Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 513 (NJA 1981:51)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 513 (NJA 1981:51)
Målnummer
B594-80
Domsnummer
DB18-81
Avgörandedatum
1981-04-06
Rubrik
Till grund för åtal för brott som faller under allmänt åtal åberopade åklagaren en gärningsbeskrivning under vilken föll även brott vilket får åtalas av åklagare endast om det av målsäganden angivits till åtal. Den tilltalade befanns inte kunna fällas till ansvar för förstnämnda brott, och någon angivelse från målsäganden förelåg ej. Åtalet har ogillats och ej avvisats.
Lagrum
3 kap. 11 § 2 st. brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1970 s. 258

(Jfr 1970 s 258)

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å C.S. för grov misshandel enligt följande: C.S. har d 26 okt 1979 i korsningen Lästmakargatan-Norrlandsgatan i Stockholm misshandlat J.H. genom att tilldela denne ett knivhugg i vänster överarm så att kniven gått genom armen och betydande blodvite uppkommit. Gärningen är att bedöma som grov enär den förövats med kniv och C.S. visat synnerlig hänsynslöshet och råhet.

TR:n (ordf chefsrådmannen Hallström) anförde i dom d 12 dec 1979:

Domskäl. C.S. vitsordar att han huggit kniven genom J.H:s överarm men gör gällande att han ej hade uppsåt att skada honom utan att händelsen ägde rum av våda, varför ansvar bestrids. Försvararen förklarar att C.S. i andra hand medger ansvar för vållande av kroppsskada.

C.S. uppger: Han hade redan under dagen förtärt 6-7 flaskor öl under arbetstid och därjämte ungefär en halv flaska lättvin. På kvällen gick han ut på stan och han hade då försett sig med ytterligare en helflaska och en halvflaska vin. Han träffade tre kamrater på Östermalms tunnelbanestation; han var då ganska berusad. De gick sedan på Klubb 4:an vid Lästmakargatan där de drack litet vin. Han gjorde sedan en promenad ensam på Lästmakargatan. Där stod några ungdomar, bland dem J.H., som sade "hej". C.S. gick fram till dem och "morsade". Han fick en klunk öl av någon. Någon frågade om han kunde "visa sin kniv". Han hade nämligen en kniv i slida framtill innanför byxgördeln under den uppknäppta jackan, fullt synlig. Det var en kniv som han nyligen skaffat, en morakniv med svart handtag och parerstång av plast. Han tror att det var någon som bad honom visa kniven eljest tog han väl självmant upp den för att visa den. Sedan han dragit kniven ur slidan gjorde han ett hugg framför sig från axelhöjd nedåt. Hugget var inte riktat mot någon utan skulle ha tagit i luften, men just då tog J.H. ett steg mot C.S., varvid kniven träffade hans vänstra arm. J.H. sade "aj"! C.S. såg att det var blod på kniven. C.S. förstod att han allvarligt skadat J.H. och sade att han skulle "fixa ett förband", varefter han gick ner till 4:an och sade åt dem att kalla på ambulans. C.S. lämnade sedan platsen. Han träffade någon tid därefter J.H. och bad honom om förlåtelse och sade att det inte var meningen att skada honom. C.S. hade inte något otalt med J.H.. De är båda punkare och känner varandra därför. En anledning till att hugget träffade J.H. var nog att C.S. inte tittade framåt vid hugget utan åt sidan. C.S. har ofta kniv på sig, därför att han blivit överfallen och provocerad av andra. Det är bara till sitt försvar han har kniv. C.S. är inte bekant med vittnena i målet. C.S. blev inte provocerad vid tillfället på något sätt.

Åklagaren åberopar som bevisning i målet målsägandeförhör med J.H., vittnesförhör med S.L. och T.K. jämte ett rättsintyg angående skadan. C.S. åberopar vittnesförhör med M.W.. – Vittnena är alla i 15-årsåldern liksom J.H..

J.H. uppger bl a: Han är liksom C.S. punkare. Vittnena är "Svensson". J.H. var bekant med C.S.. De hade inte något otalt med varandra. Ifrågavarande kväll stod J.H. på Lästmakargatan vid hörnet av Norrlandsgatan och talade med de som vittnen åberopade pojkarna. Han såg då "K.", som C.S. kallas, komma gående. De möttes på gatan. Det var ganska mycket folk ute. Det var vid 20.30-tiden. K. sade tjänare". Sedan sade han: "Har du sett min nya kniv"? Han tog sedan upp en kniv och J.H. tog ett steg mot honom för att titta. J.H. såg när C.S. drog kniven ur slidan. Han höll den sedan i högra handen i axelhöjd. Sedan vet inte J.H. något annat än att kniven "satt i armen". J.H. var iförd skjorta och en plastjacka. Kniven gick genom jackan och en bit av överarmen på insidan ungefär mitt emellan axeln och armbågen. J.H. kunde inte se något hugg. Han befann sig så nära C.S.. Han kände bara liksom en rispa. K. försvann sedan nedåt Lästmakargatan. J.H. var chockad. Han krängde av sig jackan och såg att det blödde kraftigt från ett sår i överarmen. J.H. har för sig att kniven hade ljust handtag. Det är möjligt att han i steget framåt slängde upp vänstra armen något ut från kroppen. J.H. var själv helt nykter vid tillfället. J.H. kan inte förstå varför C.S. knivhögg honom, när de inte har något otalt. De sade inte något till varandra mer än vad J.H. tidigare redogjort för. J.H. snubblade inte i steget fram mot C.S.. Han tror att hugget träffade honom just som han satt ner foten i steget. Han stod ungefär mitt emot C.S. mellan en och en halv meter från honom och tog "ett normalt steg framåt".

Efter att ha redogjort för övrig bevisning fortsatte TR:n: C.S. vidgår att han i samband med att han ville visa J.H. kniven högg med den framåt-neråt från axelhöjd och att hugget ej var riktat mot J.H. utan avsett att gå i luften bredvid denne men att C.S. till följd av ouppmärksamhet kom att träffa J.H. i vänstra överarmen med hugget därför att J.H. rörde sig mot C.S..

Skadan i J.H:s arm och i jackan bekräftar att J.H. träffats av ett knivhugg framifrån-uppifrån, som trängt igenom jackan och ett förhållandevis obetydligt parti av överarmens insida efterlämnande en ingångs- och en utgångsöppning.

Något motiv för ett uppsåtligt knivhugg i form av ovänskap mellan C.S. och J.H. eller provokation från J.H:s sida har inte visats föreligga.

Av utredningen rörande C.S:s personliga förhållande får anses framgå att han har betydande personliga problem, till en del sammanhängande med att han är punkare och därmed tillhör en utsatt minoritet och att han i sin sociala situation intar en utpräglad försvarsattityd och ofta går knivbeväpnad för att skydda sig. Av C.S:s egen berättelse och vad i övrigt förekommit framgår att han vid tillfället var i betydande grad påverkad av alkohol. Enligt vad undersökningsläkaren i ett i målet avgivet intyg enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål uttalat, ter sig det ifrågavarande brottet mera som en tillfällig, låt vara potentiellt ytterst farlig incident än som ett led i aktiv våldskriminalitet, och det understrykes, att C.S:s självvalda position inom en rätt utsatt grupp ökar möjligheten för överreaktioner.

Vad sålunda anförts innebär att kravet på ett i yttre mening rationellt motiv för C.S. att i alkoholpåverkat tillstånd knivhugga J.H. inte kan ställas särskilt högt, utan att en t o m så obetydlig omständighet att den undgått de närvarandes uppmärksamhet kunnat vara i stånd att utlösa en överreaktion i form av nu aktuellt våld.

Den åberopade muntliga bevisningen är ej entydig och ger knappast någon hållbar vägledning för bedömande av uppsåtsfrågan.

J.H:s uppgift att C.S. sagt sig vilja visa en kniv överensstämmer visserligen med C.S:s egen uppgift. Emellertid motsäges detta förhållande av det sätt på vilket C.S. hanterade kniven vid tillfället och av att, såvitt framgår av utredningen, hugget kom mycket snabbt efter det C.S. och J.H. träffats.

Vid detta förhållande finner TR:n – oaktat vad förut anförts om avsaknad av synbart motiv – så stark sannolikhet tala för att hugget utdelades mot J.H:s arm med uppsåt att skada denne, att åtalet för misshandel är styrkt.

Med hänsyn till att hugget uppenbarligen riktats mot armen och inte vållat allvarlig skada finner TR:n ej skäl föreligga att bedöma misshandeln som grov, ehuru den är av ganska allvarlig art. I sitt domslut undanröjde TR:n en C.S. tidigare ådömd villkorlig dom samt dömde honom dels för misshandel dels för de brott som den tidigare domen avsåg till fängelse 3 mån.

Nämndemännen Märta Karlsson och Gösta Ekholm var av skiljaktig mening och ville, med undanröjande av C.S. tidigare ådömd villkorlig dom, döma honom för vållande till kroppsskada och de tidigare brotten till skyddstillsyn.

C.S. fullföljde talan i Svea HovR. Han yrkade i första hand att åtalet ogillades. I andra hand yrkade han att gärningen bedömdes som vållande till kroppsskada och att påföljden bestämdes till böter, alternativt att han, med undanröjande av tidigare ådömd villkorlig dom, för den samlade brottsligheten ådömdes skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sandström, hovrättsrådet Matton samt nämndemännen Aldén och Jälminger) anförde i dom d 3 juni 1980:

Domskäl.

I HovR:n har C.S., J.H., S.L., T.K. och M.W. hörts ånyo och därvid i allt väsentligt vidhållit sina vid TR:n lämnade uppgifter sådana dessa återgivits i TR:ns dom. Åklagaren har vidare åberopat det i TR:ns dom intagna läkarintyget.

I målet är utrett, att C.S. åstadkommit det knivstick som J.H. erhållit.

Genom de hörda personernas uppgifter finner HovR:n klarlagt, att C.S. framtagit kniven sedan någon uppmanat honom att visa den, att någon osämja icke förelegat mellan C.S. och J.H., vilka båda är s k punkare, samt att, innan J.H. blev knivskuren, någon ordväxling dem emellan inte förekommit. Ej heller har framkommit något som skulle kunna tyda på, att C.S. vid tillfället varit förargad på J.H.. Tvärtom framgår av de i HovR:n hörda personernas utsagor, att C.S., när han kort före händelsen med kniven mötte J.H. på gatan, "morsat" på denne och bjudit honom på en klunk öl samt att C.S., så fort han fått se att J.H. börjat blöda, blivit chockad men omedelbart hjälpt till att skaffa hjälp åt J.H.. Vid sådant förhållande är ej styrkt, att C.S. skulle ha haft uppsåt att skada J.H.. Åtalet för misshandel skall därför ogillas.

Utredningen visar däremot, att C.S. handskats ovarsamt med kniven när han skulle visa den. Med hänsyn till att kniven var ny och mycket vass samt till att belysningen på platsen var dålig anser HovR:n att C.S. när han drog fram kniven för att demonstrera den visat en betydande grad av ovarsamhet. Vad C.S. låtit komma sig till last är därför att bedöma som vållande till kroppsskada, vilket brott dock ej kan anses grovt.

Påföljden för det aktuella brottet bör med hänsyn främst till att skadan vållats genom ett hugg med kniv bestämmas till fängelse, vilket straff dock kan begränsas till en månad. Då C.S. varit berövad friheten som anhållen och häktad under 30 dagar skall fängelsestraffet anses helt verkställt.

Vid denna prövning bör den villkorliga domen ej undanröjas.

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut, i vad därigenom tidigare ådömd villkorlig dom undanröjts och C.S. dömts för misshandel, dömer HovR:n C.S. jämlikt 3 kap 8 § och 34 kap 1 § 2 BrB för vållande till kroppsskada till fängelse 1 mån. Fängelsestraffet skall anses helt verkställt.

Referenten, hovrättsrådet Palmgren, var av skiljaktig mening och anförde: Lika med majoriteten finner jag vad C.S. låtit komma sig till last vara att bedöma som vållande till kroppsskada, vilket brott ej är grovt.

Jämlikt 3 kap 11 § 2 st BrB må vållande till kroppsskada, om brottet ej är grovt, åtalas av åklagare endast om målsägande angivit brottet till åtal och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Av förundersökningsprotokollet framgår ej hur det gått till när händelsen polisanmäldes. Det kan sålunda inte utläsas av protokollet vem som gjorde polisanmälan. På den sida av protokollet som får anses innefatta anmälan finns ingen markering i rutan för åtalsangivelse. Vid polisförhör dagen efter den aktuella händelsen betecknade J.H. den som knivskurit honom som "en okänd yngling", och i HovR:n förklarade J.H., att han inte har velat göra polisanmälan, eftersom han visste att C.S. hade "två års villkorligt på sig".

På grund av det anförda finner jag att J.H. icke kan anses ha angivit brottet till åtal. C.S. kan därför ej fällas till ansvar för vållande till kroppsskada. Åtalet mot C.S. skall därför ogillas.

C.S. sökte revision och yrkade ogillande av åtalet för vållande till kroppsskada. Som grund för sin revisionstalan anförde han att sådan angivelse som krävs enligt 3 kap 11 § 2 st BrB ej förelåg och att det därför saknades en förutsättning för att han skulle kunna fällas till ansvar för vållande till kroppsskada.

Riksåklagaren bestred ändring och gjorde gällande att en angivelse av brottet till åtal fick anses föreligga.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Inger, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

Domskäl. HD finner ej skäl att frångå HovR:ns bedömning i vad C.S. frikänts från ansvar för misshandel.

För att åklagaren i ett fall som det förevarande skall äga föra talan om ansvar för vållande till kroppsskada fordras, om brottet ej är grovt att målsäganden har angett brottet till åtal. Det har ej gjorts gällande och är ej heller ådagalagt att C.S. gjort sig skyldig till grovt vållande till kroppsskada. Målsäganden J.H. har inte fyllt 18 år. Vid sådant förhållande tillkommer det enligt 20 kap 14 § RB vårdnadshavaren att göra angivelse. Denna förutsättning är inte uppfylld. Frågan om ansvar för vållande till kroppsskada kan följaktligen inte tas upp till prövning i målet, och HovR:ns dom, varigenom C.S. fällts till ansvar för sådant brott, skall sålunda upphävas.

Domslut. HD upphäver HovR:ns domslut i ansvarsdelen och lämnar – med förklaring att frågan om ansvar för vållande till kroppsskada ej kan prövas i målet – åtalet mot C.S. utan bifall.

HD (JustR:n Bernhard, Westerlind, Nordenson, referent, Knutsson och Heuman) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

JustR Knutsson tillade: Målet aktualiserar frågan hur en domstol skall handla i följande situation. Åklagaren åtalar för brott A, som ligger under allmänt åtal (i detta fall misshandel på allmän plats). Gärningsbeskrivningen täcker också brott B, som är ett angivelsebrott (i detta fall vållande till kroppsskada), men någon angivelse föreligger inte. Domstolen finner ej styrkt att den tilltalade begått brott A. Skall domstolen då också pröva om han begått brott B och, om så befinns vara fallet, hur skall domstolen då handla?

Avsaknad av angivelse innebär ett rättegångshinder (bristande talerätt), som föranleder att talan skall avvisas (jfr t ex NJA 1970 s 258 och 1976 s 43). Domstol är aldrig bunden av åklagarens brottsrubricering utan avgör fritt under vilket lagrum en åtalad gärning är att hänföra (30 kap 3 § RB). Från dessa utgångspunkter kan den logiska slutsatsen synas bli att domstolen skall pröva om den tilltalade begått brott B och, om den finner utrett att han gjort detta, avvisa åtalet i dess helhet. Prövningen har ju då gett vid handen att den gärning som åtalet avser utgör ett brott beträffande vilket åklagaren saknar talerätt. Detta är den ståndpunkt som har intagits av Welamson i avhandlingen Om brottmålsdomens rättskraft 1949 (s 126 ff) och av Olivecrona i Rättegången i brottmål enligt RB (I uppl 1953 s 54 f; i 3 uppl 1968 behandlas saken mindre utförligt, men ståndpunkten vidhålls s 44 not 2).

En konsekvens av detta resonemang, som omedelbart faller i ögonen, är att domstolens bedömning i ansvarsfrågan inte vinner rättskraft. Bestämmelsen i 30 kap 9 § RB blir inte tillämplig, och åklagaren kan alltså väcka nytt åtal med samma gärningsbeskrivning. Om bevisningen då är mer övertygande kan den tilltalade bli fälld för brott A, trots att frågan om ansvar för detta brott redan har prövats i den tidigare rättegången.

Ståndpunkten innebär vidare att domstolen måste pröva om den tilltalade har gjort sig skyldig till brott B, trots att det under alla omständigheter står klart att han inte kan fällas till ansvar i målet för det brottet. En sådan prövning krävs ju för att det skall kunna avgöras om åtalet skall avvisas eller ogillas.

Om frikännande dom meddelas i fall då enligt det sagda åtalet rätteligen borde ha avvisats, synes det föreligga domvilla enligt 59 kap 1 § RB, och detta vare sig åklagaren uttryckligen har gjort gällande att den tilltalade begått brott B eller inte. Detta leder i sin tur till att HovR:n, om domen överklagas, enligt 51 kap 26 § 1 st RB är skyldig att självmant undanröja domen. Om TR:n har dömt den tilltalade för brott A och denne klagar eller om TR:n har frikänt den tilltalade och åklagaren klagar samt HovR:n finner att brott A inte är styrkt men att brott B är styrkt, blir alltså resultatet av överklagandet att åtalet avvisas, med påföljd att åklagaren kan göra ett nytt försök att få den tilltalade fälld för brott A. Detsamma gäller för övrigt om överklagandet avser enbart påföljden.

En annan konsekvens blir att en part, som efter ett avvisningsbeslut vill ha ansvarsfrågan omprövad – åklagaren kan vilja få den tilltalade fälld för brott A eller den tilltalade kan vilja bli helt frikänd – har att anföra besvär över avvisningsbeslutet, varefter ansvarsfrågan får prövas i besvärsmålet. Man frågar sig då hur HovR:n skall handla, om den kommer till ett annat resultat än TR:n. Att avvisningsbeslutet skall undanröjas är klart, men kan HovR:n i besvärsmålet meddela en dom varigenom den tilltalade fälls till ansvar för brott A eller åtalet helt ogillas? En återförvisning av målet till TR:n, som redan har prövat ansvarsfrågan, förefaller föga meningsfull. Skulle avvisandet ha skett genom ett beslut under rättegången torde emellertid återförvisning vara den enda möjlighet som står till buds. (Man kan tänka sig det fallet att åtalet avser flera gärningar och TR:n efter huvudförhandling avvisar talan beträffande en åtalspunkt och förklarar målet i övrigt vilande för rättspsykiatrisk undersökning.) Om återförvisning sker uppkommer fråga om TR:n vid sin förnyade prövning skall anses bunden av HovR:ns bedömning i ansvarsfrågan.

Det sagda torde visa att det angivna synsättet leder till en rad svårigheter och medför konsekvenser som ter sig stötande. Särskilt gäller detta effekterna i rättskraftshänseende. Welamson har i ett särskilt yttrande i ett nyligen handlagt mål i HD (beslut SÖ 622/81) (* NJA 1981 s 392. *)  anfört, att han numera finner övervägande skäl tala mot den ståndpunkt han intagit i avhandlingen.

När det gäller att finna en rimlig lösning på den inledningsvis uppställda frågan bör man enligt min mening utgå från två grundläggande principer: 1. Domstolens prövning av ansvarsfrågan skall mynna ut i ett rättskraftigt avgörande. 2. Om en åtalsförutsättning saknas skall någon prövning i sak av ansvarsfrågan inte äga rum. – Jag vill därför besvara den uppställda frågan så, att domstolen genom dom skall ogilla åtalet för brott A och, i avsaknad av angivelse, inte gå in på någon prövning av frågan om den tilltalade begått brott B. Om brott B över huvud taget inte har berörts under rättegången – en sannolikt ganska vanlig situation – bör det räcka med att i domslutet ogilla åtalet. Har åklagaren däremot uttryckligen yrkat ansvar i andra hand för brott B – han kan ha förbisett kravet på angivelse eller han kan mena att angivelse inte behövs eller att giltig angivelse föreligger – bör också detta yrkande besvaras i domslutet. Detta torde kunna ske genom att åtalet för brott A ogillas, medan åtalet för brott B avvisas (en sådan lösning antyds i Welamsons avhandling, s 129 not 13 a). I förevarande mål är det fråga om en mellansituation. Något uttryckligt yrkande från åklagarens sida om ansvar för brott B föreligger inte, men det framgår ändå att åklagaren anser att den tilltalade bör dömas för detta brott.

Med den här rekommenderade ordningen kommer det att stå helt klart att frågan om ansvar för brott A är rättskraftigt avgjord. Mera ovisst är om rättskraften hindrar också ett senare åtal för brott B. Å ena sidan kunde hävdas att ett sådant åtal skall avvisas därför att det gäller samma gärning som den vilken prövats i det tidigare målet – brottet ryms ju inom gärningsbeskrivningen i det målet. Å andra sidan kunde invändas att processföremålet i den första rättegången varit uttryckligen eller tyst begränsat såtillvida att det ej omfattat sådana under gärningsbeskrivningen hänförliga förfaranden som får åtalas endast under särskilda förutsättningar, vilka inte varit för handen i målet.