Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 499 (NJA 1981:48)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 499 (NJA 1981:48)
Målnummer
Ö370-80
Domsnummer
SÖ921-81
Avgörandedatum
1981-04-09
Rubrik
Part, som förpliktats återgälda statsverket motparts rättshjälpskostnad, äger föra talan om nedsättning av den ersättning som enligt rättshjälpslagen tillerkänts motpartens rättegångsbiträde. På klagan över beslutet om återgäldande kan däremot skäligheten av denna ersättning inte komma under bedömande.
Rättsfall
•  SvJT 1980 rf s. 30
•  NJA 1958 s. 87

(Jfr SvJT 1980 rf s 30 med där lämnade hänvisningar.)

Jordbruksarbetaren J.O.G. åtalades vid Vänersborgs TR för ofredande som riktade sig bl a mot lantbrukaren W.J. och hans familj. I målet yrkade W.J., hans hustru M.J. och son B.J. skadestånd av J.O.G.. W., M. och B.J. åtnjöt rättshjälp. Biträde enligt rättshjälpslagen åt dem var advokaten S.E., Trollhättan.

TR:n (ordf lagmannen Börjesson) meddelade dom d 2 okt 1979. TR:n fällde J.O.G. till ansvar för ofredande. J.O.G. förpliktades att utge skadestånd till envar av W.J. och M.J. med 5 000 kr och till B.J. med 500 kr.

TR:n fastställde ersättningen åt E. enligt rättshjälpslagen till 3 703 kr, varav 3 430 kr för arbete, 190 kr för tidsspillan och 83 kr för utlägg.

J.O.G. ålades att ersätta statsverket dess kostnader för den rättshjälp som beviljats W., M. och B.J. med 3 846 kr.

J.O.G. anförde i HovR:n för Västra Sverige besvär över TR:ns beslut om ersättning till E. och yrkade, att HovR:n måttejämka den E. tillerkända ersättningen för arbete till 1 500 kr.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmberg, hovrättsråden Ihrfelt och Melin, referent, samt adj led Svensson) anförde i beslut d 20 febr 1980: Frågan om nedsättning av den ersättning som enligt rättshjälpslagen tillerkänts målsägandenas biträde vid TR:n kan ej tas upp till prövning på talan av J.O.G.. HovR:n avvisar därför besvären.

J.O.G. anförde besvär och yrkade, att HD med upphävande av HovR:ns beslut måtte visa målet åter till HovR:n för ny handläggning. Han anförde: Han gör gällande att ersättningen till E. är oskäligt hög. J.O.G. har ålagts att till statsverket återbetala ersättningen. Eftersom han är berörd av ersättningsbeslutet borde han också vara berättigad att föra talan däremot.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Inger, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut:

Skäl. J.O.G. har ålagts att till statsverket betala kostnaden för målsägandenas rättshjälp. I kostnaden ingår ersättningen till E.. I den mån ersättningen sätts ned sker en motsvarande minskning av det belopp J.O.G. skall betala till statsverket. Om J.O.G. klagat över beslutet om skyldighet för honom att återgälda statsverket kostnaden för målsägandenas rättshjälp, skulle däremot skäligheten av de ersättningar som utgått i anledning av rättshjälpen ej ha kunnat komma under bedömande. Beslutet om biträdesersättningen rör sålunda J.O.G. på sådant sätt att han äger föra talan mot beslutet. På grund härav hade HovR:n inte bort avvisa besvären.

Slut. HD undanröjer HovR:ns beslut och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Fredlund, Ulveson, Welamson, referent, Sven Nyman och Jermsten) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR Welamson tillade: En utgångspunkt för bedömningen av det i målet aktuella problemet är, att den som ålagts återbetalningsskyldighet för vad som utgått i ersättning av allmänna medel måste ha rätt att överklaga ersättningsbeslutet om han inte genom klagan över beslutet om återbetalning kan få ersättningsbeloppets skälighet prövad.

Det kan då först förtjäna nämnas, att det i fråga om skyldighet att bestrida ersättning till eget biträde enligt rättshjälpslagen inte finns någon annan möjlighet för part att få ersättningens skälighet prövad än att överklaga ersättningsbeslutet. I anspråktagandet av partens skyldighet att inom ramen för maximibeloppet av hans rättshjälpsavgift svara för rättshjälpskostnaderna sker genom en avräkning som inte lämnar något utrymme för jämkning. Det råder heller inte något tvivel om att part kan överklaga beslut om ersättning till eget biträde enligt rättshjälpslagen såvitt ersättningens storlek med hänsyn till maximibeloppet av hans rättshjälpsavgift kan vara av något intresse för honom.

En motsvarande fullföljdsrätt fanns tidigare, enligt vad som fastslagits i NJA 1962 s 540, för part som åtnjöt fri rättegång beträffande ersättning av allmänna medel till eget biträde, då ingen ålagts att betala tillbaka denna kostnad. Fullföljdsrätten motiverades med att parten i framtiden kunde komma att åläggas återbetalningsskyldighet enligt 13 § lagen om fri rättegång. HD uttalade i rättsfallet, att vid prövning av talan om återbetalningsskyldighet enligt nämnda stadgande frågan om skäligheten av ersättningar, som utgått i anledning av den fria rättegången, inte kunde komma under bedömande. Det är av särskilt intresse att notera, att sistnämnda ställningstagande inte kan ha föranletts av vare sig utformningen av 13 § lagen om fri rättegång eller av några uttalanden i förarbetena till denna lag.

Beträffande andra ersättningar av allmänna medel till tredje man vilka part kan förpliktas att återbetala – företrädesvis ersättning till egen offentlig försvarare, till offentlig försvarare för motpart och till motparts biträde enligt rättshjälpslagen – synes situationen i så måtto analog med vad som gällde beträffande biträde enligt lagen om fri rättegång, att varken lagtexten eller dess förarbeten kan anses ge någon nämnvärd vägledning i frågan, huruvida ersättningens skälighet kan komma under bedömande på klagan av parten över beslutet om återgäldande. Frågan måste följaktligen besvaras på grundval av överväganden rörande de processuella reglernas funktion.

Generellt sett gäller, att processuella regler bör utformas så att de samverkar med de materiella reglerna till uppnående så långt möjligt av det av lagstiftaren eftersträvade materiella resultatet. Beträffande de fall som här är av intresse är detta resultat att försvararen eller biträdet skall få skälig ersättning, varken mer eller mindre, och att parten skall till statsverket återgälda vad som är skälig ersättning till försvararen eller biträdet. (Från befrielse- eller jämkningsgrunder som inte har med ersättningens skälighet att göra bortses här.) I den mån den processuella regleringen leder till att försvararen eller biträdet får en ersättning som parten inte förpliktas återgälda därför att den befinnes för hög, har tydligen regleringen förfelat den nyss antydda funktionen.

Om man antar, att ersättningsbeslutet eller beslut som meddelas på besvär över detta blir slutligt normerande för både vad försvararen eller biträdet skall ha och – såvitt gäller ersättningens skälighet – för vad den återbetalningsskyldige skall betala, har man en ordning som från den nu angivna synpunkten är invändningsfri och som inte heller i övrigt synes möta någon betänklighet. Såsom skall belysas i det följande gäller däremot motsatsen för lösningen att parten inte kan överklaga ersättningsbeslutet men att frågan om ersättningens skälighet i gengäld kan omprövas på klagan över beslutet om återbetalning. Vad som sägs i det följande begränsas av framställningstekniska skäl till rättshjälpskostnader men synes mutatis mutandis i huvudsak tillämpligt också på kostnader för offentligt försvar.

Domstolsverket har rätt att klaga över beslut om ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen. Praktiskt sett är det emellertid en omöjlighet att verket skulle kunna granska varje beslut om sådan ersättning. Lagen erbjuder dessutom ingen garanti för att en avsikt hos den som ålagts återbetalningsskyldighet att överklaga beslutet härom kommer till domstolsverkets kännedom innan tiden för fullföljd av talan mot ersättningsbeslutet gått till ända. Om man antar att skäligheten av ett ersättningsbelopp kan komma under bedömande på parts klagan över beslut om återbetalningsskyldighet, kan det därför lätt inträffa att beslut om en ersättning som i och för sig är för hög vinner laga kraft mot domstolsverket utan att någon försumlighet kan sägas ligga verket till last men att den återbetalningsskyldige efter en bedömning av ersättningens skälighet vinner befrielse från en del av återbetalningsskyldigheten. Den processuella regleringen har då medfört just ett mot den materiella regleringens intentioner stridande resultat, nämligen att det belopp varmed högre instans finner ersättningen ha bort nedsättas inte kan fråntas den ersättningsberättigade utan det i stället blir statsverket som oförskyllt drabbas. Det kan inte vara rimligt att den primärt betalningsskyldige på detta sätt blir försatt på mellanhand.

En annan viktig synpunkt vid utformningen av processuella regler är att de såvitt möjligt skall vara enkla och processekonomiskt ändamålsenliga. Inte heller den synpunkten blir i skälig utsträckning tillgodosedd genom en sådan ordning som nu diskuteras. Detta kan särskilt belysas av den tänkta situationen att för biträdet fastställts ersättning med lägre belopp än han begärt men att part som ålagts återbetalningsskyldighet finner redan det fastställda beloppet vara för högt. Om nu biträdet besvärar sig över ersättningsbeslutet är den återbetalningsskyldige att behandla som part i besvärsmålet (jfr NJA 1958 s 87) och han har i detta mål att verka för att ersättningen inte skall höjas. Enligt den diskuterade ordningen skulle frågan, huruvida ersättningen redan av lägre rätt fastställts till för högt belopp, inte kunna prövas i samma mål (frånsett eventualiteten att talan om sänkning av ersättningen förts av domstolsverket). Helst som det inte finns någon garanti för att prövningen av biträdets klagan över ersättningsbeslutet alltid kan ens tidsmässigt samordnas med prövningen av parts klagan över beslutet om återbetalningsskyldighet synes detta olämpligt redan utifrån förutsättningen att biträdet inte skulle vinna framgång med sin besvärstalan. För den händelse biträdets besvärstalan skulle bifallas, skulle enligt den diskuterade ordningen dessutom kunna uppkomma besvärliga komplikationer, som det emellertid skulle föra för långt att i detta sammanhang gå in på.

De synpunkter som i det föregående berörts måste anses innefatta avgörande skäl för ståndpunkten, att frågan om skäligheten av ersättning till offentlig försvarare eller biträde enligt rättshjälpslagen blir med verkan även gentemot återbetalningsskyldig part avgjord genom ersättningsbeslutet eller beslut på besvär över detta.