Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 916 (NJA 1981:114)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 916 (NJA 1981:114)
Målnummer
T26-81
Domsnummer
DT40-81
Avgörandedatum
1981-10-13
Rubrik
I mål om rätt för en i Sverige bosatt jugoslavisk medborgare till umgänge med - sin 8-åriga dotter har ej ansetts föreligga tillräckliga skäl att föreskriva att umgänget skulle utövas endast i Sverige.
Rättsfall
•  NJA 1969 s. 455
•  NJA 1972 A 23

(Jfr 1969 s 455 och 1972 A 23)

Jugoslaviske medborgaren I.M. ingick år 1972 äktenskap med A.C.E.. De har tillsammans dottern T., född d 10 aug 1973. Den 3 sept 1974 dömde Stockholms TR till äktenskapsskillnad mellan makarna, varvid A.C.E. tillerkändes vårdnaden om dottern.

Efter stämning å A.C.E. yrkade I.M. vid Gävle TR att TR:n måtte tillerkänna honom umgängesrätt med dottern ett veckoslut varje månad samt varannan julhelg, varannan nyårshelg, varannan påskhelg och fyra veckor varje sommar.

A.C.E. medgav yrkandet under förutsättning att umgängesrätten utövades i Sverige samt att I.M. – om han avsåg att till någon del utöva umgängesrätten utomlands – dessförinnan inhämtade A.C.E:s samtycke härtill. TR:n (rådmannen von Post) anförde i dom d 6 juni 1980 under rubriken Domskäl: I.M. har inför rätten uppgivit att han, som är jugoslavisk medborgare, om tre-fyra år avser att återvända till jugoslavien och bosätta sig där. Han är numera omgift med en jugoslavisk kvinna med vilken han har två barn. Han är angelägen om att vid utövandet av umgängesrätten sommartid få tillfälle att besöka sitt föräldrahem i Jugoslavien tillsammans med barnet. Hans föräldrar och även andra släktingar i Jugoslavien är nämligen mycket intresserade av barnet och vill träffa det. De har ej möjlighet att på samma sätt komma till Sverige. Även om han skulle bosätta sig i Jugoslavien kommer han att tillse att barnet får återvända till Sverige. Om A.C.E. förvägrar honom rätt att tillsammans med barnet besöka Jugoslavien kommer han att föra talan mot henne om överförandet av vårdnaden om barnet till honom.

A.C.E. har uppgivit att I.M. vid ett tillfälle hotat att medföra barnet till Jugoslavien och ej återvända. Hon hyser allvarlig fruktan för detta.

Med hänsyn till vad som upplysts i målet samt till A.C.E:s fruktan att barnet skall bortföras från Sverige, finner TR:n att I.M. skall tillerkännas umgängesrätt i yrkad omfattning, förenad med villkor att umgängesrätten utövs i Sverige. Med A.C.E:s samtycke får dock umgängesrätten utövs utom riket. I sitt domslut tillerkände TR:n i punkt 1 I.M. umgängesrätt på de tider han yrkat samt tillade som punkt 2: Såsom förutsättning för umgängesrättens utövande skall gälla att I.M. vistas med barnet i Sverige. Om I.M. till någon del vill utöva umgängesrätten utom riket, åligger det honom att dessförinnan inhämta A.C.E:s samtycke därtill.

I.M. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade upphävande av TR:ns förordnande i punkt 2 i domslutet.

A.C.E. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Olsson och Berg, assessorn Arwidi, referent, och nämndemannen Grigholm) anförde i dom d 15 dec 1980:

Domskäl. I.M. har i HovR:n uppgivit bl a: Han kom första gången till Sverige 1972 och har alltsedan juli 1974 vistats här. Han har inga aktuella planer på att flytta tillbaka till Jugoslavien. I sitt gamla hemland har han emellertid kvar föräldrar och fem syskon. Syskonen är alla gifta och har barn. Han är mycket släktkär och vill att T. skall få tillfälle att träffa alla hans släktingar och få del av den miljö i vilken han växt upp. – Han har aldrig hotat med att ta med T. till Jugoslavien och icke låta henne återvända. Vid ett tillfälle har han förklarat för A.C.E. att han själv möjligen skulle kunna få problem att genast återvända på grund av att han eventuellt måste göra militärtjänst i Jugoslavien. Hon måste ha missförstått detta.

A.C.E. har vidhållit sin vid TR:n intagna ståndpunkt samt i HovR:n tillagt att I.M. vid flera tillfällen, då de icke kommit överens, framfört hotelser att ta med T. till Jugoslavien och inte låta henne återvända.

Parterna har samstämmigt uppgivit att umgängesrätten i tiden efter TR:ns dom fungerat tillfredsställande.

I.M. har på HovR:n gjort intryck av att verkligen känna varmt för sina släktingar i Jugoslavien och för sin barndoms hembygd. Det är då naturligt att han, om tillfälle ges, vill medföra dottern T. när han hälsar på i Jugoslavien. – Det kan inte utesluts att I.M. under meningsskiljaktigheter i samband med upplösning av parterns förhållande framfört uttalanden av den innebörd A.C.E. påstått. Emellertid föreligger enligt HovR:ns bedömning nu icke grund till antagande att I.M. skulle vägra att- medverka till att T., om hon finge medfölja I.M. till Jugoslavien, skulle kunna återvända till modern i Sverige. På grund härav finns ej skäl att inskränka umgängesrättens utövande på det sätt som A.C.E. hävdat.

Domslut. Med ändring av överklagade domen upphäver HovR:n vad TR:n förordnat angående umgängesrättens utövande under punkten 2 i domslutet.

Nämndemannen Svedberg var av skiljaktig mening och fastställde överklagade domen.

A.C.E. sökte revision och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, fastställa TR:ns domslut.

I.M. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Erik Nyman, Knutsson, referent, och Heuman) beslöt följande dom:

Domskäl. Tvisten mellan parterna gäller frågan om I.M., som är jugoslavisk medborgare men sedan flera år tillbaka bor och arbetar i Stockholm, skall ha rätt att utöva sin umgängesrätt med den nu åtta år gamla dottern T. utanför Sverige.

A.C.E. har i HD gjort gällande, att hon har befogad anledning tro att I.M. skulle behålla T. i Jugoslavien, om han fick ta henne med sig dit, och att det sedan skulle innebära nästan oöverstigliga svårigheter att få barnet tillbaka till Sverige.

I.M. har uppgett bl a följande. Han har vuxit upp i en by i norra Jugoslavien, där hans föräldrar och syskon alltjämt är bosatta. Han tillbringar varje år semestern där tillsammans med sin nuvarande hustru, som också härstammar från Jugoslavien, och makarnas båda barn. Avsikten är att familjen så småningom skall flytta tillbaka till Jugoslavien, och I.M. har börjat bygga ett hus där de skall bo. Han räknar dock inte med att flyttningen blir av förrän om fem år, då det äldsta av barnen i hans nya äktenskap skall börja i skolan. Hans önskan är att T. skall få följa med honom till Jugoslavien på hans semestrar och bli bekant med hans släkt, hans barndomsmiljö och hans språk. Han hoppas att hon därigenom skall få en känsla av samhörighet med Jugoslavien och att hon senare, när hon har blivit äldre och han själv har flyttat tillbaka till sitt hemland, skall vilja fortsätta kontakten genom att besöka honom där. År 1976 fick T. följa med honom till Jugoslavien, och hon fann sig väl till rätta där.

Sedan dess har emellertid A.C.E. vägrat att låta honom ta med sig dottern vid besök i hemlandet.

Flera skäl talar för att man i allmänhet bör undvika att förena umgängesrätt med särskilda inskränkande villkor som rör annat än tiden för umgänget. Sådana villkor kan vålla praktiska problem när det gäller att utöva umgängesrätten, vilket i sin tur kan inverka negativt på förhållandet mellan den umgängesberättigade och barnet. Vidare kan de, såsom i detta fall, försvåra eller omöjliggöra för barnet att lära känna den umgängesberättigade förälderns släkt och uppväxtmiljö. En sådan kännedom är emellertid ofta ägnad att stärka gemenskapen mellan föräldrar och barn och ge barnet större trygghet i tillvaron. Detta kan antas ha särskilt stor betydelse när det gäller barn till invandrare. Dessa barn får här växa upp i en miljö och under förhållanden i övrigt som i många fall väsentligt skiljer sig från föräldrarns uppväxtmiljö och utan närmare kontakt med föräldrarnas bakgrund och anhöriga.

Det nu anförda föranleder att man i ett fall som det här aktuella inte utan tungt vägande skäl bör förvägra den umgängesberättigade föräldern att utöva umgängesrätten i sitt hemland. Vad som framför allt kan tala för ett sådant förbud är om det föreligger en påtaglig risk för att den umgängesberättigade föräldern efter att ha fört barnet utomlands skall vägra att återlämna barnet till vårdnadshavaren. Genom ett sådant handlande kan ett avgörande i vårdnadsfrågan som har träffats här på grundval av en prövning med hänsyn till barnets bästa komma att sättas ur spel.

A.C.E:s farhågor för att I.M. skulle behålla T. i Jugoslavien grundas framför allt på vissa uttalanden av denne, vilkas närmare innebörd är oklar. Utredningen ger emellertid inte vid handen att I.M. vid något tillfälle försökt att mot moderns vilja föra T. ur landet. Efter besöket i jugoslavien år 1976 återlämnade han dottern till A.C.E. enligt överenskommelse. Vidare saknas anledning att betvivla I.M:s uppgift att han räknar med att stanna i Sverige åtminstone flera år till. Att han i detta läge skulle lämna T. kvar i Jugoslavien efter att ha fört henne med sig dit framstår som osannolikt.

Med hänsyn till det sagda föreligger ej tillräckliga skäl att förena umgängesrätten med ett sådant villkor som A.C.E. har begärt.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.