Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 610 (NJA 1981:67)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 610 (NJA 1981:67)
Målnummer
T335-77
Domsnummer
DT14-81
Avgörandedatum
1981-04-09
Rubrik
Vattenmål. Genom vattenkraftutbyggnadsföretag har skett intrång i fiske, som omfattas av renskötselrätten. Den härför enligt vattenlagen bestämda ersättningen har fördelats med hälften på berörd sameby - jämte i visst fall enskilda samer - och med hälften på samefonden.
Lagrum
28 § rennäringslagen (1971:437)
Rättsfall
NJA 1979 s. 1

(Jfr 1979 s 1)

Långan, som är en biflod till Indalsälven, har två större källfloder. Huvudgrenen börjar i de sammanhängande sjöarna Stora Burvattnet och Lilla Burvattnet, genomflyter sjöarna Stora Mjölkvattnet, Övre Lilla Mjölkvattnet och Nedre Lilla Mjölkvattnet samt förenar sig därefter i Yttre Oldsjön med den andra grenen, som upprinner i de sammanhängande sjöarna Stora Korsvattnet och Lilla Korsvattnet. Efter utflödet ur Yttre Oldsjön rinner Långan genom Rönnösjön och Landösjön samt från sistnämnda sjö vidare till Indalsälven. De omförmälda sjöarna och mellanvarande flodsträckor är belägna i Kalls och Offerdals socknar i Jämtlands län.

Genom dom d 10 juni 1960 lämnade vattendomstolen numera Statens Vattenfallsverk m fl sökande tillstånd enligt VL att på närmare  angivet sätt för framtiden reglera vattnets avrinning ur Stora och Lilla Burvattnet, Stora Mjölkvattnet samt Stora och Lilla Korsvattnet. Frågan om de genom domen medgivna regleringarnas inverkan på fisket i Långan på sträckan uppströms Landösjön blev genom domen uppskjuten i avvaktan på erfarenhetens rön och fortsatta sakkunnigundersökningar.

Genom dom d 9 febr 1961 medgav vattendomstolen de nämnda regleringsrättshavarna att ombygga regleringsanordningarna i Stora Mjölkvattnets utlopp, varvid frågan om ombyggnadsföretagets inverkan på fisket uppströms Landösjön uppsköts.

På ansökan av Indalsälvens Vattenregleringsföretag förklarade vattendomstolen i dom d 11 mars 1963 en i utloppet av Rönnösjön utförd dammbyggnad laglig och meddelade vattenhushållningsbestämmelser för densamma. Frågor om inverkan av dammen och vattenhushållningen vid denna på fisket i Långans vattendrag uppströms dammen uppsköts.

I 1961 och 1963 års domar angavs att frågor om skada och intrång skulle komma att vid blivande gemensam handläggning i målet rörande det i 1960 års dom åsyftade regleringsföretaget behandlas utan avseende på vilket av de olika regleringsföretagen som förorsakat skadan eller intrånget.

Slutligt besked såvitt angick enligt det ovan sagda föreliggande uppskjutna frågor om enskilt fiske i Långan uppströms Landösjön, utom i vad avsåg företagens inverkan på fisket i Stora och Lilla Korsvattnet, meddelades av Jämtbygdens TR, vattendomstolen (rådmannen Herlitz, fastighetsrådet Holmström samt vattenrättsnämndemän) i dom d 8 okt 1974.

I domen antecknades att det upplysts att enighet uppnåtts mellan sökandena och innehavare av fiskerätt i av regleringarna berörda vattenområden om vilka belopp som borde utgå i ersättning för menlig inverkan på fisket fr o m år 1960 och för all framtid.

I fråga om ersättningsbelopp för vissa staten tillhöriga fastigheter nämligen bl a Grubbdalsfjäll 1:1, Ålderfjäll 1:1 och Sösjöfjäll 1:1, framställdes emellertid anspråk – förutom av arrendatorer på fastigheterna – av samefonden genom kammarkollegiet, av Offerdals sameby med advokaten N.S., Stockholm, som ombud samt av Sösjö sameby och enskilda samer med advokaten B.S., Östersund, som gemensamt ombud.

Sökandena hemställde enligt vad som antecknades i domen att föreskrift måtte meddelas om nedsättning jämlikt 9 kap 55 § VL hos LSt:n i Jämtlands län av de för sådana fastigheter i ersättningslängd upptagna beloppen med undantag för vad som skulle utgå till arrendatorerna.

Vad angick frågan, om vattendomstolen beträffande angivna renbetesfastigheter ägde pröva fördelningen av ersättningen mellan berörda parter på sakägarsidan anförde vattendomstolen: Samefonden, Sösjö och Offerdals samebyar samt enskilda samer har framställt yrkanden på viss kvotdel av de såsom rambelopp för rubricerade fastigheter överenskomna ersättningarna. Yrkandena grundar sig – på sätt närmare framgår nedan – på vissa stadganden i renbeteslagen (1928:309) respektive rennäringslagen (1971:437) och vad som uttalats i prop (1971:51) till sistnämnda lag. Vattendomstolen anser sig i förevarande sammanhang – på samma sätt som om berörda sakägare var för sig yrkat visst belopp – oförhindrad att avgöra vem som är rätt skadelidande.

I fördelningsfrågan anfördes i domen, såvitt angår de förut angivna fastigheterna, följande:

Grubbdalsfjäll 1:1 och Ålderfjäll 1:1

Här behandlas skada å fastigheternas fiske i Stora och Lilla Burvattnet, Stora Mjölkvattnet samt Övre och Nedre Lilla Mjölkvattnet. Av totala ersättningen 22 000 kr avser ostridigt 8 550 kr ersättning för gången tid och 13 450 kr ersättning för beräknad framtida skada.

Kammarkollegiet har, under åberopande av att 1928 års renbeteslag är tillämplig i målet, yrkat att ersättningen skall fördelas på så sätt att av gångentidsersättningen 2/3 tilldöms Offerdals sameby och 1/3 samefonden samt att framtidsersättningen till hela beloppet tilldöms samefonden. Om vattendomstolen skulle finna 1971 års rennäringslag tillämplig har kammarkollegiet yrkat, att gångentidsersättningen fördelas på samma sätt som om 1928 års renbeteslag vore tillämplig och beträffande framtidsersättningen att den fördelas med 1/2 till vardera byn och samefonden.

N.S:s huvudmän har, under åberopande av att 1971 års rennäringslag är tillämplig, yrkat i första hand att ersättningen för såväl gången tid som framtiden skall tilldömas Offerdals sameby enär fråga är om rent personliga skador. I andra hand har de yrkat att hela ersättningen för gången tid tilldöms byn och att av framtidsersättning enskilda samer – såsom varande jämställda med arrendatorer – tilldöms ett belopp om 8 715 kr, uträknat på grundval av bymedlemmarnas födelsetid och diskonterat för framtiden, byn såsom sådan 2 367 kr och samefonden 2 368 kr. För det fall att vattendomstolen skulle finna att äldre bestämmelser är tillämpliga har N.S:s huvudmän ingen erinran mot att ersättningen fördelas på sätt kammarkollegiet yrkat.

I fråga om vilken lag som är tillämplig har parterna i huvudsak redovisat sina ståndpunkter enligt följande.

Kammarkollegiet: Rennäringslagen, som trätt i kraft d 1 juli 1971, innehåller inga särskilda övergångsbestämmelser gällande sådana fördelningsfrågor som här är aktuella. De faktorer som man bör beakta i sammanhanget är bl a tidpunkterna för målets anhängiggörande och kungörande, tidpunkterna för huvudförhandling och tillåtlighetsförklaring, tidpunkten då skadan inträffade samt tidpunkten för domen med tillstånd till idrifttagande. Allt detta har skett före nya lagens tillkomst och kollegiet gör gällande att det strider mot allmänna rättsgrundsatser att låta den nya lagen få retroaktiv verkan.

N.S.: Under rubriken "Övergångsbestämmelser" finns i rennäringslagen upptaget bl a att "Denna lag träder i kraft 1 juli 1971 då lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige … upphör att gälla". Det är den föreskrift som finns. Något stadgande att äldre lag vid något tillfälle skall tillämpas har icke upptagits.

Vattendomstolen

Frågan om 1928 års renbeteslag eller 1971 års rennäringslag skall tillämpas vid fördelning av ersättningen saknar egentligen betydelse eftersom vattendomstolen i vilket fall som helst äger avgöra vem som är rätt skadelidande. Med hänsyn till att inga övergångsbestämmelser meddelats anser vattendomstolen emellertid, att rennäringslagens och icke renbeteslagens bestämmelser skall ligga till grund för domstolens avgörande.

- – -

I fråga om förevarande fiske är parterna – - – ense om att beståndsskada ej föreligger utan att skadan består i svårigheter vid fiskets utövande.

Vattendomstolen saknar anledning att frångå parternas sålunda gjorda bedömning.

Med hänsyn till skadans karaktär anser vattendomstolen att ersättningen för gången tid bör i sin helhet tillfalla samebyn att fördelas mellan enskilda samer. I fråga om ersättning för framtiden anser emellertid vattendomstolen att skäl saknas att frångå den i 28 § rennäringslagen upptagna huvudregeln att hälften av ersättningen skall tillfalla samebyn och hälften samefonden. Av den totala ersättningen om 22 000 kr avser ostridigt 8 550 kr ersättning för gången tid och 13 450 kr ersättning för beräknad framtida skada.

Sösjöfjäll 1:1

Av totala ersättningen 155 000 kr avser ostridigt 60 255 kr ersättning för gången tid och 94 745 kr ersättning för framtiden. Ostridigt avser beloppet också enbart ersättning för intrång; beståndsskada föreligger ej. Förhållandena motsvarar sålunda dem som gäller enligt ovan för Grubbdalsfjäll 1:1 och Ålderfjäll 1:1.

Kammarkollegiet har beträffande Sösjöfjäll 1:1 yrkat fördelning av ersättningsbeloppen efter samma grunder som upptagits ovan under Grubbdalsfjäll 1:1 och Ålderfjäll 1:1.

S. har yrkat i första hand att hela gångentidsersättningen tillerkänns de samer inom Sösjö sameby som utnyttjat och som för närvarande utnyttjar fisket, nämligen K.P., L.F., J.D., J.F. och A.F. med vardera 12 051 kr. Om vattendomstolen skulle ogilla dessa yrkanden har S. i andra hand hemställt att beloppen måtte tillfalla Sösjö sameby. Beträffande framtidsersättningen har S. yrkat i första hand att nämnda personer – med hänsyn till deras födelsedatum – tillerkänns K.P. 13 340 kr, L.F. 7 113 kr, J.D. 10 300 kr, J.F. 13 567 kr och A.F. 14 147 kr.  Även här har S. i andra hand yrkat att beloppen måtte tillfalla samebyn. Härefter skulle återstå att fördela 36 278 kr, vilket belopp, enär fråga är om intrångsersättning för fiskesvårigheter, i sin helhet skall tilldömas byn. Skulle vattendomstolen finna att detta, att fråga är om rent personliga skador, icke är att anse som särskilt skäl i lagens mening har beträffande restbeloppet yrkats att detta fördelas med hälften till vardera samebyn och samefonden, eventuellt med den begränsningen, att de ovan namngivna personerna, vilka erhållit ersättning enligt särskilt framställda yrkanden, icke bör vara berättigade att få del av det belopp om 18 139 kr som enligt andrahandsyrkandet skall tilldömas samebyn.

S:s huvudmän har, på de grunder N.S. framställt, anfört, att de anser att rennäringslagen bör tillämpas, men att deras yrkanden är oberoende av om denna lag eller renbeteslagen finnes tillämplig.

Vattendomstolen

På de skäl som anförts ovan med avseende å Grubbdalsfjäll 1:1 och Ålderfjäll 1:1 finner vattendomstolen att ersättningen för Sösjöfjäll 1:1 skall fördelas enligt följande. Ersättningen för gången tid tillföres de av S. namngivna personerna med 12 051 kr vardera. Av framtidsersättningen, 94 745 kr, skall 47 373 kr tillfalla samebyn och återstoden 47 372 kr utgå till samefonden.

Domen innehöll slutligen, såvitt nu är av intresse, följande under rubriken

Ersättningslängd m m

På grund av vad sålunda förekommit finner vattendomstolen erbjudna engångsbelopp böra antagas, i förening med vad sökandena tidigare utgivit, innefatta full gottgörelse för skada på det enskilda fisket i Långans vattendrag uppströms om Landösjön till följd av de i målet behandlade företagen, utom i vad avser företagens inverkan på fisket i Stora och Lilla Korsvattnet. Frågan om denna inverkan är såsom ovan i domen anmärkts fortfarande uppskjuten. Såvitt nu är i fråga bestämmes alltså slutlig ersättning, utöver vad som tidigare utgått, i enlighet med erbjudandena.

Vattendomstolen förpliktar sålunda sökandena, en för alla och alla för en, att med iakttagande av de villkor och förutsättningar som i domen angivits (ej intagna i referatet) utge de ersättningsbelopp som upptages i nedanstående längd.

De i längden antecknade personnamnen avser fastigheternas ägare eller eljest uppgivna rättsägare. Personuppgifterna hänför sig till upplysningar, som lämnats i målet, och har återgivits i längden endast till ledning för bedömande av vem som är berättigad till utdömd ersättning. De innebär alltså icke ett rättsligt avgörande av sådan fråga.

 

Fiskevatten    Fastighet     Rättsägare   Ersätt-    Anm

ning kr

1              2             3            4          5

Stora och      Grubbdals-    Offerdals    15 275     för fastig-

Lilla Bur-     fjäll 1:1     sameby                  heterna

vattnet,       och           Samefonden    6 275     gemensamt

Stora Mjölk-   Ålder-                                har överens-

vattnet,       fjäll 1:1                             kommits om

Övre och                                             en ersättning

Nedre Lilla                                          på 22 000 kr

Mjölkvattnet

Sösjö-        K.P.,        12 051     - – -

fjäll 1:1     L.F.         12 051

J.D.         12 051

J.F.         12 051

A.F.         12 051

Sösjö sameby 47 373

Samefonden   47 372

 

Talan fullföljdes till Svea HovR, vattenöverdomstolen, av dels Statens Vattenfallsverk, Krångede Aktiebolag, Aktiebolaget Svarthålforsen, Bergeforsens Kraftaktiebolag och Bålforsens Kraftaktiebolag (sökandena) dels samefonden.

Därvid yrkade sökandena i första hand att – enär tvist förelåg mellan olika rättsägare om bättre rätt till ersättningar med överenskomna rambelopp för skada på fiske – ersättningarna måtte fastställas till rambeloppen beträffande fiske tillhörande, såvitt nu är av intresse, fastigheterna dels Grubbdalsfjäll 1:1 jämte Ålderfjäll 1:1 gemensamt för samefonden och Offerdals sameby med 22 000 kr dels Sösjöfjäll 1:1 gemensamt för samefonden och Sösjö sameby samt P, L.F., D, J.F. och A.F. med 155 000 kr samt att det enligt 9 kap 55 § VL (i lagens avfattning före d 1 juli 1974) måtte förordnas om ersättningsbeloppens nedsättning hos LS:tn i Jämtlands län. I andra hand framställde sökandena ett yrkande om fördelning av ersättningen enligt vad som närmare redovisas i vattenöverdomstolens domskäl här nedan.

Samefonden yrkade i första hand att sökandena måtte förpliktas att med iakttagande av de villkor och förutsättningar som angavs i överklagade domen till samefonden utge, såvitt nu är av intresse, 1/3 av gångentidsersättningen – avseende tid före d 1 juli 1972 – och hela ersättningen för framtidsskada för dels Grubbdalsfjäll 1:1 jämte Ålderfjäll 1:1 utom rörande Överåldån dels Sösjöfjäll 1:1. I andra hand yrkade samefonden beträffande alla fastigheterna att hälften av såväl gångentidsersättningen som framtidsersättningen skulle tilldömas fonden.

Sökandena yrkade att – om vattenöverdomstolen skulle finna sig oförhindrad att bestämma ersättningar att utgå direkt till de olika rättsägarna och skulle helt eller delvis bifalla samefondens talan – vattenöverdomstolen måtte i motsvarande mån sänka de av vattendomstolen till samebyar eller enskilda samer utdömda ersättningarna.

Samefonden bestred sökandenas i första hand framställda yrkande och ansåg andrahandsyrkandet inte särskilt beröra fondens rätt.

Offerdals och Sösjö samebyar samt de enskilda samerna bestred såväl sökandenas som samefondens ändringsyrkanden med den begränsningen i fråga om Sösjö sameby och de enskilda samerna att de inte hade något att erinra mot sökandenas andrahandsyrkande.

Vattenöverdomstolen (f d hovrättslagmannen Ahlström, vattenrättsrådet Udén samt hovrättsassessorn Olding) anförde i dom d 20 okt 1977: Vattenöverdomstolens domskäl.

1. Fråga huruvida 9 kap 55 § VL är tillämplig i förevarande fall

Vattenöverdomstolen finner i likhet med vattendomstolen hinder icke möta att i detta mål avgöra vem som är rätt skadelidande och anser följaktligen att 9 kap 55 § VL inte är tillämplig i fall som detta. Sökandenas yrkanden i första hand om fastställande av ersättningar gemensamt för samefonden m fl i olika kombinationer och om ersättningsbeloppens nedsättning hos LSt:n ogillas därför.

2. Fråga om fördelning av ersättningen mellan samefonden, samebyarna och enskilda samer

Samefonden har till stöd för sin talan i fördelningsfrågan åberopat vad fonden anfört i vattendomstolen. Därutöver har fonden bl a hävdat att det gäller att fastställa vem som var rätt skadelidande vid den tidpunkt då skadan inträffade. En faktor av vikt vid en sådan bedömning är de bestämmelser som då gällde beträffande renskötseln. I varje fall skall den ersättning, som belöper på tiden fram till d 1 juli 1971 – då rennäringslagen trädde i kraft – fördelas enligt äldre bestämmelser.

Samebyarna och de enskilda samerna har vidhållit att rennäringslagens fördelningsprinciper bör vara vägledande i målet.

Vattenöverdomstolen gör följande bedömning.

Ersättning för den skada, som i förevarande fall drabbar renskötselrätten, skall bestämmas enligt VL. Enär VL saknar närmare bestämmelse om hur sådan ersättning skall komma den skadelidande till del får vägledning härutinnan hämtas från renskötsellagstiftningen.

Enligt rennäringslagen, liksom tidigare enligt renbeteslagen, anses renskötselrätten tillkomma samerna som en för folkgruppen kollektiv rätt och inte enbart särskild sameby eller dess medlemmar. Detta förhållande är avgörande för frågan vem som skall anses som skadelidande och vem ersättningen bör tillkomma. Ersättningen för intrång i renskötselrätten skall därvid beräknas med hänsyn såväl till den skada som drabbar den nu levande generationen renskötande samer som till skada drabbande kommande generationer.

Under renbeteslagens tid saknades uttryckliga regler om ersättningens fördelning. Enligt praxis utdömdes emellertid till övervägande del ersättning till statens lappfond såsom företrädare för det kollektiva sameintresset. Viss ersättning för övergående olägenheter av intrångskaraktär och med personlig anknytning tilldömdes dock lappby eller enskilda sakägare.

Genom rennäringslagens ikraftträdande har lappfonden ombildats till samefonden med särskild styrelse och lappbyarna har ombildats till samebyar, nu med befogenhet att ombesörja renskötseln och att företräda medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten. Dessutom har i 28 § 2 st samma lag införts en – i sitt slag unik – fördelningsregel av innehåll att ersättning för skada eller olägenhet i renskötselrätten skall, inom ramen för det kollektiva sameintresset, delas lika mellan den av skadan direkt drabbade byn och samefonden. Möjlighet finns dock att fördela ersättningen annorlunda om särskilda skäl föreligger. Särskilda skäl kan anses föreligga exempelvis i fall som rör fördelningen av ersättningen för arbetsintrång för gången tid. Sådan ersättning bör då – liksom enligt äldre praxis – i sin helhet tillerkännas sameby eller av ett företag direkt berörda samer. Den del av ersättningen som tillfaller samebyn avses att kompensera den nu levande generationen av renskötande samer under det att den del som tillfaller samefonden blir ett skydd för den kollektiva folkgruppsrätten.

Lagrummet avser enligt sin ordalydelse endast ersättning för skada när renskötselrätt upphävs med direkt stöd av rennäringslagen. Lagrådet har emellertid i förarbetena till rennäringslagen uttalat att – när "renskötselrätt upphävs" till följd av företag enligt bl a VL och ersättning i enlighet med VL skall utgå till sakägare som lider skada eller olägenhet därav – det torde få förutsättas att, i den mån bestämd person ej drabbas, "förevarande bestämmelse i rennäringslagen skall vara vägledande" och att alltså ersättning, som ej utgår till bestämd person, bör "fördelas mellan samefonden och samebyn enligt de grunder som där anges". (Prop 1971:266 s 267-268, jfr även departementschefens uttalande i prop 1974:83 s 203 beträffande ersättningar enligt 9 kap VL.)

I förevarande mål – om ersättningar för ingrepp enligt VL berörande renskötselrätt – har de skadegörande ingreppen skett och talan anhängiggjorts före rennäringslagens ikraftträdande. Som redan antytts saknade renbeteslagen fördelningsregler. Rennäringslagen innehåller visserligen ingen övergångsbestämmelse som kan åberopas till stöd för tillämpning av rennäringslagens fördelningsbestämmelse i målet. Som förut nämnts har emellertid lappfonden numera upphört att existera och samefonden och samebyarna har gemensamt trätt i lappfondens ställe som mottagare av ersättning för skada och intrång i renskötseln. Såsom vattendomstolen funnit skall i målet avgöras om eller i vilken mån ifrågavarande ersättningar för fiskeskada skall tillerkännas samefonden, samebyarna eller enskilda sakägare. I anslutning till vad lagrådet enligt ovan förutsatt finner vattenöverdomstolen  därvid – oavsett att målet anhängiggjorts före rennäringslagens ikraftträdande och oavsett också om fördelningsbestämmelsen i 28 § 2 st i lagen är av skadeståndsrättslig eller av annan art – den bestämmelsen framför äldre praxis vara vägledande vid ersättningsfördelningen i målet.

Samefonden har inte visat någon anledning till fördelning av ersättningarna på annat sätt än vattendomstolen gjort. Samefondens ändringsyrkanden bör därför lämnas utan bifall. – Därmed bortfaller också sökandenas andrahandsyrkande. Vattenöverdomstolens domslut

Vattenöverdomstolen fastställer vattendomstolens domslut såvitt i målet i vattenöverdomstolen är fråga.

Referenten, hovrättsrådet Oldin var av skiljaktig mening och anförde, såvitt nu är av intresse: Vattendomstolen har varit oförhindrad att, såsom vattendomstolen också gjort, pröva de av samefonden, samebyarna och de enskilda samerna var för sig framställda ersättningsyrkandena vad gäller de i vademålet aktuella fem fastigheterna. – Vid denna bedömning har jag i synnerhet beaktat. Samefonden, sameby och enskild same är sakägare i målet i den mån rätt till fiske å de aktuella fastigheterna tillkommer motsvarande sameintresse. Ersättning för skada å fisket skall i vattenmålet bestämmas särskilt för varje sakägare som det begär. 9 kap 55 § VL föranleder icke till annat bedömande. Vad som framkommit angående uppgörelsen om rambeloppen för fastigheterna ger heller ingen antydan om någon inskränkning i rätten för samefonden, sameby eller enskild same att i vattenmålet var för sitt vidkommande kräva ersättning för fiskeskada. – Det framgår att de aktuella ersättningarna utgör kompensation för skada i anledning av åtgärder som genomförts redan före ikraftträdandet d 1 juli 1971 av rennäringslagen. Skadeverkningar gör sig gällande även för framtiden. – Vad härefter angår frågan om och i vad mån ersättning för skada å de aktuella fastigheternas fiskevatten tillkommer samefonden, sameby eller enskild same, råder i målet olika meningar huruvida dylik ersättning skall beräknas med ledning av 28 § 2 st rennäringslagen eller icke. 28 § 2 st rennäringslagen är – när föreskriften tjänar till vägledning vid fördelning av ersättning för skada av företag enligt VL berörande renbetesfastighet – snarare av skadeståndsrättslig än annan natur. Rennäringslagen, som trädde i kraft d 1 juli 1971, saknar övergångsbestämmelse, som nu är av intresse. Vad angår förhållandet mellan ny och gammal ersättningsregim enligt 9 kap VL har däremot – i likhet med vad som föreskrevs beträffande förhållandet mellan de ursprungliga ersättningsbestämmelserna enligt 9 kap VL och vad som dessförinnan gällde i ersättningshänseende – uttryckligen stadgats att i mål som anhängiggjorts före de nya ersättningsbestämmelsernas ikraftträdande äldre lag skall tillämpas. Övervägande skäl talar för att med analogisk tillämpning av den kollisionsnorm som den nyssnämnda övergångsbestämmelsen innefattar pröva huruvida i förevarande fall ersättningsfördelningen mellan sameby och samefonden skall ske med ledning av 28 § 2 st rennäringslagen. Det aktuella ersättningsmålet var anhängiggjort redan vid rennäringslagens ikraftträdande d 1 juli 1971. Ersättningsstadgandet i 28 § 2 st rennäringslagen äger därför icke tillämpning i målet. – Med hänsyn härtill och då varken renbeteslagen eller ersättningsbestämmelserna i 9 kap VL i äldre lydelsen upptar något skadeståndsrättsligt stadgande som skulle kunna vägleda vid den aktuella ersättningsfördelningen fördelar jag rambeloppen enligt följande. – De aktuella rambeloppen innefattar 50 % förhöjning enligt 9 kap 48 § VL. 1/3 av rambeloppen motsvarande lagstadgad ersättningsförhöjning skall tillföras samefonden i markägarens ställe. – Vidkommande Grubbdalsfjäll 1:1 och Ålderfjäll 1:1 (ej Överoldån) och Sösjöfjäll 1:1 utgör återstående 2/3 av gångentidsersättningarna för dessa fastigheter kompensation för skada som drabbat Offerdals sameby och vissa enskilda samer. Gångentidsersättningarna härutinnan tillkommer därför samebyn och de enskilda samerna. – Det har ej ens påståtts, att Offerdals respektive Sösjö samebyar icke alltsedan d 1 juli 1972 fiskat i aktuella fiskevatten till Grubbdalsfjäll 1:1 och Ålderfjäll 1:1 (ej Överoldån) och Sösjöfjäll 1:1. Framtidsersättningarna för dessa fastigheter utgör på tiden fr o m d 1 juli 1972 belöpande kompensation för intrång å fisket i dessa vatten. De båda samebyarnas fiskerätt är fr o m d 1 juli 1971 i så måtto individuell som enligt rennäringslagen av salufiske å renbetesfastighet endast må utövas av medlem i sameby som tilldelats renbetesfastigheten som bas för byns renskötsel. Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit finner jag skäligt fördela framtidsersättningarna (13 450 resp 94 745) för fastigheterna så att samefonden av vartdera beloppet erhåller två tredjedelar inberäknat förenämnda tillägg om 50 % och vardera samebyn återstående tredjedel av framtidsersättningarna.

Samefonden sökte revision och yrkade, såsom fonden slutligt bestämde sin talan i HD, att HD måtte, i fråga om Stora och Lilla Burvattnet, Stora Mjölkvattnet samt Övre och Nedre Lilla Mjölkvattnet, bestämma det belopp som sökandena såvitt avser Grubbdalsfjäll 1:1, Ålderfjäll 1:1 och Sösjöfjäll 1:1 har att för "gången tid" utge till samefonden till hälften av totalersättningarna för sagda tid.

Sökandena yrkade, att – om HD skulle helt eller delvis bifalla samefondens talan – HD måtte i motsvarande mån sänka de till Offerdals sameby och de enskilde samerna utdömda ersättningarna.

Offerdals sameby och de enskilda samerna bestred ändring av vattenöverdomstolens dom.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr af Klintberg, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande:

Domskäl. Till bedömning i HD föreligger enbart frågan hur ersättning för intrångsskada å fiske i "gången tid" (totalt 8 550 kr för Grubbdalsfjäll 1:1 och Ålderfjäll 1:1 samt 60 255 kr för Sösjöfjäll 1:1) skall fördelas mellan samefonden å ena sidan och berörd sameby/enskild bymedlem å den andra sidan. Med "gången tid" avses här tiden från d 10 juni 1960, då vattendomstolen lämnade tillstånd till regleringen, till d 1 juli 1972, då totalersättningarna bestämdes.

Såsom vattenöverdomstolen funnit skall ersättning för den skada som i förevarande fall drabbat renskötselrätten bestämmas enligt VL.

Då VL saknar bestämmelser om fördelning av sådana ersättningar, får fördelningsfrågorna lösas med vägledning av 28 § rennäringslagen i enlighet med vad som närmare utvecklats i rättsfallet NJA 1979 s 1.

Anmärkas bör att förevarande mål inte, såsom det angivna rättsfallet, gäller bortfall av renskötselrätt utan intrång i sådan rätt till fiske som utgör en del av renskötselrätten. Detta förhållande föranleder dock inte i och för sig att de i rättsfallet fastslagna principerna inte skulle vara tillämpliga även här (jfr det i rättsfallsreferatet s 14 nederst anmärkta avgörandet av HD, vilket gällde viss form av intrång i renskötselrätt).

Stadgandet i 28 § rennäringslagen innehåller en schablonregel, innebärande att utgående ersättningar skall tillfalla till hälften sameby och till hälften samefonden. Denna schablonregel skall dock enligt lagrummet inte gälla när skada eller olägenhet drabbar bestämd person eller när särskilda skäl föreligger för annan fördelning.

I frågan huruvida bestämd person drabbats har Offerdals sameby och de enskilda samerna främst gjort gällande, att skadan drabbat dem som faktiskt utövat fisket och att utövande av fiske utgör en mer individuellt präglad verksamhet än renskötselarbetet i allmänhet. Vid bedömande av denna fråga får man bortse från att den ersättning, vars fördelning HD har att pröva, under målets handläggning hänförts till "gången tid". Fördelningen av ersättningen för "gången tid" och för "framtid" måste ske efter enhetliga principer. Schablonregelns hälftendelning avser nämligen totalersättningen och bygger enligt förarbetena på följande tankegång (se prop 1971:51 s 146 f). Av totalersättningen utgör hälften ersättning för den skada som drabbar den vid skadetillfället verksamma generationen och denna del av ersättningen bör helt tillfalla den berörda samebyn. Den andra hälften av totalersättningen utgör ersättning för den skada som drabbar kommande generationer och bör helt tillfalla samefonden som skydd för den kollektiva folkgruppsrätten. Mot denna bakgrund kan med skada som drabbar bestämd person i 28 § rennäringslagen inte åsyftas den skada som normalt drabbar den som bedriver den verksamhet vari intrång sker. Vad som åsyftas får anses vara "högst personliga besvär" för bestämd person, ett uttryck som departementschefen använt i prop 1971:51 s 148. Såvitt visats kan dock dylikt fall inte anses vara för handen i förevarande mål, och följaktligen kan intrånget här inte anses drabba bestämda personer i den mening som avses i 28 § rennäringslagen.

Avvikelse från den i schablonregeln angivna hälftendelningen skall som nämnts vidare ske när särskilda skäl därtill föreligger. Ett sådant särskilt skäl kan enligt förarbetena vara att ett upphävande av renskötselrätten avser en begränsad tid eller att det eljest är fråga om skada av mer eller mindre tillfällig art. I sådana fall kan det vara anledning att tillerkänna byn hela eller i varje fall mer än halva ersättningsbeloppet. (Jfr lagrådets uttalande i prop 1971:51 s 267.) Det i målet ifrågakomna intrånget innebär, att fisket försvåras, görs mer arbetskrävande och även i andra avseenden belastas med högre driftskostnader. Skadorna har inte visats var av övergående eller tillfällig art. Tvärtom har ersättningarna bestämts att avse skada utan begränsning i tiden. Vad sålunda och i övrigt förekommit kan ej anses innefatta särskilda skäl att frångå regeln om hälftendelning.

På grund av det anförda finner HD ersättningarna också för "gången tid" skola fördelas med tillämpning av schablonregeln, varvid dock såsom talan förts den ersättning som skolat utgå till Sösjö sameby skall tilldelas de enskilda samerna. Till följd härav skall samefondens talan bifallas och de ersättningsbelopp som av vattenöverdomstolen tilldömts Offerdals sameby och, i fråga om Sösjöfjäll 1:1, de enskilda samerna i motsvarande mån jämkas.

Domslut. Med ändring av vattenöverdomstolens dom i vad avser fördelningen mellan samefonden å ena sidan samt Offerdals sameby och de enskilda samerna å den andra sidan av ersättningarna såvitt gäller Stora och Lilla Burvattnet, Stora Mjölkvattnet samt Övre och Nedre Lilla Mjölkvattnet förpliktar HD sökandena att solidariskt och med iakttagande av de villkor och förutsättningar som angivits under rubriken "3 Parternas talan" i vattendomstolens dom d 8 okt 1974 i målet utge de i nedanståede tabell intagna ersättningsbeloppen. I tabellen har för fullständighetens skull tagits med även den av vattenöverdomstolen utdömda ersättningen till Sösjö sameby.

 

Fiskevatten    Fastighet     Rättsägare   Ersätt-     Anmärkningar

ning kr

Stora och      Grubbdals-    Offerdals    11 000:-    för fastig-

Lilla Bur-     fjäll 1:1     sameby                   heterna

vattnet,       och                                    gemensamt

Stora Mjölk-   Ålder-                                 har överens-

vattnet,       fjäll 1:1     Samefonden   11 000:-    kommits om

Övre och                                              en ersättning

Nedre Lilla                                           på 22 000 kr

Mjölkvattnet

Sösjö-        K.P.,         6 025:50 1) 1)- – -

fjäll 1:1     L.F.          6 025:50

J.D.          6 025:50

J.F.          6 025:50

A.F.          6 025:50

Sösjö sameby 47 373:-

Samefonden   77 499:50

HD (JustR:n Hult, Hesser, Mannerfelt, referent, Palm och Ehrner) beslöt dom i enlighet med betänkandet.