Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 759 (NJA 1981:86)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 759 (NJA 1981:86)
Målnummer
T165-80
Domsnummer
DT33-81
Avgörandedatum
1981-07-10
Rubrik
Vid bedömning, i mål om återvinning enligt 35 § konkurslagen, av frågan i vilken grad en betalning skall anses ha försämrat konkursgäldenärens ekonomiska ställning, har hänsyn befunnits ej skola tas till antalet borgenärer eller till arten eller storleken av de olika fordringarna.
Lagrum
35 § konkurslagen (1921:225)

Genom skriftligt avtal d 30 april 1977 förvärvade Kontorsleverantören i Skåne AB (i fortsättningen kallat Kontorsleverantören) av AB Gleerupska Universitetsbokhandeln (i fortsättningen kallat Gleerups) den del av Gleerups som kallades Lindstedts Kontorslagerköp. Köpeskillingen bestämdes till 386 728 kr. Enligt avtalet skulle köpeskillingen erläggas på följande sätt: 1. på överlåtelsedagen kontant mot kvitto 100 000 kr, 2. senast d 1 sept 1977 100 000 kr, 3. senast d 1 jan 1978 100 000 kr, 4. senast d 1 april 1978 resterande del av köpeskillingen. – Betalning kom att ske sålunda: 100 000 kr erlades d 27 maj 1977 och ytterligare 100 000 kr d 25 sept 1977, varefter 145 078 kr erlades d 27 febr 1978, varav 45 078 kr utgjorde mervärdeskatt på varulager enligt specifikation av Gleerups d 27 okt 1977. Därefter återstod 41 650 kr att betala.

Den 2 mars 1978 försattes Kontorsleverantören på egen ansökan i konkurs vid Simrishamns TR. Enligt konkursbouppteckningen uppgick tillgångarna i boet till 5 645 645 kr och skulderna till 11 025 865 kr. Boet utvisade alltså en brist på 5 380 220 kr. Av skulderna var 7 458 269 kr förenade med förmånsrätt, därav 6 560 470 kr med förmånsrätt enligt 4-6 §§ förmånsrättslagen och 897 799 kr med förmånsrätt enligt 11 och 12 §§ samma lag.

Konkursboet väckte vid Lunds TR talan mot Gleerups om återvinning enligt 35 § konkurslagen av betalningen d 27 febr 1978 och yrkade förpliktande för Gleerups att till konkursboet utge 145 078 kr jämte ränta.

Gleerups bestred konkursboets talan.

Till utveckling av sin talan anförde konkursboet: Gleerups fordran på Kontorsleverantören i anledning av ifrågavarande köp var oprioriterad. Den med yrkandet avsedda avbetalningen avser så stort belopp att den måste sägas ha inverkat avsevärt på Kontorsleverantörens ekonomiska ställning och på den utbetalning som i vart fall de prioriterade borgenärerna kunde emotse. Avbetalningen kan inte anses som ordinär, särskilt som den erlades betydligt senare än vad som avtalats. Konkursboet är därför jämlikt 35 § konkurslagen berättigat till återvinning av de 145 078 kr.

Gleerups anförde som grund för sitt bestridande: Gleerups håller inte med om att av betalningen på 145 078 kr innebar en avsevärd försämring av Kontorsleverantörens eller dess konkursborgenärers ställning. Beloppet utgör nämligen en relativt liten del av den utdelning  de prioriterade borgenärerna är berättigade till. Skulle TR:n ha annan uppfattning i denna fråga, gör Gleerups gällande att avbetalningen med hänsyn till omständigheterna är ordinär. Gleerups vill därvid framhålla att Kontorsleverantören och Gleerups i avtalet kommit överens om att köpeskillingen skulle erläggas genom avbetalningar med närmare bestämda förfallodagar och att Kontorsleverantören redan från början med Gleerups goda minne fullföljde avbetalningarna något försenat.

TR:n (rådmännen Melin, Ramkull och Håkansson) anförde i dom d 11 juni 1979:

Domskäl. Enligt TR:ns mening har ifrågavarande avbetalning om 145 078 kr till Gleerups avsevärt försämrat Kontorsleverantörens ställning från övriga borgenärers synpunkt.

Enligt 35 § konkurslagen skall återvinning likväl inte äga rum om avbetalningen med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Enligt avtalet d 30 april 1977 hade Kontorsleverantören att erlägga sin skuld i fyra delposter. Den i målet aktuella avbetalningen motsvarar den tredje delposten. I det utbetalade beloppets storlek ligger sålunda inget onormalt. Däremot innebär tidpunkten för avbetalningen en klar avvikelse från avtalet. Betalningen skulle enligt avtalet fullgöras senast d 1 jan 1978 men fullgjordes först d 27 febr 1978. Skulden har således stått oreglerad i praktiskt taget två månader och då den till slut reglerades återstod endast tre dagar till konkursen. Med hänsyn härtill anser TR:n att – även om viss mindre eftersläpning förekom beträffande de två första avbetalningarna – den aktuella tredje avbetalningen inte kan bedömas som ordinär.

På grund av vad sålunda upptagits är konkursboet berättigat till återvinning av yrkade beloppet 145 078 kr jämte ränta. Mot ränteberäkningen har ingen invändning gjorts. I sitt domslut förpliktade TR:n Gleerups att till konkursboet genast mot kvitto utge 145 078 kr jämte ränta.

Gleerups fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av konkursboets talan.

Konkursboet bestred ändring.

Till stöd för sin talan åberopade Gleerups ett utlåtande av professorn C.M.E., vari sammanfattningsvis anfördes att enligt E:s bedömning den omtvistade dellikviden inte syntes uppfylla det "avsevärd-försämring-rekvisit" som 35 § konkurslagen innehåller samt att uppfattningen av betalningen som icke ordinär med visst fog kunde sättas i fråga.

HovR:n (hovrättsråden Ryding och Göransson, referent, samt adj led Molin och Bergforsen) anförde i dom d 20 mars 1980:

Domskäl. Enligt 35 § konkurslagen gäller – såvitt nu i första hand är av intresse – såsom en förutsättning för återvinning, att betalningen skett med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Härmed avses enligt förarbetena (prop 1975:6 s 223) att det skall vara fråga om ett belopp som i betraktande av gäldenärens förhållanden -  t ex omfattningen av rörelse som han driver – måste anses relativt betydande och därför inverkar avsevärt på hans ekonomiska ställning och den utdelning som borgenärerna kan få vid en senare inträffad konkurs. Rekvisitet synes enligt det citerade uttalandet närmast ta sikte på övriga borgenärers utsikter till betalning i konkursen och man torde ha att beakta beloppets storlek i dess relation till såväl återstående tillgångar som antal och storlek av borgenärernas fordringar. (Jfr Welamson, Konkurs, 7 uppl 1979 s 86.)

Enligt konkursbouppteckningen, som tills annat visats måste anses utgöra den tillförlitligaste grundvalen för bedömningen, uppgår tillgångarna till 5 645 645 kr och skulderna till 11 025 865 kr, varav 7 458 269 kr är förenade med förmånsrätt. Bristen i boet uppgår alltså till 5 380 220 kr. Jämfört med dessa belopp kan inte beloppet 145 078 kr sägas vara avsevärt. För borgenärer utan förmånsrätt och för borgenärer med förmånsrätt enligt 11 § och 12 § förmånsrättslagen torde betalningen helt sakna betydelse då dessa i alla händelser inte synes kunna påräkna någon utdelning i konkursen. Beträffande övriga fordringar med förmånsrätt – tillhopa om 6 560 470 kr – ger en procentberäkning, baserad på bouppteckningen och utan hänsyn tagen till eventuellt förekommande massagäld och blivande konkurskostnader, vid handen att tillgångarna utgör drygt 86 % av dessa. En uppräkning av tillgångarna med det omstämda beloppet ger procentsatsen 88,2, dvs en ökning med knappt 2,2 %.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan betalningen av ifrågavarande skuldbelopp inte anses ha avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, och konkursboets återvinningstalan kan därför inte vinna bifall.

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut ogillar HovR:n konkursboets talan.

Konkursboet sökte revision och yrkade att HD måtte med ändring av HovR:ns dom fastställa TR:ns dom.

Gleerups bestred ändring.

Till utveckling av sin talan i HD anförde konkursboet: HovR:n har gjort en jämförelse mellan den totala tillgångsmassan och den totala skuldmassan och i det sammanhanget inte funnit att det omstämda beloppet avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Enligt konkursboet bör varje tillgångsmassa bedömas för sig i ett konkursbo på det sättet att vad som ryms inom fast egendom ställs i relation till skulder med förmånsrätt enligt 6 § förmånsrättslagen och förmögenhetsmassa som omfattas av företagsinteckning jämförs med skulder som har förmånsrätt enligt 5 § förmånsrättslagen samt tillgångar som är föremål för handpanträtt med skulder som har förmånsrätt enligt 4 § 2 förmånsrättslagen. Slutligen bör övriga tillgångar jämföras i första hand med skulder som omfattas av allmän förmånsrätt enligt 10-13 §§ förmånsrättslagen. Det omstämda beloppet är att hänföra till sistnämnda tillgångskategori. Med beaktande av nu nämnda princip bör, även om konkurskostnader och övrig massagäld medräknas, betalningen om 145 078 kr anses avsevärt ha försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Betalningen anses avsevärt ha försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Betalningen har nämligen i första hand inverkat på fordringsägare med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen. Talan i ett annat återvinningsmål har resulterat i att till konkursboet återbetalats 125 000 kr. Denna återbetalning har sådan omfattning att det numera måste antas att fordringsägare med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen kan komma att få utdelning i konkursen.

Gleerups genmälde att rekvisitet "avsevärt försämrat borgenärens ställning" bör tolkas så att likvidens storlek sätts i relation till både återstående tillgångar och antal borgenärer och storleken av deras fordringar. I annat fall skulle under alla förhållanden alltid någon i förmånsrättsläge sämre ställd borgenärs utdelningsdividend försämras och återvinning kunna ske och en affärsidkare helt sväva i okunnighet om han kunde motta betalning utan risk för en eventuell återbetalning i samband med en konkurs.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Frideen, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. Såsom HovR:n har funnit kan inte beloppet som sådant, jämfört med tillgångarna och skulderna enligt konkursbouppteckningen, anses som avsevärt. En återvinning av betalningen skulle såvitt framgår av utredningen i målet i huvudsak enbart inverka på den utdelning som borgenärer med fordringar med allmän förmånsrätt skulle få i konkursen. Dessa fordringar uppgår enligt konkursbouppteckningen till sammanlagt 897 799 kr. För övriga borgenärer, vilkas fordringar uppgår till sammanlagt 10 128 066 kr, torde betalningen sakna betydelse för utdelningen i konkursen. Vid sådant förhållande kan inte heller betalningen anses ha avsevärt inverkat på utdelningen i konkursen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan betalningen av ifrågavarande skuldbelopp inte anses ha avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Konkursboets talan skall därför ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Hult, Fredlund, Nordenson, Palm, referent, och Heuman) beslöt följande dom:

Domskäl. Till stöd för sitt yrkande om återvinning av betalningen om 145 000 kr har konkursboet åberopat den bestämmelse i 35 § konkurslagen som innehåller, att betalning skall gå åter om den avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär.

För bedömning av om viss betalning har avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning skall enligt lagens förarbeten (prop 1975:6 s 223, jfr s 227) betalningen ställas i relation till "gäldenärens förhållanden – t ex omfattningen av rörelse som han driver". Konkursboet har till grund för en sådan jämförelse åberopat den kort tid efter betalningstillfället upprättade konkursbouppteckningen. Med ledning av denna kan konstateras, att det utbetalade beloppet – ehuru i sig betydande – är förhållandevis blygsamt i jämförelse med de samlade tillgångarna om drygt 5,6 eller, med det betalade beloppet inräknat, nära 5,8 milj kr. Om bedömningen begränsas till denna jämförelse, kan betalningen därför inte anses ha inneburit någon avsevärd försämring av gäldenärens ekonomi. I målet har emellertid även aktualiserats frågan vad beloppet, om det hade ingått i boet, skulle ha betytt för olika borgenärers utsikter att erhålla utdelning i en blivande konkurs.

Den förut återgivna författningstexten ger inte omedelbart vid handen, att det faktiska utfallet för enskilda borgenärer skall beaktas. I motiven uttalas, att med betalningar som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning avses sådana "som verkligen är av betydelse för borgenärerna från återvinningssynpunkt" samt att för att så skall vara fallet det måste vara fråga om ett belopp som inverkar avsevärt på "den utdelning som borgenärerna kan få vid en senare inträffad konkurs" (prop 1975:6 s 223, jfr s 227). Samtidigt är tydligt att man velat begränsa återvinningsrätten enligt 35 § till enbart sådana betalningar som vid betalningstillfället på objektiva grunder framstår som onormala (prop 1975:6 s 94 och 222, jfr s 227) eller, som lagberedningen uttrycker det i ett annat sammanhang, som mer eller mindre uppseendeväckande (SOU 1970:75 s 150).

De redovisade motivuttalandena ger närmast stöd för antagande att man vid bedömningen, huruvida viss betalning har avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, endast skall beakta betalningens verkningar för borgenärerna sedda som ett kollektiv. Ett förhållande av praktisk natur, som talar i samma riktning, är att i det tidiga skede, då förvaltaren och de enskilda borgenärerna har att ta ställning i återvinningsfrågor, och i många fall också på ett senare stadium, då sådana frågor skall avgöras av rätten, konkursförfarandet ännu ej har framskridit så långt att man kan uttala sig om hur en före konkursen verkställd betalning faktiskt påverkar utdelningen till borgenärerna.

Såväl den tillämpliga lagtexten och lagstiftningens förarbeten som allmänna ändamålsöverväganden ger således stöd för slutsatsen att, när det gäller frågan i vilken grad en betalning skall anses ha försämrat konkursgäldenärens ekonomiska ställning, hänsyn inte skall tas till antalet borgenärer eller till arten eller storleken av de olika fordringarna.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.