Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 581 (NJA 1981:63)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 581 (NJA 1981:63)
Målnummer
Ö808-78
Domsnummer
UÖ1077-81
Avgörandedatum
1981-04-29
Rubrik
Fråga om tillåtligheten av avstyckning för bebyggelse inom strandskyddsområde. 3 kap 2 § 2 st fastighetsbildningslagen. - Såväl länsstyrelse som byggnadsnämnd har ansetts äga behörighet att fullfölja talan mot avgörande, varigenom HovR i fråga om inställd förrättning för avstyckning inom område, där varken stadsplan eller byggnadsplan gällde, på sakägares besvär återförvisat ärendet till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt behandling av avstyckningsfrågan. 18 kap 1 § 2 st fastighetsbildningslagen.
Lagrum
•  3 kap. 2 § 2 st. fastighetsbildningslagen (1970:988)
•  18 kap. 1 § 2 st. fastighetsbildningslagen (1970:988)

Genom köpekontrakt d 30 juli 1962 förvärvade A.S. från O.L. en stycke tomt belägen cirka 100 meter öster från mangårdsbyggnaden på fastigheten (Fastighetsadress, uteslutet här) i Stora Tuna socken. Områdets storlek eller närmare belägenhet angavs ej. I kontraktet uppgavs emellertid att tomten var provisoriskt avstyckad och märkt med nedslagna rör i hörnen.

Den 16 juni 1969 inkom till distriktslantmätaren i Borlänge distrikt ansökan om avstyckning av området. Som sökande stod L.S., en son till A.S.. Lantmätaren meddelade i skrivelse d 6 aug 1970 till A.S. att området besiktigats, att tätbebyggelse fick anses föreligga, att avkall ej torde kunna göras på det för sådant fall i jorddelningslagen uppställda kravet på att avstyckning skall föregås av detaljplaneläggning samt att avstyckning ej heller fick ske med mindre det funnes skäl att antaga att styckningslotten skulle inom nära förestående tid  erhålla varaktig användning för avsett ändamål. A.S. ombads av lantmätaren snarast taga kontakt för diskussion av nu angivna frågor.

Den 7 aug 1970 beslöt byggnadsnämnden i Stora Tuna kommun, med anledning av en lantmätarens begäran om yttrande i avstyckningsärendet, att i avvaktan på detaljplaneläggning avstyrka bifall till ansökan.

Ansökningsärendet avskrevs d 5 juli 1971, enär kontakt ej kunnat erhållas med förrättningssökanden.

A.S. ingav d 15 febr 1974 till fastighetsbildningsmyndigheten i Borlänge lantmäteridistrikt ny ansökan om avstyckning av området. I ansökan erinrades om den år 1969 ingivna ansökningen och uppgavs att också tidigare, i febr 1963, en ansökan inlämnats.

I ärendet antecknades att fastigheten (Fastighetsadress, uteslutet här) rätteligen är styckningsfastighet.

A.S:s ansökan behandlades av fastighetsbildningsmyndigheten vid sammanträde d 22 april 1977. Därvid beslöt förrättningslantmätaren, lantmätaren G.O., att förrättningen skulle inställas. O. antecknade inledningsvis att ansökan avsåg fritidsbostadsändamål och anförde vidare i sitt beslut: Det till avstyckning föreslagna området är obebyggt. Det är beläget vid Norån. Utomplansbestämmelser samt strandskydd gäller. Tätbebyggelse har uppkommit. Någon planläggning är såvitt känt inte aktuell för trakten. Såväl strandskyddet som de allmänna planläggningsprinciperna gör det föga troligt att ytterligare bebyggelse tillåts efter ån. Byggnadsnämnden har d 21 aug 1975 avslagit en förhandsförfrågan från A.S. att bebygga området med ett fritidshus. Avstyckningen skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning och föranleda olämplig bebyggelse samt motverka syftet med strandskyddsföreskrifterna, varför hinder föreligger enligt såväl 3 kap 2 § 2 st som 3 kap 3 § 1 p fastighetsbildningslagen. Vidare kan på grund av byggnadsnämndens redovisade inställning i nybyggnadsärendet byggnadslov ej påräknas. Det kan därför ej antagas att området inom överskådlig tid får varaktig användning för sitt ändamål, varför hinder föreligger även enligt 3 kap 1 § 2 st fastighetsbildningslagen.

A.S. anförde besvär hos Falu TR, fastighetsdomstolen, och yrkade undanröjande av fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

TR:n (rådmännen Swartling och Fogelkvist, fastighetsrådet Elias samt två nämndemän) yttrade i utslag d 19 okt 1977: Målet har av TR:n företagits till huvudförhandling d 5 okt 1977, varvid hållits syn på stället.

A.S. har anfört: Han har ej i behåll någon kopia av sin ansökan från år 1963 och kan således ej styrka att han begärt avstyckning redan detta år. Så är emellertid fallet och han begär nu att avstyckningsfrågan prövas enligt de bestämmelser som gällde vid denna tid. – Han ifrågasätter att tätbebyggelse föreligger. – Anledning torde saknas att tillämpa strandskyddsbestämmelserna på just denna del av Noråns strand eftersom bebyggelse redan finns på intilliggande områden.

LSt:n i Kopparbergs län har i målet anfört att den anser inställelsebeslutet riktigt.

Byggnadsnämnden i Borlänge kommun, inom vilken kommun styckningsfastigheten numera är belägen, har ingivit yttrande enligt vilket nämnden vidhåller sin tidigare redovisade inställning i ärendet. Nämnden har upplyst att åt densamma delegerats rätten att ge dispens från byggnadsförbuden såväl i 16 § naturvårdslagen som i 56 § 1 mom 2 st byggnadsstadgan samt att dispens ej kan påräknas för bebyggelse på styckningslotten.

Oavsett vid vilken tidpunkt A.S. första gången ingivit ansökan om avstyckning måste avstyckningens tillåtlighet bedömas med hänsyn till de bestämmelser som vid prövningstillfället gäller för markanvändningen inom berörd trakt.

TR:n finner att hinder mot avstyckning föreligger på sätt fastighetsbildningsmyndigheten anfört.

På grund av vad som ovan upptagits skall inställelsebeslutet stå fast.

TR:ns avgörande. Besvären lämnas utan bifall.

A.S. anförde besvär i Svea HovR och yrkade, att HovR:n med bifall till hans ansökan om avstyckning måtte undanröja TR:ns utslag och återförvisa ärendet till fastighetsbildningsmyndigheten för erforderlig handläggning.

Byggnadsnämnden i Borlänge kommun och LSt:n i Kopparbergs län bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hadding, fastighetsrådet Hall samt hovrättsråden Ekberg, referent, och Grahn) anförde i utslag d 6 juli 1978: I HovR:n är upplyst att avstyckningen avser ett markområde om 2 300 kvm av jordbruksfastigheten (Fastighetsadress, uteslutet här). Området, som är obebyggt, är beläget vid Norån mellan mangårdsbyggnaden på (Fastighetsadress, uteslutet här)och fritidsfastigheterna Baggbo 11:3 och 11:4 ca 1 mil söder om Borlänge. Enligt kommunöversikt för Borlänge kommun, som antagits d 28 april 1977, ingår den sökta avstyckningen i område F 1, vilket avser det 100-metersområde längs Norån som omfattas av generellt strandskydd jämlikt 15 § naturvårdslagen. F 1-området gränsar i norr till område R 20. Detta innefattar jordbruksmark som av lantbruksnämnden klassats som bestående.

A.S. har till stöd för besvären bl a anfört: Området består av en äng som endast kan användas till betesmark eller till fritidsbebyggelse. Norån är grund och icke lämpad för bad. Marken är ej lämpad för någon annan form av friluftsliv. I närheten har uppförts ett antal fritidshus, dock föreligger inte tätbebyggelse. Området behöver ej vara föremål för strandskydd.

Byggnadsnämnden har i HovR:n vidhållit sin ståndpunkt att avstyckning ej bör tillåtas, eftersom det föreligger byggnadsförbud jämlikt  56 § byggnadsstadgan och 16 § naturvårdslagen och nämnden motsätter sig dispens, emedan byggande i detta fall skall föregås av planläggning.

Byggnadsnämnden har vidare anfört: Trycket från Borlänge att få bygga fritids- och permanentbostäder är stort beträffande hela räjongen, varför stor restriktivitet iakttages beträffande byggnadslov. För närvarande finns emellertid ej några tankar på särskilda åtgärder för användningen av styckningslotten och kringliggande områden. – Byggnadsnämnden anser ej att avstyckningen skulle skada jordbruksnäringen.

LSt:n har i HovR:n anfört: LSt:n delar byggnadsnämndens mening att en avstyckning skulle motverka syftet med strandskyddsföreskrifterna samt försvåra områdets ändamålsenliga användning och föranleda olämplig bebyggelse. Då byggnadslov ej kan påräknas, skulle en avstyckning ej heller inom överskådlig tid få varaktig användning för sitt ändamål. – Avstyckning skulle ej skada jordbruksnäringen.

HovR:n har hållit syn på platsen.

Skäl. Såsom TR:n funnit skall avstyckningen bedömas efter nu gällande regler och med beaktande av nuvarande plansituation.

HovR:n tar först ställning tillfrågan huruvida avstyckningen skulle motverka syftet med gällande naturvårdsföreskrifter. Strandskyddsbestämmelserna har till enda syfte att bevara den möjlighet som enligt allemansrätten föreligger till bad och friluftsliv inom strandområden. Med hänsyn till terrängförhållandena, bl a Noråns ringa djup och steniga bädd och dess igenvuxna strand, samt områdets belägenhet mellan gårdsplanen på (Fastighetsadress, uteslutet här) och de redan bebyggda fritidsfastigheterna Baggby 11:3 och 11:4 är styckningslotten av sådan beskaffenhet att den uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv. Särskilda skäl för undantag från strandskyddet föreligger och avstyckningen motverkar därför ej syftet med detta skydd.

HovR:n prövar härefter huruvida fastighetsbildningen skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning eller motverka lämplig planläggning. Den tilltänkta bebyggelsen på styckningslotten är visserligen att hänföra till tätbebyggelse men endast av sådan mindre omfattning att dess lämplighet från allmän synpunkt kan prövas i samband med prövning av ansökan om byggnadslov. Krav på detaljplan gäller således sedan d 1 juli 1977 icke för den ifrågasatta bebyggelsen.

Några omständigheter som skulle menligt påverka en framtida planläggning har inte framkommit i målet.

Området är lämpat för fritidsbebyggelse. Det har inte ens påståtts att avstyckningen skulle vara till olägenhet för jordbruksnäringen.

Den begärda fastighetsbildningen skulle medföra en naturlig avrundning av befintlig, intilliggande fritidsbebyggelse och fylla ut luckan mellan denna och jordbruksbyggnaderna på (Fastighetsadress, uteslutet här).

På grund av det sagda och då avstyckningen inte skulle strida mot förefintliga kommunala planeringsintentioner kan den ej anses föranleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området.

Den omständigheten att byggnadsnämnden, med hänvisning till strandskyddet och tätbebyggelsesituationen, förklarat sig icke vilja meddela byggnadslov  – ett förhållande som torde få omprövas om avstyckning medges – innebär inte, såsom LSt:n påstår, hinder enligt 3 kap 1 § 2 st fastighetsbildningslagen.

HovR:n finner således att begärd avstyckning skall tillåtas.

HovR:ns avgörande. Med upphävande av TR:ns utslag och fastighetsbildningsmyndighetens beslut visar HovR:n ärendet åter till fastighetsbildningsmyndigheten för handläggning i enlighet med HovR:ns utslag.

LSt:n och byggnadsnämnden anförde besvär och yrkade, att HovR:ns utslag måtte undanröjas och TR:ns utslag fastställas.

A.S. bestred ändring.

Statens naturvårdsverk, statens planverk och statens lantmäteriverk avgav efter förordnande av HD yttranden i målet.

När målet anmäldes till föredragning i HD d 17 mars 1981, upptogs till en början frågan huruvida LSt:n och byggnadsnämnden ägt fullfölja talan mot HovR:ns utslag.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Fredlund, Welamson, Sven Nyman, referent, och Jermsten) fann grund inte föreligga att avvisa vare sig LSt:ns eller byggnadsnämndens besvär.

JustR Gyllensvärd tillade till utveckling av sin mening i denna fråga: I tillämpningen har särskilt under senare år visat sig att ovisshet på många håll råder om i vilken utsträckning myndighet äger att som företrädare för allmänt intresse fullfölja talan mot domstols avgörande i mål om fastighetsbildning. Det finns därför anledning att i detta mål, där såväl LSt:n som byggnadsnämnden uppträder som klagande, ta upp frågan till närmare belysning.

Till en början kan erinras om att LSt:n och byggnadsnämnden får genom besvär till fastighetsdomstolen föra talan i fråga om fastighetsbildningsförrättning, dock endast såvitt gäller under förrättningen meddelade tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut och – vilket är utan intresse i detta sammanhang – i vissa fall beslut om inställande av förrättning. Det är att märka att efter den ändring av fastighetsbildningslagen (FBL) som genomfördes 1971 byggnadsnämndens nu nämnda besvärsrätt gäller över hela fältet utan någon lokal begränsning, medan LSt:n inte kan föra ett mål vidare till fastighetsdomstolen, om målet gäller fastighetsbildning inom område med stadsplan eller byggnadsplan. För att framställningen inte skall onödigtvis tyngas bortser jag här och i det följande från det fallet att fastighetsbildning inom byggnadsplaneområde endast rör mark, som enligt planen är avsedd för jordbruksändamål.

Vad härefter beträffar rätten för myndigheterna i fråga att överklaga ett avgörande av fastighetsdomstolen görs det stundom gällande, att sådan rätt föreligger endast om avgörandet innefattar ett tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut. Denna uppfattning, som torde vara föranledd av vad som – på sätt nyss angavs – gäller beträffande fullföljden till fastighetsdomstolen, har emellertid inte något stöd i lagtexten. I 17 kap 1 § 2 st FBL heter det sålunda att besvär får anföras av sådan företrädare för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen. Förarbetena ger inte heller någon antydan om att man avsett att begränsa fullföljdsrätten så att besvärsrätt för myndigheterna skulle föreligga bara när i motsvarande situation myndighet haft rätt att fullfölja till fastighetsdomstolen. Det kan påpekas att fastighetsbildningskommittén hade i sitt betänkande SOU 1963:68 föreslagit, att LSt:n förutom vissa andra myndigheter skulle i princip få överklaga varje avgörande som i mål om fastighetsbildning meddelats av den första domstolsinstansen. Som enda villkor härför hade föreskrivits, att avgörandet skulle beröra allmänt intresse som överlantmätaren haft att företräda i domstolen. Vid utformningen i samband med FBL:s antagande av 17 kap 1 § avsågs inte att i nu aktuellt hänseende åstadkomma någon saklig ändring av vad kommittén föreslagit.

Vid bedömning av frågan om myndighets rätt att enligt 17 kap 1 § FBL på det allmännas vägnar fullfölja talan till HovR:n bör alltså, i nära anslutning till ordalagen i lagrummet, avgörande betydelse tillmätas vad som gäller beträffande myndighetens möjligheter att utföra talan vid fastighetsdomstolen. Att LSt eller byggnadsnämnd, som själv klagat till fastighetsdomstolen och av den anledningen där haft ställning av part, skall kunna föra målet vidare till högre rätt, om allmänna intressen inte tillgodosetts fullt ut, är uppenbart och behöver inte särskilt kommenteras. Däremot bör uppmärksamhet ägnas åt det fallet att målet kommit under fastighetsdomstolens prövning till följd av klagomål från enskild sakägares sida. När i ett sådant läge sakägarens besvär rör allmänt intresse, skall enligt 16 kap 5 § 2 st FBL LSt:n eller, om målet avser fastighetsbildning inom område med stadsplan eller byggnadsplan, byggnadsnämnden kallas till fastighetsdomstolens huvudförhandling. En av dessa båda myndigheter men i regel inte bägge kommer därmed att kunna föra talan vid domstolen. Av 16 kap 11 § 1 st, som är av särskild betydelse i sådana speciella situationer när huvudförhandling inte behöver äga rum, framgår därjämte att antingen LSt:n eller byggnadsnämnden alltid skall såsom motpart till enskild klagande få yttra sig, innan fastighetsdomstolen bifaller sakägarens besvär. Till skillnad från 5 § anger inte 11 § vilken av myndigheterna som i det enskilda fallet skall på detta sätt få utföra det allmännas talan. I motiven har emellertid utsagts, att frågan uppenbarligen bör avgöras enligt de principer som kommit till uttryck i den nyss berörda kallelseregeln i 5 § (se prop 1969:128 s B 907).

Det nu anförda visar att, när ett mål i fastighetsdomstolen har rört allmänt intresse, åtminstone endera av LSt:n och byggnadsnämnden haft rätt att såsom företrädare för sådant intresse fullfölja talan till HovR:n, därvid självfallet också allmänna processuella principer varit att tillämpa. Vidare får anses framgå att den angivna fullföljdsrätten förelegat oavsett om fastighetsdomstolens avgörande innefattat ett tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut.

Vad här sagts om rätt för myndighet att på det allmännas vägnar föra ett mål vidare till HovR:n äger motsvarande tillämpning beträffande rätten att fullfölja talan till HD. Den därvid tillämpliga bestämmelsen återfinns i 18 kap 1 § 2 st FBL och har samma lydelse som 17 kap 1 § 2 st med endast den skillnaden att orden "vid fastighetsdomstolen" ersatts med "i hovrätten". Det bör emellertid påpekas, att FBL inte innehåller någon självständig reglering av rättegångsförfarandet i HovR:n utan i denna del endast genom stadgandet i 17 kap 3 § hänvisar till vissa av de för rättegången i fastighetsdomstolen gällande stadgandena i 16 kap. Någon hänvisning görs därvid inte till de §§ som avser huvudförhandling. I HovR:n blir således kallelseregeln i 16 kap 5 § 2 st inte tillämplig,  såvida inte HovR:n håller sådan förhandling som avses i 52 kap 10 § RB, i vilket fall kallelseregeln skall iakttas (se 16 kap 7 § och 17 kap 3 § FBL). För hovrättsprocessens del äger därjämte bestämmelsen i 16 kap 11 § 1 st alltid motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 17 kap till sistnämnda § får anses förutsätta att samma på kallelseregeln i 16 kap 5 § grundade princip för kompetensfördelningen mellan LSt:n och byggnadsnämnden skall iakttas som i fastighetsdomstolen.

Förevarande mål avser fastighetsbildning inom område, för vilket varken stadsplan eller byggnadsplan fastställts. Med hänsyn till vad som anförts i det föregående synes det inte behöva råda någon tvekan om att LSt:n ägt fullfölja talan mot HovR:ns utslag. För denna bedömning är det utan betydelse om utslaget skall kunna likställas med ett tillståndsbeslut eller ej.

Såvitt gäller byggnadsnämndens besvärsrätt tyder lagtextens utformning närmast på att nämnden saknat behörighet att vid sidan av LSt:n företräda allmänna intressen i hovrättsprocessen och att nämnden därmed skulle vara avskuren från möjligheten att fullfölja talan till HD. Att inte medge nämnden besvärsrätt skulle emellertid stå i mindre god överensstämmelse med grundtanken bakom de ändringar i 4 och 15 kap FBL som vidtogs 1971 och syftade till en förstärkning av byggnadsnämndernas inflytande på fastighetsbildningar beträffande mark utanför detaljplaneområden. Sålunda fick nämnderna en allmän rätt att oavsett belägenheten av förrättningsobjektet föra talan till fastighetsdomstolen mot varje tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut. Och för den händelse besvär som sålunda anförts av nämnden blev ogillade, har nämnden enligt de redan före lagändringen gällande bestämmelserna otvivelaktigt rätt att föra frågan vidare genom instanserna. Det synes då mest följdriktigt att tillerkänna nämnden fullföljdsrätt även när ett domstolsavgörande innebär att domstolen, med ändring av vad som tidigare bestämts rörande viss fastighetsbildning, helt eller delvis bifaller besvär som anförts av en enskild klagande och som berör allmänt intresse. I tillämpningen har också förekommit att av byggnadsnämnd i sådana situationer fullföljd talan blivit prövad, se t ex NJA 1976 s 644. Med hänsyn till det sagda får övervägande skäl anses tala för att i detta mål byggnadsnämndens besvär tas upp till prövning.

Härefter föredrogs målet.

Föredraganden, RevSekr Qwist, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela utslag enligt följande: I 3 kap 1-3 §§ fastighetsbildningslagen (FBL) anges vilka villkor som måste vara uppfyllda för att en avstyckning skall tillåtas.

I 1 § ställs krav bl a på att den nybildade fastigheten skall vara lämpligt utformad, ha tillgång till väg samt att den, om den är avsedd att bebyggas, kan få godtagbara anordningar för vatten och avlopp. Vidare ställs kravet att fastigheten skall få användning för sitt ändamål inom överskådlig tid, det s k aktualitetskravet.

LSt:n och byggnadsnämnden har anfört att aktualitetskravet inte är uppfyllt eftersom A.S:s framställning om förhandslov har avslagits och det med byggnadsnämndens och planmyndigheternas inställning inte kan förväntas att byggnadslov kommer att beviljas.

Fastighetsbildningsmyndigheten skall när behov föreligger samråda med andra myndigheter (4 kap 25 § FBL). I motiven (prop 1969:128) och i rättspraxis (NJA 1978 s 261) har understrukits att byggnadsnämndens  och andra planmyndigheters utlåtanden skall tillerkännas stor vikt. Det kan endast i särskilda fall finnas skäl att frångå deras bedömning. I betänkandet om en ny plan- och bygglag (SOU 1979:66) föreslås att fastighetsbildning inom ett område utan detaljplan får ske endast om erforderligt "bygglov" eller "förhandslov" föreligger.

Enligt gällande rätt skall fastighetsbildningsmyndigheten, och efter fullföljd allmän domstol, självständigt bedöma om det på grund av planförhållanden och andra förhållanden är lämpligt att fastighetsbildning sker för det uppgivna ändamålet. Om fastigheten skall bebyggas måste en prövning ske av om förutsättningar finns för att meddela byggnadslov. Finner fastighetsbildningsmyndigheten eller domstolen att lagliga förutsättningar föreligger och genomförs fastighetsbildningen kommer i viss mån byggnadsnämndens prövning att föregripas. Byggnadsnämnden har visserligen att självständigt pröva om förutsättningar finnes för byggnadslov men om fastighetsbildningen har beviljats är förutsättningarna för byggnadslov andra än då samrådsförfarandet ägde rum. Denna uppfattning kommer bl a till uttryck i naturvårdsverkets föreskrifter om tillämpning av strandskyddsbestämmelserna i 16 § naturvårdslagen (NVL). Enligt föreskrifterna kan en genomförd avstyckning vara ett särskilt skäl för undantag mot förbudet mot ny bebyggelse inom strandskyddsområdet om inte starka naturvårdsintressen finns att tillvarata.

Byggnadsnämnden har vidare anfört att HovR:n i sitt utslag varken har prövat om utfart kan ordnas från den sökta avstyckningen eller om den kan få godtagbara anordningar för vatten och avlopp. Byggnadsnämnden har uppgivit: "I byggnadsnämndens normala handläggningsrutin av byggnadslovsärenden inom områden som saknar kommunalt avlopp ingår att hälsovårdsnämndens yttrande beträffande avloppsfrågan inhämtas före beslut. Detta sker dock ej i de fall då byggnadsnämnden finner det uppenbart att byggnadslov eller dispens ej kommer att medges på andra grunder såsom i detta ärende. Ett av hälsovårdsnämnden i juli 1978 utfört jordprov för bedömning av infiltrationsmöjligheter visar dock att möjligheterna till infiltration av avlopp saknas. Hälsovårdsnämnden accepterar ej slutna tankar för avloppet."

Såvitt framgår av handlingarna i ärendet har byggnadsnämnden inte framfört dessa invändningar i HovR:n. Något hinder föreligger emellertid inte mot att HD tar upp dem till prövning.

HovR:n har hållit syn. Vid förrättningen var en representant från byggnadsnämnden närvarande. Av protokollet framgår att det inte sattes i fråga att det skulle kunna ordnas en lämplig utfart från den begärda avstyckningen. Inte heller i HD har byggnadsnämnden åberopat någon omständighet som gör att utfart inte kan ordnas. På grund härav och då det av kartmaterialet inte framgår att något hinder föreligger mot att ordna utfarten lämnas byggnadsnämndens invändning utan avseende.

Vad sedan gäller vatten och avlopp så är intilliggande fastigheter bebyggda. (Fastighetsadress, uteslutet här)är en jordbruksfastighet och mangårdsbyggnaden ligger bara ca 100 m väster om den begärda avstyckningen. Baggbo 11:3 och 11:4, som ligger omedelbart öster om den begärda avstyckningen, är bebyggda med fritidshus. Det tyder på att vatten- och avloppsfrågorna går att lösa. Också denna invändning från byggnadsnämnden kan alltså lämnas utan avseende.

Något hinder mot den begärda avstyckningen föreligger alltså inte enligt 3 kap 1 § FBL.

Den begärda avstyckningen ligger inom strandskyddsområde. LSt:n har till byggnadsnämnden delegerat sin befogenhet att enligt 16 § NVL bevilja dispens från förbudet mot bebyggelse inom strandskyddsområdet.

LSt:n och byggnadsnämnden har förklarat att dispens inte bör meddelas. Naturvårdsverket, planverket och lantmäteriverket instämmer i denna uppfattning.

LSt:n har bl a anfört: "Enligt LSt:ns bedömning har ifrågavarande strandavsnitt av Norån (som vid företagen inventering av vattendragen inom Borlänge kommun klassats som ett värdefullt fiskevatten) ej särskilt stor betydelse såsom badplats men däremot ett betydande värde för det rörliga friluftslivet. Det är sålunda av socialt intresse att allmänhetens möjligheter till åtkomst av Noråns strand för framtiden inte inskränkes i vidare mån än som redan skett genom den befintliga strandbebyggelsen. Om den tilltänkta bebyggelsen på styckningslotten släpps fram förloras allemansrättslig åtkomst till ett stycke värdefull strand. Därjämte kan befaras att åtskilliga strandavsnitt i liknande lägen går förlorade i allemansrättsligt hänseende på grund av den nu aktuella avstyckningsförrättningens prejudicerande inverkan. – Avstyckningen skulle innebära en inskränkning av allemansrätten utmed den aktuella strandsträckan. Genom sin prejudicerande inverkan skulle ett ja till avstyckning dessutom indirekt kunna medföra att markremsor i liknande lägen utmed en mängd vattendrag, som med stöd av allemansrätten nu är tillgängliga för allmänheten, skulle privatiseras genom framtida förrättningsverksamhet. Härav följer att den föreslagna fastighetsbildningen motverkar syftet med gällande strandskyddsbestämmelser."

Enligt LSt:ns uppfattning föreligger inte särskilda skäl för dispens: "Styckningslotten är såväl till naturbeskaffenhet som belägenhet väl lämpad för det rörliga friluftslivets flesta aktiviteter. De förhållanden som råder på platsen är inte unika för trakten eller landet i övrigt. Tvärtom är den i målet tecknade situationen tämligen vanlig efter vårt lands mindre och medelstora vattendrag. Om vederbörande myndigheter hädanefter skulle tvingas att i princip lämna dispens från nybyggnadsförbudet i 16 § NVL för alla strandavsnitt som liknar det aktuella skulle strandskyddet enligt LSt:ns uppfattning därigenom undergå en påtaglig försvagning jämfört med nuläget."

Byggnadsnämnden har bl a anfört följande. Noråns ringa djup och steniga bädd utgör icke något hinder för ån som ett fiskevatten. Fisket kommer också att kunna förbättras i och med en restaurering av åns källflöde, sjön Noran, som just påbörjats. Vattenföringen är också sådan att ån en stor del av året förmår försörja ett mindre kraftverk uppströms i här aktuellt område. Åns för tillfället igenvuxna strand kan givetvis ej vara något skäl för dispens från strandskyddsförordnandet. Växtligheten består av någon eller några meter busksly. Området är dessutom synnerligen lättåtkomligt genom närheten till större allmän väg. Åns bredd, drygt 10 m, gör dessutom att möjligheten att fritt nyttja motsatta stranden påverkas negativt av den föreslagna lokaliseringen. – Markområdet är beläget mellan gårdsplanen på (Fastighetsadress, uteslutet här)och de redan bebyggda fritidsfastigheterna Baggbo 11:3 och 11:4. Byggnadsnämnden är här av den bestämda uppfattningen att avståndet mellan byggnaderna och förhållandena i övrigt är sådana att området mycket väl kan hävdas allemansrättsligt tillgängligt.

Naturvårdsverket har åberopat de föreskrifter som verket har lämnat om tillämpning av 16 § NVL. Enligt verket föreligger i målet inte något av de skäl som enligt föreskrifterna kan medföra undantag från förbudet mot bebyggelse inom strandskyddsområde.

Planverket har i sitt yttrande förklarat att skäl för dispens enligt 16 § NVL inte föreligger. Planverket har vidare anfört: "Strandskyddets syfte är att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområden som allmänheten har enligt allemansrätten. Genom införandet av det generella strandskyddet och genom den skärpning av strandskyddets innebörd som skett genom ändring av 16 § NVL d 1 jan 1975 har statsmakterna velat slå vakt om våra stränder som en naturresurs, som i största möjliga utsträckning skall hållas tillgänglig för envar. Ändringarna i naturvårdslagen innebär att uppförande av byggnader, anläggningar m m inom strandskyddsområde nu i princip förbjudits. Rätten att medge undantag från förbudet har här delegerats till byggnadsnämnden. Undantag får medges om särskilda skäl föreligger. Stor restriktivitet skall härvid iakttagas."

Lantmäteriverket delar byggnadsnämndens bedömning av ärendet. Verket har vidare bl a anfört: "Strandskyddet skall åt allmänheten trygga tillgången till platser för det rörliga friluftslivet. Strandskyddsbestämmelserna, som enligt vad som kom till uttryck vid 1975 års ändringar i naturvårdslagen skall tillämpas restriktivt, syftar inte enbart på förhållanden som nu gäller utan skall också förhindra att strandområden tas i anspråk som för framtiden utesluter deras nyttjande för rekreationsändamål. Mot den bakgrunden behöver ett område inte vara iordningsställt eller i övrigt särskilt lättillgängligt för att vara skyddsvärt i allemansrättsligt avseende. Det bör således inte krävas att området för tillfället används i särskilt stor utsträckning för det rörliga friluftslivet. I förevarande fall har byggnadsnämnden pekat på att området kan komma att bli av betydelse. En tänkbar användning kan vara att öka tillgängligheten till ån. Noråns ringa bredd är också ett skäl för att inta en restriktiv inställning till avstyckningen, eftersom styckningslotten med fritidshus därigenom kommer att inverka negativt också på möjligheterna att använda motsatta stranden för friluftsaktiviteter".

A.S. har anfört att han delar HovR:ns uppfattning rörande strandskyddsbestämmelserna och fortsatt: "Det måste framstå som helt klart att Norån i den del den tänkta avstyckningen gränsar mot densamma icke går att använda för bad. Norån är på det aktuella stället såsom HovR:n angivit av ringa djup. Den har en mycket stenig bädd och en helt igenvuxen strand. För att något meningsfullt friluftsliv skall utövas vid stranden måste avverkning av ris, sly och träd verkställas. Säljaren av det aktuella området har under sin livstid – han är över 70 år – icke sett någon idka friluftsliv på den aktuella platsen eller i dess omedelbara närhet. LSt:n har uppgivit att Norån klassats såsom ett värdefullt fiskevatten. Enligt uppgift från ägaren till avstyckningsfastigheten har ån under en längre tid varit död och således i avsaknad av fisk. Under de senaste åren hade emellertid fisk åter uppenbarat sig i ån, men dock i ringa antal. LSt:ns påstående att ett stycke värdefull strand skulle försvinna liksom att ett betydande värde för det rörliga friluftslivet skulle förloras måste anses vara mycket grova överdrifter. Särskilda skäl för undantag från strandlagen bör därför anses föreligga och dispens från strandskyddsbestämmelserna måste kunna medges om detta skall kunna ske i något fall."

Bestämmelserna om strandskydd i NVL ändrades 1975 (prop 1974:166). LSt:ns befogenhet att förordna att ett visst område skulle vara strandskyddsområde ersattes av ett generellt strandskydd som gäller vid havet, insjöar och vattendrag. Ändamålet är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv. Av motiven till lagändringen framgår att strandskyddsförordnanden ansågs inte ha kommit till stånd i önskvärd omfattning. Dispens för bebyggelse inom strandskyddsområde hade också getts i förhållandevis stor utsträckning. Anledning ansågs därför finnas att skärpa bestämmelserna genom att införa ett generellt strandskydd. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan emellertid undanta ett område från det generella strandskyddet om det uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv.

Inom ett strandskyddsområde får inte en helt ny byggnad uppföras. LSt:n får när särskilda skäl föreligger medge undantag från denna bestämmelse. Möjligheten till dispens bör enligt motiven tillämpas restriktivt.

Av kommunöversikten framgår att Norån i hela dess lopp är åsatt beteckningen F 1. Det innebär att generellt strandskydd råder. Enligt översikten innefattar det generella strandskyddet inom kommunen även redan bebyggda stränder och vissa strandområden i övrigt av ringa allmänt friluftsintresse. Med anledning härav sägs det att en närmare utredning om det framtida strandskyddets omfattning bör komma till stånd.

Det framgår av den ekonomiska kartan att det på en begränsad sträcka av Norån har uppkommit en samlad bebyggelse vid Baggbo. Intill denna bebyggelse löper Norån genom jordbruksbygd och glesbygd. Allmänhetens fria tillgång till Norån för bad och friluftsliv kan inte påverkas av att en byggnad uppföres mellan mangårdsbyggnaden på (Fastighetsadress, uteslutet här)och de två fritidshusen öster därom. På de av HovR:n anförda skälen bör därför dispens kunna meddelas enligt 16 § NVL. Något hinder föreligger därför inte mot avstyckningen enligt 3 kap 2 § FBL.

Enligt 3 kap 3 § FBL får fastighetsbildning för bebyggelse inte ske om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området. Stadgandet svarar mot 5 § byggnadslagen. Enligt denna bestämmelse får mark bebyggas endast om den vid planläggning har prövats lämpad för ändamålet. I fråga om annan bebyggelse än tätbebyggelse och beträffande tätbebyggelse av mindre omfattning kan prövningen ske i samband med prövning av ansökan om byggnadslov.

LSt:n och byggnadsnämnden har anfört att tätbebyggelse föreligger och att en detaljplan måste utarbetas för att fastighetsbildning skall kunna ske. Enligt byggnadsnämnden föreligger det ett stort efterfrågetryck vad avser tomter för såväl fritids- som permanentboende i området som ligger bara ca en mil från Borlänge centrum. Byggnadsnämnden fortsätter: "Det attraktiva läget för fritidsbebyggelse som det här är fråga om har naturligtvis sin grund i tillgången till ån och dess stränder. Att en kommande planläggning då kommer att påverkas av bebyggelse som avstänger ån och dess stränder torde vara ett oemotsägligt faktum. Måhända kan den lucka i bebyggelsen som HovR:n talar om visa sig vara en ovärderlig tillgång i en kommande planläggning."

Byggnadsnämnden har förklarat att det för dagen inte är aktuellt att upprätta någon detaljplan för området och fortsatt: "Detta är givetvis  inget skäl för dispens från gällande tätbebyggelseförbud. Kommunen är i sin planering tvungen att prioritera i vilken ordning planer skall upprättas. Härvid prioriteras bebyggelseplaneringen för permanentboende medan planeringen av områden för fritidsverksamhet o d av nödvändighet måste ske i lugnare takt. Detta är dock inget skäl för att föregripa kommande planering med bebyggande."

Vid bebyggelse inom strandskyddsområde tas en naturresurs i anspråk. Det bör – som byggnadsnämnden har anfört – inte ske om det kan motverka en framtida planläggning av området. De riktlinjer för den framtida användningen av mark inom kommunen som Borlänge kommun har antagit i kommunöversikten visar att området norr om den begärda avstyckningen är tänkt som ett bestående jordbruksområde. Det har inte framkommit något som tyder på att den begärda avstyckningen skulle förhindra ett sådant användningssätt. Området söder om ån är enligt kommunöversikten ett glesbygdsområde för vilket det inte råder några andra riktlinjer än de generella reglerna i byggnadslagstiftningen. En framtida planläggning av området påverkas sannolikt inte av bebyggelsen norr om ån.

Tätbebyggelse får anses föreligga vid Baggbo. HD har i NJA 1979 s 368 uttalat sig om tillämpningen av byggnadslagens stadgande om tätbebyggelse av mindre omfattning. För att stadgandet skall kunna användas krävs att det finns tillräckliga bedömningsgrunder i kommunöversiktens riktlinjer.

I likhet med HovR:n anser HD att den av kommunen antagna kommunöversikten kan tjäna som underlag för prövningen av byggnadslov. Någon detaljplan krävs inte. Som framgår av HD:s överväganden strider en bebyggelse på den begärda avstyckningen inte mot kommunens planintentioner.

Något hinder föreligger sålunda inte heller enligt 3 kap 3 § FBL mot den begärda fastighetsbildningen. HovR:ns utslag skall därför fastställas.

Slut. HD fastställer HovR:ns utslag.

HD (samma ledamöter) beslöt följande utslag:

Skäl. Målet rör fråga om avstyckning för fritidsbebyggelse inom ett strandskyddsområde vid Norån, beläget omkring en mil från Borlänge. För att fastighetsbildning för bebyggelse skall kunna tillåtas krävs således till en början – förutom att de i 3 kap 1 § fastighetsbildningslagen angivna villkoren är uppfyllda – att på sätt stadgas i 2 § 2 st samma kap syftet med strandskyddsbestämmelserna ej motverkas.

LSt:n och byggnadsnämnden har i denna del gjort gällande att det strandområde som skulle omfattas av avstyckningen är värdefullt för det rörliga friluftslivet och att syftet med strandskyddsbestämmelserna därför skulle motverkas av den föreslagna fastighetsbildningen. Byggnadsnämnden har särskilt framhållit att Noråns ringa bredd, omkring 10 m, medför att bebyggelse på styckningslotten skulle negativt påverka möjligheten att fritt utnyttja motsatta stranden för friluftsliv.

A.S. har förklarat sig dela HovR:ns uppfattning att avstyckningen ej motverkar syftet med strandskyddet.

Naturvårdsverket, planverket och lantmäteriverket har tillstyrkt bifall till besvären.

Naturvårdsverket har därvid anfört att det i sina rekommendationer för tillämpning av 16 § naturvårdslagen (Publikation 1976:4) angett särskilda skäl vilka bör kunna anföras som motiv för undantag från förbudet att ta i anspråk mark för bebyggelse men att intet av de angivna skälen föreligger i målet.

Planverket har uttalat att enligt dess mening de skäl som HovR:n ansett föreligga för dispens från gällande strandskyddsförordnande inte kan godtas.

Lantmäteriverket har bl a instämt i byggnadsnämndens uttalande angående den menliga inverkan som en bebyggelse på styckningslotten skulle ha på möjligheterna att använda motsatta stranden för friluftsliv. Verket har även betonat att strandskyddsbestämmelserna syftar inte enbart på nu gällande förhållanden utan också skall förhindra ett ianspråktagande som för framtiden utesluter strandområdenas nyttjande för rekreationsändamål.

Om såsom i förevarande fall ändamålet med en begärd avstyckning är att inom ett strandskyddsområde avskilja en tomtplats för ny bostadsbebyggelse, måste i princip anses, att åtgärden motverkar syftet med strandskyddsbestämmelserna. En motsatt bedömning kan ifrågakomma, när av omständigheterna framgår, att åtgärden är utan reell betydelse för friluftslivet, exempelvis därför att allemansrätten på grund av befintlig bebyggelse redan är utsläckt inom strandområdet.

Samtliga myndigheter som uttalat sig i målet har ansett avstyckningen strida mot 3 kap 2 § 2 st fastighetsbildningslagen. Av vad som från deras sida åberopats i denna del finns det anledning att fästa särskilt avseende vid uttalanden av innebörd dels att en bebyggelse på styckningslotten skulle kunna inverka menligt på förutsättningarna att utnyttja andra obebyggda strandområden i närheten för ostört friluftsliv, dels att bedömningen inte bör ske med hänsyn enbart till nu föreliggande faktiska förhållanden.

Mot bakgrund av det sagda finner HD omständigheterna ej utvisa att avstyckningen kan ske utan att motverka syftet med strandskyddsbestämmelserna. Mot fastighetsbildningen föreligger alltså hinder enligt 3 kap 2 § 2 st fastighetsbildningslagen.

Vid denna bedömning saknas anledning pröva huruvida, på sätt gjorts gällande i besvären, mot avstyckningen föreligger hinder även enligt 3 kap 3 § fastighetsbildningslagen.

Slut. Med upphävande av HovR:ns utslag fastställer HD det slut vartill TR:n kommit.