Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 857 (NJA 1981:102)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 857 (NJA 1981:102)
Målnummer
Ö234-79
Domsnummer
SÖ1876-81
Avgörandedatum
1981-08-26
Rubrik
I tvistemål har uppkommit tvivel angående parts processbehörighet. Fråga om beviskravet vid prövning av dylik fråga. Partens ombud, tillika biträde enligt rättshjälpslagen, har ansetts berättigad att enligt nämnda lag erhålla ersättning för utlägg, avseende kostnad för läkarintyg som han anskaffat för att söka styrka att hans huvudman saknade processbehörighet när han vidtog vissa processhandlingar.
Rättsfall
NJA 1980 s. 468

S.L., född 1915, skadades vid en trafikolycka i febr 1968. Under tiden maj 1968-juni 1973 biträddes S.L. av juris kandidaten B.S. dels i ärende mot ett försäkringsbolag om ersättning för trafikskada dels i ärende mot ett olycksfallsförsäkringsbolag om ersättning för yrkesskada. Av S.L. tillkommande ersättning om 36 695 kr, som i olika poster utbetalades av försäkringsbolaget till B.S., innehöll denne som gottgörelse för sitt arbete – utöver vad han erhållit från försäkringsbolaget – sammanlagt 11 500 kr.

S.L. väckte i april 1975 vid Stockholms TR talan mot B.S. med yrkande om åläggande för B.S. att till S.L. utge 11 500 kr jämte ränta. Ombud för S.L. och biträde enligt rättshjälpslagen var advokaten N.Ö. enligt fullmakter av S.L. för advokaten L.N., dagtecknade d 14 febr 1974 och d 6 mars 1975, och transportfullmakt av denne för N.Ö..

B.S. bestred S.L:s talan.

TR:n meddelade dom d 26 maj 1978. TR:n fann inte visat att vad B.S. tillgodogjort sig för sitt arbete var oskäligt. Käromålet ogillades. S.L. förpliktades ersätta B.S. för rättegångskostnader.

TR:n fastställde ersättning åt N.Ö. enligt rättshjälpslagen.

S.L. fullföljde genom en av N.Ö. undertecknad vadeinlaga talan i Svea HovR och yrkade bifall till käromålet och befrielse från skyldigheten att ersätta B.S:s rättegångskostnader.

B.S. bestred S.L:s ändringsyrkanden och begärde ersättning för kostnader i HovR:n att utges av S.L. och/eller dennes ombud. Han yrkade vidare, närmast med hänvisning till visst påstått förfarande med den av S.L. utfärdade fullmakten och vissa uttalanden av S.L. att denne ej önskade föra talan i målet eller överklaga TR:ns dom, att vadetalan skulle avvisas enligt 50 kap 6 § RB. B.S. inkom med ytterligare en skrift, till vilken fogats en d 30 aug 1978 dagtecknad förklaring av S.L. i vilken denne bekräftade, att han inte önskade processa mot B.S. och ville att eventuell överklagning skulle återkallas.

Den 26 sept 1978 inkom till HovR:n följande av S.L. d 23 sept undertecknade skrift med återkallelse av talan:

Då uppgivna platsombudet som jag aldrig vidtalat, advokaten N.Ö. i Stockholm, mot min vilja har överklagat Stockholms TR:s dom av d 26 maj 1978 och icke efterkommit min önskan att återkalla den av honom utan mitt uppdrag förda vadetalan, får jag härmed själv återkalla överklagningen i HovR:ns ovan angivna mål mot dr B.S.. – Kostnaderna som har uppkommit i målet kan icke belasta mig utan skall åläggas den som helt onödigt, mot min vilja och mig ovetandes har förorsakat dem. – Då dröjsmålet innebär skada för mig anhålles om HovR:ns beslut snarast möjligt.

Sedan N.Ö. och B.S. förelagts att inkomma med yttrande i anledning av S.L:s skrift, förklarade N.Ö., att han ansåg att S.L. saknade rättslig handlingsförmåga och var i behov av förmyndare för att ta ställning åt honom i målet, samt hemställde att HovR:n skulle hos överförmyndaren i Västerås väcka frågan om S.L:s behov av förmyndare.

B.S. ansåg att S.L. uppenbarligen hade tillräcklig insikt angående sitt intresse i saken och att något behov av förmyndare ej förelåg.

N.Ö. yrkade härefter – under påstående att S.L. saknade förmåga att själv föra sin talan och således inte var processbehörig – att HovR:n skulle förelägga S.L. att med läkarintyg styrka sin förmåga att själv föra talan, vid äventyr att hans vadetalan förföll och TR:ns dom undanröjdes i själva saken. N.Ö. inkom sedermera till HovR:n med en skrift, av vilken framgick att överförmyndaren i Västerås ej avsåg att vidtaga någon åtgärd för omyndigförklaring av S.L..

HovR:n (hovrättslagmannen Modigh, hovrättsråden Björnberg, referent, och Jantze samt hovrättassessorn Striby) anförde i beslut d 30 jan 1979: S.L. har återkallat den i HovR:n förda vadetalan. Omständigheter, som betar återkallelsen rättslig verkan, föreligger ej såvitt utredningen visar. Ej heller föranleder yrkandet om föreläggande för S.L. att med läkarintyg styrka sin behörighet att föra talan och vad i samband därmed har förekommit att målet ej nu bör avskrivas.

HovR:n avskriver målet från vidare handläggning, i följd varav TR:ns dom skall stå fast.

HovR:n fastställde ersättning enligt rättshjälpslagen åt N.Ö. för det biträde han lämnat S.L..

S.L. förpliktades ersätta B.S. för kostnader å målet i HovR:n.

N.Ö. anförde såsom ombud för S.L. besvär och yrkade i första hand, att HD måtte undanröja såväl HovR:ns beslut som TR:ns dom utom vad beträffar domstolarns beslut om ersättning åt N.Ö. enligt rättshjälpslagen, och i andra hand att målet måtte återförvisas till HovR:n. Som grund för yrkandena anfördes, att S.L. saknade förmåga att i en rättegång föra sin talan.

N.Ö. åberopade ett intyg, utfärdat av leg läkaren M.A. vid psykiatriska mottagningen, Västra sjukhuset, Västerås, d 18 febr 1979. Intyget innehöll följande:

Vid genomgång av journal från kirurgkliniken i Sala och Västerås 1968, samt utlåtande från Arbetsvårdsinstitutet i Västerås 1971 och 1973 har bl a framkommit att S.L. skadades allvarligt vid en trafikolycka i febr 1968 och ådrog sig bl a en hjärnskada. I utlåtande från psychometrisk undersökning av d 21 dec 1970 uttrycktes sammanfattningsvis: "Allmänintellektuell nivå något under genomsnittet. Samtliga laesionsprov (= hjärnskadeprov) visar avvikelse som bekräftar hans skada." I ett läkarutlåtande om hälsotillstånd från överläkare Josef E. Arbetsvårdsinstitutet Västerås daterat d 21 febr 1973 beskrevs S.L:s beteende sålunda: "Psykiskt företer han en egendomlig bild, har en hjärnskada som är uppenbar… betydande nivåsänkning och fungerar som en uttalad intellektuell efterblivenhet. Det är också svårt för honom att följa ordinationer och han gör allt möjligt bakvänt."

S.L. har kallats till mottagningen vid flera tillfällen men ej infunnit sig. Vid hembesök d 18 jan 1979 gav S.L. intryck av att vara en person med ytterst reducerad förmåga att hålla ordning och sköta elementär hygien för sig själv och i sin lägenhet. Vid samtal framkom att han kände sitt eget namn ålder samt visste var han befann sig men kände ej till datum, veckodag eller år. Han kunde berätta att han varit med om en bilolycka "för 13 år sedan". Han uppgav sig vara frånskild ha sex barn men visste ej deras namn, ålder eller adresser. Vid besöket visade S.L. att han fått kallelse till undersökning på härvarande mottagning, men kunde trots upprepade förklaringar ej förstå sambandet med vårt besök. S.L. medgav dagligt alkoholintag. Mängden alkohol anges av honom 1-2 öl dagligen samt snaps 2 ggr i veckan.

Efter upprepade kallelser till psychometrisk undersökning fick S.L. hämtas till denna som genomfördes d 23 och d 31 jan 1979.

Vid jämförelse med tidigare undersökning bekräftades bilden av hjärnskada. Resultaten talar för att en ytterligare sänkning av den intellektuella kapaciteten skett avseende den logiska förmågan samt närminnet där resultatet var klart undergenomsnittligt. S.L. bedömas vara i sitt habitualtillstånd vid undersökningen, utan säkra tecken på alkoholpåverkan.

Med anledning av vad som ovan redovisats ang S.L. får jag härmed framföra att hans förståndsmässiga förmåga är så reducerad, att det för mig ter sig helt orimligt antaga att S.L. har förmåga att i en rättegång föra sin talan, kunna förstå och tillvarataga sina egna intressen.

N.Ö. begärde ersättning enligt rättshjälpslagen för sitt arbete å målet i HD och för utlägg, 200 kr, för det av M.A. avgivna intyget.

I en av S.L. d 1 mars 1979 undertecknad skrift förklarade sig S.L. återkalla samtliga fullmakter för L.N. och eventuella transportfullmakter från denne samt eventuella rättshandlingar som med åberopande av sådan fullmakt företagits i S.L:s namn.

B.S. bestred ändring och yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

HD (JustR:n och Rydin) förordnade d 3 okt 1979, att socialstyrelsen skulle avge yttrande till ledning för HD:s bedömande av frågan, huruvida de av S.L. själv företagna rättshandlingarna eller någon av dessa borde med hänsyn till S.L:s psykiska tillstånd vid rättshandlingens företagande frånkännas giltighet.

Socialstyrelsen avgav yttrande d 1 juli 1980. Vid yttrandet var fogat ett yttrande till styrelsen av professorn Bo G..

G. anförde i sitt yttrande: HD har begärt att socialstyrelsen skall avge ett yttrande, vilket kan tjäna HD till ledning vid bedömande av frågan, huruvida vissa av S.L. själv företagna rättshandlingar med hänsyn till hans psykiska tillstånd vid rättshandlingens företagande bör frånkännas giltighet. De avsedda rättshandlingarna är enligt remissen utfärdandet av två fullmakter till advokaten L.N. eller den L.N. i sitt ställe förordnar, fullmakterna dagtecknade d 14 febr 1974 och d 6 mars 1975, och vidare S.L:s återkallande av vadetalan vid Svea HovR, undertecknad av S.L. d 23 sept 1978, samt slutligen i skrivelse av d 1 mars 1979, undertecknad av S.L., återkallande av dels samtliga fullmakter för L.N. samt eventuella transportfullmakter från denne dels eventuella rättshandlingar, som med åberopande av sådan fullmakt företagits i S.L.:as namn.

S.L. råkade 1968 ut för en svår bilolycka med åtföljande kroppsskador och en hjärnskakning, som under de följande åren lett till alltmera framträdande psykiska defektsymtom. Sådana iakttogs, då han under åren 1970-73 var inskriven vid Arbetsvårdsinstitutet i Västerås och vederbörande överläkare där lade också märke till en under tidsperioden fortskridande försämring. Den 21 dec 1970 genomgick han en psykologtestning vid psykiatriska kliniken i Västerås. Därvid konstaterades en allmänintellektuell nivå något under genomsnittet. Samtliga lesionsprov visade en avvikelse, som bekräftade hans skada. Hans logiska tankeförmåga var relativt opåverkad liksom omedelbar inpräglingsförmåga. Under de följande åren har den allmänna psykiska prestationsförmågan försämrats ytterligare i betydande grad, vilket klart framgår av resultatet från den psykologundersökning, som utförts d 23 och 31 jan 1979. I sitt utlåtande av d 2 febr 1979 skriver undersökaren Ulla Centerham sammanfattande: "Pat tidigare testad 1970 (efter skallskador av trafikolycka 1968). Jämfört med dessa resultat torde en ytterligare sänkning av pat:s intellektuella kapacitet ha skett avseende den logiska förmågan samt närminnet (klart undergenomsnittligt resultat) vilket gör pat desorienterad. Pat använder alkohol dagligen i begränsad omfattning. Undersökningen har skett i pat:s habitualtillstånd." Överläkare M.A. framhåller i sitt utlåtande av d 18 febr 1979 som karakteristiska bristfenomen i S.L:s psykiska bild framför allt det mycket dåliga närminnet, desorientering beträffande tiden samt hans totala oförmåga att förstå innebörden av de åtgärder i form av läkar- och psykologundersökning, som han blir föremål för. Hans allmänna hjälplöshet framträder också i hans oförmåga att hålla sig själv och bostaden i tillnärmelsevis godtagbart hygieniskt skick.

Till denna klart iakttagbara försämring av S.L:s allmänna psykiska prestationsförmåga under sista tiden kan även ha bidragit en olyckshändelse i juli 1978, då man fann honom medvetslös på en gata i staden. Vad som orsakat denna olyckshändelse är ej bekant. Hans kropp företedde vid undersökning på kirurgiska kliniken i Västerås ett flertal blåmärken av yngre och äldre datum. I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att S.L. vid förhör inför Stockholms TR d 28 april 1978 också visat prov på sviktande minne både beträffande nyligen timade och längre tillbaka liggande händelser. På fråga av rättens ordförande uppgav han att han fått kallelse till huvudförhandlingen men ej kunde erinra sig vad det stod i kallelsen. Han förklarade också, att han ej kunde minnas att han tidigare sett det mellan honom och hans dåvarande rättegångsbiträde B.S. 1972 upprättade avtalet eller andra handlingar av betydelse för honom från den tiden.

Av tillgängliga rättshandlingar och sjukjournaler med tillhörande utlåtande framgår enligt min uppfattning, att S.L. d 23 sept 1978 och d 1 mars 1979 på grund av en med åren alltmer tilltagande psykisk avtrubbning med åtföljande allvarliga brister i närminne och tidsorientering, vilken avtrubbning orsakats av hjärnskadan 1968, saknat förmåga att företaga giltiga rättshandlingar. Huruvida den ovan angivna försämringen av hans psykiska prestationsförmåga även åren 1974 och 1975 inneburit ett hinder för honom att då företaga giltiga rättshandlingar synes svårt att avgöra på grundvalen av nu tillgängligt material. Att en klar försämring av denna handlingsförmåga förelåg vid denna tid framgår av doktor Josef E.s intyg av d 23 mars 1977 men om detta innebar en oförmåga att utföra giltiga rättshandlingar är en fråga jag med hänsyn till frånvaron av iakttagelser vid just denna tidpunkt ej anser mig kunna besvara.

Socialstyrelsen (rättspsykiatriska sektionen i rättsläkarrådet; professorerna B Silfverskiöld och B Jansson, docenten K-E Törnqvist samt bitr överläkaren D Sundberg) anförde: Rättspsykiatriska sektionen har i ärendet samrått med medlemmen av socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättspsykiatri, professor Bo G., vilken avgivit skriftligt yttrande.

Sektionen har därefter dessutom tagit del av handlingar i ärendet som finnes i vederbörande försäkringsbolags akt. Dessa omfattar bl a intyg om iakttagelser som gjorts av arbetsledare och kurator vid arbetsvårdsinrättning i Västerås. Där blev S.L. föremål för kvalificerad prövning av sin praktiska och personliga prestationsförmåga.

Efter ytterligare samråd med professor G. avger sektionen följande yttrande.

Rättspsykiatriska sektionen finner i likhet med G. att S.L. uppenbarligen saknat förmåga att företaga giltiga rättshandlingar d 23 sept 1978 och d 1 mars 1979 på grund av brister i minnesförmågan och i sakorienteringen.

Sektionen anser vidare att övervägande skäl finnes för uppfattningen att  S.L. redan under åren 1974-1975 hade så starkt nedsatt psykisk prestationsförmåga att han även då måste anses ha varit oförmögen att med erforderlig omdömesförmåga kunna utföra rättshandlingar av då aktuellt slag. Stöd för denna uppfattning finnes bl a i neurologiskt uttalande av neurologisk specialist – sakkunnig läkare i april 1971. I detta anföres att en påvisad psykisk förändring kunde bero på hjärnskada, som varit mer omfattande än den somatiska sjukjournalen antydde, emedan symtomen "drunknat" i de akuta omständigheterna. Vid arbetsprövning under uppsikt och kontroll av erfaren läkare och andra befattningshavare observerades betydande psykiska abnormsymtom Intyg d 23 okt 1972 utfärdat av kurator och verkmästare vid arbetsvårdsinrättning i Västerås omtalar sådana säregenheter i S.L:s psykiska verksamhet och uppträdande med bl a bristande minnesfunktioner och nedsatt distanskänsla, som i ljuset av senare utveckling måste anses vara följder av hjärnskada. Arbetsvårdsnämndens överläkare Josef E. har i utförliga intyg i febr 1971 och i febr 1972 beskrivit avsevärda psykiska abnormsymtom. En viss allmänintellektuell nivåsänkning förelåg då, men huvudsakliga abnormiteten synes ha givit sig till känna på områdena för känsloliv och omdömesförmåga.

De av överläkare E. beskrivna abnormsymtomen tyder på förekomsten av grova mentala defekter av typen frontallobssyndrom. Dessa kunde endast delvis demonstreras vid psykometrisk testning men har blivit tillfredsställande kliniskt beskrivna.

B.S. förklarade att, då av socialstyrelsens yttrande framgick att S.L. åren 1974-1975 måste anses ha varit oförmögen att med erforderlig omdömesförmåga kunna utföra rättshandlingar av då aktuellt slag, bl a fullmakterna för L.N., han i S.L:s intresse – med stöd av en år 1968 utfärdad fullmakt för honom att föra talan mot försäkringsbolaget – återkallade den av L.N. instämda talan efter TR:ns dom.

Målet föredrogs ånyo i HD d 13 aug 1981, varefter HD (JustR:n Westerlind, Brundin, Mannerfelt, referent, Welamson och Jermsten) fattade följande beslut: Genom vad socialstyrelsen anfört får anses ådagalagt – att S.L. saknat förmåga att med giltig verkan återkalla sin vadetalan och ifrågakomna fullmakter. Däremot kan på grundval av utredningsmaterialet ej med tillräcklig grad av säkerhet förutsättas att S.L. redan vid utfärdandet av nämnda fullmakter saknat processbehörighet.

Vid angivna förhållanden – och då en av B.S. gjord förklaring att han med stöd av äldre fullmakt återkallar sin motparts talan lämnas utan avseende – finns ej anledning till annan bedömning än att den för S.L:s räkning till HD fullföljda talan skall upptagas till prövning. HD förordnar därför att målet skall överlämnas till avdelning för tillståndsprövning.

Sedan prövningstillstånd meddelats och målet därefter föredragits för avgörande, fattade HD (ovan angivna ledamöter) följande slutliga beslut:

Skäl. Genom vad socialstyrelsen anfört får anses ådagalagt att S.L. saknat förmåga att med giltig verkan återkalla sin vadetalan.

Skäl att i besvärsmålet hos HD undanröja TR:ns dom föreligger ej.

I N.Ö:s kostnadsräkning, avseende rättegången i HD, har såsom en  utläggspost upptagits 200 kr för ett läkarintyg som N.Ö. införskaffat i och för belysande av att hans huvudman saknade processbehörighet när han, med förbigående av N.Ö., vidtog vissa processhandlingar.

Den som är biträde enligt rättshjälpslagen anses i princip inte berättigad till ersättning för utlägg som gjorts för framskaffande av bevisning, t ex läkarintyg (se NJA 1980 s 468 med hänvisningar). Situationen i förevarande mål är emellertid särpräglad. N.Ö. har uppenbarligen funnit sig föranlåten att mot sin huvudmans vilja men, enligt N.Ö:s bedömning, i huvudmannens intresse få fram utredning som styrker att denne inte ägde processbehörighet när han företog berörda processhandlingar. Beträffande kostnad för dylik utredning kan grundsatsen i det nyssnämnda rättsfallet inte rimligen upprätthållas. I stället får anses, att kostnader för utredning i det särskilda syfte som här är i fråga är att beteckna som ersättningsgilla utlägg från biträdets sida. Ersättningsyrkandet i nu berörd del bör mot bakgrunden av det anförda bifallas.

Slut. HD undanröjer HovR:ns beslut utom såvitt avser ersättning till N.Ö.. Yrkandet om undanröjande av TR:ns dom lämnas utan bifall. Målet återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

För det biträde N.Ö. lämnat S.L. i HD fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till 3 215 kr, varav 3 015 kr för arbete och 200 kr för utlägg.

HD bestämmer att S.L. ej skall erlägga rättshjälpsavgift.

Frågan om ersättning för rättegångskostnaderna i HD har HovR:n att pröva i samband med målet efter dess återupptagande.

HD – som finner att vad i målet förekommit kan ge anledning till övervägande huruvida S.L. bör omyndigförklaras eller god man bör utses för honom – förordnar att HD:s slutliga beslut och socialstyrelsens i målet avgivna yttrande jämte bilaga skall översändas till överförmyndaren i Västerås.