Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 707 (NJA 1981:76)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 707 (NJA 1981:76)
Målnummer
Ö1373-80
Domsnummer
SÖ1474-81
Avgörandedatum
1981-06-12
Rubrik
Fråga om prövningstillstånd i HovR med tillämpning av 22 § 6 lagen (1974:8 om rättegången i tvistemål om mindre värden.
Lagrum
22 § 6 lag (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden

K.I.N. yrkade efter stämning på A.M.R. vid Huddinge TR förpliktande för A.M.R. att till honom utge 930 kr.

A.M.R. bestred käromålet.

Målet handlades enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

TR:n (rådmannen Fredelius) meddelade efter sammanträde dom d 23 april 1980. I domen anförde TR:n:

Domskäl. K.I.N. har anfört: Han och A.M.R. har varit goda vänner i flera år. Hon har vid flera tillfällen hjälpt honom med en del hushållsbestyr. De har också brukat ge varandra presenter. – Någon gång i april 1978 fick K.I.N. besök av A.M.R., som förtvivlad berättade att hon hade fått körförbud på sin bil, därför att den hade vinterdäck. Hon behövde pengar för att köpa nya sommardäck. Däcken skulle kosta 650 kr. K.I.N. lovade att låna A.M.R. den summan. Han ringde till socialassistenten B.M.K., som hade hand om hans bankbok, och talade om för henne att han behövde ta ut pengar till ett lån. Han och A.M.R. besökte därefter B.M.K. på socialkontoret i Hägersten, där han kvitterade ut pengarna. En tid senare återkom A.M.R.. Hon ville nu låna ytterligare 350 kr för att köpa en present till sin mors födelsedag. De åkte på nytt till socialbyrån, där K.I.N. kvitterade ut 350 kr. Det var redan från början tal om att A.M.R. skulle betala tillbaka pengarna. Hon sade till K.I.N. att hon inte kunde betala tillbaka hela summan med en gång men lovade att betala åtminstone hälften i mitten av maj. K.I.N. skulle då befinna sig i Skellefteå men A.M.R. lovade att skicka pengarna. När det inte kom några pengar i maj ringde han till A.M.R.. Hon lovade då att betala i juni. Det kom dock inga pengar i juni heller. I slutet av juni åkte K.I.N. tillbaka till Stockholm. Han talade med A.M.R. i telefon ett flertal gånger och påminde henne om skulden. Hon uppgav då olika anledningar till att hon inte betalade. Vid ett tillfälle under sensommaren 1979 fick han besök av A.M.R. i sin lägenhet. Han hade  bett henne komma dit för att låna honom pengar till mat. I lägenheten befann sig då också M.A.. Hon (* Skall sannolikt vara "han". *)  fick låna 70 kr av A.M.R., som sade "nog vet jag att jag är skyldig dig pengar men kronofogden är efter mig".

A.M.R. har i huvudsak anfört: Det är riktigt att hon och K.I.N. varit goda vänner i många år. Hon kan emellertid inte förstå varför han lämnat oriktiga uppgifter. Hon har inte vid något tillfälle lånat pengar av K.I.N.. Hon har vid några tillfällen varit med K.I.N. på socialbyrån men kan inte påminna sig att hon där träffat B.M.K.. K.I.N. har ringt ett par gånger men då talat med hennes vännina M.A.. Enligt M.A. skulle K.I.N. vid ett tillfälle då han var onykter ha påstått att A.M.R. var skyldig honom pengar. Hon har emellertid inte själv pratat med K.I.N. om detta och blev mycket förvånad då hon fick reda på att han stämt henne.

På K.I.N:s begäran har vittnesförhör ägt rum med B.M.K. och M.A., vilka i huvudsak berättat:

B.M.K.: Hon arbetade åren 1975-1978 som socialassistent och hade då bl a K.I.N. som klient. Hon hade fullmakt att lyfta hans pension och hade hand om hans sparbanksbok. Någon gång under våren 1978 besökte han henne för att få ut, som hon minns, 500 kr. Pengarna skulle han låna ut till en kvinna i Huddinge och de skulle användas till inköp av bildäck. En tid senare återkom K.I.N. för att hämta ut en något mindre summa. Hon vill minnas att K.I.N. var ensam vid besöken och känner inte igen A.M.R..

M.A.: Vid ett tillfälle under 1979 var hon på besök hos K.I.N.. K.I.N. berättade då att han väntade besök av A.M.R.. Han talade också om att A.M.R. hade en skuld till honom och nu skulle lämna pengar. Då A.M.R. kom lämnade hon pengar till K.I.N.. Vittnet hörde henne säga att hon inte kunde lämna mera.

På A.M.R:s begäran har vittnesförhör ägt rum med M.A., som berättat: Hon och A.M.R. är gamla bekanta. Sedan två år tillbaka delar de lägenhet. Genom A.M.R. har vittnet kommit i kontakt med K.I.N.. Någon gång under sommaren 1978 ringde K.I.N. och bad att få tala med A.M.R., som dock var på landet. K.I.N. var berusad och sade att han ville ha sina pengar. Vittnet lovade tala med A.M.R. om detta. A.M.R. sade samma kväll i telefon till vittnet att hon inte var skyldig K.I.N. några pengar. Vittnet ringde dagen därpå upp K.I.N.. Denne bad då om ursäkt och sade att hon inte skulle bry sig om vad han pratade när han druckit. Vittnet har därefter flera gånger pratat med K.I.N. i telefon men det har då ej varit tal om någon skuld.

Vad K.I.N. uppgivit om A.M.R:s skuld till honom vinner stöd särskilt av B.M.K:s vittnesmål. Därjämte  har M.A. och M.A. omvittnat att K.I.N. för dem omnämnt en sådan skuld. Käromålet skall därför bifallas.

Domslut. A.M.R. skall till K.I.N. utge 930 kr.

A.M.R. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av K.I.N:s talan.

HovR:n (hovrättslagmannen Modigh och hovrättsrådet Bergenfalk, referent) fann i beslut d 14 okt 1980 ej skäl att meddela prövningstillstånd.

A.M.R. anförde besvär och yrkade – som hennes talan fick förstås – att prövningstillstånd skulle meddelas i anledning av hennes till HovR:n fullföljda talan och att målet skulle återförvisas till HovR:n för fortsatt behandling.

K.I.N. bestred A.M.R:s talan.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Loinder, hemställde i betänkande att HD måtte fastställa HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Hult, Mannerfelt, Nordenson och Knutsson) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

Referenten, JustR Palm, var skiljaktig och anförde: I frågan om någon försträckning från K.I.N. till A.M.R. skett stod i TR:n parternas uppgifter mot varandra. Också vittnesbevisningen, sådan den antecknats i TR:ns dom och framgår av utskrifter över förhören, var motstridande och synes inte ge övervägande stöd för någondera partens talan. Den bevisning som talar för K.I.N:s sak har enligt vad som kan utläsas av domen och utskrifterna i allt fall inte sådan styrka som måste krävas när det är fråga om ett fordringspåstående som inte grundas på skriftligt fordringsbevis.

Enligt sjätte punkten i 22 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden får i mål som handläggs enligt den lagen HovR:n meddela prövningstillstånd när anledning förekommer till ändring i det slut, vartill TR:n kommit. Denna bestämmelse, som tillfördes av riksdagen när propositionen med lagförslaget behandlades, motiverades av rättssäkerhetshänsyn. Det måste enligt de av riksdagen antagna uttalandena till grund för bestämmelsen beaktas, att de föreslagna dispensreglerna avser mål som prövats av endast en domare i en instans efter ett mer eller mindre summariskt förfarande. De avvikelser från det ordinära tvistemålsförfarandet som präglar det förenklade förfarandet gör enligt uttalandena det från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att principen om prövning i minst två instanser bibehålls i sådan utsträckning att materiellt oriktiga avgöranden i största möjliga mån kan ändras.

Jag finner att den angivna dispensgrunden hade bort tillämpas i förevarande mål och meddelar därför, med ändring av överklagade beslutet, tillstånd till att målet prövas i HovR:n.

JustR Knutsson tillade: Regeln om s k ändringsdispens i 22 § 6 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden tillkom vid riksdagsbehandlingen. Den infördes i stället för en i propositionsförslaget upptagen föreskrift om prövningstillstånd när målets utgång uppenbarligen berodde på grovt förbiseende eller grovt misstag. Riksdagens beslut grundades på en reservation till justitieutskottets utlåtande i ärendet.

Under lagstiftningsärendets tidigare behandling hade några remissinstanser föreslagit att en regel om ändringsdispens skulle införas (prop 1973:87 s 116). Departementschefen tog emellertid avstånd från denna tanke. Rena bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrågor borde enligt hans mening i regel inte prövas i flera instanser (prop s 167). I enlighet härmed utformades reglerna om prövningstillstånd i propositionsförslaget efter mönster av motsvarande regler för fullföljd till HD. De gavs dock i vissa delar något mindre restriktiv karaktär.

Riksdagens beslut innebär att reglerna om prövningstillstånd närmare har anslutits till vad som gällde i fråga om fullföljd till HD före de lagändringar som trädde i kraft d 1 juli 1971. Paragrafen har emellertid kommit att få en något ologisk uppbyggnad. Sålunda kan ifrågasättas om inte punkt 6 till fullo täcker åtminstone punkterna 2-4 och alltså gör dessa överflödiga.

När det gäller att tolka bestämmelsen i punkt 6 kan till en början konstateras att ordalagen är hämtade från vad som tidigare föreskrevs i 54 kap 10 § 1 st 2 RB rörande prövningstillstånd i HD. Formuleringen "anledning förekommer" kan synas tyda på att en ganska liberal prövning har varit åsyftad. I realiteten var dock möjligheterna att få ändringsdispens i HD på grund av oriktig bevisbedömning i HovR:n mycket begränsade. Vid tillämpningen måste man nämligen – förutom till regeln i 54 kap 12 § 1 st RB om s k summa revisibilis, vilken saknar intresse i detta sammanhang – ta hänsyn till bestämmelserna om förfarandet i HD. Hit hör bl a föreskriften i 35 kap 13 § RB att muntlig bevisning som har upptagits vid lägre rätt får tas upp på nytt i HD endast om det föreligger synnerliga skäl och reglerna i 55 kap 14 § RB, vilka avsevärt begränsar möjligheterna att göra ändring i HovR:ns dom såvitt avgörandet beror av tilltron till den i målet upptagna muntliga bevisningen. I förarbetena till RB har också under hänvisning till dessa bestämmelser framhållits att HD i allmänhet inte borde meddela prövningstillstånd då avgörandet berodde av en värdering av muntlig bevisning (NJA II 1943 s 697).

För hovrättsprocessen gäller långt mindre restriktiva regler om förnyad bevisupptagning än i HD. Den begränsning i möjligheterna till ändringsdispens på grund av oriktig bevisvärdering som enligt det sagda gällde för HD:s del har därför ingen direkt motsvarighet i fråga om HovR:na. Detta kan synas innebära att utrymmet för ändringsdispens i HovR i sådana fall blir betydligt större. Det förefaller mig emellertid tveksamt om en sådan tillämpning har varit avsedd.

I den reservation i utskottet (JuU 1973:36 s 28-29) som riksdagen anslöt sig till understryks att begränsningar i fullföljdsrätten är nödvändiga för att tillgodose syftet med den föreslagna lagstiftningen, nämligen att skapa en handläggningsordning som enkelt, snabbt och billigt leder till avgörande av tvister rörande mindre värden. Det framgår visserligen att reservanterna med sitt ändringsförslag framför allt har haft sådana fall i tankarna där TR:ns bevisvärdering framstår som oriktig. De påpekar emellertid också att eventuella invändningar från kostnadssynpunkt mot den föreslagna ändringen saknar större tyngd, eftersom hovrättsförfarandet i regel skall vara skriftligt och därmed föga kostnadskrävande för parterna. Med anledning härav må framhållas att HovR:n inte i ett skriftligt förfarande kan avvika från TR:ns värdering av där upptagen muntlig bevisning annat än när det föreligger synnerliga skäl för att  bevisets värde är ett annat än TR:n antagit (50 kap 23 § RB). Även om reservanterna i sammanhanget också pekar på möjligheten för HovR:n att hålla sammanträde utanför hovrättsorten, förefaller det föga troligt att man har räknat med att ändringsdispens på grund av oriktig bevisvärdering skall komma i fråga annat än i ganska ringa omfattning. Detta intryck bekräftas av vad som förekom vid debatten i riksdagen. I polemik mot justitieministern, som hade sagt att den föreslagna dispensgrunden skulle ge utomordentligt vida klagomöjligheter, anförde där en företrädare för utskottsminoriteten att den föreslagna regeln motsvarade ändringsdispensgrunden vid fullföljd till HD och att denna grund i HD hade lett till prövningstillstånd i mycket få fall. Enligt hans bedömning skulle man inte behöva räkna med att den föreslagna regeln skulle medföra särskilt många prövningstillstånd (RD 1973 nr 141 s 94).

Enligt min mening bör man vid tolkningen av dispensregeln i punkt 6 utgå från att avsikten har varit att den skall tillämpas i ungefär samma omfattning som motsvarande regel för HD enligt den före d 1 juli 1971 gällande lagstiftningen. Härav följer att prövningstillstånd på grund av ifrågasatt oriktig bedömning av muntlig bevisning i TR:n bör medges endast då det föreligger en starkt grundad anledning att anta att domen är felaktig. För en försiktig användning av möjligheten till ändringsdispens i situationer av detta slag talar också att det är svårt att på grundval av en – ofta summarisk – redovisning av en muntlig utsaga göra sig en rättvisande bild av utsagans bevisvärde.