Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 534 (NJA 1981:56)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 534 (NJA 1981:56)
Målnummer
T209-79
Domsnummer
DT15-81
Avgörandedatum
1981-04-15
Rubrik
Fråga om återvinning enligt 35 § konkurslagen och om jämkning enligt 40 § samma lag.
Lagrum
•  35 § konkurslagen (1921:225)
•  40 § konkurslagen (1921:225)
Rättsfall
NJA 1980 s. 530

(Jfr 1980 s 530)

Centrumrör R.L AB försattes i konkurs vid Göteborgs TR d 15 okt 1976 efter egen ansökan samma dag. Enligt konkursbouppteckningen fanns i konkursboet tillgångar uppgående till 80 979 kr. Skulderna uppgick till 1 490 136 kr, varav prioriterad gäld 236 600 kr. Bolagets styrelse utgjordes av ingenjören R.L., advokaten T.L. och B.L..

Bolaget, vars aktiekapital uppgick till 6 000 kr, bildades 1973. Det började sin verksamhet, rörinstallationer, under första hälften av år 1974. I samband härmed upprättades mellan B.L. och L ett konsortialavtal, dagtecknat d 13 febr 1974. Avtalets punkt 6 löd: "Parterna är överens om att B.L. i princip tills vidare endast skall deltaga i bolaget såsom finansiär. Bolagets faktiska verksamhet skall således efter de riktlinjer och ramar, som anges av styrelsen, handhavas av R.L.." Punkten 7 löd: "B.L. ombesörjer att bolaget erhåller lån på kr 100 000: – mot lägst 10 % årlig ränta. Det utlånade beloppet skall snarast återbetalas men bolaget äger dock rätt att avstå från amorteringar under 1974 och 1975. Räntan skall erläggas halvårsvis med början d 1 juli 1974. L och B.L. skall gemensamt teckna borgen såsom för egen skuld å det av bolaget lånade beloppet."

B.L. och K.W. var delägare i dödsboet efter deras fader, direktören K.H.L.. B.L. ordnade ett lån till bolaget från dödsboet på 100 000 kr för att fylla sitt åtagande i konsortialavtalet. En revers upprättades, enligt vilken återbetalning av lånet skulle ske senast d 1 jan 1976.

I månadsskiftet jan-febr 1976 inbetalades av B.L. till bolagets konto i Svenska Handelsbanken 109 121 kr genom förmedling av Nordfinanz Bank, Zürich. Den 5 febr 1976 ingavs till riksbanken en licensansökan avseende tillstånd för bolaget att mottaga det sålunda överförda beloppet som lån från B.L.. I licensansökningen uppgav bolaget bl a: "Härmed anhålles om Riksbankens tillstånd att emottaga ett belopp å US $ 25 000:- eller Skr 109 121:-, vilket belopp avser lån från B.L., Peru. Beloppet kommer att utbetalas via bank i Schweiz. Bolaget, som utför rörinstallationer m m, är under stark expansion och har behov av ytterligare rörelsekapital." Den 2 april 1976 biföll riksbanken licensansökningen. Den 19 juli 1976 återbetalade bolaget lånet jämte upplupen ränta, sammanlagt 107 777 kr, till dödsboet.

Efter ansökan om stämning på dödsboet efter K.H.L., K.W. och B.L. yrkade konkursboet vid Göteborgs TR att svarandena skulle förpliktas att solidariskt till konkursboet återbetala 107 777 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 21 febr 1977 till dess betalning skedde.

Svarandena bestred bifall till käromålet.

TR:n (rådmännen Ordqvist och Sjösten samt tingsfiskalen Dufwa) anförde i dom d 13 jan 1978: Konkursboet har anfört: I konkursen har löneborgenärerna eller staten såsom lönegarant missgynnats genom betalningen d 19 juli. Dödsboets fordran hade blivit oprioriterad i konkursen. Återbetalningen är en stor betalning till en borgenär med oprioriterad fordran, som verkställts kort före konkursutbrottet. Betalningen är därför otillbörlig. B.L. – och därmed dödsboet – hade bort inse att bolagets ställning var undergrävd redan vid årsskiftet 1975/76. I bokslutet för år 1975 saknas leverantörsskulder å 280 000 kr. Vidare saknas underlag för värderingen av pågående arbeten, upptagna till 571 000 kr, och varulager, upptaget till 274 000 kr. Någon anmärkning mot detta har inte gjorts av styrelseledamöterna. Vid flera av bolagets arbeten har tillgångarna övervärderats och skulderna undervärderats. – Avsikten var att lånet från dödsboet skulle löpa på längre tid och att förlängning av tiden skulle ske d 1 jan 1976. Genom att dödsboet vägrat förlängning har skulden måst betalas i förtid. Betalningen har varit av sådan storleksordning att den avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning. Eftersom betalning enligt reversen skulle ha skett d 1 jan 1976, men inte verkställdes förrän d 19 juli är den inte ordinär. Av licensansökan av d 4 febr 1976 framgår att bolaget hade behov av ytterligare rörelsekapital eftersom det var under stark expansion. Även om det avtalats att dödsboets lån till bolaget skulle läggas om till ett lån från B.L. så har detta avtal inte följts. Det kapital B.L. betalt till bolaget har använts i bolaget under fem och en halv månad och möjliggjort för bolaget att fortsätta sin rörelse längre än eljest. Därför måste B.L:s betalning till bolaget och bolagets betalning till dödsboet betraktas som två fristående transaktioner.

Konkursboet gör under åberopande av 30 § konkurslagen i första hand gällande att återbetalningen till dödsboet d 19 juli 1976 på ett otillbörligt sätt gynnat dödsboet framför andra borgenärer och i andra hand att egendom genom återbetalningen på ett otillbörligt sätt undandragits bolagets borgenärer. Vid tiden för betalningen var bolaget insolvent. Dödsboet kände till detta och de omständigheter, som gjorde återbetalningen otillbörlig. Skulle käromålet inte bifallas på dessa grunder gör konkursboet under åberopande av 35 § konkurslagen vidare gällande att skulden till dödsboet betalats i förtid samt – slutligen – att betalningen avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning. Betalningen har gjorts inom tre månader före fristdagen och den kan ej anses som ordinär. – Enligt vad konkursboet sålunda gör gällande är dödsboet skyldigt att återbära de betalade medlen till konkursboet. Eftersom dödsboet skiftats d 2 aug 1976 riktas talan även mot dödsbodelägarna.

Svarandena har anfört: 1974 beslöt L. och B.L. att de skulle driva ett bolag tillsammans. B.L. övertog då 50 procent av aktierna i ett bolag som L. ägde, varvid de lät ändra namnet på bolaget till Centrumrör R.L. AB. En kort tid efter konsortialavtalets undertecknande insåg B.L. att han hade vissa svårigheter att själv få fram erforderliga kontanta medel, men att detta kunde ordnas genom hans fars dödsbo. Redan vid detta låns tecknande var B.L. medveten om att lånet senare skulle behöva omläggas, om bolaget inte kunde lösa in det under de närmaste åren. Under sommaren 1975 tog B.L. upp diskussionen med L. om återbetalning av lånet. B.L. hade då möjlighet att av privata medel låna ut 100 000 kr. Det var aldrig tal om någon utökning av krediten utan endast om en omplacering av lånet. Under den aktuella tiden var B.L. bosatt i Peru. Då X. fått besked om att B.L. låtit överföra 25 000 US $ meddelade han L. att bolaget inte fick disponera pengarna innan det erhållit tillstånd från riksbanken. Av okänd anledning meddelade riksbanken inte tillstånd förrän i april månad. Den 7 april erhöll X. telex från B.L. med förfrågan om det var klart med återbetalning av lånet. Under våren 1976 hade X. flera kontakter med L. angående återbetalningen av lånet. Under juni och juli månader 1976 var B.L. i Sverige. Vid en genomgång med Svante P, som skötte dödsboets räkenskaper, upptäckte B.L. att lånet inte betalats tillbaka. B.L. kontaktade L för att få besked om varför så inte skett. L. uppgav att det berodde på ett missförstånd och att en anställd inte följt de instruktioner han givit. L betalade då med en check. – Bokslutet för räkenskapsåret 1975 gjordes av revisor Karl-Ivar Olsson i samråd med L. I samband med bolagsstämman d 29 juni 1976 granskade B.L. bokslutet på sedvanligt sätt. L uppgav om bolagets ekonomi – fram till slutet av sept 1976 – att den var solid. B.L. har hela tiden befunnit sig i Peru och inte tagit någon del i bolagets verksamhet. De uppgifter B.L. fått om bolaget har han erhållit av X., som i sin tur fått uppgifter från L. K.W. har fått uppgifter om bolaget av B.L..

Svarandena har som grund för bestridandet anfört: Betalningen d 19 juli 1976 till dödsboet skall inte ses som en återbetalning av lånet utan som ett led i en omläggning av dödsboets lån till ett lån från B.L.. Betalningen har därför inte förändrat bolagets ekonomiska läge. Svarandena har inte gynnats framför andra borgenärer på ett otillbörligt sätt. Ingen av svarandena kände till eller borde känt till bolagets insolvens eller de omständigheter, som gjorde betalningen otillbörlig. – Betalningen har inte skett i förtid. Den har inte försämrat bolagets ekonomiska ställning, eftersom den ingick som ett led i låneomläggningen. Det är en ordinär betalning av en förfallen skuld, i vart fall i vad den avser ränta. Om svarandena skulle anses skyldiga att utge ersättning skall ersättningsskyldigheten jämkas till noll, eftersom synnerliga skäl för detta föreligger med hänsyn till samtliga omständigheter. Skäl för jämkning utgör särskilt att svarandena var i god tro, att B.L., som under bolagets verksamhet huvudsakligen befann sig i Sydamerika, åsamkats förluster i konkursen, att reversen var förfallen till betalning, att L anmodats återbetala reversen och att dödsboets säkerhet för reversen delvis gått förlorad genom att L själv försatts i konkurs. – Eftersom de medel, som betalats till dödsboet, överlåtits till dödsbodelägarna och inte någon av dessa känt till eller bort känna till de omständigheter, som grundar rätten till återvinning, kan betalningen ej återvinnas från någon av dem.

Konkursboet har bestritt jämkning och anfört: De av svarandena åberopade omständigheterna utgör ej grund för jämkning. Det förhållandet att dödsboet och bolaget är närstående genom B.L. medför att synnerliga skäl för jämkning inte kan anses föreligga.

Domskäl. Som skriftlig bevisning har åberopats punkterna 6 och 7 i konsortialavtalet, reversen, licensansökan, telex d 7 april 1976 från B.L. till X., brev d 4 maj 1976 från X. till bolaget samt uppställning d 8 mars 1977 över bolagets likvida medel.

Som muntlig bevisning har åberopats förhör under sanningsförsäkran med L, B.L. och X. samt vittnesförhör med revisorn B.O..

L har uppgivit: När reversen skrevs överenskoms att lånet skulle återbetalas d 1 jan 1976. Bolaget lånade av B.L. 25 000 US $ för detta ändamål. I slutet av jan 1976 ringde banken och meddelade att pengarna kommit. Riksbanken hade då ännu inte givit bolaget tillstånd att ta emot beloppet. Banken överförde ändå beloppet till bolagets konto. L ringde X., som ordnade licensansökan. Under tiden medlen fanns på bolagets konto användes de i rörelsen. L kände inte till att bolaget inte kunde disponera pengarna innan riksbanken givit sitt tillstånd. I början av april fick bolaget tillståndet. Han gav då en av flickorna på kontoret i uppdrag att se till att lånet från dödsboet återbetalades. Av någon anledning blev emellertid detta inte gjort. – Det var aldrig tal om att familjen L skulle låna ut mer än 100 000 kr till bolaget. Fram till aug 1976 hade L ingen anledning att befara att bolaget var på obestånd. Prognoserna var goda och han diskuterade med B.L. om eventuell expansion genom detaljförsäljning av VVS-artiklar. Hur finansieringen i så fall skulle ske diskuterades aldrig. Bolaget hade klarat sin likviditet fram till sept 1976 även utan de 100 000 kr från B.L.. L informerade X. och B.L. i sept 1976 om att bolaget var på obestånd. Tiden innan fick B.L. ingen direkt information av honom om bolagets ekonomi. Då B.L. var i Sverige hade bolaget styrelsesammanträden och den information B.L. då fick om ekonomin var positiv. K.W. har aldrig fått någon information av L. Den information X. erhöll var positiv. – Bokslutet för räkenskapsåret 1975 upprättade L. med biträde av revisorn Karl-Ivar Olsson. Varulagret värderades genom att de åkte runt på arbetsplatserna och tog upp "vad de såg". Pågående arbeten värderades genom att de tog del av tidssedlar och materialfakturor. När bokslutet lades fram på bolagsstämman fanns det bakomliggande materialet inte med och ingen frågade efter det. Han har tagit del av en av O. utförd granskning av bolagets räkenskaper, men kan inte finna att varulagret och pågående arbeten övervärderats. – Hans personliga åtaganden för bolaget var borgensförbindelse för lånet från dödsboet och för bolagets checkkredit på 35 000 kr.

B.L. har uppgivit: Han är fil kand och verksam i databranschen och med administrativ rationalisering. Under 1974 flyttade han till Sydamerika. Eftersom han skulle befinna sig utomlands och inte hade några möjligheter att leda företaget avtalade han med L att hans åtgärder skulle begränsas till finansiering medan L skulle sköta bolaget i övrigt. Sommaren 1975 beslöt styrelsen en omläggning av lånet från dödsboet. Vid årsskiftet 1975/1976 skulle dödsboet skiftas och innan dess skulle lånet återbetalas. Han diskuterade även med X. om hur omläggningen rent tekniskt skulle ske. Anledningen till att han inte betalade direkt till dödsboet och inträdde i dess ställe som långivare var att han ville att det skulle vara klart med räntebetalningar och riktigt gentemot myndigheterna. Det var aldrig tal om något ytterligare lån från honom till bolaget. Först i april vidtog han någon åtgärd för att få besked om återbetalningen skett. På försommaren 1976 var han i Sverige och gick tillsammans med kamrer S.P., som skötte dödsboets räkenskaper, igenom dödsboets ekonomi. Det visade sig då att någon återbetalning av lånet inte skett. Han tillfrågade L varför det inte var ordnat. L uppgav att en anställd på grund av stor arbetsbörda inte följt hans instruktioner om återbetalningen. L skrev omedelbart ut en check på beloppet. – Sedan bolaget startades 1974 har B.L. befunnit sig i Sverige 14 dagar omkring midsommar 1975, 15-20 maj 1976 och från midsommar till aug 1976 samt helt kort vid andra tillfällen. Den information han fick om bolagets ekonomi erhöll han huvudsakligen från X.. En del information erhöll han även vid styrelsesammanträden då han besökte Sverige. De besked han fick var alltid positiva. Den ringa information K.W. fick var muntligen från honom och innebar att bolaget gick bra. Han och L hade avtalat att bolagets vinst skulle användas till konsolidering av bolaget. I början av 1976 diskuterade han med L en eventuell utökning av bolagets verksamhet genom att starta en affär för VVS-artiklar. Vid bolagsstämman d 29 juni 1976 tog han del av bokslutet för år 1975 på sedvanligt sätt. Han hade ingen anledning att misstänka att detta inte var korrekt eftersom han litade på L och även visste att en revisor upprättat det. Han tog inte del av några bakomliggande handlingar och frågade inte heller efter dem. När han i sept 1976 fick telex om att bolaget var på obestånd kom detta som en chock. L hade aldrig tidigare på något sätt antytt att bolaget gick dåligt. Bolagets konkurs har medfört en förlust för B.L. av 25 000 US $.

X. har uppgivit: Han biträdde B.L. i samband med att bolaget började sin verksamhet och inträdde i dess styrelse som opartisk medlem. Han skrev konsortialavtalet och reversen. Enligt reversen skulle lånet betalas d 1 jan 1976. Avsikten var att om bolaget då fortfarande hade lånebehov skulle lånet omplaceras. Under 1975, då det var svårt att få krediter i Sverige, bestämdes att omplaceringen skulle ske genom ett utlandslån från B.L.. Det var aldrig – direkt eller indirekt – tal om att B.L. skulle ombesörja lån utöver 100 000 kr. Hade bolaget varit i behov av ytterligare likvida medel hade det varit lämpligare att utöka checkkrediten. Efter det X. erhållit brev från B.L. om lånet informerade han d 26 nov 1975 styrelsen om att en omläggning av lånet skulle ske då lånet förföll till betalning d 1 jan 1976. I jan 1976 ringde L och meddelade att 25 000 US $ från Nordfinanz Bank hade överförts till bolagets checkkonto. X. sade till L att bolaget inte fick disponera beloppet förrän riksbanken givit sitt tillstånd och att återbetalningen till dödsboet fick vänta till dess. Han skrev licensansökan till riksbanken. Det skedde i all hast, varför skälet för lånet i ansökan uppgavs vara bolagets expansion. Av okänd anledning dröjde tillståndet från riksbanken och X. fick del av det först d 13 april 1976. Samma dag informerade han under ett styrelsesammanträde L om att lånet nu kunde betalas till dödsboet. Senare skrev han till L och ville ha bekräftat att så skett. L hade alltid tidigare skött bolagets betalningar och det fanns inte anledning tro att han inte skulle göra denna betalning. – Den 13 april 1976 hade bolaget styrelsesammanträde och då fanns bokslutet för år 1975 vilket L och revisorn i samråd upprättat. Vid bolagsstämman d 29 juni 1976 då bokslutet lades fram medföljde specifikationer över varulager och pågående arbeten samt förteckning över kundfordringar och leverantörsskulder. X. hade tagit del av alla dessa handlingar, analyserat dem och jämfört med tidigare års. Han kontrollerade emellertid inte på arbetsplatserna om underlaget till posterna för pågående arbeten och varulager var korrekta. Bolaget hade under 1975 inga ekonomiska problem. Orderingången var god. Under 1976 var den allmänna trenden inom VVS-sektorn något sämre. – Han sände regelbundna rapporter till B.L. och den information denne fick var hela tiden positiv. K.W. fick ingen information. Först i slutet av sept 1976 fick X. kännedom om att bolaget var på obestånd. Innan dess hade han ingen anledning att misstänka att bolagets ekonomi inte var god. Banken hade inte kontaktat honom och givit några negativa besked.

O. har uppgivit: Han är auktoriserad revisor sedan 1975. Han har granskat bolagets räkenskaper och kommit fram till följande. Bolagets bokslut per d 30 sept 1976 visar ett underskott på 660 000 kr medan bokslutet per d 31 dec 1975 visar ett överskott på 390 000 kr. Vid en närmare granskning av bokslutet för år 1975 har han kommit fram till att posterna för pågående arbeten och varulager kraftigt övervärderats. Bl a har ett arbete åt Kullenbergs markbyrå värderats som om 75 procent av arbetet utförts under 1975. I verkligheten hade bolaget enbart utfört 25 procent av arbetet 1975. Återstoden gjordes 1976. Ett bolag vid namn RP Rörprodukter AB, som var bolagets största leverantör, hade d 31 dec 1975 en fordran på bolaget uppgående till 500 000 kr. I bokslutet har man underlåtit att ta upp leverantörsskulder på 280 000 kr, huvudsakligen till Rörprodukter. Det kan inte ha varit av glömska. Differensen mellan hans värdering av bolagets tillgångar och skulder d 31 dec 1975 och värderingen i bokslutet är c:a 700 000 kr. Bolaget har redan d 31 dec 1975 varit likvidationspliktigt. Han har inte kunnat finna några specifikationer som underlag till värderingen av varulager och pågående arbeten. L har uppgivit för honom att något underlag inte finns. Bokslutet för 1975 är mycket skickligt gjort och för en oinvigd person skulle det vara svårt att förstå att det förelegat något fel. Detta framgår inte av bokslutssammanställningen. O:s utredning har varit tidsödande. Man kan inte kräva en motsvarande kontroll av en styrelseledamot. Man kan kanske kräva att en styrelseledamot borde tagit del av underlag till värderingen av varulager och pågående arbeten. En styrelseledamot skall löpande hålla sig informerad om bolaget. Om så hade skett hade en styrelseledamot eventuellt kunnat förstå att bokslutet var felaktigt beträffande pågående arbeten och varulager. – Om bolaget inte haft tillgång till ytterligare 100 000 kr hade bolaget d 30 april 1976 inte klarat sina löpande betalningar. Att bolaget klarat sig fram till sept 1976 har berott på att man inte betalt sina skulder till Rörprodukter och dessutom erhållit 100 000 kr i likvida medel från B.L..

Betalningen av skulden till dödsboet skedde inom tre månader före konkursutbrottet. Den avsåg ett betydande belopp och innebar att bolagets likvida medel titt mycket stor del togs i anspråk. Dödsboets fordran var inte förenad med förmånsrätt och bolaget var insolvent då betalningen gjordes. Dödsboet har således gynnats framför andra borgenärer och de anförda omständigheterna innebär i och för sig att så skett på ett otillbörligt sätt. Häremot har dödsboet invänt att betalningen ingått som led i en omläggning av bolagets lån. Av utredningen framgår att det belopp B.L. betalt till bolaget i månadsskiftet jan-febr 1976 varit avsett att såsom lån ersätta bolagets lån från dödsboet. Att återbetalningen inte gjordes före första delen av april 1976, då riksbankens tillstånd gavs, framstår som naturligt med hänsyn till att medlen dessförinnan inte fick disponeras av bolaget. Emellertid har betalning till dödsboet inte skett förrän d 19 juli 1976. Medlen har under tiden inte hållits avskilda för dödsboets räkning utan i stället använts i bolagets rörelse. TR:n anser att den omständigheten, att betalningen till dödsboet ingick som ett led i en omläggning av bolagets lån, under sådana förhållanden inte kan medföra att betalningen inte skall betraktas som otillbörlig.

Av den muntliga bevisningen framgår att varken K.W. eller B.L. då betalningen gjordes känt till att bolaget var på obestånd och att K.W. ej heller bort känna till detta.

Den löpande förvaltningen av bolaget har ankommit på L. B.L. har genom att han huvudsakligen vistats i Sydamerika inte haft möjlighet att följa driften. Redovisningshandlingarna för år 1975 har granskats av bolagets revisor och, såvitt framkommit, av denne lämnats utan erinran. TR:n finner inte styrkt någon omständighet, som bort väcka B.L:s misstanke och föranleda ytterligare undersökning av bolagets ekonomiska ställning från hans sida. Inte heller är styrkt att B.L. då han tagit del av redovisningen för år 1975 eller eljest bort inse att bolaget var på obestånd vid årsskiftet 1975/1976 eller senare. Då dödsboet således inte känt till eller bort känna till att bolaget var insolvent då betalningen skedde, kan käromålet inte vinna bifall enligt 30 § konkurslagen.

Lånet från dödsboet förföll enligt reversen till betalning d 1 jan 1976. Utredningen i målet visar att lånet inte var avsett att förlängas. Återbetalning har alltså inte skett i förtid. Emellertid har betalningen, som verkställts inom tre månader före fristdagen, avsett ett betydande belopp, som i hög grad påverkat bolagets likviditet. Den får därför bedömas ha avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning. Den omständigheten att den utgjort ett led i en omläggning av bolagets lån kan inte – med hänsyn till att de av B.L. till bolaget överförda medlen såsom ovan angivits använts i bolagets rörelse – föranleda till annan bedömning. Lånet från dödsboet har inte betalats i samband med förfallodagen utan över sex och en halv månad därefter. Betalningen kan inte, varken till kapital eller ränta, anses som en löpande betalning i bolagets verksamhet. TR:n anser därför att betalningen inte kan anses ordinär. Den skall alltså jämlikt 35 § konkurslagen gå åter.

TR:n finner att synnerliga skäl för jämkning inte föreligger. Dödsboet är således skyldigt att återbära de betalade medlen. Dessa har tillskiftats dödsbodelägarna genom arvskifte i dödsboet d. 2 aug 1976. De äger därför inte bättre rätt till medlen än dödsboet. Även dödsbodelägarna är således skyldiga att återbära medlen till konkursboet.

Svarandena har vitsordat ränta enligt 5 § räntelagen såsom i och för sig skälig. För tiden efter dagen för denna dom skall enligt 39 a § konkurslagen ränta utgå enligt 6 § räntelagen.

Domslut. Dödsboet efter K.H.L., K.W. och B.L. skall solidariskt till Centrumrör R.L AB i konkurs betala 107 777 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen från d 21 febr 1977 t o m d 13 jan 1978 och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess betalning sker.

Dödsboet och medparter fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att konkursboets vid TR:n förda talan ogillades, i andra hand att ersättningsskyldigheten jämkades i sin helhet.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Helling och Winquist, referent, f d hovrättsrådet Ljung och adj led Tommy P.) anförde i dom d 23 maj 1979:

Domskäl. Dödsboet och medparter har i HovR:n åberopat samma grunder som i TR:n samt vidare anfört bl a: De pengar B.L. översänt till bolaget har aldrig tillhört detta utan innehafts av bolaget för reglering av lånet till dödsboet. Eftersom pengarna inte tillhört bolaget, kan de inte heller återvinnas. Regleringen av dödsbolånet var ett absolut villkor för att bolaget skulle erhålla lånet från B.L.. Det har aldrig varit tal om att familjen L skulle låna ut mer än totalt 100 000 kr till bolaget. Betalningen till dödsboet kan inte anses ha försämrat bolagets ekonomiska ställning. Eftersom bolaget inte hade erhållit några pengar från B.L. om det inte varit för att reglera lånet till dödsboet har för betalningen till dödsboet inte använts medel, som eljest skulle ha ingått i konkursboets tillgångar. Betalningen har således inte varit till skada för övriga borgenärer. Den är i vart fall att anse som ordinär, eftersom skulden var förfallen till betalning till såväl kapitalbelopp som ränta. Den ränta om 7 777 kr, som erlades d 19 juli 1976, avsåg tiden d 1 jan-d 19 juli 1976. Dröjsmålet med betalningen uppgår endast till tre månader, eftersom medlen icke fick disponeras av bolaget innan riksbanken lämnat vederbörligt tillstånd. Under nämnda tid av tre månader har bolaget vid flera tillfällen anmodats betala skulden till dödsboet och B.L. räknade med att så skulle ske. Så snart B.L. vid sin återkomst till Sverige upptäckte att skulden inte betalats tog han kontakt med L, varvid skulden omgående reglerades. Det dröjsmål som uppstod hade sådana orsaker att betalningen på denna grund ej kan anses utgöra en inte ordinär betalning. L har olovligen förfogat över medlen genom att låta dessa gå in i bolagets verksamhet. Genom L:s olovliga disposition har B.L. redan förlorat 109 000 kr jämte ränta. Om återvinning skulle ske kommer förlusten att fördubblas.

Konkursboet har i HovR:n yttrat bl a: Till stöd för bestridandet av ändring åberopas de vid TR:n anförda grunderna i den ordning de där blivit angivna. Det är inte riktigt att lånet från B.L. varit avsett att ersätta lånet från dödsboet. Av licensansökan framgår att lånet från B.L. var avsett som ytterligare rörelsekapital. Bolaget hade inte kunnat fortsätta sin verksamhet under någon längre tid efter årsskiftet 1975/1976 utan kapitaltillskottet om 25 000 US $. Oavsett vad som varit avsett har tillskottet kommit att utgöra ett bolaget ytterligare tillkommande lån. Om avsikten endast varit att lägga om lånet från dödsboet, hade B.L. kunnat övertaga dödsboets lån och meddela bolaget, att så skett. Genom återbetalningen d 19 juli 1976 har dödsboet på ett otillbörligt sätt gynnats framför bolagets övriga borgenärer. Betalning av en skuld som stått ute kan ej godtagas som ordinär betalning. Om L mot givna instruktioner använt beloppet om 25 000 US $ i rörelsen är det inte något skäl till att vadekärandena skall ha bättre rätt till beloppet än bolagets övriga borgenärer. Genom betalningen har vadekärandena vunnit 107 777 kr, och bifall till konkursboets talan innebär inte att vadekärandena får återbära mer än de vunnit genom transaktionen. Styrelsens ledamöter bör ej kunna åberopa underlåtenheten att granska räkenskaper m m som ursäkt för att de inte känt till bolagets ekonomiska ställning. B.L:s underlåtenhet härutinnan kan inte heller vara av beskaffenhet att böra tillräknas vadekärandena som god tro enligt motiven till 40 § konkurslagen.

HovR:n finner i likhet med TR:n att betalningen till dödsboet är sådan att den kan återvinnas enligt bestämmelsen i 35 § konkurslagen samt att dödsboet, K.W. och B.L. i och för sig är skyldiga att återbära medlen till konkursboet.

Såsom TR:n funnit har det belopp om 25 000 US $ som B.L. betalat till bolaget varit avsett att såsom lån ersätta bolagets lån från dödsboet. Av utredningen framgår att det inte varit tal om andra krediter från B.L.. Om medlen så snart det kunnat ske använts för avsett ändamål synes någon befogad anmärkning inte ha kunnat riktas däremot. Medlen har emellertid mot givna instruktioner på grund av omständigheter varöver dödsboet och medparter inte kunnat råda använts till betalning av annan gäld. Ej heller kan dödsboet och medparter lastas för att betalning trots påstötningar inte kommit till stånd tidigare än som skett. Såsom TR:n anfört har betalning inte erlagts i förtid och den hade, om den ägt rum några dagar tidigare, inte kunnat återvinnas. Då B.L. uppbar betalningen för dödsboets lån kände han inte till att bolaget var på obestånd och hade inte heller bort känna till detta. Detsamma var förhållandet beträffande K.W. och dödsboet. En följd av en återvinning skulle bli att B.L., som torde bli ersättningsskyldig gentemot K.W., skulle förlora dels det belopp som han tillfört bolaget för betalningen av lånet och dels ett belopp motsvarande bolagets skuld till dödsboet.

HovR:n finner nu angivna omständigheter utgöra synnerliga skäl för jämkning av dödsboets återbäringsskyldighet. Denna bör, med hänsyn särskilt till att B.L. hade kunnat säkerställa betalningen till dödsboet utan att medlen tillförts bolaget, jämkas till hälften.

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom att HovR:n bestämmer det belopp dödsboet och medparter har att solidariskt utge till konkursboet till 53 888 kr 50 öre jamte ränta enligt av TR:n angivna grunder.

Såväl dödsboet och medparter som konkursboet sökte revision.

Dödsboet och medparter yrkade att HD måtte ogilla konkursboets talan om återvinning. I andra hand yrkade de att, därest återbetalningsskyldighet skulle anses föreligga, HD med stöd av 40 § konkurslagen måtte jämka denna skyldighet i dess helhet.

Konkursboet yrkade fastställelse av TR:ns dom.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Cederberg, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

Domskäl. Enligt utärdat skuldebrev ålåg det Centrumrör att infria skulden till dödsboet senast d 1 jan 1976. I månadsskiftet jan-febr 1976 lämnade B.L. personligen Centrumrör ett lån om 25 000 US $. Såsom domstolarna funnit var avsikten härmed att skulden till dödsboet skulle regleras. Medlen kom emellertid att genast flyta in i Centrumrörs rörelse, och skulden till dödsboet betalades inte förrän d 19 juli 1976. Genom att L på detta sätt förfogade över medlen har äganderätten till pengarna övergått till Centrumrör.

Förutsättning för återvinning enligt 30 § konkurslagen föreligger inte, då det ej är utrett, att dödsboet känt till eller ens bort känna till Centrumrörs insolvens.

Vad därefter gäller återvinning enligt 35 § konkurslagen har Centrumrör infriat skulden till dödsboet inom sådan tid att rättshandlingen kan återvinnas. Betalningen skedde mer än ett halvår efter det att skulden förfallit och innefattade också under denna tid upplupen ränta. Om den hade skett utan nämnvärt dröjsmål efter det att de medel B.L. ställt till förfogande för ändamålet blivit tillgängliga, hade den likväl kunnat te sig naturlig, under förhandenvarande förhållanden däremot icke. Betalningen, som avsåg ett betydande belopp, försämrade avsevärt Centrumrörs ekonomiska ställning. Den kan i betraktande av det sagda inte betecknas som ordinär. Jämlikt 35 § 1 st konkurslagen skall således betalningen från Centrumrör till dödsboet gå åter.

Den omständigheten att dödsboets tillgångar genom arvskifte sedermera tillfallit dess delägare medför inte att penningbeloppet skall anses överlåtet till annan enligt 40 a § konkurslagen. Konkursboet har därför samma rätt till återvinning mot B.L. och K.W. som mot dödsboet.

Dödsboet och medparter har i andra hand yrkat jämkning enligt 40 § konkurslagen av återbäringsskyldigheten, medan konkursboet å sin sida hävdat att jämkning icke bör ifrågakomma i detta fall. Till stöd för sitt andrahandsyrkande har dödsboet och medparter anfört bl a att den försenade betalningen berott på omständigheter, varöver de inte kunnat råda, att de, när betalningen ägde rum, var i god tro beträffande Centrumrörs insolvens samt att en återvinning skulle medföra oskäliga ekonomiska förluster för B.L. personligen.

För jämkning enligt 40 § konkurslagen fordras synnerliga skäl. Av förarbetena (NJA II 1976 s 208) framgår att frågan om jämkning bör prövas med hänsyn till samtliga omständigheter, varvid stor hänsyn bör tas bl a till återvinningssvarandens mer eller mindre goda tro. Det framhålles även att transaktionens karaktär och förhållandet mellan gäldenären och återvinningssvaranden kan vara av betydelse.

I målet är inte utrett, att dödsboet och medparter vid den tidpunkt då lånet infriades kände till att Centrumrör var på obestånd eller borde ha känt till detta förhållande. Det får också – såsom HovR:n anmärkt – anses klart, att B.L. som en följd av återvinning skulle riskera att dels förlora vad han personligen tillfört Centrumrör såsom lån och dels bli betalningsskyldig för ett belopp motsvarande dödsboets fordran gentemot Centrumrör. Skulle återvinning ej komma I fråga skulle endast en förlust av förstnämnda lånebelopp riskeras.

Frågan är alltså om dessa omständigheter samt vad dödsboet och medparter i övrigt anfört skall anses utgöra tillräckliga skäl för jämkning. Det bör härvid påpekas att det ingalunda är ovanligt att en långivare vid tidpunkten för lånets infriande saknar kännedom om låntagarens ekonomiska situation. I förevarande fall har B.L. varit ledamot av Centrumrörs styrelse. Han har deltagit som finansiär och burit ansvar för att Centrumrör skulle erhålla det lån varom i målet är fråga. Lånet har genom B.L:s förmedling erhållits från ett dödsbo, i vilket B.L. själv var delägare. Han har tillsammans med L å Centrumrörs vägnar undertecknat skuldebrevet med utfästelse att infria lånet senast d 1 jan 1976. B.L. har även – liksom L – iklätt sig ett personligt borgensansvar för förbindelsen. Mot denna bakgrund borde B.L. ha tillsett att Centrumrör i rätt tid betalade sin skuld till dödsboet. Redan när B.L. i månadsskiftet jan-febr 1976 överförde penningmedel till Centrumrör förelåg betalningsdröjsmål. För att påskynda betalningen till dödsboet i det läget kunde B.L. utan svårighet ha övertagit betalningsansvaret för lånet och betalat direkt till dödsboet. När B.L. nu – utan att något godtagbart skäl härför framförts – valde att tillställa Centrumrör medlen har han visserligen ej haft anledning räkna med att L skulle bryta givna instruktioner och använda pengarna för andra Centrumrörs skulder. Emellertid har B.L. haft goda möjligheter att förvissa sig om att medlen avskilts för dödsboets räkning och att betalningen till dödsboet ägt rum omedelbart efter det att riksbanken gett sitt tillstånd. Det inträffade beror till en del på B.L:s underlåtenhet i dessa avseenden och följderna bör därför bäras snarare av dödsboet och medparter än av prioriterade borgenärer, som blivit nödlidande i konkursen.

Av betydelse för frågan om jämkning är vidare förhållandet mellan Centrumrör och dödsboet. B.L. har varit hälftendelägare både i Centrumrör och i dödsboet. I den mening som avses i 29 a § konkurslagen är därför dödsboet att anse som närstående till Centrumror. Den omständigheten att betalningen sålunda i sin helhet gynnat en konkursgäldenären närstående borgenär utgör ett starkt skäl mot jämkning.

På grund av det anförda kan dödsboet och medparter ej anses ha förebragt sådana omständigheter att synnerliga skäl för jämkning föreligger. Såsom TR:n funnit är alltså dödsboet och medparter skyldiga att återbära ifrågavarande belopp till konkursboet.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Bernhard, Westerlind, Hessler, Knutsson och Heuman, referent) beslöt dom i enlighet med betänkandet.