – Åklagaren åberopade 89 § barnavårdslagen.

TR:n (nämnden) anförde i dom d 4 maj 1979:

Domskäl. A.G. har vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar under påstående att hans förfaringssätt ej är straffbart då han inte avbrutit behandlingen på sådant sätt som avses i 89 § barnavårdslagen. Han har vidare uppgivit: Den 31 okt 1978 omhändertogs sonen för samhällsvård pga moderns sjukdom. När A.G., trots att han bett barnavårdsnämnden att sonen skulle vistas i Göteborg eller dess omnejd, fick veta att sonen skulle lämnas till okända personer i Småland, tog han sonen från barnhemmet och reste med honom till goda vänner i Danmark. Under vistelsen där talade han i telefon med sin hustru, som då förmådde honom att återvända till Sverige och återlämna sonen till barnhemmet, vilket han gjorde d 7 dec. Den korta tid sonen varit borta från barnhemmet har inte kunnat vara till något men för barnavårdsnämndens arbete.

TR:n finner genom A.G:s uppgifter och övrig utredning följande styrkt: Sedan A.G:s son L omhändertagits för samhällsvård och placerats på Kyrkbyns barnhem i Göteborg har A.G. d 2 dec 1978 i Göteborg utan tillstånd bortfört sonen därifrån. Den 7 dec 1978 har A.G. överlämnat sonen till barnhemmet.

Rätten finner icke visat att A.G:s förfarande vållat men för barnavårdsnämndens arbete och anser icke att A.G. kan fällas till ansvar jämlikt 89 § barnavårdslagen.

Domslut. Åtalet ogillas.

TR:ns ordförande, chefsrådmannen Nyman, var skiljaktig och yttrade: A.G. har genom att bortföra sin omhändertagne son från barnhemmet avbrutit dennes vård i barnhemmet. Hans förfarande har vållat men för barnavårdsarbetet och jag finner att A.G. uppsåtligen förbrutit sig mot 89 § barnavårdslagen. Jag dömer därför A.G. att utge 40 dagsböter å 10 kr.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till åtalet. Åklagaren anförde bl a: Bortförandet av den på barnhemmet intagne pojken är ett sådant förfarande som i och för sig skall anses vålla men för barnavårdsarbetet. Bortförandet måste också anses vara till men för barnavårdsarbetet eftersom tryggheten och lugnet i den miljö som skapats genom vården därigenom brutits.

A.G. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmberg, hovrättsrådet Ihrfelt, referent, samt adj led Svensson och Andrén) anförde i dom d 30 nov 1979:

Domskäl. Av utredningen framgår att L jämlikt 25 § a) och 29 § barnavårdslagen omhändertagits för samhällsvård. A.G. har vitsordat att han utan tillstånd av vederbörande myndighet d 2 dec 1978 hämtat L på Kyrkbyns barnhem, där sonen då vistades, och fört honom till Danmark. A.G. har d 7 dec 1978 återfört sonen till barnhemmet.

HovR:n finner att A.G. genom sitt handlande avbrutit Ls vård på barnhemmet. Han har härigenom förbrutit sig mot 89 § barnavårdslagen.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n A.G. jämlikt 89 § barnavårdslagen (1960:97) för förseelse mot nämnda lag till 30 dagsböter å 10 kr.

A.G. sökte revision och yrkade att åtalet måtte lämnas utan bifall. Han gjorde gällande, att det ej visats att han genom att avbryta vården vållat sådant men för barnavårdsarbetet som krävs för straffbarhet. A.G. hänvisade till Romander-Grönlund, Barnavårdslagen, 3 uppl 1966, s 244.

Riksåklagaren bestred ändringsyrkandet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tancred, hemställde i betänkande, att HD måtte fastställa HovR:ns dom.

HID (JustR:n Westerlind, Höglund, referent, Hessler, Nordenson och Heuman) beslöt dom i enlighet med betänkandet.